Transkriberad uppteckning
Det var en gång tre slagtare, som bodde i samma stad; men två voro fattiga, men den tredje mycket rik. När nu kreaturs-marknad förestod, så föreslogo de två fattige slagtarne den rike att de i sällskap skulle fara till marknaden, emedan vägen var farlig för 12 stycken Röfvare, som voro på den skogen man skulle genomfara till marknaden. Men den rike slagtaren sade, att det vore säkrast att bara en gick af dem alla tre eller att han helst skickade sin egen starke och modige Gesäll med sina egna och deras pengar, dem han lofvade att svara för; och [detta] kom man nu öfverens om. Nå, den modige Slagtare-Gesällen, tog alla slagtarnes penningar, en slipad sabel och en stark hund med sig, färjade sig öfver strömmen, och gick så i skymningen in på ett värdshus för att förfriska sig innan han skulle ge sig in i den farliga röfvare-skogen. Men derinne i wärdshuset satt en stor Herre och åt vid bordet; och denne frågade Gesällen hvart han ärnade sig, och då han fick veta det, föreslog han sällskap på vägen till marknaden. Herrn tog med sig en butelj vin och en stor kaka, och så gingo de åt skogen. När de gått ett stycke sade Herrn till Gesällen: »Nu ta' vi oss en sup!» Nå, de söpo; och Herrn sade: »Du har en alltför vacker sabel», och med detsamma tillade han: »din hund skulle väl ock ha' något med.» När nu Gesällen kallade hunden till sig1, nappade den okände Herrn sabeln från Gesällen, högg hufvudet af hunden och sade nu: »Der ligger din hund; tag hit alla dina pengar om lifvet är dig kärt!» Gesällen förfärad måste så göra; men om en stund bad han röfvaren att han skulle hugga högra armen af sig (gesällen); ty eljest skulle han[s] husbonde tro att han inte manligen försvarat hans egendom och pengar. Det ville också röfvaren; och nu gingo de länge i skogen för leta reda på en passande stubbe, på hvilken Gesällen skulle lägga sin arm att afhuggas. Ändtligen funno de en passande och Gesällen lade redan sin arm i ordning, och Röfvaren höjde nu sabeln, då Gesällen i och med detsamma med sin vänstra hand hugger Röfvaren under örat, kastar honom omkull och i blinken hugger hufvudet af honom. I största hast har Gesällen röfvarens kläder på sig, ransakar hans fickor och finner en liten pipa, hvaraf han ser, att det var just sjelfva Röfvare-anföraren han dödat, tar sig något till bästa och skyndar så straxt ut på vägen igen, och blåser i pipan: straxt framkomma fyra Röfvare ur skogen! Gesällen, som de ej känna, ryter då åt dem: »Hvad attan tusan djeflar åren I någonstädes — det kommer genast resande och sex vagnar fullastade, passen nu på bara.» Så ställer han opp de fyra röfvarne i skogen på långa stycken från hvarandra; och så hugger han hufvudet af dem alla fyra. Nu går han längre fram: blåser i pipan, fem man komma ur skogen, dem han ock uppställer särskilda, hugger hufvudet af fyra stycken; men frågar först den siste liksom i brådskan och förvirringen: »Huru många man äro vi nu igen!» hvarpå röfvaren svarar tolv, och mister sedan såsom den andra hufvudet. Således voro nu blott två röfvare öfriga. Han blåser åter i pipan: de två sista framkomma och han dundrar och grälar på dem som förut samt ställer dem slutligen ut på sina afskilda poster i skogen; men med detsamma hugger han hufvudet af den 10de Röfvaren, och går så till den elfte syndaren och visar honom den döde kamraten, och säger honom nu att både Röfvare-anföraren och alla hans tio kamrater äro2 ihjäl-huggna, och att han genast skall bekänna och visa honom hvarest sjelfva Röfvare-kulan med allt godset är, och derifrån kördes sedan 3 hela lass med silfver, guld och annat gods. Röfvaren fick nu följa med till staden, der han fick lida både för sig och de andra. Men den modige Slagtare-Gesällen fick två tredjedelar af allt godset; och blef sedan en beryktad man för sin stora tapperhet och en rik och välmående borgare och slagtare der i staden. — Slut. J. Wallin.
