Transkriberad uppteckning

Det var en gång en förnäm Baron, som hade en endaste Son; och tätt vid bodde en fattig skomakare, som hade en enda liten dotter. De små oskyldiga barnen lekte hear dag med hear andra och kunde alldrig skiljas åt; och denna deras tillgifvenhet tillväxte med åren. När Baron-herrskapet merkte det, misstyckte de det högeligen: och den fattige Skomakarhustrun måste derföre sända sin dotter ut till en sin syster på landet. Och ej långt derefter dog den unge Baronen. Men en dag, då Mostern vart bortgången och flickan ensam hemma kom den unga Baronen till henne: de hade då mycket roligt tillsammans, som förr i deras barndom; men när nu den unge Baronen gick och flickan följde honom ett stycke på vägen, beklagade han sig att han hade hufvudvärk, hvarpå flickan tog »den lilla silkesduk» hon hade på sig och band den om Baronens hufvud — och så skiljdes de åt. När mostern kom hem, sade flickan att hon haft besök af den unge Baronen; men då mostern ej ville tro det, utan sade att hon just då i stan fått höra att unge Baronen var död, sade flickan att hon till bevis för sanningen, att hon ändå bundit sin lilla silkesduk om hans hufvud, för han hade hufvudvärk och följt honom ett stycke på vägen, och den har han ännu! Nå, man reste till staden, der flickan till sin förundran och bedröfvelse fick höra att unge Baronen verkligen vore död. Men då Baronens föräldrar fingo höra flickan [s] berättelse, gingo de till den unge Baronens murade graf, togo af kistlocket, och verkligen satt den lilla silkesduken om den döde unge Baronens hufvud! — Slut. J. Wallin.