Transkriberad uppteckning

Det var en gång tvenne unga köpmän i en och samma stad hvilka voro mycket goda vänner. Som deras hustrur då voro hafvande kommo de öfverens om, att ifall den ena födde en son och den andra en dotter, så skulle barnen engång få hvarandra till äkta. Så gick det ock i början: den ena fick en gosse och den andra en flicka; gossen fick heta »Ma-nasse» och flickan »Cecilia». Men en tid derefter dog Manasses far, som var mycket skyldig, och hans enka blef utfattig. Då tog Cecilias fader Manasse till sig: Cecilias fader var rik, och Manasse blef hans bodbetjent. Emellertid växte barnen till och kärleken också dem emellan. Då Cecilias fader såg det, ångrade han sitt löfte han gjort Manasses fader, ville nu glömma det, och med det första aflägsna Manasse ur sitt hus. Han gjorde Manasse sjömans-kläder att sända honom med ett skepp till Constantinopel, med hemlig befallning till Skepparen att förgöra honom eller sätta honom på någon obebodd ö. Manasse och Cecilia blefvo grufliga sorgsna öfver skiljsmässan; men det måste ske: han fick i tysthet litet pengar af Cecilia, tog så sin bössa med sig och seglade af. Det blef en långvarig resa; och så blef det en förfärlig storm och skeppet [strandade] på ett bergsref. Skepparen sade då till Manasse: »Du har ej något godt med dig, och för din skulle stå vi här på bergsrefvet; derför skall du genast i land och gå hvart du vill!» Manasse blef sorgsen, men måste lyda; tog sin bössa med sig och gick i land på den obebodda ön. Bäst som han der gick i sin bedröfvelse, kom der ett lejon springandes med ett litet barn i munnen till sin kula; med Manasse lade an och sköt lejonet. Straxt [kom] en qvinna med rop och skrik och frågade efter sitt barn. Manasse svarade: »Der ligger lejonet, och här är Ert barn!» Hon blef glad och gaf honom en flaska, med vatten, som skulle bota alla sjukdomar, honom och andra till stor nytta. »Gå», sade hon, »nu till skeppet igen, som ännu står på samma ställe, och segla med lycka vidare.» Han fann ock verkligen skeppet, der en ryslig pest hade rasat; styrmannen var död, och 2 man drogos med döden. Manasse gaf då de sjuka några droppar och straxt blefvo de friska. Och så snart Manasse åter kommit om bord, blef skeppet loss; och skepparen blef så förundrad och rädd för den mäktige Manasse, att han ej nu vågade neka honom att följa med. Nå, man kom lyckligen till Constantinopel, der kejsarens dotter i sju år legat sjuk i spetelska, öfvergifven af alla läkare. Kejsaren hade just då utgifvit ett bud öfver hela sitt rike, att »den som kunde bota Princessan skulle få henne till gemål och riket efter kejsaren». Manasse anmälte sig nu att vilja försöka sin kur på Princessan. Han började först insmörja hennes fingrar, och såren försvunno der straxt. Emellertid seglade skeppet sig väg, och skepparen blef glad att bli af med Manasse, som skepparen vid hemkomsten sade hade rymt från fartyget, hvarföre Cecilia blef ledsen, men hennes far mycket glad. Princessan blef emellertid allt bättre; sängen flyttades midt på golfvet och Manasse ansade henne ensam. Men läke-vattnet i flaskan mindskades dock aldrig. Om en månad gick Princessan oppe, Manasse var vid hofvet ansedd som en Prins, och om ett halft år var Princessan alldeles frisk. Manasse ville nu resa hem, ty han tänkte alltjemt på sin kära Cecilia; och kejsaren erbjöd honom nu Princessan och riket efter sig. Men Manasse afslog ädelmodigt allt, och bekände, att han redan i moderlifvet varit förlofvad med en flicka, den han troget älskade. Manasse fick ett förstendömme af kejsaren för sig och efterkommande, och en flotta och 20 skepp att segla hem på; med första seglade han, låg redan lyckl. på redden utanför den stad i hvilken Cecilia bodde: signal-skott skjutes och besvaras från fästningen. Om aftonen klär Manasse sig i sina gamla sjömans-kläder, går i land, och tillsäger om bord, att i morgon, när signal gifves, skall man komma och afhemta honom. Manasse går då opp till sin fattiga Mor och frågar efter Cecilia, och får höra att hon samma afton skulle stå brud mot sin vilja med en rik köpman. Modren går då till Cecilia och säger att Manasse är hemkommen: hon följer genast som hon gick och stod, och det blef en hjertans glädje mellan Cecilia och den, som det tycktes, fattige Manasse. Emellertid saknades Cecilia, och hennes far med Cecilias fästman går och träffar henne i den förklädde Manasses famn! Cecilias fästman går då fram och spottar på dem; och bröllopet blef således ej af. Om morgon går Manasse med Cecilia ner till bryggan och ger signal, och genast kom en grann slup i land. De följas då om bord; och Manasse försvinner i kajutan och klär om sig i furstliga kläder, och då Cecilia kommer ner känner hon honom ej mera. Men Manasse kunde ej länge återhålla sina tårar, utan säger: »Jag är din trogne Manasse; hela denna flotta och ett helt förstendöme är mitt och ditt!» Så befaller Manasse att man skall beskjuta Cecilias faders hus först »med löst» och sedan med skarpt —; befaller så genast Cecilias föräldrar och hennes förra fästman att genast komma om bord på flottan, eljest skulle Prinsen skjuta ner hela staden. Då de ankommo, togo Cecilia och Manasse vördsamt emot föräldrarna; men Cecilias förra fästeman han måtte gå i slafveri, derföre att han bespottat dem. Genast ombord firades Manasses och Cecilias fursteliga bröllop med skott och raketer och all möjlig högtidlighet, och trädde så till förstendommet; och lefde nöjda och lyckliga i många år. — Slut. J. Wallin.