Transkriberad uppteckning

Det var en gång en enfaldig Bondhustru som hade mist sin man och sedan omgift sig. En dag då hon satt ensam hemma, kom en vandrare in till henne, och då hon frågade, hvarifrån han var, svarade denne: »Från Paris!» »Herre Gud», sade kärringen, »kommer I från Paradiset! nå, då har I väl träffat min salig man — hur står det måntro till med honom nu för tiden.» »Åh jo», svarade karlen, »det går väl; men han får så litet mat der och har så dåliga kläder.» »Kanske», sade kärringen, »kommer I snart att gå dit igen?» »Det gör jag det», svarade karlen. »Då kan I nog vara god», sad kärringen, »att ta' med Er litet mat och något kläder till honom så att han [kan] slippa svälta och frysa; ty det hade han minsann 'ej trångt [till]' förr här i verlden, för han har lemnat tillräckligt gods efter sig.» »Jo», svarade karlen, »det vill jag gerna göra, blott jag får litet mat först.» Och nu bullade kärringen riktigt opp för honom och undfägnade honom på allt vis med öl och brännvin och mat af allt det bästa hon hade. Under det att karlen satt och trakterade sig, samlade kärringen hop det raraste och bästa af god mat, och ett stort bylte sköna kläder, hvilket hon allt lade i en säck. När nu karlen ätit sig mätt och druckit [sig] otörstig, gaf hon honom säcken och bad honom helsa till salig far i Paradiset och säga honom att hon hade mycket långsamt efter honom; och nu tog skälmen säcken på ryggen, tackade och gick sin väg. Om en stund derefter kom Bonden hem, och hans hustru omtalade då för honom med stor glädje det rara besöket hon [haft], och hur hon allt hade gjort. Mannen kunde då förstå att hon råkat ut för en stor skälm; hvarpå Bonden sadlade sin häst och red så efter bedragaren. Men denne, så snart han såg Bonden komma efter sig, kastade säcken oförmärkt i skogen under en buske, och gick så helt lugnt på vägen. Bonden körde honom snart fatt och frågade honom om han sett någon på vägen som bar en säck. »Jo», sade karlen, »han gick just nu om mig; men vill I råka honom, så bör I heller till fots gå här tvärs öfver skogen, ty I ser ju att vägen, som han går fram, just här gör en stor sväng — så hinner I honom lättast.» Bonden lät narra sig, lemnade hästen på vägen och sprang till skogs för att genskjuta skälmen med säcken. Men i detsamma tog den utpiskade Bedragaren Bondens häst, lade säcken tvärs öfver länden, hoppade i sadeln och red så sina färde en annan väg. När Bonden emellertid förgäfves lupit efter näsan en god stund, fann han sig öfverlistad, och återvände nu skamflat hem sedan han förlorat sin goda häst. Då Hustrun nu frågade honom hvart han gjort af sin häst, måste. han säga, att, då han för ro skulle velat råka den hedersmannen som skulle föra sändningarna till Paradiset, hade han tyckt att det var synd att han skulle gå så lång väg, hvarföre han, som också på något vis ville visa sig hedersam, skänkt honom sin häst att rida på. »Välsignad vare du», suckade andäktigt kärringen, »som också tänkt på min salig man.» — Slut. J. Wallin.