Transkriberad uppteckning
Det var engång en Mjölnare, som skulle bort på ett par dagar, då hans hustru under tiden kallade till sig Munken i socknen som hon höll af i hemlighet. Munken var nu inte så väl om qvällen kommen i till Mjölnare-Hustrun, förrän en fattig Student kom och bad att han skulle få låna hus öfver natten, för det var ett Herrans väder ute. Men Mjölnare-Hustrun sad' att hon hade främmande förut, och slutade med ett kort nej. Studenten såg nu att Mjölnare-Hustrun och pigan i huset hade mycket brådtom och att mycket god mat lagades till; men han måste i alla fåll på dörr och gå sin väg. Men Studenten gick ej så långt bort, ty han kröp in i ett skjul som stod vid stuguväggen der han nu tog sin tillflygt för nattens mörker och oväder, och der han kunde höra allt hvad de talades vid inne i Mjölnarens stuga. Men så der sängdags kom Mjölnaren oförtänkt hem; då blef det brådt i stugan: bordet var dukadt — allt måste bort och gömmas vinet, stekgåsen, skinkan och limpan! Munken gömde de på »loftet» i en mjöl-»bing». När Mjölnaren emellertid satt sin häst in i stallet och skulle gå in, fick han se en man sitta halft ihjälfrusen i skjulet: »Hvarför sitter du här — hvad är du för en?» frågade Mjölnaren. — Studenten svarade: »Jag är en fattig student, och mor nekade mig härberge i stugan.» Och Mjölnaren som var litet rusig och hade ett godt hjerta, bad nu Studenten stiga in och bannades på hustrun som ej emottagit Stu- denten. Något mat satte nu Mjölnare-Hustrun fram, och Studenten och Mjölnaren åto sig nu en bit i tarflighet, togo sig en och annan sup, och blefvo snart muntra och rätt förtroliga med hvarandra. Som då de begge suto till bords, frågade Mjölnaren Studenten hvad han hade lärt, om han t. ex. kunde skaffa igen något, kunde göra några konster, eller så. »Hvad vill I», sad' Studenten, »att jag skall göra då?» »Lika mycket, bara det blir något att roa tiden hän med.» »Kanske I vill att jag till att börja med skulle skaffa bättre vin och mat hit fram på bordet?» »Ja gör det», sad' Mjölnaren. »Hör du», sad' Studenten till pigan, »tag in ur bak-skåpet skinkan, gås-steken, vinet och limpan som stå der, och det fort, sen!» Det skedde genast, för de tordes ej neka, att Studenten ej skulle röja dem: nu åto och drucko Studenten och Mjölnaren som herrar. Mjölnaren kunde snart ej längre sitta på stolen; nu ännu engång ville han försöka Studenten. »Kan I inte», sad' Mjölnaren, »skaffa fram något spöke, eller Djefvulen sjelf — eller så bort hän?» »Åh, jo» — svarade Studenten, »sådant är en smal sak för mig. Men vill I se honom [i] Bonde-gestalt eller i Munke-hamn — kanske ungefär så som Eder Socken-Munk [ser] ut?» »Ja, det vore just uppbygligt — gör det», mente Mjölnaren, som nu mer ej kunde se något så noga. Studenten gick nu opp på loftet, talte med Munken att han ej skulle göra honom någon skada, bara han nu lydde honom villigt. Och nu stälde Studenten Munken vid dörren och sade Mjölnaren att han der skulle få se Beelzebud lifslefvande och pekte på Munken. »Nå, min tid», utropade den skumögde Mjölnaren, alldrig hade [jag] trott att Djefvulen skulle vara så lik Munken här [i] socknen! men», tillade han, »jag ger allt en god dag, nu vill jag gå i säng.» Och snart snarkade ock Mjölnaren ovaggad. — Nu blef det först glädje i stället för sorg och ängslan: bordet dukades genast, och Munken och Studenten fingo bästa kalaset till slut, och det räckte ända till morgonen. Mjölnarens hustru tackade Studenten för denna tillställningen, och att han [ej] gjort henne alldeles olycklig: han fick en hederlig penningesumma för allt detta. Och sedan syntes alla belåtna med den muntre Studentens besök; men den hederlige och dryckeskäre Mjölnaren var den, som under tiden fick bestå både ett och annat till glädjen. — Slut. J. Wallin.
