Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Gosse som tjente hos en mycket snål Prest. När Gossen tjent 3 år, ville han vidare försöka sin lycka i verlden, och bad Presten att få ut sin lön: och han [fick] bara ett runstycke för hvart år; och så gaf han sig af att vandra. Snart mötte Gossen en gammal Gubbe som frågade hvart han skulle gå han. »Ut och söka min lycka», svarade Gossen; och nu talade han om att han i tre år tjenat hos en Präst och fått i runstycke för hvart år. »Då», sad' Gubben, »kan du rätt ge mig ett runstycke med dig.» Gossen gjorde så, Gubben tackade och de skiljdes åt. — Gossen gick vidare; så råkte han en annan Gubbe, som på lika sätt fick Gossens andra runstycke. Snart kom ock en tredje Gubbe, åt hvilken Gossen gaf sitt sista runnstycke. Men denne siste Gubben lät till tacksamhet gossen få önska sig trenne ting. Och Gossen önskade sig då: 1° Guds Nåd och Himmelriket, 2° att han måtte få en Fiol och 3° en bössa. »Här äro de nu», sade Gubben: »och när du spelar på Fiolen, skall allt lefvande som hör musiken dansa för dig; och allt hvad du skjuter på med din bössa, så skall det dö!» Och dermed så skiljdes de från hvarandra. Snart kom nu Gossen till en bred ström, och på andra sidan såg han en vackert slott. Gossen steg i en båt som låg vid ström-kanten, och rodde sig ut på vattnet: nu ville han försöka sin fiol, och genast kommo tusentals fiskar opp i vattnet hvilka dansade på ytan så att Gossen blef helt häpen öfver detta, och slutade sitt spel och rodde till lands tvärs öfver strömmen. Han gick nu opp till det stora slottet och bulltade på dess stora jern-port, som ock genast flög opp för honom. Men när Gossen trädde in, slog j ernporten så hastigt till efter honom, att han nära mistat benen. Då han kommit in på slottsgården, mötte han en liten tjock Gubbe, som hade en näsa som var tre alnar lång, och han frågade Gossen hvad han ville der. »Jag söker mig tjenst», svarade Gossen, men då trollet såg hans fiol, frågade han honom om han ock kunde spela något. »Jo», svarade Gossen. Och nu kallade trollet hela slotts-gården full med folk och Gossen började spela. Alla började nu genast dansa och Trollet med: det höll på länge och väl i en förfärlig fart, så att Trollet blef alldeles utmattadt och föll slutligen omkull; men det måste likafullt dansa, på händer och fötter så att det »noga» hade förderfvat sin långa näsa. Då ropade och bad Trollet och allt hans folk att gossen skulle förskona dem för dansen och hålla opp med sin fiol, så skulle han få en stor penninge-summa; för eljest kunde han förderfva dem allesammans der i helvetet, der de voro. Gossen höll nu opp spela, fick mycket pengar, och de bådo honom alldrig mera komma tillbaka till helvetet att låta dem dansa sig förderfvade. Gossen kom så lyckligen derifrån, och återvände glad hem igen. Så kom nu Gossen åter hem, och var en dag på sin gamla Husbondes, Prestens, åker der han var ute med allt sitt folk att plöja. Prästen frågade då Gossen hvarifrån han fått fiolen och bössan, och hvad han skulle göra med dem; »och den bössan kan du gifva mig», sad' Prästen, »för du kan i alla fall inte skjuta!» »Jo, nog kan jag skjuta», svarade Gossen: »vill Kära Far bara ta' opp det jag skjuter.» »Det vill jag det», sad' Prästen. Nu vände de sig om och fingo straxt se en skata, som satt inne i ett »tynnetj ock» (tät törn-häck). Gossen skjöt, och Prästen arbetade sig nu in i törne-busken med stor svårighet; och som han just stod mitt i busken, grep Gossen till fiolen och började spela. Nu började genast allt lefvande dansa: drängar och pigor, oxarne kring hela åkern med harf och plog efter sig, och isynnerhet Prästen som yrade kring inne i törne-buskarna så att han blef alldeles sönderrifven och platt utmattad. Men, sedan Gossen engång slutat, anklagade Prästen honom för allt detta, och Gossen blef dömd att få spö. Nå, när nu Gossen var utförd att få sitt straff och domen redan var uppläst för honom, bad han så länge Befallnings-mannen, att han bara skulle få göra ett tag på fiolen först. Men man nekade honom det, isynnerhet på Prästens if riga försäkran, att de då alla skulle komma med i den olycksaliga danssvängen. Men då man dock slutligen tillstadde Gossen hans begäran, lät den snåle Prästen binda sig fast vid en björk, på det han ej skulle kunna komma att dansa, men bara Gossen fick röra en smula på sin fiol, började alla dansa af hjertans grund. I början skrattade de något hvar; men snart kommo dit flere för att se och höra hvad roligt der stod på, och alla till att dansa. Men värst var den snåle Prästen deran som flög såsom ett torrt skin[n] omkring trädet der han stod bunden, ref först sönder alla sina kläder, sedan händerna och slutligen både kanel-barken och köttet af dem, tills man ändtligen bad och ropade till Gossen att han af barmhertighet måtte sluta sitt spel, hvilket han dock [ej] för[r] gjorde än Vederbörande måst lofva honom att få gå ostraffad från alltsamman. — Slut. J. Wallin, Martebo.