Transkriberad uppteckning

Det var engång en rik köpman, Ambrosius, som bygde sin Son Andreas ett stort skepp med hvilket han skulle få söka sin lycka i handel och få behålla allt hvad han kunde sig der på förvärfva; och han skulle resa till Constantinopel. Men förstörde han sitt, så finge han alldrig komma för faderns ögon. Snart kom Andreas till Constantinopel och betraktade med förvåning den stora och sköna staden. Der fick [han] i en köpmansbod se en så skön flicka, hvilken han straxt fattade kärlek till för lifvet. Köpmannen, som hette Galleri och var Turk var ej då hemma; men hans sköna dotter, Isabella, bad honom komma åter. Andreas kom till Galleri, var till middagen, men åt ingenting, blott satt och såg på Isabella. Galleri frågade om ej maten smakade som fanns, kunde han vara god välja någon annan rätt som mäst behagade honom. Andreas sprang då opp från bordet tog Isabella i famn, och utropade: »Denna rätt behagar mig måst», och dermed så friade Andreas till Isabella. Men fadren ville ej släppa sin dotter, som skulle bli hans ålderdoms stöd; och då Andreas var enträgen, begärde Turken för sin sköna dotter af Andreas lika så mycket guld som hon vägde — men då skulle han ta' henne till hustru och ej till slafvinna. Andreas blef utom sig af glädje: gick till en annan rik köpman, säljer sitt fartyg, last och allt för att kunna få Isabella till sin hustru; men nu fattades honom dock ett […] guld. Då han grubblade på att få detta, mötte han en Jude, af hvilken han ändtligen fick guldet han behöfde, men endast emot löfte »att det skulle vara åter betalt om sju år; hvarom inte skulle Andreas betala Juden 7 marker menniskokött, eller — om han ej kunde skaffa sig det — skulle det skäras ut af Andreas egen kropp». — och derpå gaf Andreas sin handskrift åt Juden, som nu lemnade guldet åt Andreas. Denne fick Isabella, gifte sig och fick något af Isabellas möderne arf af den snåle Turken. Nu reste Andreas från Constantinopel till Hamburg: och då han kom till Fadren och denne frågade Andreas hvad han förtjent på sin resa, pekade Andreas bara på sin hustru. Ambrosius blef då vred och dref dem ifrån sig. Andreas flyttade då till en Bildthuggare. Tre rika köpmanssöner ville nu hjelpa Andreas: de köpte honom ett skepp för en resa på sju år, och lofvade att under tiden försörja hans hustru. Men, då Andreas var rest, yppade snart de 3 köpmanssönerna sina oredliga afsigter mot den sköna öfvergifna Isabella, som nu klagade sin nöd för Bildthuggaren. Denne rådde henne att förställa sig, lofva dem få komma till sig, men alla 3 på samma afton, en timma mellan hvarj e, och att hon skulle begära 300 riksdaler af hvardera af dem; sedan skulle han svara för resten. Nå, den ene af de 3 kom, talade om kärlek och lade de 300 Riksdalerna på bordet. Nu bulltade Bildthuggaren på dörren; och Isabella gömde efter aftal med Bildthuggaren älskaren i en stor skåplåda. — Bildthuggaren gick — så kom den andra — på samma sätt ; så ock med den 3dje köpmanssonen. Dagen derpå körde Bildthuggaren skåpet på torget med de 3 köp-manssönerna uti till försäljning. Alla tyckte det var för dyrt; men då en af fäderna till de unge Männen som lågo der i fängelse drog ut ena skåp-lådan och fick se sin son der, bad han genast Bildthuggaren släppa ut honom, och betalte den begärda summan. — Så ock med de andre. Bildthuggaren gaf nu dessa goo Riksdaler åt Isabella, som nu kunde försörja sig sjelf. Nu voro de sju åren omgångne: Andreas kom hem, hade förvärfvat sig mycket; Bildthuggaren omtalade alla Isabellas öden för Andreas; och denne besökte sin hustru, som tog emot honom med största glädje. Men när Isabella följde sin man hem, slog denne med en stor knif efter bröstet på sin hustru Isabella — för han trodde att hon på oärligt sätt förvärfvat sig så mycket under hans frånvaro. Isabella dånade af — Andreas blef rädd och flydde, gaf sig till sjöss igen, och trodde att Isabella verkligen var död. Andreas förstörde snart sin egendom genom superi och öfverdåd, allt i förtviflan — och lät slutligen sälja sig till slaf i Neapel uti Turkiet (?). Imellertid var Isabella mycket förtviflad öfver skilj smässan från sin Andreas, beslöt att uppsöka honom, reste till Neapel, sedan hon antagit karl-kläder, och anmälte sig der hos Baschan af Neapel, der hon blef antagen såsom betjent med antagna namnet »Johannes», vann mycket förtroende; gjorde slutligen tjensten för Baschan, då han blef sjuk; ja, då denne snart dog, kom Kejsaren af Constantinopel dit, och Johannes blef af honom utnämnd till Bascha af Neapel. Isabella eller Johannes såg nu hvar dag Andreas, hvilken hon slutligen köpte till sin egen slaf, och denne hade nu mycket godt. Men en dag råkade Andreas på gatan den Juden, han var skyldig för guldet, och denne fordrade honom nu der för eller ock att få sina 7 [...] mennisko-kött. Andreas kunde intet betala, hvarföre Juden stämde honom in för Baschan, som gillade Judens handskrift, och gaf honom lof att skära 7 [...] kött af Andreas kropp; men med det förbehåll, att om han skar det ringaste mer eller mindre, skulle han sj elf undergå samma öde. Juden förskräcktes och skänkte efter sin fordran. Nu undfägnades Andreas på slottet, och slutligen samtalade Baschan med Andreas, som nu måste omtala alla sina lefnadsöden, om sin älskade Isabella, och allt. Då rördes han och Baschan (Isabella) med till tårar, och hon måtte gå ut, sedan hon frågat om han skulle känna Isabella igen om han fick se henne? Hon klädde sig nu i fruntimmersdrägt, kom in, Andreas utropade: »Isabella, är det du eller din anda!» Nu blef det en glädje: de reste begge till Constantinopel, och kejsaren lät Andreas blifva Bascha af Neapel i Isabellas ställe, och att på en tid få besöka Hamburg, och Kejsaren gjorde ett gästabud för dem som räckte i 8 dagar. Nu gick ock Isabella till sin fader, Turken Galleri, men innan dess hade Kejsaren skickat Galleri bud att han med sin svit ville besöka honom. Galleri blef hjertängslig för sina skatter. Kejsaren kom dagen derpå, och sade till Galleri: »Här för jag sjelf till dig din dotter Isabella och din måg Andreas, som nu är Bascha af Neapel.» Galleri blef mycket glad, gaf Andreas tillbaka allt det guld, denne gifvit för Isabella, och lofvade dem alla sina öfriga rikedomar vid hans död —, och de skiljdes med glädje-tårar. Nu reste Andreas och Isabella tillbaka till Neapel med mycken ståt, der de blefvo af folket emottagne med största glädje. Snart rustades ut ett grannt linjeskepp; och nu seglade Andreas och Isabella hem till Hamburg att besöka den gamle Ambrosius. Folket i Hamburg undrade på det Turkiska skeppet, och fingo till sin förvåning höra att Baschan af Neapel skulle helsa på den rike köpmannen Ambrosius i Hamburg. Nå, Andreas och Isabella gingo nu i land, besökte Bildthuggaren och belönte honom nu så att han kunde vara nöjd i sin tid. — Sedan gingo de alla tre opp till den rike Ambrosius och anhöllo att få bo der: han tyckte ej om det; men liksom en röst inom honom sade att han skulle tillåta det. Bordet var dukadt, gästerna suto och spisade, man talte hit och dit, och frågade slutligen Baschan Ambrosius om han visste hvem han vore? Ambrosius svarade: »Baschan af Neapel, som jag förmodar och vet.» »Så är det», svarade Andreas; »men jag är ock Eder Son!» Fadren Ambrosius blef mycket förvånad och glad öfver allt detta, omfamnade under tårar honom och hans gemål- Isabella, lemnade sin son all sin stora egendom, följde med dem till Neapel, och lefde der sedan bekymmersfritt till sin död. — Slut. J. Wallin.