Transkriberad uppteckning
Det var engång en Bonde som hade en förträffligt grann Häst; och en rik Adelsman i granskapet ville gerna på något vis komma åt Hästen af Bonden. Detta visste Bonden allt. En dag sände Adelsmannen båd till Bonden att han skulle komma till Herregården med sin häst; ty Adelsmannen ville åtminstone se det sköna kreaturet. Bonden, inmarig, trodde genast att Adelsmannen ville tillnarra sig hans sköna häst; men han red i alla [fall] dit och in på Adelsmannens gård, der just en stor mängd förnäma Adelsmän voro församlade på kalas och stodo nu i fönsterna och sågo Bonden på hans vackra häst komma inridandes. Värden yttrade då sina tankar om hästen och dessa lyckönskade honom om han kunde få köpa det vackra kreatur[et]. Emellertid blef Bonden uppbjuden, sattes vid bordet bland de förnäma gästerna och rikligen undfägnad. När de druckit om och blifvit något lustiga, frågade värden Bonden om han ej på något sätt ville sälja sin häst till honom. Bonden svarade: »Jag har alldrig förr haft så vackert kreatur, råd har jag att föda det och sålunda vill jag ej gerna sälja det.» För att kanske kunna omstämma Bondens humör, drack man allt tapprare; och om en stund frågade Adelsmannen åter Bonden, om de ej på något sätt kunde komma öfverens i handeln; men Bonden begärde då en så omensklig summa för hästen, att Adelsmannen alls icke kunde gå in derpå. Men vid slutet af måltiden föreslog den inmarige Bonden sin värd, att, om de ej på annat sätt kunde komma öfver ens, ville han i vad uppsätta sin häst samt sin gård och allt hvad han hade, och Adelsmannen skulle deremot uppsätta en motsvarande kontant penningesumma; och sedan skulle de begge hopdikta en lögn, och den af dem som derunder utropade: »Det är lögn!» skulle mista vadet och allt. Det gick Adelsmannen in på; men han ville att Bonden skulle dikta sin lögn först. Men Bonden svarade, som Adelsståndet alltid går först uti allt annat, så borde det härvid ock hafva företrädet. »Nå», sade Adelsmannen, »min Far hade en gång en oxe, som hade så vida horn, att, om en fogel vid solens uppgång satte sig på det ena hornet och gaf sig af att flyga tvärs öfver till den andra horn-spitsen, så hann han ej fram innan solen gick ner.» Bonden svarade: »Det tror jag nog; men i alla [fall] hade jag lust att se stalls-dörren genom hvilken den oxen skulle gå in.» »Ja, det kan vara det samma», sade Adelsmannen; »men dikta nu du bara din lögn.» Bonden sade då: »Engång sådde jag i mycket fet jord lin, hvilket jag icke såg efter på en lång tid. När jag kom till mitt linstycke, var linet blifvet så högt, att jag alls inte kunde se toppen; utan gick jag hem efter en stege, stälde den mot lin-stånden och klef snart så högt opp att jag hissnade. Men nu böjde sig linet och jag föll ner i — — — helvetet! När jag var dit nedkommen, såg jag att alla väggarna voro klädda med ideliga adels-skallar, och jag såg verkligen Nådig Herrns Far der med — och han var galjons-vaktare!» »Så ljug nu i helvete, din sakramentskade Bonde», utropade den uppretade Adelsmannen, då han fick höra talas om sin Herr fäder; men dermed hade han och förlorat hela den stora vadsumman. »Ja si så», sade den inmarige Bonden, »eftersom nådig Herrn sade att jag ljög, så äro också alla penningarne mina!» och dermed så strök Bonden penningarne ned i sin hatt, strök på foten och »pallade» sig ner för slottstrapporna, svängde sig i sadeln, och red så bort på sin vackra häst och försvann i en blink från den lurade Adelsmannen och hans Gård, der Wärden och alla de förnäma gästerna stodo qvar i fönstrarna och koxade länge efter den skamlösa Bonden, som så illa hade placerat Adels-ståndet. — Slut. J. Wallin.
