Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
Till midsom- mar skulle skorste- nar o stenmurar kri- tas, o rundspisen i stora rummet skulle limmas. Och så kläd- de man inne med löv.
Midsommar (källa)
Ve Gyltungebyn ha dä fönnes e källe i ett berg, den kanske finns där ännu, dä ä nu omkring 40 år senna ja flötta frå Ånimskog. Te den källa skulle alle, synnerligast åldringer var messommersnatt å drecke hälse. Öppfattningen va den att kom di inte te den källa å feck drecke tå dä vattne skul- le di dö inna årets slut. Dä kom ut vattenspril rätt ur berge å stanna i e litta hôle neraför. Om di hade två ämbar mär sej, så kunne di fylle dä ene strax, vänta di senna fyra änne fem minuter så kunne di fylle dä andre också. Så pass fort rann vattne. - I min ungdom fanns dä di som besök- te källa. Ja mins särskilt en person änne gammel man, Johan- nes i Dalen, som skulle dit. Dä va klart som dan att han skulle ha vat- ten ur den källa om messommersnatta. - Dä va lång väga socken- bor som i vardagslag hämta vatten därifrån.
Sägner om "Bastedalingarne".
Dalsland, Dals-Ed s:n. Berättat av: Sara Lisa Andersson. Född år 1847 (i Dals-Ed). Upptecknat av: Torsten Hjalmarsson, Hökedalen. Sägner om "Bastedalingarne". Bastedalingarne voro komna från ett ställe där uppe i skogsbygden som kallades Bastedalen. Det var så med dessa, att de hade sådan lycka och tur i allt vad de togo sig före, och de blevo därför av folket i trakten anlitade i mångt och mycket och de voro väl ansedda. Sjörået hade en gång "välsignat" pojkarna från Bastedalen för deras goda hjärta, och efter detta hade lyckan alltid varit med dem. Pojkarna från Bastedalen gingo en dag till tjärnen för att meta. När de strövade utmed / stranden råkade de plötsligt på en liten unge, som låg där ensam; de tänkte att det kanske var sjöråets unge. De tyckte synd om det lilla kräket, och de beslöto sig för att taga honom med hem till stugan. Därhemma släppte de ned ungen i ett vattenfyllt kar, och de vinnlade sig om att på alla vis vara goda mot honom. Sjörået var på spaning efter sin unge och kom så till stugan. När hon fick se sin unge välmående i vattenkaret jublade hon, och hon snappade den kvickt åt sig. På tröskeln vände hon sig om och sa' till folket i stugan: "Lycka och tur ska' ni ha och det ska' gå eder väl i allt, därför att ni varit goda emot min unge!" / "Orre-Bryngel" Han var av Bastedalingarne, och han var mångkunnig och hjälpsam. God till att bota sjukdomar hos både folk och fä var han och blev därför vida känd. Så ofta hände, att han fick se rå och vättar och andra hemlighets- fulla väsen när han strövade i skog och mark. En natt vid midsommar var han ute vid ett tjärn och metade, han får då höra sådan vacker sång ute från vattnet, det kommer närmare och rakt åt det håll där han står. Närmare och närmare kommer det, och han får se en skön varelse som gungar så lätt där på vattnet. Fiskaren står och glömmer allt för den vackra sången, men så rycker han till och blir förskräckt, när han ser att sångerskan tänker landa just där han står. Han böjer sig ut över vattnet och frågar med stadig röst: / "Känner du Jesus Kristus, vår Frälsare?" Sången tystnade med ens och sångerskan sjönk som en sten mot botten. En dag gick Bryngel åt skogen för att jaga. På skogsstigen mötte han ett styggt väsen, som inte var lik varken människa eller djur. Ett enda öga hade det, och med detta glodde det så hemskt på Bryngel. Det kom rakt emot och Bryngel höjde bössan och fyrade av. Men resultatet av detta blev, att Bryngel föll ned hemma på vedbacken. Han fick en luftfärd, som han inte kunde förklara.
Till redaktionen
Till redaktionen av Handelstidnin gens halvvecko upp Laga – – Några minnen från Trossnäs fällt av under teknad – – År 1878 blev jag antagen till fälltjägare i 26 – Och plaserad å 4de Kompaniet –. Chefen för dät samma var Kapten Ugarph – Och mitt nummer och namn var 72 Dalin. När jag Exirserade rekryt första året var Ugarph rekryt- Chef – Och jag fick den höga äran att bliva hans uppassare – och veckorna gingo med snigelfart på grund av att han var mycket besvärlig att jöra till lags och in- te någon frihet alls. Knapt jag hinde få spisat då den tiden var vi fick mat. Så led emot mid sommar och då en vacker dag före slog han mig att jag skulle följa mäd och tjenstgöra som kusk. Han skulle resa hem på Midsommar dagens morgon. Hemmet var i Säffle men dät föll ej i min smak något sådant, jag inbilla de honom att jag alldrig haft tag i tömmar till att köra en häst. Å när han hörde jag var omöjlig så beslöt min käre Kapten resa ensammen. Om midsommar kvällen när jag var inne och bädda upp till honom sän- gen så fick jag till sägels att nästa morgon kl 6 vara hos honom på rummet för att jöra honom i ordning till resan – Nästa morgon var jag där på utsatt tid. när jag var färdig mäd putsen gav han mig befallning att, 10 minuter före 8 f.m. va vid Officers trappan mäd häst och åkdon – väl putsat och i ordning till resan – Häst och åktrilla var hans egen – Skall ske Kapten – När jag kom utom väggen till paviljongen – Möter jag min / plutons Chef – Löjtnant Loftman – en glad skäl och rik- tig kamrat –. Han frågar hur dags skall Kapten Ugarph resa till Seffle – jo jag skall ha skutsen i ordning 10 min. före 8 – så ja måste raska på – å dä är inte så brått få en mann mäd dig till vagnboden efter hans trilla å drag den upp till trappan här så skall jag komma mäd kampen – jag jorde efter till sägels å när trillan var vid trappan så kom 4 man bärandes mäd kampen grant ut styrd – Så hjelptes vi åt å fick den förspänd – sedan över lemnades tömmar och piska till mig, som var Kaptens uppassare – O fasa, snart höres ett väldigt sorl inne i Officersbygnaden och ut i genom dörn kommer vår Kap- ten i full parad, följd av alla Officerare som på dät högsta lyckönskade honom till en angenäm resa till Seffle – Upp kliver han i trillan, jag knäpper över fotsac- ken – lemnar honom tömmar och piska – därmäd sticker jag brått undan – Så vände han på huvudet mäd ett farväl till Officerarne – Så en klats mäd piskan men hästen stod lugn – Åter igen en smäl mycket kraftig men lika lugn var hästen. Då tar han ett kraftigt ryck i tömmen så att hästen föll till sidan å satte alla fyra benen i vädret – Å den hästen hadde två ben Jymnastick märren som vi kalla den. Dä blev ingen Seffle resa utav den gången men myc- ket jubel på båd hög och låg till och mäd fåglarne i träden så instämde i jublet – Dät märkliga var att jag ändå klara mig för aräst f.d. Soldat A. Gillén – Torp Rölanda
Sjukdomar och folkmedecin. Läkekonst.
‘Matlea’ kunde ju en få ibland, å det var inte det bästa, när en bara ville ‘kräks’, när en fick se mat, å känna lukten av den. Men då skulle en ta en sup med malört- eller kumming brännvin innan en gick till bor- det, så fick en maten att stanna i magen. Så kunde en få ‘magormer’ eller ‘magmask’. Det var mest barn, som fick sådant. Det kunde vara mas- kar så långa som daggmaskar. En åt kumming å si- rup för det onda å så köpte en ‘maskfrö’ å mask- kaker på apoteket å åt. ‘Maskfröet’ blandades i sirup å togs in. Den som var blå under ögonen hade mask, å så höll han sig mager. ‘Gulsota’ hade somliga fruntimmer. Det skulle bero på att de gärna ville ha menfolk å in- te fick. Det var något som slog sig i kroppen, / som inte var bra. Då var det bra att ta in urin. En kun- de blanda det i kaffe. ‘Vassota’ – då fick de till lasarettet, så att de fick kure- ra dom, för de hade för mycket vatten å fett i krop- pen. ‘Skôrv’. Sådant hade de mycket förr i världen. Det blev sår i huvudet, så att ‘gôre’ rann ur huvudet. När det blev för farligt, så satte de ‘bekhätte’ på huvudet. De tog beck å hade på en trasa å lade på huvudet. Den ‘hätta’ fick ligga på huvudet bra länge, te dess att håret hade lossnat. Då tog en per- son tag i hättan å tvärryckte till, så att han fick bå- de hättan å håret med. Sen fick såren gro i hop. Jag tror att det var ‘lössa’ som ställde till så, att det blev ‘skôrv’ for de grov sig ned i ‘hôvesvalen’ å bodde där. ‘Hôll i bröste’. När de fick ‘hôll’ så drack de något varmt å bäddade ned sig. ‘Kôrshôll’ fick en, om en stod i korsdrag. ‘Milterhogg’ fick en, när en gick fast. Jag minns, / att jag fick det, när jag var ung å när jag gick fast. Det var ingen annan bot än att klämma hårt på sidan av magen. Sår som kommit genom att skära sig, hugga sig el. dyl. En bru- kade ha en smörja att smörja på såret. En blandade is- ter, salt och urin ihop å rörde ihop å smörjde på så- ret. ‘Frôst knöler’ å ‘frôstsår’ botades med att smörja svingalla på dem. Om en fick ‘vinter’ (köld) i ett öppet sår så blev det ‘vark’. ‘Rossår’ var inte något vidare att göra vid. Men en skulle smörja dem med osaltet smör eller annat fett. När jag var liten fick jag ‘engelske sjuken’, å den fick jag ur kölden, sa mor. Så kan barnet få den om de låter det dricka för mycken mjölk ur flas- ka. När ngn får ‘engelske sjuken’ så blir han så konstig i kroppen. Benen vill inte göra tjänst, å det värsta är att han kan bli’ efter till förståndet. Men mor gick till en käring å fick veta bot för sjukan, å jag blev bra. Hon gick till en / trädgård å plockade 9 slags blommor och tre blommor av varje sort. Först och främst plockade hon blom från körsbärsträd, päronträd och sådana och så blommor på azaleor. Det var inte bestämt att det skulle vara de och de blommorna utan bara att det blev nio slag och tre av var slaget. Dessa blommor skulle hon koka och bada mig i vattnet och blommorna de tre närmaste torsdags kvällarna före midsommar. Först höll hon mig över im- men’ (ångan) å sedan stoppade hon ned mig i vattnet å det var så varmt, så att hon höll på att bränna upp mig. Hon gjorde lika alla tre gångerna. Hur det nu var med det, men jag blev bra. ‘Bläkster’ var ett slags ‘febrer’ som barne fick på kroppen, om de gick ute i blåsande väder. Om de smörjde kroppen eller badade den med sådant vatten som smeden hade stående i smedjan, då gick ‘febrarna’ bort. Om en var för trött å fick darring i kroppen, så skul- le en sträcka ut kroppen så mycket en orka- de eller ‘spänna säj stel.’ / Varter gick an att skära bort. För om en skar i varten så att det kom litet blod, så skulle en ta litet av det blodet på en lapp å så skulle en lägga den lap- pen under en sten. ‘Ryggskott’. Då orkade en inte räta på ryggen utan en fick gå krokig till dess att ‘skotte’ hade gått tillba- ka. Jag vet inte, att de hade annan bot för det än att de slog någon slag över ryggen med en sopkvast. Om en fick ont i en arm, så hette det att en ha fått ‘trôtta’. Det är ‘trôtta’, du har fått ont av, bru- kade far säga, om en höll sig illa för att ha fått ont i en arm eller ett ben. Om ett ben ‘somnar’, så skall en inte gå på det, för det kan ‘kutta’ å. Om en får tandvärk så är det bra att ställa sig på huvudet. Om tanden är inhålig, så spric- ker han sönder, om en har salt i den, men tand- värken ger sig. Om en gick över en plats där en häst hade tumlat sig, så fick en ont över låren. / Men det mesta de använde mot sjukdom var åder- öppning, för strax en blev sjuk, så var allt det näs- tan för jämnan det första en tog till. ‘Onda betet’. I torpane i Bolstad bodde Johansson, å han kakade ett slags plåster som en lade på å som drog ur det ‘onda bettet.’ När en fick det, så väck- te ben flisorna ut ur handen.
Stadstraditioner: Präster och kyrkoväsende.
Av gammalt fanns en kyrka i staden och en kyrko- gård. Den gamla kyrkan, sem sedan många år stått som magasin, hade byggts i östkanten av staden, nära sjön. Den har inte använts för sitt ändamål i mitt minne och långt därförut. Det var stadens kyrka till dess att hon såldes till enskild person. -När hon skulle repareras, så var hon i alla fall så bristfällig att det inte skulle kosta mycket mer att bygga en ny. Så förlades den nya kyrkan till högre läge och där den forrfarande står. Efter de gamles tal, så skulle den allra första kyrkan vara av trä och stå på samma ställe som den nuvaran- de gamla. - Det berättas, att Magnus Gabrilel de la Gardi bevistade kyrkan en söndag och åhörde / Gudstjänsten. Medan gudstjänsten varade kom en kurir och berättade om slaget vid Lund och danskarnas flykt. Han blev så glad över detta, att han beslöt att skän- ka kyrkan en altartavla. Denna finns uppsatt i sta- dens nuvarande kyrka. Den gamla kyrkogården kallas "gamla plantaget". Ett par tre gravstenar utvisar ännu idag att det varit grav- plats. Men i gamla tider stod många järnkors på kyrkogården. Där har ingen människa begravts i min tid. -Men den nya kyrkan anlades ny kyrko- gård. - Från mina första år minns jag, att många gravar voro förfallna. Det var många som inte vår- dade sina anhörigas gravar. Det växte gräs över kullen och gravarna försvann. Blommor, såsom vin- tergröna, förgät-mig-ej, ###blomma o.d. fanns på somliga gravar. Fattigt folks gravar vårdades inte och blev snart glömda. Ett litet hemmagjort träkors med den dödes initialer och dödsår sattes kanske på kullen. Så länge det korset stod visste man var graven var. - En fick inte röra något av / det som fanns på kyrkogården. Det var helgerån och var en mycket skamlig handling. Så hade folk för sig att de fick med de döda att göra, om de rörde något på kyrkogården. De döda vakade där. En kunde bli förföljd och nupen av dem. Staden hade präst och han hade egen prästgård. Så var det dödgrävare och ####### och ringkar- lar. I min barndom var det två ringare anställda som drog klockorna för hand. De ringde till sön- dagens gudstjänst, vid begravningar och helgmål. Brukade ringa in helgen kl. 6 på söndagen. Sen fanns det klockare och kyrkovärdar. Så länge det gamla åmålsfolket levde var gudstjän- terna mycket besökta. De höll strängt på att en skulle gå i kyrkan, men redan i min ungdom började det bli mindre. Det blev mera nöjen i sta- den och ungdomen fick smak på dem, så kom läsarna hit för ett 60-tal år sedan. Det ena med det andra gjorde att gudstjänstbesöken minska- des. Respekten för prästerna minskades. Det kom / också en tid att vara sådana präster här i staden som genom sin vandel visade mera från än till. Men sa- de prästen S. - "I ska inte leva som jag gör, utan som jag lär." - Om julottan var det särskilt mycket folk. Då följdes både barn, ungdom och äldre åt. Nyårsdagen kom därnäst. Men då var det mest äldre. Den dagen kungjordes de förändringar som skett bland stadens folk under året - antalet födda, döda o.s.v. Det ville man särskilt höra på. Trefaldighetssöndag, domsöndag och böndagarna kun- de också kyrkan vara väl besatt. - Alla de gam- la var noga med att inte försumma nattvarden. Men bruket med detta tog nära på slut i min ungdom. Den dag de gick till nattvarden fick inte användas till annat än Gud och betraktande, och ett stilla liv i hemmet. nattvardsgästerna voro svartklädda. Vid nattvardsbordet brukade de fälla tårar - särskilt kvinnorna. Man hade respekt för kyrkan och Guds ord. - Gudstjänsten började kl. 10 f.m. / På 1870-talet hölls konfirmation vid midsommar. Då var kyrkan prydd med löv och blommor. Alla konfirmanderna var svartklädda den tiden. - Det hette att en gick fram. Självspillingar fick aldrig bäras in genom kyrkporten. De lyftes över den norra kyrkomuren och begrovs där. Bara prästen och de som fraktade den döde till graven voro närvarande vid en sådan begravning. Ingen kyrkklocka fick ljuda. Den döde skulle begravas i stillhet. - Den som hade gjort något förfång, fick sitta i stocken i kyrkan. Prästen kom till sjuka och döende, när han blev kal- lad. Det var mycket vanligt att sjuka och döende ville ha nattvarden. Och då fick inte prästen ha något förhinder. Barndop skedde ofta i kyrkan. Men prästen blev även ofta kallad till hemmen att förrätta barndop. Bland de bättre hade man då dopöl, så att släkt och vänner var bjudna. Då kunde barnet få presenter. - Ännu i in barndom var det strängt i hemmen. När en lade sig på kvällen, så skulle en alltid läsa kvällsbönen. - "Gud som haver barnen kär ......" / Så skulle en läsa före och efter maten (matbön). Om söndagsförmiddagen fick en inte gå annorstädes än till kyrkan. På förmiddagen läste någon av de hemmavarande dagens evangelium. Då satt alla övriga tysta med sam- manknäppta händer och lyssnade. Det skulle vara andakt i huset på söndagsförmiddag. Men på aftonen kunde både kortleken och brännvinsbuteljen komma fram. Då kanske någon av ens vänner tittade inom dörren för ett fördriva tiden. Barnen fick inte börja att driva ute om kvällarna förrän efter det de hade gått och läst för prästen. På den tiden måste de lyda sina föräldrar. För omkr. en 65 år sedan började man med sön- dagsskola i staden. Men det var inte kyrkan utan Mis- sionsförbundet. Prästerna ville inte höra talas om sådant. Man skulle gå till stadens kyrka och där- med jämt. Jag minns, att prosten Gillgren kom in i småskolan till oss en dag och förbjöd att inte en enda av oss skulle få gå till söndagsskola eller till sådana möten. Och alla måste lyda prosten. / De som hade söndagsskola och bönemöten kallades för läsare. Den som blev läsare slog sönder dragspel eller fiol, om han varit spelman. Det gick inte an att spe- la på ett instrument som man spelat dansmusik på. Man skulle spela orgel. och många i staden skaf- fade sig orgel den tiden. Läsarna hade en sal i gar- varegården, där de hade sina möten och sin söndagssko- la- Till en början höll man dessa läsare som ett slags villoandar.
Födelse och dop.
Havandeskapet. En kvinna som var i grosess skulle inte gärna sitta i vävstol. Det passa inte, för det blev för trångt. Det var farligt om en havande kvinna fick se vargen. Vargen skulle särskilt vilja åt sådana. Det var en som jag kommer ihåg hon skulle gå hit till Björnebol ifrån en av granngårdarna, och hon hade några kaker nybakt bröd med sig. Men det kom full med var- gar efter henne, så hon visste inte hur hon skulle kunna freda sig. Hon fick kasta den ena kaka efter den andra, till det var slut. Hon kom då hem till sist, men det var knappt. Det påstp di skulle vara för vargen ville särskilt åt dem när di var havande. Men det var väl bara för vargarna kända lokta av bröt. Det var mycke annat hon inte skulle få göra. Det var en som hade en dotter, och sa att modern och åt höningesmörgås. Och så hade hon fått höning på kinda, och tösa sa te'na: - Där har mamma höning! - Din gaparefånge! sa mamman te tösa, för visste det var inte bra. Just som tösa sa det dära så peka hon på kinden på mamman. Och mamman var havande då, och / rösa som hon fick sen, den hade en höningefläck på kinden. Inte se vådled - då skulle barna få vådeldsmärke. Inte ta i insaktet när di ble skrämde - då skulle barna då en fläck där. Inte se slakt. Det var inte bra, för det ryser i människan då, och det var inte bra för barnet. Inte gå över skaklarna på en vagn eller kärra - då skulle barnet få fallandesot. Men om di kasta en av skaklarne över den andre, då var det inte farligt. Di skulle ligga i kors. Inte se en hare - då skulle barnet bli harmynt. Inte gå och titta ner i en grav så di kunde se kista. Det skulle vara farligt. Jag gjorde allt det en gång, för jag var nyfiken. Det var en grav som var byggt över, men en kunde se ner till kista i alla fall. Men det blev då inte något farligt av det. Allt det där var farligast under första tiden. Det var då det kunde ha någon betydelse för barnet. Nedkomsten. Ringar skulle di ha på sig. Det skulle hjälpa vid barns- börd. En bondhustru hade ju inte ringarna på så ofta annars, men när hon skulle föda barn då skulle di allt vart på! / Söndagsbarn. Barn som var födda på en söndag, det skulle inte vart bra. Di skulle ha tonga till och tala på krättur och sånt, så di ble fördärvate. Barnsängsgröt det kom di med både släkt och grannar. Den skulle kokas av risgryn och vara så god som möjele. Det var ett par tre dar etter födelsen. Di tog ett fat med sig och gjorde't så grant uppå med socket och kanel. På den se- nare tia så skulle det inte vart fint nog med gröt, och då kom di med vin och kakor. Det första badet, då skulle di ha silver och stål i badvattnet. Vanligtvis var det en silverpeng. Före dopet skulle barnet ha stål i listan. Det var vanligt- vis en synål, och den skulle sys fast i listan, och sen skulle den sitta tills efter dopet. När di linda barnet förste gången skulle di göra ett kors med fingern vid bröstet. Det var bare första vänna. Innan barnet var döpt fick det inte vart eldslocket i huset. Det tydde allt om det var eld i spisen, mendet skulle brinna hele natta. Om det kom någon på besök när det var nån nyfödde i huset, så sa di te'n inna han gick dit: / - Du får akta de så du inte mister mössa när du går! Och när han kom hem så kunde di säga: - Fick du mössa med de? Men jag hörde aldrig att di tog mössa ifrå dom. I vaggan. Det skulle vara bra om barna hade silver om halsen när di var små. Vi hade ett silverhjärta som vi hände om halsen på våra barn nyss di var födda, och det fick di ha i flere år. När di blev större så hade di det och bet i och så. När barnet nös så sa di Gud hjälp! Barnen kunde bli bortbytte, det var särskilt innan dopet. Var det någon som var klen, så sa di han var bortbytt. Barn som blev sinnesslöa sa di var bortbytingar: "Det är inte ant elle en bortbytinge!" Di kunde allt bli bortbytte när di var större också. Det var en pojk som var såpass stor så han var ute och gick i skogen, och så kom det en jätte och tog'en. Det var i Brålanda. När ungen kom hem så talte han aldrig sen, så di sa det var inte densamme, utan nan hade blivit bortbytt. Men då tog di och kasta ut en i skogen igen på berget, och då kom den rätte igen. Han var alldels oskadde. / Dopet. Faddrarne det skulle vara två, ett gift par. Det fick ju inte vara dåliga människor, utan ansedde och stilla, inte några stackare. När barnet skulle döpas så kom faddrarne hem och hämta barnet och gick till prästen, eller for. Innan di gick så läste di Fader vår och Välsignelsen. Mamman och pappan skulle inte vara med till dopet, utan faddrarna for ensamma. Ja modern kunde ju inte vanligtvis, för dopet skulle alltid vara så snart efter födelsen förr i världen. Och faddern (den kvinnliga) bar bar- net till dopet. Di sa om barnet var tyst vid dopet, så skulle det bli bra i framtiden. När faddrarne kom hem med barnet, så skulle di lämna barnet ifrån se till fadern. Det var ingenting särskilt di skulle säga, om di skulle tala tyst det di talte. Sen skulle det vara dopöl. Då skulle fadern gå omkring och bjuda. En del hade stort kalas, det var efter råd och lägenhet. Barnet skulle ha namn efter släktingar. Det skulle det alltid vara. Di tog den di tyckte bäst om. Kyrktagning. Före kyrkegången fick inte modern gå nånstans, hon skulle aldrig vart utom huset. Om di var noga så skulle di inte ta henne i hand. Det skulle prästen göra först. / När modern hade vart i kyrke, så skulle det vara kalas igen. Barnsjukdomar. (Lyten se ovan!) Jag hade en pojke som fick sår på bena som spikhuve. Di lärde mig att jag skulle ta lintyt och gå till kyrka och sticka lintyt igenom kyrkenyckeln. Det kunde vara när som helst, bara ingen såg'et. Men det ville jag inte göra. För sådana barn som var sjuke skulle di gå före midsommar och plocka blommor i en utahäras (utomhärads) trädgård. Det kvittade vad många sorter det var eller vad det var för blommor. Sen skulle di koka dom i badvattnet, så skulle barnet bli friskt. Avvänjningen. Barn som fick dia för länge di skulle inte få nån matlust. Tandfällningen. När ett barn tog ut tanna, så skulle han kasta den på elden - det fick inte vart nån annan stans -, och så bad di att di skulle få en fulltand i stället för en bentand. Det mesta av detta är från Brålanda, det var sång som jag hörde inna jag flytta hit. (Hela frågelistan Födelse och dop genomgången med fru Larsson.)
Vattenväsen, drakar m.m.
Ja mins en gång en Fru fron Wårvik berätta för mig och mina kamrater en gång ja låg på lasaretet i Wänersborg. Att vårviksocken är den rikaste socken på Dalsland på Folkmine och gömda skatter - Och sager som har gått i arv släcte efter släcte, Och mytiska eldar, som folk hade sett - detta har fortplanteras - i minena efter var andra - I synnerhet för dem som förr i världen som låg vid sina kolmilor. Fru johanson sade att Warviks kyrka ligger på ö i Västra Silen hon sade den var byggd år 1845. Otaliga äro de naturformationer sedan förhistorisk tid som där förekomma såsom jättegrytor och dylikt. På denna ön där kyrkan är belägen skulle för i världen Bott styggt folk - Sådna som var Trollkunnige / Det hade sägner. Att folk som seglat på sjön Svärslången skulle på bottnen av sjön sett en kista som såg ut att innehålla guld och på kistelocket satt en Drake och en hund. Dessa pärsoner skulle vara mycke tysta som beskåda botnen av sjön, så fick sjön ligga stilla och en klar dag då dem såg sjöråt och drakens skatter - Folket i Vårvik trodde att de som satt på kistelocket var förtrolla människor som Sjörådet förtrållat. En del folk hade sett en båt segla nattetid och denne båt hade drake bild. Två ynglingar hade vart ute å fiska Dem hade fått sett ett skepp komma seglande i mot dem och i skeppet satt en fager ungmö. Hon ropa sköna ynglingar tills jag kommer - eller kom ni hit till mig Dem låtsa inte höra henne. Sjörået ropa vidare, Eran älskade hittade en Båt vid stranden skall försöka att lära sig segla men kan inte, kom och hjälp mig roppa hon videre, ynglingar Bak! Herre hjälp oss! Svar till sjörådet, Nej vi kommer inte, oss får du inte till hundar och drakar i hast försvan hela båten med den sköna jungfrun. Då höl ynglingarnas båt på att kantra för sjön kom i våger när sjörådet försvan / En midsommar afton vore några andra karlar ute för att fiska! Kom det en fin dam gånes och tiltalade dem, Sägande får ni några fiskar? Ja här äro fiskarne! dem slängde stålbitar efter damen. Då skrek hon: "människbarnen fula. stål kan dem ha, men guldet på sjöboten får dem inte! Så försvan hon inni skogen. Rätt som det var syntes eld det såg ut som en gård så brän, Då sade den ene karen nu är Skogerån som försöker oss i gen! eller sjörådet. Hon vill ha oss i sina klor, ja är inte redd ja har inte slut på stålet, Så möter dem en som red på en svart Häst - Dem trode att det var någon som kom från dansgille, han red det värsta han kunde, kom man mitför Mennen stana rytaren vilken såg ut att vara samma dam som de förut set, Hon sade till mennen ser ni den gården som brinner där borta! ja, sa mennen tog stål ur sina fickorna och slängde efter henne där får du att släcka elden med, åter en stålbit döda inte min Häst sa Rytaren så försvan rytarnen åter. Nu är bäst vi jer oss av sa en av mennen vi har inget stål kvar att freda oss med, Fisk fick dem ingen och icke trode dem sig mer till sjön svärslången att fiska. Folk blev altid utsatt för något på vårvik ### bott, Trollfok för i värden / och Häxer, - samt jättar, sa fru johanson i Vårvik dem skulle kunna bota alla sortes sjukdommar War det någon som ville se sin älskade alvettande (?) Linna. Hon tog fram en rigg ett elddon och ett å ett ljus. Men du får vänta till din älskade sover Tag nu flintan, slå i mot stålet och håll det så att gnistan går i genom ringen och tänder ljuset, framför henne låg hennes älskade och såv: nu ser du den. gå till korsvägen, som leder ut till stora vägen mötter du honom. Där du möter honnom skall en Kyrka stå. han skall vara med att bygga den Sedan kan vi inte vara här mer med det dröjer i många år änu. 1845 kom den upp, och sedan blev som ### sade flydde jättarne från sina jättegryter som sägner berätta att dem hade sett dess varelse kokka i många gånger. då dem mytiske eldarne syntes. Kunde se att det myllrade omkring eldarne. om kvällarne men mest Midsommar och Påskkvällar. Sades de resa / till Blåkulla. Fru johanson sa, att folket i tracten hade mycke svårt att skydda sig för dess - Den generation som lever nu ha för sig att det var vildar som bodde där på denna ö. Och att vargarne gjort slut på dem men de äldre bland folket säger att deras förfäder har sagt att de tror bå så å så; en del tror att det var utav Stenålders människan, en del tror det var den ondes barn, förr dem ville förleda människorna. De hade makt att göra så att de inte var synliga för människorna mer än då de ville fresta dem - Svårt var för dem som låg vid sina kolmilor Men dessa människor var ju alltid bereda eller bevarad av en högre makt eller väsen - Som också var osynlig. Desse makter tävlade med varandra om Meniskan - Det är den övernaturliga som vinner - för de som blevo frestade visste ju vad för slags medel som hjälpte - mot de onda väsen Det berättas vidre att mongna människor blevo / av desa omda makter förtrollade, till Djurjestalter men blevo desse djur skjutna med en kristen vigsel ring som var av silver - som dem på den tiden stöptes till kuller, dem kunde ju om skjuta den onde själv Häxer. Skogerån alla slags sjöran - om de bara ber sillver eller stål på sig hjälpte. Det var och en del andra som kunde och så snälla meniskor som kunde botta sukdomer Det fans sådana som gick i king - huset, tre gåner, om det var elld i huset, slåckna det själv. De hade övernaturlig mactk. De var alldrig redd för dem som kallas häxe - dem kunde allrig skada desse pärsoner; de läste Böner, De andra fick ut och ta reda påt. Sedan kunde de hjälpa den besökande, Fru johanson talte om mycke ja mins inte, mera. ja skulle önska om ja kunde besöka den socken men dem var så Skrockfule och sägs bör att fru johanson trode att så har vart - som ja en del har berättat, / Kloke Simon på Byremossen kunde släcka åskeld - Ned i eriksbyn i ### bran en ladugård med stark fart. Simon hade set ellden Hemma hos sig - för der han bode liger högt uppe i Kroppefjal. Han skynd till jan i Eriksyn det fortaste han för måde dem bar vatten med hinkar han sade sett era vatten bötter. Så börja han gå om kring ladugården 3 gånger samt las något Men dem trode han var galen så dem gav inte ackt på vad han las. dröm om folkets förfäran när Simon hade gått tredje gången om kring ladugården, Då slåckna åskelden dem fick då se att han inte var svagsint utan var begåvad med en högre övernatulig makt Sedan visa han dem - Folket att så var för det blev diskusion dem emellan han är lik ### så var hon när hon levde, sa någon. Detta hörde han - Nej det skall ja visa er, ja inte är. Tag ut ett halmkärv!" så jordes. lägg det på backen, Slå trätjära mitt i kärvet längs efter. Så jordes - Sedan såg han upp till Himlen visa detta / att du Gud är närvarande då du inte synes för oss meniskor, detta är min tro. Nu skall de få se att du är med mig - Däpå jick han bort och böjde sig ned över halmkärvet och drog med sit finger runt om halmkärvet en bit från den på hällda tjära det bran runt i kantera men slåcka där Simon dratt sit finger i fast det var köra på. Sedan sade tror ni nu Gud har jivit mig macten - och att ja har mina sinen i behål - Folket blev häpna sade min far - Berättarens far Berättaren säger vidare att Folket jick till honom och fick bot - Han udrar om det va Simon som nedkalla vällsingesen över Hellsa Kättera. för en låg på hans eger den anda å tredja på grannarnes eger. Nämnas bör att denne Sion var morbror till Fru Klaren som kom i hop med sin Koppfjälls-kamrat - Anderson vid Båstock - en hans bror är Handlande vid Dalskog en Syster är gift och bor Tånebyn en är gift och bor i Mellerud. - Dessa pärsone vill ja nemna för 10 år sedan sprungit i / Kroppefjäs Skogar vars plas eller Boning var som sma Koppebomyra. Detta torpp lag längst uppe fjället - gränsen mot Gerbsocken. ja vill nemna Gårdarne som haft porpare och Baksugesitare i Koppefjässkogen - Fröstesbyn Hagen Linne Rud Hult Torsebol Åsen Bodane Ed Stampen Gunsarbya Gullesbyn Löttevaten Krokfors Tunsberg - Det fines flera än då som har del i fjälet som kör en bort till Ör Så komer Gunarsnäs Bäckeneset Sonlycke Bäckebol Hellan Karlslid Södre Bäckebol Skasebol. Backa Dansbo - Detta är Hemmanen - så är det flera egare på var gård - alla egare har haft underhavare i det stora fjälet, Sedan komer Dalskog. Gårdarne där käner ja inte till vad alla gårdar hetter som är ock delägare i fjälet mer än Kappebo Laperud. Tiåker Tånebyn - Det är många flera - Vi läsare av dena uptecknig kan tänka oss tillbaka till den tid - Det har som en del säger varit den Gamla Wärdens Kultur. Så kommer tancken vad hava dess meniskor / Levat utav uppe i villda fjälet - Inga vägar ned till Handesbodarne - bara gångvägar Vi kan tänka oss de gamlas slit - för sina kära Barn som sedermera kom ur fjället - till andra orter Desse Har ju berätat vad dem levde av Sofia Norlin är en som har berätt för mig. Hon Bode ju på Backerud - som låg uppe kring Kropefjäs Sanatori Hennes han Arbeta på skifferbergen samt ett lite torp - Spina lin och ull; får hade vi, väva allt detta sedan. Sy fick vi göra så gott vi kunde själva. Far tjänte lite det mins ja - komer inte i håg vad det var ine full krona det mins ja detta var dagspäng så bruka vi torpet satte potatis - sade korn som vi backa tunnbröd av samt kaffe gangnas det till och Råg eller vete sådde vi - men vi set stycken var små så vi fick i bland köppa av Böndera men på den tiden hade dem lite skällva jorden bar dålig skörd den var för mager Nattulig gössel hade dem, men något annat var väl inte kommet elle hade Bon inte råd till att köppa. Vi som bode i fjälen plocka / renmossa annan mossa å Beganna till att strö under djuren. och i bland när vi hade för magra djur så fora vi med renmossa det var bra djuren blevo feta, men blå mjölk. Så Brygga vi dricka - vi mallde korn och mol på handkvarn. Detta dricka fick barnen bära till dem som var vid skifferbergen och hog skiffer dem bar i stora boller som var av trä bade dricka och annan mat allid fick dem bära maten till dem små hyddorna där de högg skiffern. När kvällen kom jick dem - om morgonen likadant vi slet vi Fruntimer, det kan ja inte tala om - gott är den tiden är över, sade Sofia Norlin. När ja tänker efter har varit flera innevånare i det stora Kopefjäll än flera socknar tillsammas några fines kvar ännu. Nämnas bör att Sofa Norlin bor vi Båstock, i en fin villa som Hennes Son har byggt upp Han har förvärvat sina slantar i Amerka hon har haft 8 Barn, en är Miskonär, en Handlande i ### Berg tre i Amera. Dess har ju bott i fjälet / men för 35 år sedan. Denna berätelse kan belysa - Som folket nu i trackten säger den Gamla värden. Koppefjäls inevanare vars plaser nu stå toma är det någon som vittnar om vad dem havt Den nya värden som nu är lever i för mycken lyx - ja vi leva i öveflöd på allt ting. Warifran arbesloset, komer kan av dessa gamles berättser som levat i Kroppefjäl - samt flera anda våra gamla som nu snart - är bortta Men ja har flera tecknigar skivit om hur dem arbetat och slitit för sitt leve bröd, samt kläder alla överenstämer Wi ser alltså att leva i Skälvsvåld i mot dem - Wi äro lata nu kan en få höra dese gamle säga - Vad har inte vi fåt jort arbetat fran morgon klockan tre till långt på natten med vara arbete - War för undomen nu - dem går var åt - hit och dit - det vette vi det behöfs ej att skiva det här vi ock ser Men vår ### genration den var i sina hem - Arbeta dagen i ända Nu är förfales tid, det se vi med våra ögon hella värden. Wad ja är har tecknat är Saning - en del Leva ju som ja nemt
Frieri och bröllop
Om man ville ta reda på med vem man skulle gifta sig, skulle man koka "drömgröt". Det gick så till att tre flickor gingo tillsammans en kväll och kokade en gröt av tre skedar mjöl, tre skedar salt och tre skedar vatten. Alla tre flickorna skulle hålla i skeden och röra om utan att säga ett ord. På natten blev man törstig och drömde att någon bar till en vatten, och honom skulle man bli gift med. På midsommar skulle man plocka midsommarskvast, bestående av nio sorters blommor från nio olika gärden. Denna kvast skulle man lägga under huvudkudden och den man drömde om under natten, skulle man bli gift med. Om man hittade ett helt havrekorn i mjölet, när man bakade, skulle man kasta det ut genom dörren och den första man, som inträdde, skulle man bli gift med. Prästkragens kantblad skulle man rycka av ett i sänder och säga "ha, ha inte" och på så vis kunde man få reda på om / man skulle bli gift med den eller den. Förr i världen brukade pojkarna gå till flickorna om nätterna. Det kallades att "gå på sjå". Pojkarna kom i stora följen och knackade på fönsterrutorna och ville prata med flickor- na och helst komma in också. De började i allmänhet dra om- kring på det viset, när de var en 17-18 år. Här i trakten förekom det aldrig att någon främmande person fick deltaga i dessa natt- frierier, utan det var alltsammans känt folk, men oftast ställde de sig okända. De brukade också rabbla upp någon ramsa, när de stod utanför fönstren och ville in, men jag kan inte komma ihåg någon särskild, för de läste fort. Men det var alltid skämtsamma och roliga ramsor de hade. Var det då någon, som flickan tyckte bra om, blev han in- släppt och var det riktigt väl, förplägades han med sup och smörgås. Annars fick han nöja sig med en pratstund på ett par timmar. Ibland ledde nattfrieriet till äktenskap, men inte på långt när alltid. Det var mest på lördag- och söndag- kvällarna som pojkarna gick på "sjå". När höet var inne, brukade ungdomen sova i höt, fast det blev just inte mycket sömn av. De kallade / detta att ligga i hö. Pojkarna uppträdde ungefär som vid de andra nattfrierierna, förställde sig som främmande, men några ramsor hade de inte då. Men de brottades och tog nappatag, för att se vem som var värst. De brukade aldrig göra något ofog med säden eller några stängsel, utan gick nog så ordentligt till ladorna. Var det så att flickorna tvättade nattetid, kunde nog poj- karna komma då också, men det var inget särskilt namn på det. De äldre såg mycket snett på nattfrierierna och gjorde allt för att förhindra dem. Numera är det också alldeles ur bruk, och prästerna ha i allmänhet gjort vad de kunnat för att få slut på det. När två unga gått tillsammans en tid och blivit på det klara med varandras känslor, utsåg de en böneman, som skulle tala för deras sak. Det skulle alltid vara en man, aldrig en kvinna. Böneman blev oftast en sådan, som var betrodd och var känd för att kunna tala bra för sig. Han skulle gå ensam till fästemannens blivande svärfar och fråga, om de fick komma. Efter ett par dagar kom friaren och bönemannen och friaren skulle vara blyg och förlägen och hålla sig i bakgrunden, under / det att bönemannen talade om, hur präktig friaren var och hur mycket han ägde. Om friaren fick sin sak igenom, skulle böne- mannen ha ett par långstrumpor, "belestrumpor" samt rosiga vävda strumpeband. Den friare, som fått nej blev alltid utsatt för skämt från ungdomens sida, men jag har aldrig hört talas om någon särskild skämtgåva. Några friargåvor förekom inte. Vanligen var det föräldrarna, som avgjorde äktenskapen, och många gånger blev äktenskapen inte så lyckliga fördenskull, men i de flesta fall vande de sig vid varandra, och då brukade det gå bra. Det förekom rätt ofta, att de gifte sig utom socknen, men helst ville man förstås hålla sig till den egna socknen vid val av make, åtminstone om föräldrarna ustakade par- tierna. Vid trolovningen ställdes till med kalas, trolovningskalas. Detta hölls i fästmöns hem, men ofta bjöd fästmannens föräld- rar på återkalas. Under trolovningen, som inte brukade vara så värst långvarig, skulle fästmön ha psalmbok av fästmannen, och han skulle ha långstrumpor och strumpeband, som fäst- mön förfärdigat. – "Kornfästing" var inte brukligt här på trakten. Lysesedeln skulle tas ut av brudgummen och svär- / fadern. Lysning skulle aldrig tas ut på nedan, ty då blev äktenskapet olyckligt. Det var heller inte bra att ta ut lysning på torsdag, då skulle makarna inte komma överens. Min mor hade uttrycket "stakkete torsda", men jag vet inte riktigt, vad hon menade med det uttrycket. Man skulle heller inte flytta på en torsdag, då skulle man inte trivas på det nya stället. Flyttade man på en lördag, skulle man däremot ej komma att längta. Lysning och bröllop skulle alltid äga rum samma år, det ansågs att lysningen för- lorat sin giltighet, om ett nytt år gick in, förrän bröllopet ägde rum. Då fick man alltid lysa på nytt. Det var en här i socknen, som det lyste för nio gånger, men han hade kanske ändrat sig under tiden. När det lyst för tredje gången, brukade man säga om brudgummen: "Nu har den ramlat ner från predikstolen och brutit av sig benet". Några särskilda lysningskalas brukades inte, och inte heller andra gåvor än de som fästfolket gav varandra vid trolovningen. Det hände någon gång, att fästfolket flyttade ihop innan de blivit gifta, men det ansågs inte fullt passande, / även om det inte kunde förhindras. Ibland fäste de varandra genom att gå några varv runt en jordfast sten, och detta ansågs ha samma innebörd som borgerlig vigsel. När klockaren bar upp lysesedeln på predik- stolen, skulle han ha en slant. Det blev mycket stök, när bröllop skulle äga rum. Det bakades, bryggdes och kokades värre än till jul. Det skulle också vara fint inomhus och man skurade allt som kunde skuras och satte upp nya tapeter. Om vigseln skulle vara i hemmet, klädde de det bästa rummet med friskt löv och satte upp en brudpäll i taket, det var vanligen en stor, grann silkeduk i många färger. Så skulle man också kläda pall, som brudparet skulle knäböja på. Men det var minst lika vanligt att brudparet for till prästen och vigde sig i prästgården, och då behövdes ingen sådan klädsel. Jag kan inte minnas, att bröllop företrädesvis skulle hållas någon särskild årstid eller någon särskild vecko- dag. Man undvek dock gärna torsdagen. Bröllopet skulle alltid hållas i brudens hem och varade i tre dagar, ibland / ännu längre, om det var storfolk. Här i trakten brukades aldrig resas några som helst träd. Enda gången jag minns något sådant var, när en som hade öknamnet "Kotten", gifte sig. Då hade de dragit fram en massa granar med kottar på, men det var nog bara för att skämta med honom och hans öknamn. Tre dagar före bröllopet skulle brudens gäster inbjudas. Bjudningen skulle framföras av soldaten på gården, som hade många uppdrag även vid andra tillfällen. Det var han som skulle gräva grav, om någon dog på gården. På bröllopet skulle han vara källareman och bära omkring den stora ölbollen. Han var inte utrustad på något särskilt sätt. Brudens släktingar och de närmaste grannarna måste alltid bjudas. Brudgummen fick ta med sig sina släktingar och grannar och de kom på en gång till bröllopsgården, det var "brudfärden". Det var många olika betjäningar på bröllopet: värd och värdinna, spelmän, aldrig mindre än tre, matmor som lagade all maten, källareman, som bar omkring drickat, smådrängar och småpigor, som höllo brinnande ljus under / vigseln, de voro fyra eller sex till antalet. De skulle också ha en brudmarskalk, som förde in de äldsta av kvinnorna till vigseln. Han skulle ha blågult band om hatten och rosett och bukett i knapphålet. Annars behövde den andra betjäningen inte vara särskilt klädd, men de skulle alltid vara snyggt klädda. Smådrängarna och småpigorna skulle helst vara helt ljusklädda. Någon gång hade småpigorna krans i håret. Spelmännen skulle rida emot brudfär- den, och hästarna skulle ha blomkransar kring halsen och rosetter vid öronen. Förningen brukade komma kvällen före från dem, som bodde närmast, men de som bodde långt borta, hade den med sig på bröllopsdagen. Den kom i stora vida korgar och bestod av stora, klenta kakor och brynost och tjock pannkaka. – Kvällen före bröllopet brukade grannarna också skicka mjölk. Ofta blev det så mycket, att man fick ställa till med ystning efteråt, för att få användning för all mjölken. Kvällen innan bröllopet brukade de unga flickor- na i granngårdarna komma till bruden för att "kamma" henne. / Då flätade de den ena lilla flätan intill den andra av håret, som de fuktat litet, för att håret skulle bli yvigt och krusigt på bröllops- dagen. Bruden skulle klädas av brudsätan, som hölls i stor ära. Bruden skulle ha svart klänning, krona av myrten eller om sådan inte fanns, krona av mörkgrönt, blankt och styvt papper, som klipptes till som små blad. Så skulle hon ha slöja också, men den skaffade hon inte själv, som brukligt är numera, utan den hörde till brudsätan. – Bruden fick ha slöja och krona, även om hon var havande, det utgjorde intet hinder. – Ringen var en slät guldring något bredare och massivare än de som nu användas. – Man fick ej lov att sy på bruden, då skulle hon få svårt att dö. Brudgummen brukade inte inbjuda någon till sig innan bröllopet, men han skulle bjuda samman sina släk- tingar och närmaste grannar till "brudfärden". På bröllopsdagens förmiddag redo spelemännen ut och mötte brudfärden vid en bestämd plats, vid en korsväg eller så. Där vände de och redo sedan före till bröllopsgården. Där stannade på var sin sida om ingången och spelade in brudfärden. Brudens gäster hade kommit efterhand till bröllops- gården. Bruden och brudgummen fick inte se varandra innan / vigseln, men det kunde allt hända att de smögo sig till det ändå. För det mesta förde de brudgummen upp på loftet, under det att bruden fick hålla sig i kammaren. Kyrkbröllop förekom aldrig förr, utan vigseln ägde rum i hemmet eller prästgården. Om brudparet skulle vigas i hemmet, samlades först alla gästerna i det bästa rum- met, som klätts vackert. De äldsta och förnämsta av de kvinn- liga gästerna infördes av brudmarskalken, de övriga inkommo parvis. Sist kom brudparet, bruden från kammaren, ledd vid handen av sin far och brudgummen från loftet, följd av sin far. Efter dem kommo smådrängarna och småpigorna, som höllo brinnande ljus under vigselakten. Efter vigseln dracks de nyvigdas skål och lyckönskningar framfördes och brudparet togs i hand. Sedan följde bröllopsmiddagen. Prästen skulle sitta på förnämsta platsen, därefter brudparet, så brudgummens föräldrar, därefter brudens. De övriga släktingarna placerades efter släktskapsgrad. Grannar- na kommo sist och fingo sitta efter rang och värdighet. Man skulle truga och krusa både länge och väl, ty det ansågs inte passande att genast gå till sina platser. Middagen bestod av / många rätter: kött, soppa, av flera slag, fisk och som efterrätt röd och vit gröt. Prästen skulle tala för de nygifta vid middagen, annars var det just ingen som talade. De brukade inte heller grötrim och sådant. Källareman hade ständigt göra med att gå omkring med den stora ölbollen. Den var av trä och den fick bäras med båda händerna. När det började tryta i bollen, fylldes mera dricka på. Innan dansen började efter middagen, skulle bruden ta emot gåvor. Då knöt man ett stort förkläde på henne, och så skulle hon sätta sig på en stol, varefter gästerna kommo fram och lämnade sina skänker, som oftast bestod av pengar. Någon gång kunde de också lämna smycke, brosch eller dylikt. Sedan skulle dansen börja. Första dansen skulle prästen dansa med bruden. Kronan skulle sitta så löst, att den föll av under dansen, och då skulle prästen sätta den på någon av de unga flickorna, och hon skulle bli nästa brud. Prästen skulle sedan sätta fast kronan på bruden igen. Bruden skulle dansa nästa dans med brudgummen och sedan skulle hon dansa ett slag med alla. Man dansade för det mesta polskor, slängpolska och tyskepolska, och vals. Frampå kvällen brukade folk komma och ropa brudparet fram och då skulle brudparet ut och visa sig. / Hela dagen hade gästerna undfägnats rikligt och även på natten saknades icke mat och dryck, fastän det blev förstås dryckes- varorna, som hade största åtgången. Mitt under dansen hittade de ibland på att stjäla bruden. Det var några ungdomar som ställde till med detta. Bruden skulle ha krona och slöja på sig, när hon rövades. Ibland kunde de fara helt till en annan socken, och det kunde ofta vara besvärligt nog för brudgummen att få fatt på bruden igen. Det blev alltid stor glädje, när brudparet återvände igen och en skål skulle alltid drickas då. Brudsängen bäddades mycket högt. Det var någon av betjäningen, som gjorde detta. Någon av betjäningen skulle likaledes "dra av brudparet på bena", d.v.s. taga av dem skor och strumpor. Brudparet skulle då lägga några slantar i skorna, som tack härför. Sedan lämnades brudparet för sig själva, men dansen fortsatte en god stund efter detta. Gästerna brukade icke undfägnas i brudkammar- en. Om brudparet varit i prästgården och blivit vigda, brukade ofta socknens ungdom ligga ute i kullarna och skjuta, när de foro hem efter vigseln. Det kunde också inträffa, om vigseln ägt rum i hem- met, men det var inte så vanligt då. / Spelmännen skulle ha betalning. Stora tallrikar fram- sattes och där skulle gästerna lägga fram pengar och det blev ofta en stor summa, som på detta sätt insamlades. Gästerna fingo ligga på golvet. Grannarna foro hem till sig och brukade också ta med sig en del gäster. Männen brukade ligga nere i stugan, men åt kvinnorna bäddades uppe på loftet. Om prästen stannade över natten skulle han alltid ligga lite bättre, i en säng eller soffa. Det brukade inte just bli många timmars sömn vid bröllop. Under de följande dagarna skulle bruden inte bära slöja, endast krona. Nu fick man ta till förningarna. Alla skulle ha smakbitar med sig hem av varandras förningar. Det förekom aldrig några upptåg med utklädsel eller framdragning av träd till bröllopsgården. Stabbdans har jag hört min mor nämna om, men jag vet inte, hur den gick till. Annars roade man sig med springlekar som änkeleken, blindbock, och sådana. Både gamla och unga deltogo i dessa lekar. Så snart det nya hemmet blivit i ordning, flyttade de nygifta in. De skulle se upp i skorstenen, så att de inte läng- tade, annars var det inga seder knutna till flyttningen.