Transkriberad uppteckning

Om man ville ta reda på med vem man skulle gifta sig, skulle man koka "drömgröt". Det gick så till att tre flickor gingo tillsammans en kväll och kokade en gröt av tre skedar mjöl, tre skedar salt och tre skedar vatten. Alla tre flickorna skulle hålla i skeden och röra om utan att säga ett ord. På natten blev man törstig och drömde att någon bar till en vatten, och honom skulle man bli gift med. På midsommar skulle man plocka midsommarskvast, bestående av nio sorters blommor från nio olika gärden. Denna kvast skulle man lägga under huvudkudden och den man drömde om under natten, skulle man bli gift med. Om man hittade ett helt havrekorn i mjölet, när man bakade, skulle man kasta det ut genom dörren och den första man, som inträdde, skulle man bli gift med. Prästkragens kantblad skulle man rycka av ett i sänder och säga "ha, ha inte" och på så vis kunde man få reda på om / man skulle bli gift med den eller den. Förr i världen brukade pojkarna gå till flickorna om nätterna. Det kallades att "gå på sjå". Pojkarna kom i stora följen och knackade på fönsterrutorna och ville prata med flickor- na och helst komma in också. De började i allmänhet dra om- kring på det viset, när de var en 17-18 år. Här i trakten förekom det aldrig att någon främmande person fick deltaga i dessa natt- frierier, utan det var alltsammans känt folk, men oftast ställde de sig okända. De brukade också rabbla upp någon ramsa, när de stod utanför fönstren och ville in, men jag kan inte komma ihåg någon särskild, för de läste fort. Men det var alltid skämtsamma och roliga ramsor de hade. Var det då någon, som flickan tyckte bra om, blev han in- släppt och var det riktigt väl, förplägades han med sup och smörgås. Annars fick han nöja sig med en pratstund på ett par timmar. Ibland ledde nattfrieriet till äktenskap, men inte på långt när alltid. Det var mest på lördag- och söndag- kvällarna som pojkarna gick på "sjå". När höet var inne, brukade ungdomen sova i höt, fast det blev just inte mycket sömn av. De kallade / detta att ligga i hö. Pojkarna uppträdde ungefär som vid de andra nattfrierierna, förställde sig som främmande, men några ramsor hade de inte då. Men de brottades och tog nappatag, för att se vem som var värst. De brukade aldrig göra något ofog med säden eller några stängsel, utan gick nog så ordentligt till ladorna. Var det så att flickorna tvättade nattetid, kunde nog poj- karna komma då också, men det var inget särskilt namn på det. De äldre såg mycket snett på nattfrierierna och gjorde allt för att förhindra dem. Numera är det också alldeles ur bruk, och prästerna ha i allmänhet gjort vad de kunnat för att få slut på det. När två unga gått tillsammans en tid och blivit på det klara med varandras känslor, utsåg de en böneman, som skulle tala för deras sak. Det skulle alltid vara en man, aldrig en kvinna. Böneman blev oftast en sådan, som var betrodd och var känd för att kunna tala bra för sig. Han skulle gå ensam till fästemannens blivande svärfar och fråga, om de fick komma. Efter ett par dagar kom friaren och bönemannen och friaren skulle vara blyg och förlägen och hålla sig i bakgrunden, under / det att bönemannen talade om, hur präktig friaren var och hur mycket han ägde. Om friaren fick sin sak igenom, skulle böne- mannen ha ett par långstrumpor, "belestrumpor" samt rosiga vävda strumpeband. Den friare, som fått nej blev alltid utsatt för skämt från ungdomens sida, men jag har aldrig hört talas om någon särskild skämtgåva. Några friargåvor förekom inte. Vanligen var det föräldrarna, som avgjorde äktenskapen, och många gånger blev äktenskapen inte så lyckliga fördenskull, men i de flesta fall vande de sig vid varandra, och då brukade det gå bra. Det förekom rätt ofta, att de gifte sig utom socknen, men helst ville man förstås hålla sig till den egna socknen vid val av make, åtminstone om föräldrarna ustakade par- tierna. Vid trolovningen ställdes till med kalas, trolovningskalas. Detta hölls i fästmöns hem, men ofta bjöd fästmannens föräld- rar på återkalas. Under trolovningen, som inte brukade vara så värst långvarig, skulle fästmön ha psalmbok av fästmannen, och han skulle ha långstrumpor och strumpeband, som fäst- mön förfärdigat. – "Kornfästing" var inte brukligt här på trakten. Lysesedeln skulle tas ut av brudgummen och svär- / fadern. Lysning skulle aldrig tas ut på nedan, ty då blev äktenskapet olyckligt. Det var heller inte bra att ta ut lysning på torsdag, då skulle makarna inte komma överens. Min mor hade uttrycket "stakkete torsda", men jag vet inte riktigt, vad hon menade med det uttrycket. Man skulle heller inte flytta på en torsdag, då skulle man inte trivas på det nya stället. Flyttade man på en lördag, skulle man däremot ej komma att längta. Lysning och bröllop skulle alltid äga rum samma år, det ansågs att lysningen för- lorat sin giltighet, om ett nytt år gick in, förrän bröllopet ägde rum. Då fick man alltid lysa på nytt. Det var en här i socknen, som det lyste för nio gånger, men han hade kanske ändrat sig under tiden. När det lyst för tredje gången, brukade man säga om brudgummen: "Nu har den ramlat ner från predikstolen och brutit av sig benet". Några särskilda lysningskalas brukades inte, och inte heller andra gåvor än de som fästfolket gav varandra vid trolovningen. Det hände någon gång, att fästfolket flyttade ihop innan de blivit gifta, men det ansågs inte fullt passande, / även om det inte kunde förhindras. Ibland fäste de varandra genom att gå några varv runt en jordfast sten, och detta ansågs ha samma innebörd som borgerlig vigsel. När klockaren bar upp lysesedeln på predik- stolen, skulle han ha en slant. Det blev mycket stök, när bröllop skulle äga rum. Det bakades, bryggdes och kokades värre än till jul. Det skulle också vara fint inomhus och man skurade allt som kunde skuras och satte upp nya tapeter. Om vigseln skulle vara i hemmet, klädde de det bästa rummet med friskt löv och satte upp en brudpäll i taket, det var vanligen en stor, grann silkeduk i många färger. Så skulle man också kläda pall, som brudparet skulle knäböja på. Men det var minst lika vanligt att brudparet for till prästen och vigde sig i prästgården, och då behövdes ingen sådan klädsel. Jag kan inte minnas, att bröllop företrädesvis skulle hållas någon särskild årstid eller någon särskild vecko- dag. Man undvek dock gärna torsdagen. Bröllopet skulle alltid hållas i brudens hem och varade i tre dagar, ibland / ännu längre, om det var storfolk. Här i trakten brukades aldrig resas några som helst träd. Enda gången jag minns något sådant var, när en som hade öknamnet "Kotten", gifte sig. Då hade de dragit fram en massa granar med kottar på, men det var nog bara för att skämta med honom och hans öknamn. Tre dagar före bröllopet skulle brudens gäster inbjudas. Bjudningen skulle framföras av soldaten på gården, som hade många uppdrag även vid andra tillfällen. Det var han som skulle gräva grav, om någon dog på gården. På bröllopet skulle han vara källareman och bära omkring den stora ölbollen. Han var inte utrustad på något särskilt sätt. Brudens släktingar och de närmaste grannarna måste alltid bjudas. Brudgummen fick ta med sig sina släktingar och grannar och de kom på en gång till bröllopsgården, det var "brudfärden". Det var många olika betjäningar på bröllopet: värd och värdinna, spelmän, aldrig mindre än tre, matmor som lagade all maten, källareman, som bar omkring drickat, smådrängar och småpigor, som höllo brinnande ljus under / vigseln, de voro fyra eller sex till antalet. De skulle också ha en brudmarskalk, som förde in de äldsta av kvinnorna till vigseln. Han skulle ha blågult band om hatten och rosett och bukett i knapphålet. Annars behövde den andra betjäningen inte vara särskilt klädd, men de skulle alltid vara snyggt klädda. Smådrängarna och småpigorna skulle helst vara helt ljusklädda. Någon gång hade småpigorna krans i håret. Spelmännen skulle rida emot brudfär- den, och hästarna skulle ha blomkransar kring halsen och rosetter vid öronen. Förningen brukade komma kvällen före från dem, som bodde närmast, men de som bodde långt borta, hade den med sig på bröllopsdagen. Den kom i stora vida korgar och bestod av stora, klenta kakor och brynost och tjock pannkaka. – Kvällen före bröllopet brukade grannarna också skicka mjölk. Ofta blev det så mycket, att man fick ställa till med ystning efteråt, för att få användning för all mjölken. Kvällen innan bröllopet brukade de unga flickor- na i granngårdarna komma till bruden för att "kamma" henne. / Då flätade de den ena lilla flätan intill den andra av håret, som de fuktat litet, för att håret skulle bli yvigt och krusigt på bröllops- dagen. Bruden skulle klädas av brudsätan, som hölls i stor ära. Bruden skulle ha svart klänning, krona av myrten eller om sådan inte fanns, krona av mörkgrönt, blankt och styvt papper, som klipptes till som små blad. Så skulle hon ha slöja också, men den skaffade hon inte själv, som brukligt är numera, utan den hörde till brudsätan. – Bruden fick ha slöja och krona, även om hon var havande, det utgjorde intet hinder. – Ringen var en slät guldring något bredare och massivare än de som nu användas. – Man fick ej lov att sy på bruden, då skulle hon få svårt att dö. Brudgummen brukade inte inbjuda någon till sig innan bröllopet, men han skulle bjuda samman sina släk- tingar och närmaste grannar till "brudfärden". På bröllopsdagens förmiddag redo spelemännen ut och mötte brudfärden vid en bestämd plats, vid en korsväg eller så. Där vände de och redo sedan före till bröllopsgården. Där stannade på var sin sida om ingången och spelade in brudfärden. Brudens gäster hade kommit efterhand till bröllops- gården. Bruden och brudgummen fick inte se varandra innan / vigseln, men det kunde allt hända att de smögo sig till det ändå. För det mesta förde de brudgummen upp på loftet, under det att bruden fick hålla sig i kammaren. Kyrkbröllop förekom aldrig förr, utan vigseln ägde rum i hemmet eller prästgården. Om brudparet skulle vigas i hemmet, samlades först alla gästerna i det bästa rum- met, som klätts vackert. De äldsta och förnämsta av de kvinn- liga gästerna infördes av brudmarskalken, de övriga inkommo parvis. Sist kom brudparet, bruden från kammaren, ledd vid handen av sin far och brudgummen från loftet, följd av sin far. Efter dem kommo smådrängarna och småpigorna, som höllo brinnande ljus under vigselakten. Efter vigseln dracks de nyvigdas skål och lyckönskningar framfördes och brudparet togs i hand. Sedan följde bröllopsmiddagen. Prästen skulle sitta på förnämsta platsen, därefter brudparet, så brudgummens föräldrar, därefter brudens. De övriga släktingarna placerades efter släktskapsgrad. Grannar- na kommo sist och fingo sitta efter rang och värdighet. Man skulle truga och krusa både länge och väl, ty det ansågs inte passande att genast gå till sina platser. Middagen bestod av / många rätter: kött, soppa, av flera slag, fisk och som efterrätt röd och vit gröt. Prästen skulle tala för de nygifta vid middagen, annars var det just ingen som talade. De brukade inte heller grötrim och sådant. Källareman hade ständigt göra med att gå omkring med den stora ölbollen. Den var av trä och den fick bäras med båda händerna. När det började tryta i bollen, fylldes mera dricka på. Innan dansen började efter middagen, skulle bruden ta emot gåvor. Då knöt man ett stort förkläde på henne, och så skulle hon sätta sig på en stol, varefter gästerna kommo fram och lämnade sina skänker, som oftast bestod av pengar. Någon gång kunde de också lämna smycke, brosch eller dylikt. Sedan skulle dansen börja. Första dansen skulle prästen dansa med bruden. Kronan skulle sitta så löst, att den föll av under dansen, och då skulle prästen sätta den på någon av de unga flickorna, och hon skulle bli nästa brud. Prästen skulle sedan sätta fast kronan på bruden igen. Bruden skulle dansa nästa dans med brudgummen och sedan skulle hon dansa ett slag med alla. Man dansade för det mesta polskor, slängpolska och tyskepolska, och vals. Frampå kvällen brukade folk komma och ropa brudparet fram och då skulle brudparet ut och visa sig. / Hela dagen hade gästerna undfägnats rikligt och även på natten saknades icke mat och dryck, fastän det blev förstås dryckes- varorna, som hade största åtgången. Mitt under dansen hittade de ibland på att stjäla bruden. Det var några ungdomar som ställde till med detta. Bruden skulle ha krona och slöja på sig, när hon rövades. Ibland kunde de fara helt till en annan socken, och det kunde ofta vara besvärligt nog för brudgummen att få fatt på bruden igen. Det blev alltid stor glädje, när brudparet återvände igen och en skål skulle alltid drickas då. Brudsängen bäddades mycket högt. Det var någon av betjäningen, som gjorde detta. Någon av betjäningen skulle likaledes "dra av brudparet på bena", d.v.s. taga av dem skor och strumpor. Brudparet skulle då lägga några slantar i skorna, som tack härför. Sedan lämnades brudparet för sig själva, men dansen fortsatte en god stund efter detta. Gästerna brukade icke undfägnas i brudkammar- en. Om brudparet varit i prästgården och blivit vigda, brukade ofta socknens ungdom ligga ute i kullarna och skjuta, när de foro hem efter vigseln. Det kunde också inträffa, om vigseln ägt rum i hem- met, men det var inte så vanligt då. / Spelmännen skulle ha betalning. Stora tallrikar fram- sattes och där skulle gästerna lägga fram pengar och det blev ofta en stor summa, som på detta sätt insamlades. Gästerna fingo ligga på golvet. Grannarna foro hem till sig och brukade också ta med sig en del gäster. Männen brukade ligga nere i stugan, men åt kvinnorna bäddades uppe på loftet. Om prästen stannade över natten skulle han alltid ligga lite bättre, i en säng eller soffa. Det brukade inte just bli många timmars sömn vid bröllop. Under de följande dagarna skulle bruden inte bära slöja, endast krona. Nu fick man ta till förningarna. Alla skulle ha smakbitar med sig hem av varandras förningar. Det förekom aldrig några upptåg med utklädsel eller framdragning av träd till bröllopsgården. Stabbdans har jag hört min mor nämna om, men jag vet inte, hur den gick till. Annars roade man sig med springlekar som änkeleken, blindbock, och sådana. Både gamla och unga deltogo i dessa lekar. Så snart det nya hemmet blivit i ordning, flyttade de nygifta in. De skulle se upp i skorstenen, så att de inte läng- tade, annars var det inga seder knutna till flyttningen.