Transkriberad uppteckning

Av gammalt fanns en kyrka i staden och en kyrko- gård. Den gamla kyrkan, sem sedan många år stått som magasin, hade byggts i östkanten av staden, nära sjön. Den har inte använts för sitt ändamål i mitt minne och långt därförut. Det var stadens kyrka till dess att hon såldes till enskild person. -När hon skulle repareras, så var hon i alla fall så bristfällig att det inte skulle kosta mycket mer att bygga en ny. Så förlades den nya kyrkan till högre läge och där den forrfarande står. Efter de gamles tal, så skulle den allra första kyrkan vara av trä och stå på samma ställe som den nuvaran- de gamla. - Det berättas, att Magnus Gabrilel de la Gardi bevistade kyrkan en söndag och åhörde / Gudstjänsten. Medan gudstjänsten varade kom en kurir och berättade om slaget vid Lund och danskarnas flykt. Han blev så glad över detta, att han beslöt att skän- ka kyrkan en altartavla. Denna finns uppsatt i sta- dens nuvarande kyrka. Den gamla kyrkogården kallas "gamla plantaget". Ett par tre gravstenar utvisar ännu idag att det varit grav- plats. Men i gamla tider stod många järnkors på kyrkogården. Där har ingen människa begravts i min tid. -Men den nya kyrkan anlades ny kyrko- gård. - Från mina första år minns jag, att många gravar voro förfallna. Det var många som inte vår- dade sina anhörigas gravar. Det växte gräs över kullen och gravarna försvann. Blommor, såsom vin- tergröna, förgät-mig-ej, ###blomma o.d. fanns på somliga gravar. Fattigt folks gravar vårdades inte och blev snart glömda. Ett litet hemmagjort träkors med den dödes initialer och dödsår sattes kanske på kullen. Så länge det korset stod visste man var graven var. - En fick inte röra något av / det som fanns på kyrkogården. Det var helgerån och var en mycket skamlig handling. Så hade folk för sig att de fick med de döda att göra, om de rörde något på kyrkogården. De döda vakade där. En kunde bli förföljd och nupen av dem. Staden hade präst och han hade egen prästgård. Så var det dödgrävare och ####### och ringkar- lar. I min barndom var det två ringare anställda som drog klockorna för hand. De ringde till sön- dagens gudstjänst, vid begravningar och helgmål. Brukade ringa in helgen kl. 6 på söndagen. Sen fanns det klockare och kyrkovärdar. Så länge det gamla åmålsfolket levde var gudstjän- terna mycket besökta. De höll strängt på att en skulle gå i kyrkan, men redan i min ungdom började det bli mindre. Det blev mera nöjen i sta- den och ungdomen fick smak på dem, så kom läsarna hit för ett 60-tal år sedan. Det ena med det andra gjorde att gudstjänstbesöken minska- des. Respekten för prästerna minskades. Det kom / också en tid att vara sådana präster här i staden som genom sin vandel visade mera från än till. Men sa- de prästen S. - "I ska inte leva som jag gör, utan som jag lär." - Om julottan var det särskilt mycket folk. Då följdes både barn, ungdom och äldre åt. Nyårsdagen kom därnäst. Men då var det mest äldre. Den dagen kungjordes de förändringar som skett bland stadens folk under året - antalet födda, döda o.s.v. Det ville man särskilt höra på. Trefaldighetssöndag, domsöndag och böndagarna kun- de också kyrkan vara väl besatt. - Alla de gam- la var noga med att inte försumma nattvarden. Men bruket med detta tog nära på slut i min ungdom. Den dag de gick till nattvarden fick inte användas till annat än Gud och betraktande, och ett stilla liv i hemmet. nattvardsgästerna voro svartklädda. Vid nattvardsbordet brukade de fälla tårar - särskilt kvinnorna. Man hade respekt för kyrkan och Guds ord. - Gudstjänsten började kl. 10 f.m. / På 1870-talet hölls konfirmation vid midsommar. Då var kyrkan prydd med löv och blommor. Alla konfirmanderna var svartklädda den tiden. - Det hette att en gick fram. Självspillingar fick aldrig bäras in genom kyrkporten. De lyftes över den norra kyrkomuren och begrovs där. Bara prästen och de som fraktade den döde till graven voro närvarande vid en sådan begravning. Ingen kyrkklocka fick ljuda. Den döde skulle begravas i stillhet. - Den som hade gjort något förfång, fick sitta i stocken i kyrkan. Prästen kom till sjuka och döende, när han blev kal- lad. Det var mycket vanligt att sjuka och döende ville ha nattvarden. Och då fick inte prästen ha något förhinder. Barndop skedde ofta i kyrkan. Men prästen blev även ofta kallad till hemmen att förrätta barndop. Bland de bättre hade man då dopöl, så att släkt och vänner var bjudna. Då kunde barnet få presenter. - Ännu i in barndom var det strängt i hemmen. När en lade sig på kvällen, så skulle en alltid läsa kvällsbönen. - "Gud som haver barnen kär ......" / Så skulle en läsa före och efter maten (matbön). Om söndagsförmiddagen fick en inte gå annorstädes än till kyrkan. På förmiddagen läste någon av de hemmavarande dagens evangelium. Då satt alla övriga tysta med sam- manknäppta händer och lyssnade. Det skulle vara andakt i huset på söndagsförmiddag. Men på aftonen kunde både kortleken och brännvinsbuteljen komma fram. Då kanske någon av ens vänner tittade inom dörren för ett fördriva tiden. Barnen fick inte börja att driva ute om kvällarna förrän efter det de hade gått och läst för prästen. På den tiden måste de lyda sina föräldrar. För omkr. en 65 år sedan började man med sön- dagsskola i staden. Men det var inte kyrkan utan Mis- sionsförbundet. Prästerna ville inte höra talas om sådant. Man skulle gå till stadens kyrka och där- med jämt. Jag minns, att prosten Gillgren kom in i småskolan till oss en dag och förbjöd att inte en enda av oss skulle få gå till söndagsskola eller till sådana möten. Och alla måste lyda prosten. / De som hade söndagsskola och bönemöten kallades för läsare. Den som blev läsare slog sönder dragspel eller fiol, om han varit spelman. Det gick inte an att spe- la på ett instrument som man spelat dansmusik på. Man skulle spela orgel. och många i staden skaf- fade sig orgel den tiden. Läsarna hade en sal i gar- varegården, där de hade sina möten och sin söndagssko- la- Till en början höll man dessa läsare som ett slags villoandar.