Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
Till midsom- mar skulle skorste- nar o stenmurar kri- tas, o rundspisen i stora rummet skulle limmas. Och så kläd- de man inne med löv.
Slåtter samt skörd och tröskning.
Om sjön var hårt frusen, så fick man en sen vår. Och om isen låg länge och inte ville smälta, så hade en inte annat än kallt att vänta. Det blev sent med det en skulle skörda. Om en kunde komma åt att få börja med att slå eller skära en fredag, så höll di det för bäst efter gammalt. Eljest fick en lov att bör- ja, när säden stod mogen. Slåtteranden börjades omkring 14 dagar efter mid- sommar, för gräset var inte växt och moget förr. Avslutningen blev på den dag som det föll sig. Känner inte till att en lämnade strån kvar på åkern oskurna. En försökte i det stället att få med allt. Stod något strå kvar, / så var det bara förargligt att se det, så då tog en att lien och slängde av dem. En gjorde så väl rent så det var allt att gå och leta efter ax och halmstrå, om en skulle finna några. Det var sedan en börja att begagna maskiner, som det blev så vårdslöst. I de sista stråna skulle en "ta har'n". "Så ha vi toge har'n på dä el. dä jâle". Men den gam- la meningen var att en hade "toge har'n", när en hade skurit det allra sista för året. Den allra sista biten skar en runt, för att en skul- le ringa in haren, så att han inte skulle ta sig någon vägen. Om en var flera, så fick den som kom på tur skära det sista. Då försökte di allt att komma undan detta och fuska med var- andra. Men se'n hjälptes alla åt att fösa på haren. Han skulle jagas till grannen. När en hade "toge har'n", så satte en sig och vila en stund, innan en tog till att sätta upp säden. / En gång fick jag stryk för att jag gick och drog riva efter mig och hade tindlarna uppåt. Far hade sagt till mig, att jag inte skulle göra det, men jag tyck- te det var roligt. En skulle dra ned regn om en drog riva efter sig på det viset. - Om far hitta ett ax som var dubbelt så tog han det med sig och gömde. Han blev glad om han fick fatt på sådana, för säden skulle bli vacker nästa år. Om julafton satte en upp "e fôggelnek". Om en hade god råd, så satte en upp två och tre. Den skulle fåglarna ha till vinterkost, för att en skulle få god gröda nästa år. Kom inte fåglarna i den, när en hade satt upp hen- ne, så var en bekymrad för att skörden skul- le bli dålig kommande år. Men om fåglarna /gulsparvarna/ skocka sig i den, så var det bra. Att förstöra sig på lien skulle en akta sig för. En fick värre ont av det än efter annat eggverk- tyg. Det var detsamma med rakkniven. Den / skulle en också passa sig för. Det var ingen annan behandling av nybörjare än att en var elak vid dem till dess att de lärt sig att lägga skåren riktigt, att följa med och att kun- na ta ut skåren. För det mesta bruka di att ges upp. Men då fick di ta ett stycke för sig och skära på. Detsamma var det i slåttern. Då fick en slå ensam på ett ställe också såg far efter, om en hade gjort det bra. Hade en inte det så kanske en fick ett slag av brynstickan eller ett riktigt kok stryk. Om en var flera i skårgången, så fick nybörjaren eller nybörjarna gå sist. Den styvaste gick först. Den sista neken kallade en för "löktenek". Den fick inte var liten. En mätte till på slutet så att en skulle få den stor. Blev hon mindre än de andra så fick en gröda därefter ett annat år. Om en var hasti att gömma den för råttorna, så tog en den till "fôggelnek" om jul. - Det sista lasset skulle vara stort, annars / var det inte bra. Blev det så stort att en inte fick plats att åka i det, så var det bra. Det var också för nästa års skörd. Brukade vila ut litet på åkern, innan en gick hem. Det var som det inte skulle vara bra att ha brått därifrån. - Ibland sjöng en visor, när en gick till och från åkern. Den som arbetade i ladan kallades för "lokatt". Det första varvet en ladde i ladan skulle en la så väl som möjligt och det lade en så att rotändarna kom mot väggen. Axändarna lades uppåt. Ju bättre en lade ned säden, ju bättre var den skyddad för råttor. När en lade ned de första nekerna, kunde en säga som så, att "det skall katten ta den som rör detta". Vid "slåttkalas" fick en kaffe och bröd när en kom, sedan höll en på och slog till fram- på kvällen. Då fick en komma in och få gröt, smor, bröd, ost, pannkaka el.dyl. och brännvin. För det var brännvinet som lockade / mest vid sådana tillställningar. När en hade slutat höstarbetet, så skulle en ha "skårgäll". Till det bakades en kaka till var o. en av det bästa mjölet. Var och en i huset skul- le ha sin kaka. Tjockt med smör och riven sand- ost breddes på kakan. Söndagen efter det en ha- de avslutat arbetet fick en denna kaka. På Hytta och Korpåsen höll denna sed i sig länge. För det var lika på herrgårdarna. De som hade va- rit med vid skörden skulle fram och ha "skårgäll". Då fick de även ha roligt med dans och lek. Karlarna blev bjudna på brännvin och öl. Några särskilda upptåg hade di inte för sig som jag kan minnas. Men det var glädje över, att en hade kommit över denna arbetssamma andtid. Den som blev sist med skörden i byn kunde en flepa och kalla för "säcken". Ingen ville bli den sista. Det var alltid förnedrande. Största äran hade den som blev först. På så vis / höll grannarna jämn takt med varandra. Den som kom först hem till byn från kyrkan om julafton skulle bli först färdig med skör- den. För den skull så kappkörde de från kyr- kan. Den ene körde förbi den andre. Så fort di hann. När fruktträden hade stått så att de blev för- gamla, så slutade de att bära frukt. Men det kunde också ha kommit något ont över dem. Någon bar avund till en. Det var inte bra. Några äpplen brukade alltid få sitta kvar på trä- det om hösten. Då skulle försynen ge en mer ett annat år. De sista potatisstånden lämnades kvar i backen. Det skulle vara något till "frö åt det en inte såg." Tröskningen. Sädeskärvarna lades ut på logen och tröskades med slaga. Man kunde lägga upp ända till 25 kärvar åt gången. Så tröskade man över dem och vände dem, tröska och vände tills / kornen var urtröskade. När en hade slutat trös- ken, så fick en "tröskegröt" den kvällen. Den var kokad av vitt mjöl. Tröskningen borde vara avslutad till jul. Men inte alla hann med det. Man gick upp tidigt på morgnarna och tröska- de och höll på tills man såg av dagen. Då gick man till skogen och ställde om att man hade tjärved att lysa sig med till nästa morgon. Man eldade töre på en stenhall på logen, så att en skulle se att tröska. Det gick som lättast att tröska så där tidigt på morgonen mot på dagen. Om kvällen var det "kvällvart", så då ville en inte stå på logen och dundra.
Födelse och dop.
Havandeskapet. En kvinna som var i grosess skulle inte gärna sitta i vävstol. Det passa inte, för det blev för trångt. Det var farligt om en havande kvinna fick se vargen. Vargen skulle särskilt vilja åt sådana. Det var en som jag kommer ihåg hon skulle gå hit till Björnebol ifrån en av granngårdarna, och hon hade några kaker nybakt bröd med sig. Men det kom full med var- gar efter henne, så hon visste inte hur hon skulle kunna freda sig. Hon fick kasta den ena kaka efter den andra, till det var slut. Hon kom då hem till sist, men det var knappt. Det påstp di skulle vara för vargen ville särskilt åt dem när di var havande. Men det var väl bara för vargarna kända lokta av bröt. Det var mycke annat hon inte skulle få göra. Det var en som hade en dotter, och sa att modern och åt höningesmörgås. Och så hade hon fått höning på kinda, och tösa sa te'na: - Där har mamma höning! - Din gaparefånge! sa mamman te tösa, för visste det var inte bra. Just som tösa sa det dära så peka hon på kinden på mamman. Och mamman var havande då, och / rösa som hon fick sen, den hade en höningefläck på kinden. Inte se vådled - då skulle barna få vådeldsmärke. Inte ta i insaktet när di ble skrämde - då skulle barna då en fläck där. Inte se slakt. Det var inte bra, för det ryser i människan då, och det var inte bra för barnet. Inte gå över skaklarna på en vagn eller kärra - då skulle barnet få fallandesot. Men om di kasta en av skaklarne över den andre, då var det inte farligt. Di skulle ligga i kors. Inte se en hare - då skulle barnet bli harmynt. Inte gå och titta ner i en grav så di kunde se kista. Det skulle vara farligt. Jag gjorde allt det en gång, för jag var nyfiken. Det var en grav som var byggt över, men en kunde se ner till kista i alla fall. Men det blev då inte något farligt av det. Allt det där var farligast under första tiden. Det var då det kunde ha någon betydelse för barnet. Nedkomsten. Ringar skulle di ha på sig. Det skulle hjälpa vid barns- börd. En bondhustru hade ju inte ringarna på så ofta annars, men när hon skulle föda barn då skulle di allt vart på! / Söndagsbarn. Barn som var födda på en söndag, det skulle inte vart bra. Di skulle ha tonga till och tala på krättur och sånt, så di ble fördärvate. Barnsängsgröt det kom di med både släkt och grannar. Den skulle kokas av risgryn och vara så god som möjele. Det var ett par tre dar etter födelsen. Di tog ett fat med sig och gjorde't så grant uppå med socket och kanel. På den se- nare tia så skulle det inte vart fint nog med gröt, och då kom di med vin och kakor. Det första badet, då skulle di ha silver och stål i badvattnet. Vanligtvis var det en silverpeng. Före dopet skulle barnet ha stål i listan. Det var vanligt- vis en synål, och den skulle sys fast i listan, och sen skulle den sitta tills efter dopet. När di linda barnet förste gången skulle di göra ett kors med fingern vid bröstet. Det var bare första vänna. Innan barnet var döpt fick det inte vart eldslocket i huset. Det tydde allt om det var eld i spisen, mendet skulle brinna hele natta. Om det kom någon på besök när det var nån nyfödde i huset, så sa di te'n inna han gick dit: / - Du får akta de så du inte mister mössa när du går! Och när han kom hem så kunde di säga: - Fick du mössa med de? Men jag hörde aldrig att di tog mössa ifrå dom. I vaggan. Det skulle vara bra om barna hade silver om halsen när di var små. Vi hade ett silverhjärta som vi hände om halsen på våra barn nyss di var födda, och det fick di ha i flere år. När di blev större så hade di det och bet i och så. När barnet nös så sa di Gud hjälp! Barnen kunde bli bortbytte, det var särskilt innan dopet. Var det någon som var klen, så sa di han var bortbytt. Barn som blev sinnesslöa sa di var bortbytingar: "Det är inte ant elle en bortbytinge!" Di kunde allt bli bortbytte när di var större också. Det var en pojk som var såpass stor så han var ute och gick i skogen, och så kom det en jätte och tog'en. Det var i Brålanda. När ungen kom hem så talte han aldrig sen, så di sa det var inte densamme, utan nan hade blivit bortbytt. Men då tog di och kasta ut en i skogen igen på berget, och då kom den rätte igen. Han var alldels oskadde. / Dopet. Faddrarne det skulle vara två, ett gift par. Det fick ju inte vara dåliga människor, utan ansedde och stilla, inte några stackare. När barnet skulle döpas så kom faddrarne hem och hämta barnet och gick till prästen, eller for. Innan di gick så läste di Fader vår och Välsignelsen. Mamman och pappan skulle inte vara med till dopet, utan faddrarna for ensamma. Ja modern kunde ju inte vanligtvis, för dopet skulle alltid vara så snart efter födelsen förr i världen. Och faddern (den kvinnliga) bar bar- net till dopet. Di sa om barnet var tyst vid dopet, så skulle det bli bra i framtiden. När faddrarne kom hem med barnet, så skulle di lämna barnet ifrån se till fadern. Det var ingenting särskilt di skulle säga, om di skulle tala tyst det di talte. Sen skulle det vara dopöl. Då skulle fadern gå omkring och bjuda. En del hade stort kalas, det var efter råd och lägenhet. Barnet skulle ha namn efter släktingar. Det skulle det alltid vara. Di tog den di tyckte bäst om. Kyrktagning. Före kyrkegången fick inte modern gå nånstans, hon skulle aldrig vart utom huset. Om di var noga så skulle di inte ta henne i hand. Det skulle prästen göra först. / När modern hade vart i kyrke, så skulle det vara kalas igen. Barnsjukdomar. (Lyten se ovan!) Jag hade en pojke som fick sår på bena som spikhuve. Di lärde mig att jag skulle ta lintyt och gå till kyrka och sticka lintyt igenom kyrkenyckeln. Det kunde vara när som helst, bara ingen såg'et. Men det ville jag inte göra. För sådana barn som var sjuke skulle di gå före midsommar och plocka blommor i en utahäras (utomhärads) trädgård. Det kvittade vad många sorter det var eller vad det var för blommor. Sen skulle di koka dom i badvattnet, så skulle barnet bli friskt. Avvänjningen. Barn som fick dia för länge di skulle inte få nån matlust. Tandfällningen. När ett barn tog ut tanna, så skulle han kasta den på elden - det fick inte vart nån annan stans -, och så bad di att di skulle få en fulltand i stället för en bentand. Det mesta av detta är från Brålanda, det var sång som jag hörde inna jag flytta hit. (Hela frågelistan Födelse och dop genomgången med fru Larsson.)
"Rågen bör ha gått i ax vid Urbanusdagen"
I en uppteckning från Tavelsås i Småland berättar Anna Hult (född 1883) om märkesdagar och händelser under jordbruksåret. Uppteckningen gjordes år 1942.
"Rågen bör ha gått i ax vid Urbanusdagen"
I en uppteckning från Tävelsås socken i Småland berättar Anna Hult (född 1883) om Uppteckningen är gjord år 1942 och hör till frågelistan Jordens fruktbarhet – växttiden.
Div. föreställningar o tro om saker o ting. Tydor m.m.
Katten: När katten tvättar sig väntar han främmande. Ditåt han pekar, när han putsar sig i ändan, därifrån kommer främmande. När katten äter gräs blir det snart regn. Likaså om en gammal katt visar sig lekfull. Om en hundvalp fick äta upp ett getingbo blev han ondsint, likaså om han lades i ett såll o sållades över elden. Ville man bli "i syne" skulle man ta med ett finger i en kattunges ögon, medan han ännu var blind o stryka i sina ögon, då kunde man se mer än andra sen. Likaså om man lyftade på en gammal kre aturspillning o tittade under den. Kunde man inte komma fram nattetid om man var körandes skulle man titta ge- nom huvudlaget på hästen så fick man se vad som hindrade, även om man tittade under den vänstra ar- men. Det kunde hända att personen, som tittade under armen fick sig en bastant örfil. Aldrig skulle man / härma efter gasten ty då blev man sjuk. Hade någon sett spöke, skulle han först sova innan han för någon omtalade synen, annars blev han sjuk. Aldrig härma efter göken, ty då blöder tungan på ho- nom. Röda fläckar på lov är sådant blod. Att lommens ben sitta så långt bakåt kommer sig av att när den förste var gjord fick mästaren se när han flugit ett stycke, att han glömt sätta dit några ben. Han tog då och slängde benen efter lommen o så fastna dom där bak. Den, som kan få tag i en vit orm o koka o äta upp blir trollkunnig o allvetande. Flugrönn hjälper för många sjukdomar. Den, som under måltiden fick ett sädeskorn i munnen skulle lägga detta över dörrposten, den första främmande person (ogifta), som trädde igenom dörren efteråt blev man gift med om man var ogift (för man kvinna o för kvinna man). Om man nyser på fastande mage blir det antingen rus eller stryk innan kvällen. Kliar näsan betyder det förargelse. Blåsor på tungan betyda förtal. Kliar det i högra handen för man ett kärt hand- slag. Släpper kvinnan en kniv i golvet kommer det främmande manfolk på besök. Är någon i huset mycket sömnig o lägger sig att sova, och det då kommer någon på / besök, så blir den besökande rik en gång innan han dör. Kunde man inte få smör lades silverpengar i tjärnen eller och kördes ner en eldsticka i grädden. Den person som ansågs vara skuld till obehaget med smöret skulle taga i tölen så blev det smör. Det var farligt att ge bort mjölk ty det kunde hända att den person, som fick mjölken gjorde så att det inget smör blev. När kreaturen släpptes på bete om våren skulle de ha en blandning av dyvelsträck, drakablo, vitlök m.m. annars blev dom maktstulna. Solvaharar bestod av några solv o trästickor när de var skjutna. Men Lillebonnen sköt en han en gång; i den haren rann tarmarna som ormar o han blev skorvig om händerna efteråt. Aldrig slå den första ormen man såg på vårsidan, ty då fick man slå många ormar det året. Somliga personer kunde stäm- ma möte med ormar. Förr i tiden hade folk skorven i huvu- det, detta botades genom att en beckmössa sattes på huvudet och bands fast i taket, sedan fick den skorvige hoppa ned från stolen han stått på och då fastnade både håret o skorven i mössan, det var ju plågsamt men han blev av med såren. Drömmer man om pengar betyder det förargelse. / Drömma om ormar o löss betyder lycka. Drömmer man att man faller står man nära att göra någon svår synd. Springer en katt över vägen när man går bort betyder det olycka eller förtret, likaså om en ekorre springer över vägen, men man kan i någon mån skydda sig om man hinner spotta tre gånger på en jord- fast sten. Att möta en käring vid bortgående var inte bra, däremot om man mötte en hora var detta lyckligt. Om man glömt en sak eller annars måste vända om när man skulle gå bort så gick det inte lyckligt på resan. Får man hår i munnen om morgonen, får man brännvin innan kvällen. Om det "rossar" sig på kaffet får man kalas eller pengar. Om man vid handskandet med pengar råkar släppa någon betyder det att man får mera pengar den dagen. Får man en katt på ett ställe skall man ej tacka för den ty då van- trivs den. Likaså om man får telningar av krukväxter. Kände man sig opasslig, skulle man röka sig med tre kvastpinnar. De, som sett "maran", säga, att hon är som ett rullande nystan. Om havande kvinnor sades att de ej skulle få se en yxa, som satt i en huggkubb, ty då blev barnet harmynt och / förresten ej se på något kluvet. Fick hon se en hare sak samma. Tittade hon i en butelj blev barnet vindögt. Såg hon en orm, blev barnet ormögt. En kvinna i Näs hade varit med o klyftat en orm under tiden hon var havande. Barnet betedde sig alldeles som en orm, det levde i flere år. Det väste som en orm o vred sig som en orm. Var den havande kvinnan med vid slakt kunde barnet bete sig som djuret, när det var dött, det hade ingen styrsel i kroppen. När kvinnan fött barnet skulle hon ha en sup och en näve skarppeppar att styrka sig med. Om det är frost gamla vårfrunatt blir det frost i 40 nätter efteråt, fryser det båda vårfrunätterna skadades ej grödan. Svalorna låg på bottnen i Storasjö (St. Holsjön) över vintern. Man skulle inte vissla, ty då surnade mjölken och så kallade man på den "lede". Virade man händerna runt om, snodde man rep åt den "lede". Inte gå ut fastande i syn- nerhet om våren, ty då blev man "fåglaskiten". Rep, som nå- gon hängt sig i hjälpte med sjukdomar (skivert) m.m. Även verk- tyg o skjutvapen, varmed dråp begåtts var nyttiga mot sjukdomar. Om man åt mögligt bröd blev men stark. Eriksdagen o Kr. Himmelfärdsdag räknas som de första / metedagarna. E-dagen skulle man meta hela dagen. Nappa det bäst på f.m. blev fångsten bäst på försommaren, nappa det bäst på e.m. blev fångsten bäst på eftersommaren. När man metade skulle man spotta på masken eller betet 3 gånger o så skulle man säga: "Aborr brok, kom o nappa på min krok", eller "mörts blanka, kom o hanka". I vissa sjöar är fördolt vatten, kunde man komma dit, så ingen visste om det, fick man mycket fisk. Hade någon reda på det, fick man ej något. Den, som ligger o äter får sitta o dö. Lusse natt fick man ej spinna, baka eller mala. Näcken finns vid Seglora kvarn. En sägen om ån Viskan är att hon skall taga många liv ett varje år. Männen brukade förvara pengar i sina höga hattar. Timmer till boningshus skulle hug- gas i januari ny i sols nedgång, då stod det bäst mot röta. Kol- ved skulle huggas vid fullt ny. De gamla räknade juldagen som första sommardag o midsommardagen som första vinterdag. 13:de vecka börjar den 6 april, sen går vekeräkningen ut om midsommar 12-11-10 Ö.S.V. När "Petter Katt" (22 febr) har kastat sin varma sten i sjön tär det lika mycket underifrån som uppå isen.
Religiösa föeställningar och kyrklig sed.
I en och annan stuga hade de Fjellstedts bibel. Den läs- tes som andakt. Det var utläggningar i den och förklaringar så att en fick veta vad bibelspråken betydde. Psalmboken lästes mycket. En bok hette ”Själaskatt”. Bönebok var en annan. Jag minns inte vem som hade skrivit dessa böcker. Luthers postilla hade de här och där i hemmen. Kate- kesen kunde många utantill. Och det fanns de som kun- de en hel hop psalmer utantill. Inga särskilda psalmer sjöngs i hemmet om julafton. Då skulle det i så fall vara ”Var hälsad sköna mor- gonstund”. I mitt hem förekom ingen psalm- sång på de stora helgdagsaftnarna. Kanske kunde det förekomma på något enstaka ställe. I kyrkan sjöng vi ”Var hälsad sköna morgonstund” på julottan. Med husandakten var det dåligt i hemmen. Inte före- kom / andakt både morgon och afton. Det var om söndagarna när någon läste ur bibeln eller postillan. Det ville inte bli tid till någon särskild andakt. Före begravningen hölls ett tal. Det hölls innan de for från hemmet med den döde, innan locket spikades på kis- tan. Det var någon äldre talför av gästerna som höll talet. Var prästen med så höll han talet. Den van- liga psalmen var ”Jag går mot döden var jag går min väg bland dolda skiften”. De sörjande satt under gudstjänsten. De reste sig inte någon gång. Jag var aldrig med på något kalas, där de sjöng en sång eller psalm efter maten. Det var inte brukligt på min tid. När de läste i bibel mer för ro skull, så läste de ”Breven”, Apostlagärningar och Uppenbarelseboken. Det var mycket som kunde tydas efter Uppenbarelseboken. Gamla testamentet lästes. Det var mer för ro skull. Det var någon enstaka familj som hade psalmodi- kon. Di tog upp psalmerna efter det. Det var bara / en sträng på det instrumentet. Klockarn hade psalmodi- kon. Prästen hade kalken med sig, när han kom och skulle ge nattvarden. Jag kan inte minnas något exempel från min tid att prästen förhörde paret, innan de fick lysning. Var det någon som var alltför dum, så fick han förmaning att han skulle läsa Guds ord. Prästen kände bra till var och en från husförhören. Kyndelsmässafton firades inte på något sätt inte heller andra gamla, nu försvunna helgdagar och helgdagsaft- nar. Någon gång på året var det roligt att komma till en främmande kyrka. Att det var allmän sed och viss sön- dag kan jag inte påminna mig. På botdagen och långfredagen ville de allt gärna vara svartklädda, när de gick till kyrkan. Men i hemmet gick de inte svartklädda. Det kunde vara någon gam- mal gumma som ville vara så klädd hela dagen. Om midsommar skulle det vara ljus dräkt åtmin- stone / brukade de yngre vara ljusklädda. Jag såg ingen böja knä när Jesu namn nämndes vid textläsning i kyrkan. För det mesta var någon från familjen i kyrkan. När den- ne kom hem så berättade han vad han hade i min- net av predikan. Särskilt lade de märke till vad prästen predikade om, vad han hade för ämne. Om man inte kunde tala om något ur predikan, så hade man suttit i kyrkan och sovit. ”Han satt i körka och snarka å sôv”. Ja, det förekom ofta att folk satt och somnade i kyrkan. Men stöten kom och puffade till den som sov, så att han vaknade. Det var i al- la fall skamligt, att sitta i kyrkan och somna. An- dra fick roligt åt det. Det blev allt omtalat att den och den satt i kyrkan och sov medan prästen predikade. Sämst var det om någon av de yngsta satt och somnade. ”Di kunne ligge inne om nättera å inte sette i körka å sômne”, sa’ di äldre. ”Mässa” brukade mor säga, när hon kom hem från kyrkan. Hon tog ingen i hand. De äldre brukade läsa någon stund / i bibeln, postillan eller psalmboken. Det kunde vara nå- gon stund både på förmiddagen och aftonen. Prästen läste på från predikstolen var husförhören skul- le hållas. Ingen särskild psalm nämndes. Prästen tog upp psalmerna på husförhöret om inte klockarn var med. Det var inga särskilda bruk under fastan. Det var fast- lagspredikningar i kyrkan. Långfredagen var det inga sär- skilda kyrkliga bruk. I min tid så tyckte att folk att det där, att kvinnfol- ken skulle gå i körka, när di hade fått en onge, han var en tom sed. Många förde spektakel av det. Men det var den ordningen att de skulle dit. Di var inte värdiga att gå in i Guds hus eller ta nattvarden förrän de had- de gått i körka. Den som skulle ta’s i körka gick fram i koret. Där stod en pall som hon fick knäböja på. Prästen mötte henne vid pallen. Medan hon låg på pal- len så läste prästen över henne ur boken. När han hade läst färdigt, så tog han henne i handen, och hon gick upp från pallen. Han önskade henne / Guds välsignelse. Karameller såg jag inte att de hade med sig och bjöd på. Ett kvinnfolk hade hon med sig fram till koret. De som hade fött oäkta barn fick gå in i sakristian och kyrkotagas där. De hade inte så stort värde att di fick gå fram i koret. Ja, det var nog så att vi fick sjunga de vanliga psalmerna på de stora högtidsdagarna. ”Den blomstertid nu kommer” fick vi sjunga om midsommardagen. ”Var hälsad sköna morgonstund” på julmorgonen, ”Upp min tunga att lovsjunga” på påskdagen. Vigseln skedde för det mesta i prästgården. ”Di for te prästen å vigde sä.” Det var ju mest smått och fattigt folk och det gick lättvindigare undan att fara till präs- ten. Det var att få ett par vittnen med och fara till honom, när han hade expedition. Det var bara di store som hade råd att ha kyrkbröllop. Det var inte något särskilt bruk att de nygifta skul- le gå till nattvarden den närmast följande nattvards- gången. Det var som de var sinnade själva. / De hade bestämda bänkplatser i kyrkan. Första söndagen i Advent byttes de. Till långt in på 1900 var det den seden, att kvinnorna skulle sitta på sin sida, till vänster (kvemfolks- sija), och manfolken skulle sitta på sin sida, till höger (kâresija). Det var ingen som tog fel på sida. Hade en karl gått och satt sig i kvinnfolksbänkarna så hade han blivit förlöjligad med en gång. Det var herrskapen som hade den seden från början. För dem passade det. Så har det också ändrats litet undan för undan. Nu sitter de om vartannat. Men ännu är det övervägande man på manfolkssija och övervägande kvin- nor på kvinnfolks-sija. De tre ringningarna till gudstjänst kallades försteringning, andraringning och tredjeringning. Ringningen, som sked- de när prästen kom till kyrkan, kallades för präst- ringning. Det var för att varsko att prästen hade kommit. Han skulle tagas emot med ringning. När kyrkklockorna började ringa så lyfte männen på mössan och kvinnorna neg. Det var bara gammalt / folk som gjorde det. Vi som var ungdom på den tiden gjor- de det inte. Vi tyckte bara att det var dumt. Jag minns flera som tog av sig mössan så snart de fick höra kyrk- klockor. Det var av vördnad för det heliga. Det var ingen skillnad på ringningen. Det var lika för barn och vuxna, män och kvinnor. När prästen hade fått bud om den döde så blev det själaringning, så fort den hanns med. I senare tid har den ringningen skett efter gudstjänsten. Jag hörde ingen läsa böner vid ringningen. Kanske någon läste tyst för sig själv, suckade och nämnde Guds namn. Det såg jag heller inte att männen kastade en spade jord över kistan efter prästen. Det kanske var något bruk före min tid. Det vet jag inte. Det var kyrkväktaren som skötte om rigningen. Ingen döpsalm användes vid tacksägelsen. Jag såg ingen präst som hade vit duk i handen vid alta- ret eller predikstolen. Det var så olika intresse för nattvarden. En del gick till nattvarden var gång den delades ut. Men en / eller ett par gånger om året var nog det vanligaste. När vi gick och läste så förmanades vi till att gå till natt- varden så snart det var tillfälle. Det blev ju inte så. En skulle fasta och förbereda sig, innan en gick till natt- varden. Det var Missionsförbundet som skickade kolportörer som predikade i stugorna o de höll bönemöten. Jag var inte myc- ket med på det, så jag vet litet om det.
"Man befarade frost när rågen gått i ax"
I en uppteckning från socknarna Hellvi, Lärbo och Rute på Gotland berättar poststationsföreståndare Carl Franzén (född 1881) om märkesdagar i jordbruket. Uppteckningen gjordes år 1933 och uppgifterna kommer från Helena Högbom (född 1848), JP Hallberg (född 1849), Josefina Nyberg (född 1849), C Lindbom (född 1861) och Anton Ögren (född 1864).
Lekar
Folklekarnes förekomst. Folklekar med eller utan sång äro inte brukliga på denna trakt numera. Vi folk- och småskolorna i socknen förekommer lek, men lärare och lärarinnan lär barnen leka. Det är inte av från äldre generationer. Var man har lekt. Förr i världen lekte de i stugorna här å där. Ungdomen i grannskapet kom tillsammans å lekte. Det kunde vara ett fem- tiotal pojkar å flickor tillsammans i en stuga. På somma- ren så kunde de leka på en loge eller ute på en äng eller en backe. De unga i en stuga bjöd kamraterna till sig. På julen brukade de vara tillsammans å leka samt på midsommarnatten. Då hade de "mesômmersvak". Då var det dans å lek. De gick till någon lämplig plats. Då "skramlade" de ihop till kaffe å dôpp å pojkarna "skramlde" / också till brännvin När de hade haft "ystöl" på ett ställe sen kom ungdomen dit på kvällen å hjälpte till med att koka sandost. På natten blev det lek å dans. Det var alltid vanligt. Alltid fanns det nå- gon i närheten som hade fiol å kunde spela. Folklekarnas tillbakaträngande ur allmänt bruk. När de började på att bygga missionshus i socknen, så gick det andliga och värdsliga ihop. Då gick ungdomen till missi- onshusen å träffades på bönemöten och tillställningar, så det blev deras nöje. Å de flesta gick inte dit för an- nat än för att få träffas. Då försvann folkvisor, lekar, dans och allt det roliga som ungdomen hade haft. En tid fick man höra ungdomen sjunga "###" visor och sånger efter vägarna, men det var inte länge förrän det sluta- de. Så började de att bygga dansbanor här och där. På Sva- neholm hade de en dansbana redan i min barndom, men det var bara vid vissa tillfällen på året som det dansades där, såsom vid midsommar. På dansbanorna lekte de inte le- kar utan det blev bara dans å är så ännu i dag. Så kom cyklarna, så att de kunde komma långt ut i andra / sockner på en liten stund. Så har ungdomen skingrats hit å dit. Men dansen har trätt i stället för de gamla nö- jena å det så helt att den närapå har tagit överhanden. Lekar Bröllopsleken. Vid denna lek skulle ett par vara brudfolk, en präst, en klockare och en med särskilt namn, ex Nils Persson och Nils Perssons fru. Sedan fick var och en i leken deltagande ett namn, ex. öl, brännvin, middag, fru- kost, stek o.dyl. När alla fått namn, så började ledaren berätta en historia. Den fick han hitta på innehåll till un- dan för undan. Alla nämndes i historien och ledaren sa- de något skämtsamt. Ingen fick säga du till Nils Persson eller hans fru. Alla de övriga skulle säga du till varandra. När Nils Persson, hans fru tilltalades så steg de upp och svängde runt. Det skulle alla de övriga göra också. Om de satt stilla när de nämn- des, så fick de lägga pant. (Äldre ungdom lekte denna lek). Det underliga djuret. Det går ett så förunderligt djur uti vår Herres hage. / Det är så halt, det kan ej gå, det är så blint, det kan ej se. Släpp ut det djuret. "Djuret" är inne i ringen. Man har bundit för ögonen på det. Ringen går runt. När de kommer till sista orden av leken, så huka alla sig ned å djuret trevar sig fram till ringen. Det tar tag i en av deltagarna å skall ta- la om vem det är. Säger han fel, så får han gå in i ringen igen. Och det börjas på nytt tils dess han lyc- kas. Den rätt gissade personen får då bli "djur". Bro, bro breda. Bro, bro breda, broa ligger nere vad fattas broa, stockar å stenar Här går vi med ### å hästar och med guldringen fäster, Ingen kommer här fram, förrän han säger sin kärestas namn. Hå hå du Anna lelle, / Du är min å jag är din så länge kärleken varar. Ungersven tager sig en vän, rosor och violer. Rosor bland de liljor små, hjärtan, lille, kan du väl få, rosor och violer. Deltagarna gå i ring. Ungersvennen, som går inuti leken lägger en näsduk för den flicka han vill ha med i leken. De två falla på knä på näsduken. Paret klappar och kysser varandra. /Lektes av äldre). "Här skickar mi mor en penning". Deltagarna sitter i en rad. Lekledaren tar en blom- ma, ett blad el. dyl. å går till den första å säger. 'Här skecka mi mor en penning. Du får köpa vad du vill men inte svart å vitt, nej å ja, för dä vill inte mi fru ha'. Så går han till samtliga. När han kommer tillbaka till den första så frågade han vad hon (han) köpte för penningen och så höll / han på att prata vid och fråga alla. Sade de svart, vitt nej el. ja, så fick de panta. (Lektes av äldre i min ungdom). "Blomsterleken" En av deltagarna får heta herr Blomstergren, en kvinn- lig fru Blomstergren. Så får alla övriga ett blomster- namn, ex. linnéa, konvalj, maskros etc. Alla får säga du till varandra men inte till herr och fru Blomstergren. Sades du till de sistnämnde så fick man lägga pant. Så snart herr eller fru Blomstergren nämndes, så skulle alla stiga upp. Den som inte var nog kvick utan blev sittande litet fick lägga pant. "Skrubbekäring" Deltagarna satt i en rad. Lekledaren hade en käpp som han packade i golvet med vid en av deltagarna i le- ken. 'Vem är det som packar vid min port' frågade denne. 'Det är skrubb, skrubbkäring, svarade ledaren. 'Vad vill han' frågades det. 'Vill gifta sig, får han det?' Antingen blev det ja eller nej. Så om det blev ja, så kom ledaren tillbaka och bjöd i bröllop. / Somliga sade tack. Då gick ledaren å talade om det för brud och brudgum. Så mins jag inte mer. Den le- ken var omtyckt och lektes av äldre ungdom. "Rävleken" el. "räven och herden". En deltagare i leken var herde och skulle vakta få- ren, en annan var räv och en tredje var hund. Den stod bunden en bit ifrån. De övriga som skulle föreställa fåren låg i en ring på backen. Herden har en käpp i handen, så går han omkring fåren. Så säger han: 'Ja' ska jâle en gål (skyggård) kring alla mine får'. Han går runt omkr fåren och lam- men med käppen. 'Ja' ska jâle en gål så hög att in- te fågeln över flyger, så tät att inte ormen rinner igenom, så hög som så (mäter till med käppen å håller uppe den) å högre ändå.' Nu förställes att her- den får en hel del sysslor att uträtta så att han måste gå från fåren. När han har gått så kom- mer räven smygande å tar ett får. Då skäller hun- den, men kan inte komma lös. Herden får höra det å skyndar fram till fåren. När han då räknar dem, / så är ett får borta. Han börjar gråta å hålla sig illa. Så börjar han att "järda" igen och säger detsamma som förut. Men rätt som det är får han något annat att gö- ra å måste gå därifrån, å så kommer räven på sam- ma vis, å hunden skäller. När alla fåren äro bor- ta, så kommer herden. Rätt som det är så kommer rä- ven fram till herden å ber att han skall få låna en ullsax. 'Vad skall du med den till', säger her- den, 'du har ju inga får'. 'Jo', svarar räven, 'jag skall klippa mina får nu'. Då är det allt mina får du har tagit säger herden. Så börjar herden loc- ka efter fåren. Då kommer de från alla håll. Då säger räven att han har sina får bland dem. Då skall vi se vilka som är dina å vilka som är mi- na säger herden. Så tar herden en lång käpp å håller i ena ändan, räven håller i den andra. De får som är mina, säger herden, hoppar över käppen, å de som är dina kryper under. Det är klart att alla vill höra herden till, å så hoppar de. Då skall räven ta sina får, men då sliter hunden sig / Herden å hunden sätter efter räven, så att han flyr, å herden tar alla fåren. (Det var en barnlek i min ungdom. Den fick jag lära av min mor).
"Av vasslen kokades misgröt"
I en uppteckning från Vårfrukyrka socken i Uppland berättar Anna Sofia Andersson (född 1856) om misgröt. Uppteckningen gjordes år 1936 av Ingegärd Säfverstad.
"Mickelsmässepotäter var röda"
I en uppteckning från Stala i Bohuslän berättar arkivföreståndare Carl-Martin Bergstrand (född 1899) om potatisodling i socknen. Uppteckningen gjordes år 1946 och uppgifterna kommer från en man född 1846.
Husbygge och flyttning, husligt arbete, umgängesformer, klädedräkt, vårarbete, skörd, husdjur, slakt samt fiske.
Di skulle mjölka en märr och ge barn för kikhos- ta. Det gav vi och vår Annie. Likaså ska de vara så nyttigt att tvätta sig i märremjölk för finnar. Om mjölken kokte över skulle spenarna bli såriga men om di salta bra skulle det inget göra. När di gamle skulle bära bort mjölken och di skul- le bära den över en bäck skulle di ha salt i mjöl- ken, om inte mer än ett enda saltkorn. Det första smöret efter en ko, när kon hade kalvat skulle aldrig bäras bort. Det skulle man äta själv. Nöthår spanns alltid förr till täcken. Svin- hår uppblandades med nöthår och användes till hästtäcken. Det skulle vara särskilt bra, för hästarna skulle bli hårslätta. Om en gav en fölunge det första ägget som en höna varp, skulle det aldrig bli några / odygder i den fölungen. Om di lyfte på luggen på en häst och spotta skulle di bli bevarade för allsköns fara. Mötte en en viter häst då en körde till stan, skulle det vara otur, men oxar var det bästa mö- te en kunde ha. Om en mötte en karl med brud och en mörk häst skulle det gå bra. När inte kräka ville följas åt, tog di några hår ur svansen på en ko som var snäll att gå i markerna och band om hornen på en annan. Fåren klipptes alltid i oktober och april. Vi satte oss alltid på golvet och band ihop tre ben och lät det fjärde vara löst och tog den i knät. - Lammen klipptes alltid om mid- sommar. Då skulle man alltid klippa lite ull i pannan och sticka i munnen, så skulle det va- / ra tur.- Di lämnade bara kvar en liten tofs på svansspetsen, när di klippte får. När tuppen blir så och så gammal (jag minns inte, det var visst 10 eller 20 år) värpte han ett ägg i en brunn och det blir en drake, sa di förr. Om bina gav sig för högt i luften skulle man kasta vatten eller sand på dem. Hem- ma i ### kunde det hända att vi tog stege- panna och bösta på den. - Om visen var klen och föll i marka så de som var sluga, så di var goa leta rätt på honom i backen, släpp- te in den i kupa, så gick di andra in med ens. Den första svärmen kallades blomstersvär- men och den andra ydingen. Blomstersvä- men kunde svärma om igen, men den hade inget namn. Tur med bin och tur med får går inte å göra nåt åt. Vi sålde alltid honungen till prästerna. Sen nytta vi den till merafta och till mat. / Bernhard Bengtssons far hade sån otur med kreatu- ren. Han borra hål i tröskeln i lagårn, och la in en levande orm, och sen skulle han få tur. När en ko blev faseligt svett sa di att mara ridit hen- ne. Då hängde vi en skära eller lie eller nåt sorts egg- järn över. På Bedadan skulle djuren utsläppas första gång- en på bete. Bedadan skulle gårlko och gårlso föda sig själv. Förr gick svinen i skogen. Di hade burar där och så fick di gå till dem en gång om dan med skålor. - I mitt hem fick vi lösa dem (kreaturen) många gånger den 1 april för fordret räckte in- te till. - Korsmässevecka gick alltid in 3 maj. Ha- de di inte å fordra me den veckan då kvitta det vad di haft å fordra med hela vintern. När inte kräka ville följas åt tog de några hår ur svansen på en ko som var snäll att gå i mar- kerna och band om hornen på en annan. Di hängde en bjällra på den gamlaste kon som kän- de bäst till markerna. / Di borra hål i en bräda och band om hornen och ögo- nen, (om en ko ville hoppa över) för att hon inte skulle hop- pa över. Eller tog di ett tåg om hornen och ena frambenet. - Det har hänt att di fick binda skramlor från hästar på en ko, om di ingen bjäll- ra hade. Vi hade hulingar (vallpojkar) alltid och han hade lur. Vi gick till en med middag och då tuta han i luren för att säga var han var. Varje hem- men hade sin huling. Hulinga kom 1 april och stanna till oktober. Vi fick ha en till fåren och en till kreaturen. Vi fick ta det vi fick. Vi hade inga utan att di hade läst, så där en 15-16 års pojkar. Di var dåligt klädda för det var alltid fattiga barn. När di gick ut på morron fick di mat med sig i ett knyte. Sen fick vi gå till dem till middag i "hulinge- bytta". Så fick di lite bröd och smör i sitt "hulinge- klä" till merafta, och sen när di kom hem om kvällen fick di kvällsmat. när di var / ute om natten hade vi mat med oss, när vi gick å mjölka klockan åtta. Jag har då legat i skogen jämte hulinga en femti nätter för om det var småpojkar var di rädda för vargar. Förr var här så gott om vargar. Di fick aldrig lov att säga varg, utan di skul- le säga "Gullfoden". Fårahulingarna sa: "Gud bevare Ullfoden för Gullfoden." - Jag och gårds- pojken låg ute en natt för hulingen hade gått hem och då hörde vi vargarna. Då var bland Salbu kreatur. Våra di vråla så jag måste springa hem till dessa (gran- nens) efter hjälp. Vi brände alltid natten igenom. - Vi hade en knekt en gång som var 70 år som huling. Han var ute med korna om natten och sov om dagen un- der den varmaste tiden. Han kom hem 8 på morron och gick ut 5 om afton. I Lindo- me kunde kreaturen vara ute en sex vec- kor. Di mjölka dem morron och kväll och / då hade di med sig "slick", kli och salt blan- dat, som di fick. - Di fick gå ute till snön drev in dem. Hulinga sprang nog ihop om dan. Di kun- de springa så långt till varandra. I Lindome hade di ett fruntimmer som huling, Ella-Britta. Hon gick vall som- mar efter sommar i hela sitt liv. Å, vad hulingarna sprang till henne för hon var så rolig. Hon var änna lite be- läst. Hon gick i kyrkan när hon kunde. Prästerna tyckte så om henne. Hon gick alltid om sommarn och hade en duk och en hatt på huvet. - Hulingarna sjung- de viser. En del längta nog, men bara di fick kryat upp sig sjöng di viser dagen igenom. Hulinga gav korna namn eller också hade husets folk gett dem namn då di var små. Efter som färgen var på kon fick / kon namn. Var det en röd ko med vit rand över manken kallades hon Manka, var hon rosig på ryggen, Rygga, Stjärna om hon hade en vit fläck mellan hornen. Var det en röd som hade vita fläckar under ryggen Jera. Rosa, Blenda, Rosenkulla, Grå- sig. Några namn på hästar hade di in- te utom Brunte och Bläsa och så efter färgen där. När di hade nån ko som inte ville "ta sig", hade di fått för sig att di skulle ta sönder en veavagn, och så skulle di le hen- ne mellan framhjulen och bakhjulen. När en ko kalvat skulle hon ha lite rågmjöl och lite salt och en eldglo eller två. Det skulle vara så att eldglon bevara vatt- net mellan huset och lagårn. Om di la på en kalv, så när di gav kal- ven den första mjölken av modern, så skulle di ta den mjölk di inte fick i kalven och stryka längs med ryggen på kalven, så / skulle kalven bli hårslätt. Det bortskurna vid kastrering blev bort- kastat och nergravet. När di skulle lea sta å sälja ett kräk om koa då dynga eller pinka när di led- de na över gårn skulle di sälja, eljest fick di inte sålt den. - Om di mötte en karl fick di sålt den, men mötte di en käring fick di inte sålt. När di skulle bära bort mjölken la di en eldglo i mjölken. när det pep i glosen sa di: "Den var stygg, den skrek så illa." På svinen hade di aldrig namn. Tjurar fick aldrig namn. Vi hade en gång en tjur vi kallte Hjert, den var vit med svarta roser som hjärtan. Ruschlevisker (vessla?) kan också vålla att kor- na blir blåsta. Fann di frö på vägen skulle di ta vara på det och ge kreaturen för det skul- / le vara farligt bra.
Lanthandlaren
Olsson i Kalvhagen hade den första handels- boden i Botilsäter och där har det varit han- del alltsedan dess. Det var i min barndom som han började med handel. Handeln ha- de han i en mindre stuga, som reddes till butik. Denne Olsson hade en bror som var gårdfarihandlare. Han var ägare till den sto- ra gården Kalvhagen. Om han var av ortens folk eller inte vet jag inte. Det var gården som var den huvudsakliga sysselsättningen. Han började att ta hem litet varor av det nödvändigaste - socker, kaffe, tobak, sill, kryd- dor. Det var det allra nödvändigaste till att börja med. Det blev mer och mer varor i butiken undan för undan. - Någon föreningsbod / har inte funnit i socknen. - I denna första bod som jag minns fanns det både disk och hyllor. Disken var i fason som di de bruka ha nu för tiden. Han var väl inte så bred. Han var inte fullt en meter bred. Det var hyllor efter väggarna. På disken stod en våg och vikter till den. Det var en sådan där våg med två skålar av mässing. Hyl- lor fanns det ända upp till taket. De var efter väggarna innanför disken. Under dessa hyllor fanns det flera rader med lådor. I nedersta raden var det stora lådor. - Det var eldställning (kakelugn) på kontoret men inte i butiken. - Det var inte så noga med ordningen. Ibland stod silltunnan innanför disken. Det var ihoprört med allt möjligt. Och en fick inte vara så noga om det smakade litet sill av sockret som man köpte. Det blev inte så stor tvätt efter det han hade varit i silltunnan med händerna. Han doppade dem / i ett handfat med lortigt vatten, så gjorde han ett par torkande på en trasa. Detsam- ma var det, när fotogenet kom till handelsboden på 1880-talet. Då hade man kanske både fotogenfatet och silltunnan inne i butiken. Det blev lukt på varorna. - Till att lysa upp butiken med hängde en liten fotogenlampa i taket rätt över disken. Eljest så hade handlarn en lykta med talgljus att lysa med. Eller man hade ett ljus i handen. Någon vidare vär- me var det inte i butiken om vintern. Det fanns inte eldställning annat än på konto- ret. Och det eldades inte överdrivet där hel- ler. Det var så pass att inte varorna skul- le frysa. - Bobetjänten låg på kontoret. Där fanns en liggsoffa, ett bord och ett par sto- lar. På bordet låg böcker som krediten skrevs upp i. Bordet stod vid fönstret. Handlarn hade en bobetjänt. Ibland var hand- larn med själv i butiken och laga så att / kunderna fick sina varor. Före helgerna brukade han vara med och lämna ut varor. Denne handlare (Olsson) tog livet av sig. Han blev konstig. Om han hade gjort något förfång vet jag inte. Bobetjänten var inte från trakten. Han ville allt vara som lite dryg och fin, när han var ute bland de andra i socknen. Vid handelsboden fanns ett litet magasin. Där hade han brännvinstunnorna. För han sålde bränn- vin också. Det var en väldig brännvinshan- del. Di kom långt utifrån Näset och häm- tade brännvinstunnor. Värst var det till mid- sommar och lusse. Vid lussetiden kom de och köpte julbrännvinet. Somliga köpte hela kag- garna. Det fanns större och mindre kaggar. Bränn- vinet mätter i ur tunnorna. Det var plåtmått att mäta med. Det räknades efter kannor, stop, kvarter. I och vid butiken söp gubbarna. Som- liga blev fulla, innan de kom därifrån. De / bekanta träffade varandra och så skulle de bju- da och skrodera med varandra. Det var styggt med den där brännvinshandeln. Folk hade så lätt att få brännvin. En del söp bort allt vad de äg- de. De kom i skuld till handlarn. Det blev så fattigt för många. Handlarn tjänade på bränn- vinet, för han fick sälja mer genom det. När de blev fulla, så frågade de inte efter vad de köpte. Jag minns inte så mycket av denna bränn- vinshandel för egen del, men det var inte långt före min tid som det var som värst. Det var inte annat än att köra varorna från stä- derna den tiden. Drängarna på gården fick fa- ra efter dem. Ibland var de till Karlstad efter varor och ända till Vänersborg. Sillen hämta- des i Norge. De var till Fredrikshald och andra ställen i Norge. Folk bytte med sådana varor de hade. De kom med smör, ägg och spannmål och ville byta sig till vad de behövde i butiken. Pengar hade en nästan / aldrig några. Det var om man hade något djur att sälja eller hade någon annan förtjänst. Hand- larn skickade dessa varor till städerna. Bönderna var betrodda, så de fick varor på kredit. De blev aldrig nekade, men kom det en fattig som inte hade någon egendom, så var det inte lönt att få något utan pengar. Det kun- de hända att han lyckades tigga till sig till kredit för någon dag, om han var väl känd att vil- ja göra rätt för sig. Bönderna kunde få vara skyldiga i åratal. När skulden började att bli för stor och handlarn ville ha pengar, så be- talade de av en del, så tog man på krita på nytt igen. Ta på krita = kredit. - När handlarn ville ha ut, så satte han upp en lång räk- ning på allt som var köpt och lämnade till den som var skyldig, så bad han att få ut. Någon motbok hade vi inte. Handlarn kunde skriva upp som han ville. Ibland så märkte man allt att det hade blivit / tillagt. Det var di som sade till honom för sådant, men han ville inte erkänna sådant. Det var inte annat än att betala. Handlarn tog rän- ta på skulden. Det var detsamma som di fick på reverserna den tiden. - Alla som stod i skuld till handlarn, vågade inte handla på nå- got annat ställe. Fick han reda på att en gäl- denär hade handlat på annat ställe så kräv- de han honom genast. Så länge han var fast och ständig kund, så var det inte så far- ligt med krävandet. En del handlade i Säff- le. Men de tydde sig till Kalvhagen undan dör undan. Det var ju närmare väg. Så vidgade han ut handel undan för undan, så att man kunde få samma varor där som i någon annan bu- tik. - Det var fölle inte något med en, om en inte hade förstånd att kunna pruta på den tiden, då kunde han ha huggit till som han tyckte. Han brukade allt att begära så myc- ket att det var att pruta på. Ibland var / han villig att pruta med sig och ibland var han omöjlig. Det var som han hade vaknat till. Biträ- det vågade inte att ge med sig mycket. Därför ville man helst handla av hôspen själv. Några bestämda priser var det inte. Det blev allt eftersom de kunde pruta till. - Det var inte gott att få byta tillbaka en vara som man en gång hade fått med sig hem. Jag minns en gång att mor hade råkat att få halvrutten sill med sig hem. Hon gick till Kalvhagen och gav handlarn ett riktigt uttag, men hon fick allt ta sillen med sig hem igen. Det kunde han inte hjälpa att sillen var sådan. Men då gick far och då fick allt handlarn vara så god och ta den sillen tillbaka och lämna riktig sill i stället. - Kunderna fick allt karamel- ler på köpet. Fruntimren brukade få en strut med karameller med sig hem. Så fick de ett par goda karameller att smaka på. Kar- larna blev bjudna på snus, tobak och cigarrer. / Fram omkr 1900-talet så blev det allt slut på bjud- ningen av sprit. Det blev mer och mer sällsynt. På slutet skedde det bara före större högtider och när man handlade mycket på en gång. Då kunde gubbarna bli bjudna med in på kontoret och få ett par supar. Det sattes stort värde på så- dant från kundernas sida. - Någon övervikt fick man allt. Men det var allt så litet. Kunde de fuska vid vägningen, så gjorde di allt det. Vid vägningen så piskades vågen till litet, så att det såg ut som att han skulle väga över åt kundens sida. Så var man kvick att ta va- ran av vågen. - Någon gång kunde man få en tvål eller något annat smått i present. Det fanns inga märken på varorna. Både hand- larn och betjänten hade priserna i huvudet. Han visste vad de kostade i inköp, och han visste vad han skulle ha för dem. - Handlarn var till marknaden, men han hade inga varor med att sälja. Han var dit mera för vanans skull. / Handlarn höll sin inte stort för bättre än en bon- de. Han var inte hög av sig. Inte klädde han sig mycket bättre än en bonde heller. Men han var mer aktad än en bonde. Han umgicks med bönderna på deras kalas. Han kallades för patron. - Den första växelstationen kom att vara där. Jag minns inte om det fanns någon telefon i Botilsäter, innan det blev växelstation där. Om kvällarna så brukade det vara många i butiken. Då gick de mest dit för att få träf- fa varandra och prata. Somliga var nyfikna på att se vad folk köpte. I boden blev det mycket skvaller. Den ene fick veta nyhe- ter av den andre. Det och det fick jag veta i boa i dag. Post fick man också i boden. Många skaffade vara med sig sjövägen. En del seg- lade med båtar på Vänern. De var i land i Vänersborg, Karlstad, Lidköping, Mariestad o.a. stä- der. Där köpte de med sig nödvändighetsvaror. Till en början fanns inte mycket mer än kaffe, / socker och litet annat smått i hemmabutiken. Han tog hem varor som folk började på att fråga ef- ter. Fick han höra att flera hade frågat efter sam- ma vara så dröjde det inte förrän han tog hem den och hade den till salu. Så gick det undan för undan. Så kom prov##### och prackade på ho- nom allt fler varor. Handlarn visade på varorna för kunderna. Fler och fler blev stadiga kunder. Sent kunde man få samma slags varor i hembygden som i staden.