Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Jag har varken sett eller hört mara. Men jag vet det för att far hade en "markost" i stal- let för att inte mara skulle röra hästen.
"Marekladdar" i björkar. Mara
I björkar så ser man ju ofta några knutor med ris ikring. Sådana kallar vi för "marekladdar" här. Dom hade "maran" gjort. "Maran" sa somliga skulle vara töser, som inte kunde bli gifta, som red både folk och kräk om natten. Och för varje gång, som di hade ridit nå- gon, så skulle di göra en sådan där "marekladd".
Djur
Det var en gubbe, som gjorde så att vargen kom bort och blev landsförvist. Jag har sett flera vargar i min da, det var gott om sådana norr om Mariestad. De var aldra värst mot sådana kvinnor som var med barn. Det var en kvinna som var ute en gång och en varg kom efter henne. Hon hade färskt ba- kebröd med sig och började nappa sönder och kasta. Brökaka räkte tills hon kom hem så hon klarade sig. Mor och ändå mera mormor kunde knappt se en fogel förrän hon började tala om vad det betydde. Göken och skata sysslade de mäst med, om gö- ken gol i öster så "gol han för ogifta kvinnor", om de då räknade galandet så fick de reda på hur många år de skulle få gå ensamma. Om de härmade göken då dog han och hans / Anna Greta Johansson Leksberg Kajsa Svensson Djur 2. blod frustade ut på den gren han satt. Om göken gal på bar kvist så skall korna kom- ma att få det svårt med torka, när han får se den första höstaken då ger han sig iväg. Då man sett sin första kråka i mars, kunde man gå hem och börja äta spekefläsk, för då var det genomsalt. Den som rev ett svalebo i en ladugården, drog olycka över djuren och den släppte inte, förrän det kom ett nytt svalbo dit. När koleran gick höll skatorna fullständig cirkus om kvällen på den gård där en sjuk skulle dö. Döda skator skulle jordas, för om ett djur nosade på den, så blev det sjukt, och om man tog i en död skata fick man skabb, som inte gick bort förrän man tvättat händerna tre gånger i en bäck och använt kyrkelim som tvål. Om man såg någon fågel eller djur bakifrån / Anna Greta Johansson Leksberg Kajsa Svensson Djur 3. på dess årsdag, så bebådade det otur under ett år, men såg man det först frammifrån blev det årslycka. Om en häst hängde med huvudet framför ett hus, skulle det snart bli lik där. Den som slår ihjäl en plogärla skall mista en oxe. Om korpar flyga över en lakeplats, då går det ej att få tvätten vit. Om man vill ha tur med höns, då skall man lägga ut kycklingarna under hönan antingen med 11, 13 eller 17 ägg.
Folkmedicin.
Bållgången var en magsjukdom. Det hände att folk dog av den. Människor lade förr salt på vänstra knäet och slicka i sig det. Det skulle hjälpa mot denna sjukdom. Anna Brita Andersson, Bönhult x 1844. Det var en, som fått utslag på kroppen. Han blev lärd, att han skulle gå till en plats, där det fanns ormer i mars månad, samt infånga sådana. Dessa skulle kokas levande, och den sjuke skulle bestryka utslagen med spadet. Ville han dricka av vattnet också, var det ändå bättre. Anders Börjesson, Vilg x 1845. Mot guvudvärk och även mot tandvärk bar man föns- terblyringen i öronen. Om någon hade fallandesjuka skulle en person, som / inte sett anfallen, sprätta kläderna av kroppen på honom och bränna dem. Därefter skulle den sjuke taga in askan, som blev efter kläderna. Marsormar skulle vara bot för alla sorters sjukdomar. De infångades med eldtång, ty den skulle kokas levande. Det var spadet som utgjorde läkemedlet. Sofi Persson, Grimsmossen, Tostared x 1860. Onde bettet består i att benen värker ut. Den sjukdomen skulle man få genom att förtära källvatten, som innehåller långa vita trådar. Johan Börjesson, Bönhult, x 1873 Finnarna kunde förlama en människa genom att klappa till henne på huvudet. Kunde personen i fråga endast kvickt ge finnen ett slag på munnen, så verkade det inte. Andreas Johansson, Höga x 1863 En gubbe gick omkring och botade barn, som hade skiver, genom att låta dem dricka ur en människas / huvudskål. Jag träffade honom själv en gång för längesedan och hade sällskap med honom. - Ett barn kunde få skiver ge- nom en lösaktig människa, som inte hade några barn, tittade på det. Om kvinnan samtidigt hade tagit i barnet, hade det inte varit farligt. Sjukdomen botades genom att man tog en klut från personen i fråga, brände denna samt gav barnet askan. Anna Maria Andersson, Guthult x 1849 Karl i Skattegården kokade vitlöker, vitsippor, samt späd- de dekokten med brännvin. Den användes för onda ben. Ett annat läkemedel för utvärtes bruk var kokt horsablom, slåttergubbe. Röllekablom kokade man och drack, när man hade ont i brö- tet. Älvabläxter, gråa skålar medfrön i, som växte på norra sidan av stenen, skulle man röka sig med, om man fick kulor på kroppen.
Maran
Om en man var mara, kallades han marulv, om det var en kvinna, kallades hon endast mara. En man var marulv, men hustrun visste det ej. En dag, då hustrun tänkte vila middag ute i trädgården, sade mannen: ”Om händelsevis en hund skulle komma till dig, medan du vilar dig, så behöver du väl inte slå honom, utan du kan ju endast fösa bort honom.” Hustrun begärde en förklaring här- på, men mannen ville ej ge någon. Hon gick emellertid ut i trädgården. Om en stund kom en hund till henne. Hon gjorde, som mannen bett henne. Men hunden var envis och bet i hen- nes röda kjol och kom att dra ut några trådar. När hon sedan fick se sin man ha ett par röda trådar i munnen sade hon: ”Jag tror du är en marulv!” ”Tack skall du ha,” sade mannen, ”nu är jag botad.” Det var en familj, som bestod av flera personer. Bl. a. var det en ung man, som alltid svettades och våndades i sömnen. En / kväll vid sängtid sade han till de övriga: ”Jag har hittat ett hål i väggen. Skulle jag i natt börja att anfäktas, så sätt genast en plugg i hålet.” Mannen somnade och började som vänligt ”ge sig” i sömnen. Då skyndade någon att sätta en pinne i hålet. Mannen fick då se en ovanligt vacker kvinna ligga i bädden. Hon kom att stanna i huset och mannen blev kär i henne och det blev giftermål mellan dem. De blevo lyckliga och hade barn tillsammans. En dag, då de sutto vid middagsbordet, sade man- nen på skämt: Vet du var du kommit ifrån?” ”Nej, det vet jag ej,” svarade hon. ”Då skall jag visa dig det,” sade han, och så förde han henne bort till väggen och sade: Minns du, när du kom till mig genom det här hålet? och så drog han ut pinnen. I detsamma försvann hon. En dräng, som ofta besvärades av maran, hörde alltid, hur hon tog hans träskor på sig, innan hon kom in. Då hittade han på att sätta dessa åt olika håll. Då blev hon borta. Ett sätt att skydda sig för maran under natten var att sätta sina skor, så att de bildade ett kors eller om man kunde vakna och säga: ”I Jesu namn.”
Slakt
Slakten verkställdes i nov. och mars, däremellan hade de lite smaslakt men det gjorde de själva. Slakten började tidigt i ottan med en eller två grisar, de släptes ut på gården där de trynades och stacks varvid blodet togs tillvara av ett fruntimmer. Hon fick absolut ej vara med barn I kärlet där blodet togs skulle vara 1/2 stop vatten samt 3 nyper salt till var gris. Far min som också var slaktare sade alltid "Med Guds hjälp ska du nu få glädja husbon på annat sätt än förut", eller och sa han "Hit är du kommen och här skall du bli". Gamla ornar togs ej blodet tillvara på utan som han stod stacks han och sen fick han gå och ruffa och rota i blodet tills han sjack ner. Mellangärdet skars alltid bort, det var inte rent, det och mjälten grävde den som slak- tade ner i gödselstaden. Lungspetsen skars också bort / Kyrk Slakt 2 men det var för att blodet skulle rinna bättre ur lungan. Pisse blåsan blev ärteskramla när hon blev torr. Skorna- karlen kom ofta och fick ett par nävar borst innan djuret stacks. Hornen efter kreaturen kom skedmakare Jonsson från Klyftamon och hämtade, annars användes dom till målare borstar som skaft, liaknaggar, klädhängare m.m. Tjurapesen torkades till piskskaft. Om inte hustrun ville ta sej med barn skulle hon ha stryk av en sådan. Om en piga hade råkat illa ut sade man att hon hade ramlat på tjurapesen. Slaktkniven skulle vara med genomgående tånge (trallkniv). Kniven skulle före slakt brynas på ett bryne från en kvarnsten som var ustliten. Det skulle då inte fattas bröd till suglet. Vid slaktegillet för slaktarn var grannarna inbjudna där äts slaktemat och söps, två saker skulle alltid själv ha rumpen och ärtorna på grisen. Om en kvinna som hade månadsreglering sysslade med sugel surnade det i saltbaljan. / Kyrk Slakt 3. Drickan som bjöds på till gillet var hembrygget öl och råbränvin. Juvret fick havande kvinna om sådan fanns ta vara på. Hon saltade och kokte det. Det skulle vara bra för henne och ge henne riklig mjölk samt stora vårtor. I Efter slakten skulle prov på allt sändas till slaktarn annars blev det ingen drygsel med suglet.
Djur
När jag var hemma och var barn, var vi så rädda för var- gar. Var vi ute och gick, så gick vi på tårna; vi tordes inte trå på en sten så det slämde. Vi var torpare under en bonde, som bodde i Hasslerås i Landvetter. För honom tog vargarna en ko, som gick och betade på skogen. Det var då jag gick och läste. Jag gick valle med kräk en hel sommar, då jag var 14 år. Det var en sjö nära intill, och det var en, som varit efter ett lakekar. Det kom vargar. Han kröp under lakeka- ret och tog en yx med sig. En varg stack tårna under kan- ten på karet, men då högg karlen av dem. Då åt de and- ra vargarna upp den vargen. Vet inte hur vargarna kom härifrån. Göken skall komma den 8 maj. Gal han förr, är det / inte bra. Man skall inte härma honom, för då blöder hans tunga. Man kan se det blir så rött på björkelöv. Sörgök är sorgegök, östagök är tröstagök, västagök är bästagök, men vad nolagök var, hågar jag inte. De gamle trodde, att göken blev hök. Han slutar gala, när han får syn på den första höstacken. Det är en ärla, som kläckt ut honom. Leaknarren flög i luften. Kasta en något på’n kom han ner. Det är på höstkvällarna. Nattmyskan är detsam- ma. De kom en hel flock. De hade bo på mossar. Kattugglan kom sällan fram; bara då det skulle bli lik. Jöpa tog inte några kreatur, men kalvar och får (!). Hon var i skogen. låg uppe i ett träd och kastade sig ner på den. Marskråkan duger inte att äta, men det var så härligt att få höra henne, för på den tiden fanns här aldrig några kråkor på vintern. De kom i mitten av mars (från Göteborg och Mölndal! C. M. B-d) Messeter kom fram då det skulle bli vinter. De är / mycket lika ärlorna på färgen. Sen var de framme jämnt. Tasse skulle de säga. Varg sa de sällan. Om man fick se en gul sommarfågel (fjäril) det allra första, fick man äta mycket smör det året. Fick man se en svart sommarfågel först, fick man sorg. Skatorna hämnas. River man deras bon, händer det en alltid något tråkigt, kräka blir sjuka. En kråka sköt en del och hängde i taket i fähu- set. Regnpipen, det är hackespetten. Om grågässen och svänera (svanorna) flyger söderut tidigt på hösten, blir det en sträng vinter.
Varulven
Varulven var en manlig individ aldrig en kvinn- lig. Vid övergången från gosse till man blev han en varulv. Orsaken till för- vandlingen var detta. För att undgå föds- losmärtor hade hans mamma krupit igenom en ”fölhamn”, hinna som omsluter fölet vid födseln. Därvid lästes en besvärjelse. Den, vars mor gjort sådana konster, blev vid vuxen ålder varulv. Men inte förrän solen gått ned. – En man och hans hustru voro sysselsatta med att stacka hö. Mannen kände att hans förvandling nalkades. Han sa till hustrun: ”Jag måste gå bort en stund. Om här kommer någon och / vill ofreda dig, så slå med tjugskaftet, men stick inte. När hennes man gått bort kom en varulv och överföll kvinnan. Hon slog honom med tjugskaftet, som hennes man rått henne. Nästa morgon hade hennes man bitar av hennes förklädesband mellan tänderna. När hon såg det, sa hon: ”Jag tror du är en varulv.” ”Ja, tack ska du ha för att du hjälpte mig ifrån det.” svarade mannen. – Det hade sina risker att säga så till en varulv. Ty om han var en elak person även under sin mänskliga hamn, kunde det hända han svarade: ”Ja, det är jag, men nu kan du få bli varulv i mitt ställe.” Så fick den tjänstaktiga bli mara om det var en kvinna, och varulv om det var en man. – Varulven överföll havande kvin- nor och försökte slita fostret ur deras kropp. / Jag tror ej att min mor trodde på sina be- rättelser som verkliga händelser. Men var- ulven utgör ett undantag. Hon berättade att hennes syster Boel blev förföljd av en varulv, när hon var i grosess. Men att hon lyckats fly. ”Men länge efteråt hörde vi varulven utanför” sa min mor. En gång när mor som gift skulle gå ensam genom skogen, varnade hennes syster Helena henne för varulven. Men mor sa: ”Den Gud vill bevara är utan fara.” Systern svarade: ”Minns du inte när Boel var i fara för varulven. Och helt nyss har bror Jöns måst freda sin hustru mot varulven.” Min mor gick sen med klappande hjärta genom skogen. Sammanvuxna ögonbryn var tecken på en var- ulv. ”Mej, växer rumpa” sa en yngling och gömde sig under sängen, när han kände sig undergå förvandlingen.
Några sjukdomar och deras botande
På tal om sjukdomar och medicin kan ju nämnas att folket i allmänhet var ganska härdat och friskt. Uppstod någon sjukdom hos människor eller djur, an- litades ofta kvacksalvare eller primitiva läkemedel. Lungsot förekom i enstaka fall och kallades då "täring". Mot den ansågs intet medel finnas. Rödsjuka och difteri kunde periodvis härja och rycka med sig många personer utan att något kunde göras. Även skabb anställde i vitt omfång sin husunder- sökning. Smittkoppor kunde även hälsa på, därom vitt- nade många ärriga ansikten. "Bävelsrev", tarmslynga, uppenbarade sig någon gång och kurerades med – rödpeppar och brännvin. / "Onda bettet" (blodförgiftning) troddes uppkomma därav, att skuggan av personen kommit på en mask eller krypdjur, som bitit i skuggan. Botemedlet var "krutsmörja", berett av "bergkrut", dynamitens föregångare, det till bergsprängning då brukade svartkrutet, och grönsåpa. Skadade sig någon på eggjärn, skulle det blöda länge, så att såret blev rent. Sedan gick man till spisen och strödde trä- aska i såret, band om en trasa, och så var den saken klar. Ty hade man sprungit i snön med bara fötter om Gregorius (12 mars), så hade man gott "grokött", och då så...Vid större skador och blod- viten använde man s.k. "Fessopp" (röksvamp), som alltid insamlades och förvarades för detta ändamål. För näsblod fick någon av husets kvinnor, helst husmodern, släppa till ett huvudhår att lindas om vänstra handens lillfinger. Mot gikt användes koppning och åderlåtning samt blodiglar. Koppning och åderlåtning utfördes av män och sättandet av iglar av kvinnor, som hade / detta till yrke. Titeln var: "årelåtarn" och "iglekäringa". "Galningar" (sinnessvaga) förekommo då som nu, men dem var det synd om, ty de troddes vara besatta av djävulen och hanterades därefter. Voro de våldsamma var stryk, svält och törst de botemedel, som användes. Ofta förekom inspärrning i becksvart mörker. Bleksot visste man intet bättre botemedel mot än giftermål! Mot fallandesot skulle det vara ett ofelbart medel att första gången det uppenbarade sig, an- tingen hos barn eller vuxna, kläda av personen ifråga intill bara lintyget och sedan vränga detta plagg av honom och kasta det på elden. Ju starkare elden var, desto bättre och pålitligare var verkan.
Per Röst och Arne Semb
Om ödegårdar. Allmänt tal om lönsamheten av jordbruk. Enligt sagesmannen skall den bonde som inte har djur inte heller ha jord eller skog. Man kan leva på jordbruk om man inte har för stora anspråk. Om jordbrukspolitik och norrlänningarnas villkor. Om flottning. Enligt sagesmannen skall en flottare äta så lite som möjligt, inte sova och slita så ont som möjligt, ligga under båten, elda framför och frysa. Flottade från Lången till Litsnäset, alla forsar var besvärliga. Exempel på hur en man föll över bord. Sagesmannen berättar livfullt om hur han föll ur båten en gång under en pingsthelg. Hans kamrat Krans var trevlig att jobba med tillsammans. Från 1933. Det hade knappt regnat från Mars till långt efter slåttern. Det var dåliga tider, dåligt med arbete. Lite timmer. Om skogen, flottningen och landsvägsbygge. Täckdikning. Man lade ner rörtrummor på stort djup, stentrummor där påfrestningen var större. Om försök att knacka sten till makadam. Kalksten var lättast att knacka; de hårdaste stenarna blev kvar i röset. (8 stenrösen, 80 jordfasta stenar). Om hur det föll på sagesmannens lott att ta bort sten på jord som tidigare ägare inte brytt sig om. Om sprängning av sten samt borrning med maskinborr och handborr. Om gammelstugan på gården. Storstugan riven men den som står kvar härstammar från 1700 talet. Man har velat flytta stugan till Jamtli, eftersom den har historiskt värde. Troll Maxen lär ha bott i den. På uppmaningen att berätta om Troll Maxen säger sig sagesmannen veta väldigt lite, men kommer ihåg en historia om hur Troll Maxen skulle ha kört till Norge för att skaffa julfisk en julkväll. En variation av historien om hur Troll Maxen kröp genom en stock, avslöjades och hämnades, berättas också. (jmfr BD444_2; Nils Gunnmo). Om sagesmannens tidigare levnadsförhållanden. Han bodde praktiskt taget inte någonstans – bodde hos en man och grävde diken ett tag, flackade mellan kojor, hälsade på hemma i torpet med långa mellanrum. Samtal om höskörd och regnväder.
Djur
De tyckte inte om skatorna å ville ogärna ha dem inpå väggarna. De hade skabb med sig. I mars skall man skjuta en skata å hänga upp över stalldörren, så får en lycka i huset, å så blir inte hästarna sjuka un- der hela året. Det var en gubbe, som sköt en gök, men han fick olycka för det. Han blev slagen på en fot, så han inte orkade med sig på länge efter. Göken tystnade att gala när han får höra att de bryner lien. Det gick allt det talet att göken blir hök, när han blir gammal. Det är "säskal- la" som får kläcka ut ungen åt honom. När de fick se en korp flyga så sa de att han kom med vind i rôva. Det blev vind från det hållet han kom flygande. Korpen har en vit fjäder i bröstet. När han anar att han skall bli skjuten eller dödad / så äter han upp den fjädern. Om en räknar en "grågåsskock" så blir de vilsna å kom- mer inte fram dit som de ämnade. Gulsparven bådar snö å kallt, när han tyr sig in i husen och kommer flockvis. När domherren kommer fram så slår det inte fel än att det blir sträng vinter å mycken snö. Är det mycket av de fåglarna så blir vintern svår. Orren spår snö, när han kommer fram till husen å sätter sig i björkarna. Får en se att orrarna sätter sig i björkarna, så är inte snögern långt borta. Om snöskatorna kommer i skockar å sätter sig i rönnar- na å äter upp rönnbären, så är det inte långt till snö å vinter. Så fort de fick höra "spillkråka" (svarta hackspetten) skrika, så sade de att det blev goväder och regn. Den rosiga hackspetten kallades för "snöspett", å när den skrek, blev det gott väder. När svalan for bort på hösten, så säger hon: "om hösten när jag far bort så är ladorna fulla i / råg å vete, råg å vete, om våren när jag kommer till- baka är det ######## för spône." (spånad). Om vintern så bodde svalorna på sjöbotten. Sägen gick så. Marskråkan är matnyttig. Borta i mossar och dymarker finns en fågel, som de kal- lade för "hôrsegeta". Den dagen far fick höra den få- geln på våren släppte han ut hästarna. Han bruka- de säga att "hôrsegeta" talade om, när de skulle släp- pa ut hästarna på bete. De skulle kunna föda sig ute då.
Maran
Förr i tiden var det många, både människor och djur som blevo ridna av maran. Folk som ”redos” av maran när de lågo och sovo, kände liksom det legat en stor sten, eller annan tyngd, över bröstet på dem. De hade svårt för att andas och kunde icke röra sig, icke skrika eller nånting, och när sedan det släppte efter, voro de utmattade och orkeslösa, vilket kunde hålla i för lång tid framåt. Likadant förhöll det sig med djur, särskilt hästar och hundar. Om morgnarna kunde hästarna vara svettiga och flämta som om de sprungit i det vildaste sken. Hundarna kunde också ridas av maran så de icke kunde röra sig, men däremot morra de och voro ilskna då man kom till dem. Maran kom vanligen kl. 12 på natten och blev till morgonen. För att skydda sig mot maran borde man först och främst se till att alla fönster, dörrar och spjäll voro väl stängda, samt att det icke fanns några andra hål eller springor som maran kunde / komma in genom t. ex. spikhål o.d. Vidare borde man hänga eggjern över sängen och på ställen där maran kunde komma in. En lie hängdes vanligen i stalldörren. Det är icke värst många år sedan jag såg detta skyddsmedel över en stalldörr och varför den hängde där visste jag mycket väl. Ett annat medel att skydda för maran var att hänga en laddad bössa över dörren, bränna krut på sängstammen, då man lade sig, samt ställa sina skor framför sängen med tårna vända utåt rummet. Maran trodde då att personen i fråga var vaken och börja göra sig beredd att stiga upp. Maran kunde ibland komma mycket långväga ifrån, men ibland kunde det vara från samma hus eller från en granngård som maran kom. Kunde man hålla fast maran tills solen gick upp, eller, om man misstänkte någon känd person, ropa dennes namn, kunde ej maran komma därifrån på samma sätt som hon kommit dit, hon blev då människa, och fick gå till fots eller taga sig hem på annat sätt, om maran visste var hon var kommen ifrån, men det var inte alltid hon visste. Mara blev en sådan person som föddes under så svåra förhållanden att ”konster” måste tillgripas. Om man t. ex. gick efter en ”klok gumma” som hjälpte barnföderskan medelst ”konster,” läsning, besvärjelse, e.d. då blev barnet en mara.
Vårhalvåret och Djur
Mars kommer med sin luva, och körer barnen in i gruva När han kommer med sitt skägg, så lockar han barnen utom vägg. April våt och maj kall fyller bondens lador all. Mars, april har knopp i håret, maj och juni blommar mest. _ _ _ _ _ _ _ _ / Själv har jag inte sett bodrag. Det var sällan det visa- de sig. Gamla talade om det. Det var som ett band eller lång mask. Det kröp på backen. Skatan var Satans kreatur. På våren så noppade Sa- tan skatan på vänster sida, så hon blev närapå bar på den sidan. Sedan parades skatan. Det blev två och två skator till vart hushåll. Så det är alltid ett skatpar till vart hushåll. De skator, som blev över, dödades av andra skator. Det gick inte an att skju- ta skator till annat än om man skulle hänga upp dem över ladugårdsdörren, för att kreaturen skulle trivas bra. Skatan hade det med sig, att om det var osämja i en familj, så satte skatan sig på skorstenen. Det var på ett ställe i Slöta som de bru- kade vara ovänner. Och det slog aldrig fel än att / gubben och gumman hade slagits, när skatan satt på skorstenen. Om skatan skrattade, så kom det dålig främmande. Hon hade ingen tur med sig. Flädermusen hade inte mer än tre droppar blod. Göken kom i början på maj månad. Ramsan om göken: Öster gök är dyster gök, väster gök är bäster gök, nol gök är god gök, sör gök är döer gök. Om man fick höra göken första gången från öster, så betydde det, att en skulle få ledsamt på något vis. Det kunde bli sorg efter släkt eller vänner el- ler något annat ledsamt. Fick man höra göken från söder så, var det tecken till, att en själv skul- le dö eller någon av ens närmaste. Om en hann att ställa sig under det träd, där göken gal, och hinna räkna till tio, så skulle ens ön- skan gå i uppfyllelse. Det betydde också att en skul- le bli gift det året. / Fick han se en hösåta så slutade han att gala. Han flög bort. Om en kom ut och fick höra göken på fastande mage, så blev en sjuk. Så många fläckar som gullhönan hade på ryg- gen så många kronor skulle rågtunnan kosta för året. När en fick henne på handen, så märk- te hon till handskar. Gullhöna flyg, så blir det vackert väder i morgon, sade man till henne. Satt hon kvar, så blev det regn. Kornknarren kallades för ackerknarren. Han höll sig i gräset. Inemot det slåttern började fick en höra honom om kvällarna. x) Vischlan var giftig. x) Vessla.