Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar kärleksvisa
Midsommar kärleksvisa
Läkekonst
En fick blemma på öga, om en välte upp o. ned på en stol, och så fick en "storsteg" på öga. Skulle en bota sig, så skulle en antingen ta en flis ur stolen eller ta tre pinnar ur en al och tän- da eld på och hålla under ögonen, så att det sved riktigt. När en fick "fånga" i magen, så var det att vär- ma tegelstenar och grytlock och lägga på ma- gen. "Blemma på öga" fick en i skogen. Det var vissa som kunde bota den. Di gick in i ett hôlt med alvidjor, så spôtta di och täljde och muttra något för sig själv. Se'n tände de eld på vidjorna och höll dem, så att en fick röken i ögonen. "Nagel i öga." Det var som en liten kula i ögat. En / kleta spott i ögat för att en skulle bli bra. Och om ögonen ville rinna, så spotta en på fingrarna och kleta i ögonen. "Bleksot" hade kvinnfolken ont av - mest när di var unga. Di hade inte fått nog med blod i kroppen. Det var ingen annan hjälp än att di fick skaffa sig karlfolk. Di försökte att hjälpa sig med filspon. Tog av slagg vid smedjan och malde fint och tog in det i bröd. När en tog bort vårtor, så tog en litet fnöske och la- de över hela vårtan. Se'n tände en på fnösket. När det hade gått ett par dagar, så kunde en ta bort vår- tan. Den gick upp med roten. På ett annat sätt tog en bort dem, men då tog man en fläsksvål och gned dem med. Se'n lade en den svålen under en jordfast sten. Om en hade hosta så köpte en "kandisocker" och åt. Riktigt het vört tog en också. Det var bra mot "hosta och bröstvârk." Fruntimmer hade ofta huvudvärk och tandvärk. / Det försökte di allt så många medel mot. Man band ylle om huvudet, smörjde med "kamfer", ätti- ka, sprit, terpentin o.dyl. Så smörjde en med ljus under fötterna om kvällarna. "Orme bete." Om en inte var aktsam med vatten eller i jorden, så kunde en bli stucken, och då fick en en förskräcklig värk. Det var inte så lätt att bli bra av den plågan. Minns att de smörj- de med "kamfer. Så lades het tjära på såret, så att den skulle dra ut det onda. "Öreflôg." Jag vet att di var ute om midsommar och tog en blomma, som kallades för johannesört. Den tor- kades. När en skulle ha av den, så gned en sönder litet och hade i bomolja. Sedan hade en detta på bomull och stack i örat. "Ont i öra" fick en ge- nom drag. Om en skulle "stilla blog", när en hade skurit sig, så tog man ett kantjärn och höll över såret. Om en blödde näsblod, tog man en sten, ett mynt el.dyl. och höll vid tinningen eller i / nackgropen, tills blodet slutade att rinna. "Ansiktsros" försökte di bota med att di strödde kri- ta i såret och band om. Bölder fick en ute i luften eller om en fick tag i något som andra hade gjort av dem med. En kun- de göra av med dem, om en klämde ut var i en trasa och kastade den i en korsväg. Vet också att di malde käkbenet på ett svin till fint mjöl. Så tog en tillvara märgen som var i benet. Mjölet och märgen rördes ihop så att det blev en gröt. Denna lades på bölden. "Hôll och ryggvârk". Tog papper eller en handduk och strödde ingefära på och fuktade litet på och lade det över ryggen på bara kroppen. "Magknip". Om en hade känning av det, så tog en ett glas brännvin och hade stackpeppar eller ingefä- ra i det och tog in det. "Ormbett." Minns en gång att en lekkamrat till mig blev ormbiten. När han kom hem, så sprang mor hans efter en käring. Hon kom och satte ett kopp- glas / över såret och sög ur blod med det. Men först tog hon en årbit och högg i såret med. Käringen fråga mig, om vi hade slagit ihjäl ormen. Det svarade jag på, att vi inte hade gjort. "Det skulle ni ha gjort, sade hon, "för då hade inte värken blivit så farlig." Brännsår. En passa på att ta pingstliljor, när de blommade. En tog tillvara blombladen och lade i en burk, så hade en bomolja över dem. När en brän- de sig, så skulle en vara kvick att ta av bladen och lägga på såret. Om kokade enbär och drack det vattnet, så skulle det vara hälsosamt för kroppen och driva ut sjuk- dom. Om en hade sår som inte ville gå igen och gro, så lade en på bocktalg. Den skulle vara smält och fin. Mot "gikt" smörjdes med sprit och terpentin.
Förtrollning av skogsfrun.
Nu för tiden är det ”allringen” (aldrig någon) som talar om att de sett skogsfrua eller haft något med henne att göra, blivit förtroll- ad eller sån’t, men förr var det många, särskilt sådna som var ute i krig eller vore i skogen och kola e.d. som råka ut för ”skogsfrua å hennes anhang. Farfar tala om att en gång när det var krig – som det allri va’ aent (annat) förr – så var det två knektar som skulle patrullera genom en stor skog. Det var ljust och fint på natten, ty det var strax före midsom- mar. Rätt som de gick voro de villsna båda två och visste icke varåt de skulle gå. De gingo och gingo men kommo jämt och ständigt till samma plats. När de gått länge och väl, ända till ”mettesnatt” (midnatt) fingo de båda två syn på ett ungt, grant fruntimmer några steg ifrån dem. Knektarna blevo glada över att det fanns folk i närheten som de åtminstingen kunde fråga åt vilket håll de skulle gå. De frågde henne och hon svara att stället dit de skulle var två mil till och / det vore bäst de stanna hos henne tills solen gick upp, sedan skulle hon följa dem på rätt stig. Hon bodde strax i närheten. Knektarna gingo genast in på detta, ty de var både trötta och hungriga. Kvinnan bad dem gå före sig, (för hon ville inte låta se sin rygg.) Med detsamma vore de inne i ett fint rum och kvinnan gav dem getmjölk att dricka. Från den stunden fick hon riktigt makt med dem. Både två tyckte att de aldrig i sitt liv haft det så gott och skönt som här. De fingo ligga i kvinnans egen säng och de glömde bå’ att de var gifta och voro i krigstjänst och allting. När det börja ”rôa” (rodna) där solen skulle gå upp sade kvinnan att nu var det inte värt hon behöll dem längre, för då kanske det går dem illa när de komma till sin förläggning. Hon följde dem en bit genom skogen, men bad dem gå före även nu. Sedan sade hon att de få klara sig själva, vilket skulle gå bra om de följde den stig hon visa dem. När de skildes åt sade hon: ”En av er kommer att bli far efter detta.” Knektar- na sågo lite förlägna ut, de kommo båda ihåg att de hade hustrur hemma. Så sade den ene: ”Vilken av oss?” Kvinnan sade: ”Det får den veta ett år här- efter, ty då vill han ovillkorligen hit igen.” Sedan försvann hon och långt borta hördes ett ihåligt skratt aldeles som om det skrattat i en tunna. Kriget tog snart slut och de bägge knektarna, som bodde på skilda håll långt därifrån reste hem, van te sitt. Till en början hade de talat om / sitt möte med den vackra skogsfrun, men snart glömde de hela äventyret. Men när det var lidet ett år fingo de bpda längtan efter att åter få träffa den vackra kvinnan. De kände sig mer och mer dragna däråt och fastän det var lång väg var det dock ingenting som kunde hejda dem. Den ene av dem sade till sin hustru att han måste gå och hälsa på en bekant sedan han var med i kriget. Hustrun trodde knappast det stod rätt till och hon tog och sydde fast sin vigselring i skjortkragen, vilket skulle skydda mot förtrollning. De båda knektarna kommo samtidigt till skogen och träffades på den plats där de för ett år sedan hade träffat skogsfrun. Det var hon som väglett dem dit. De fingo snart se skogsfrua, som kom emot dem med ett barn i famnen. Knektar- na voro far till det båda tvä. För den som hade vigselringen fastsydd vid skjortlinningen såg skogsfrun ut som det hiskligaste troll med bröst som hängde ända ned till knäna och en lång svans, som släpa på marken. Hon grina ilsket emot knekten och såg ut att vilja bita honom. Barnet hon hade med sig var lika fult på sitt vis. Knekten blev så rädd så han vände sig om och skulle springa sin väg, men fann att han stod på en liten tuva i en stor sjö. Först när solen gick upp kunde han komma därifrån. Den andre knekten hade icke något skyddsmedel och fann skogsfrun lika för- tjusande som första gången han såg henne. Hur det gick med honom är ingen som vet.
Minnen från Wärmland
Minnen från Wärmland Under åren 1877-84 vistades jag på Sölje bruk i Wärmland. Jag fann där, bland de gamla, tron på det under- bara mycket mera almän än förhållan- var frå Dalsland. Så för exempel fanns vid bruket en gammal gubbe som kunde "stämma blogen och döva värken" genom läsning. Han var då jag såg honom över 70 år, och var en ganska beskedlig och skämtsam gubbe. Han hade förr varit glassmältare, så han vanligen gick under namnet Gamlesmältarn och har jag glömt hans namn. Läsningen till- gick så att han lade händerna på den sjuke och läste /bad/ tyst för sig sjelf, men det hade ingen värkan om ej den sjuka trodde. Wad han läste fick jag aldrig veta, men de belackare påstod han läste Fader Wår baklänges. Någon betalning för sin tjenst tog han ej. En gång hade jag tillfälle att se när han utövade sin läsning. En sågare Nils Hjärpe hade på kantsågen fått två fingrar avskurna. Gamlesmätarn blev i hast / efterskickad att stämma blogen och döva värken. Han kom, tog Nils sårade hand i sina och mumlade något för sig sjelf för några minuter och frågade sedan "Tror du nu Nils." "Ja, svarade han, kära smältarn, ja ä väl pockad att tro". Att dömma av tonen på rösten lät det ej som värken gått bort. Medan detta pågick stod alla arbetar- na stilla och andäktiga, somliga med hattarna av, och som detta hände mitt i natten, så såg det ganska mystikt ut. Nils mor letade upp de avsågade fingrarna, lade dem i en ask och begravde dem i Stafnäs kyrkogård, ehuru vägen dit var tämligen lång; tro- ligen för att NIls vid uppståndelsen ej skulle gå miste av sina fingrar. Wid Sölje fanns även en gammal mora "Kajsa ve Kvarna" benämnd som kunde göra "åt i vatten". Det tillgick så, att hon höll händerna över en vattenfyld skål och "läste". Det var bra för all sorts värk, om man blott trodde; att bota egentliga sjukdommar, försökte sig ej på, varken Kajsa eller Smältaren. En sågare, som var s.k. läsare, hade / en gång fått spån i ett av ögonen så han ej kunde öppna det. Han gick till "Kajsa ve Kvarna" att göra "åt" för det onda. Jag frågade honom om det hjälpte, ja han trodde så, är det ej trolleri frågade jag, "nej det är vid "gurs ol" hon gör det. Jag kan ge ett exämpel på, huru viktigt folket ansåg att bliva be- gravna i vigd jord. En flicka vid Sölje bruk hade straxt vid födselen kvävt sitt oäkta barn. Ehuru de hade en lång väg till Stafnäs kyrkogård gingo flickan och hennes mor dit, en natt, med liket, för att begrava det. De gjorde det ej bättre, än detta blev känt; länsman kom, och flickan fick fyra år. Wid Tångberg, ej långt från Sölje, fanns en källa, vars vatten var gott att dricka för helsan, om det skedde på midsommar afton och man offrade en penning. Wi ungdomar gingo dit för nöjes skull, men en del av dem förde hem i buteljer vatten till sina hemmavarande sjuka. / Ägaren av källan var ej stort belåten med att ungdomen samlades där så någon tid före det var brukligt for oss att samlas där, grumlade han upp vattnet för att göra det odrickbart men det hjelpte föga. Huru gammal seden att dricka brun där var, känner jag ej. Källan var en helt vanlig. Löjliga svar. Ett inbrått hade skett tidigt en Söndags morgon i en av järnbodarna på Sölje. En spiksmed Korp-Olle hade sett händelsen och var vitlye (?) vid rättegången härom. När han var frågad av dommaren, vid vad tid inbråttet skedde, svarade Olle helt oskyldigt: Wad tia le nådi dommarn kan ja inte rätt sije men sola va som e halv brökaka. En inbärspojke kom, när han gick och läste för prästen, till kyrkan nära nog lika svart som när han gick i arbetet, så prästen för att genom honom en pik sade: Det måste var'a bra ont om vatten på Sölje. Ja, sade pojken som ej ville förstå, det ä bare nog för tre höns å donken. (Tre spikhamrar och en smälthammare)
Dödstro och begravningssed
Att dödsfall skulle inträffa i huset var man aldeles säker på om t. ex. dörren sprang opp med en smäll eller om räven satt utanför huset och skrek. Liket sveptes i vitt av en kvinna. På händerna sattes vantar och på fötterna strum- por. Ofta lades psalmbok och glasögon med ned i kistan, eller också brännvin ost och limpa. Golvet i begravningsgården pryddes med hackat granris, ävenså gårdsplanen. På grindstolparna sattes små granar. På stänger, som voro i taket, hängde man kläder, hemvävda tygbitar, rutigt eller randigt, till prydnad. Begravningen varade i 3 dagar, och började på sön- dagen. Efter det man frukosterat inbars liket och ställdes på 2 stolar på golvet. Över ryggstödet på stolarna hängdes ett vitt tygstycke. 1 ljus skulle brinna på var sida om den döde. Locket spiktes igen, då det förr ej fanns några skruv till de hemgjorda kistorna. Liket bars ut och ställ- / des på en vanlig arbetsvagn. Till bärare utsågs 4 bekan- ta personer. De skulle vara lika långa, enär de skulle bära liket på en bår med skalmar som höllos på ax- larna. Prestaver funnos inte. Liket kördes först. I det- samma man körde från begravningsgården sjöngs en psalm. 2 av de duktigaste sångarna skulle då gå på var sin sida om liket och sjunga till dess psalmen var slut. Om det var en kvinna, som begravdes, skulle likhäs- ten ha ett vitt tygstycke fastknytet i den vänstra selkroken, om det var en man skulle tygstycket knytas i den högra. Var det en förnämligare begravning skulle alla hästarna ha vita band hängandes på var sida om munnen, alltså i betselringarna. Då man framkom till kyrkan, mötte präst och klockare vid porten. Liket bars fram till kyrkan, mitt för dörren, där det jordfästes. Sedan bars det till graven. Präst och klockare gingo först. Liket nedsattes i graven med vita linor. Om det var många lik, som nedsattes i en grav, brukade 2 man gå ned i graven och mot- taga likena. Sedan präst, klockare och en del av gäster- / na, gått in i kyrkan, stannade några kvar ute vid graven och öste igen den med detsamma. Kransarna vo- ro icke många. De, som medhavdes, lades icke i graven utan hängdes inne i kyrkan, där de kunde hänga i flera år. Vart och ett begravningslag hade sina bestämda platser i kyrkan. På de platserna hängdes även kransarna. Varje midsommar ombyttes platserna. Vid hemkomsten från kyrkan, skulle allting vara färdigt. Först emottogos gästerna av värden med en malörtssup och en sockerbit eller karameller. Därefter bjödos de på kaffe med dopp. Sedan framsattes ost, limpa och en sup på bordet till var och en. Till sist bars en bricka omkring med gåsar. De voro beredda på vanlig kaka med ett lager med smör först, sedan riven sandost. Efter detta intogs varmmaten. Den framsattes på bordet och gästerna placerades om- kring. De närmast sörjande bjödos först på maten. En "spandersmästare" var utsedd till att bära omkring matsuparna vid bordet. Om det uppstod någon öppning i likprocession- / en, skulle snart ett lik till, gå efter samma väg. Om en begravningsskjuts ej fick sin häst iordning lika fort som de andra vid begravningsgården, skulle snart ett lik komma från hans hem. Självmördare begrovos alltid på norra sidan om kyrkan. De fingo ej bäras genom porten utan skulle lyftas över muren. Här från Sunne har jag hört att man till avsked brukade stryka med 2 fingrar på den dödes panna, strax före avfärden till kyrkan. En spökhistoria, som jag tycker är värd att nedskriva bör i samband härmed upptecknas. Den är hämtad från Borås och har mig berättats av en 60-årig kvinna. Ett lik skulle bäras ned utav ett vindsrum, och som det var svårt att få det nedför trapporna måste flera tillkallas. Liket var nämligen en kvinna. En utav hennes närmaste bekan- ta nekade att hjälpa till, enär han var rädd för att få se henne död efteråt. En tid därefter, då han kom från sitt kontorsarbete, märkte han att någonting följde honom vid sidan. Då han närmare såg efter såg han att det / var samma kvinna som dog. Hon var utan huvud och hade en schal över axlarna. Då han kom till porten försök- te han att stänga henne ute men det gick inte. Först då han kom fram på gården till brunnen, försvann hon där. Elin Olsson, Rottnesund.
Torre, Horred. den 510 1924.
Torre, Horred. den 5/10 1924. Herr David Arill, Torrby. Här nedan följer ytterligare några anteckningar om klädsel och seder vid bröllopp i vår ort. m.m. Rummen på brölloppsgården fingo till att börja med genomgå en grundlig rengöring, bestående däri att väggar, och tak skurades i vatten och sand, att golvet även fick genomgå samma procedur är ju en självklar sak. Härefter vitkläddes väggarna och användes därvid alltid lakan, större dukar, samt servietter på sådant sätt, att lankan och större dukar användes till att täcka över hela väggytan, för att få den helt vit. Därefter fästades vid taklisten ett s.k. handklä de, (ett för detta ändamål särskilt tillverkat tyg c:a 30 cm, bredt försett med 3 eller 4 hålränder och oknuten frans i nedre kanten och så långt att det räkte rundt hela rummet) samt på dörrar grenar och stjärnor av kulört papper. På de större väggytorna mellan fönster och dörrar m.m. anbringades ovanpå den vita klädnaden, granna kulörta dukar, med hörnen mot tak och golv o.s.v. samt på den plats som ansågo mäst passande härför, anbringades först en / större kulört duk, därpå en något mindre vit duk; på sådant sätt att den kulörta duken gorde ram om- kring den vita, eller också hörnen på den kulörta duken kom att utgöra avgräns de taggar vid kanten av den mindre vita dukeen, på denna senare anbringades sedan brudparets namn, klippt ur kulör papper samt omgivet av en krans eller lknande deko ration, även dänna klipt ur nämna papper. På golvet ströddes finklippt granris eller ännu bättre en i skogarna här i orten växande slingerväxt kallad klipp om sådant kunde anskaffas. I storstugan var dukat långbord, å dätta var uppstälde de förningsbrickan som där kunda rymmas, jämte tårtan och sockerkakor. Klockaren i socknen var alltid själskriven gäst vid dylika högtidligheter och det ålåg honom där vid att dela alla förningskakorna till gästerna, han hade därför fått sin plats vid framändan av långbordet och utrus- tats med en lämplig kniv för delningen av kakorna, En förning bestod mästadels av 4 st. tjocka stora bröd- kakor, 1 st oxbringa, 1 st. stor kopp smör, en gammal stor fet ost, 1 st sockerkaka eller smörtårta, samt en bricka med kringlor och annat småbröd. Ej underligt, om man bränner vilka mängder av annat som således samlades vid ett sådant tillfälle, att då även brölloppet kom att vara ibland nästan en hel vecka, den myckna maten måste ätas upp innan högtidlig- heten kunde avslutas. / Om brudparet låtit viga sig i Kyrkn eller Präst- gården var det sed att två personer, passade på och mötte vid det ställe där brölloppsfästen sedan skull äga rum (vanligtvis var dätta i brudens hem), och hindra de dem från att stiga in, innan de nöjaktigt fått besvarat en del frågor, om till ex. var de vore för några o:s:v:. Till slut kan jag nämna, att avslutningen på brölloppet var liksom början, "förningen", sedan gästerna avtågat skulle så fort dätta medhavs de korgar och brickor som avänts för förningen återvändas, de räster av de- samma som då fanns kvar skulle därvid delas lika till alla och gick under benämningen bakförningen, Denna bakförning mottogs alltid med synnerligen stort inträsse av husmödrarna, Den utgorde ett gynsamt tillfälle för dem att få studera och jäm föra sina med systrars skicklighet och förmåga i den högs värderade bakningskonsten. Jag har med dässa enkla rader velat om möjligt bidra ga till bevarande av minnet för gamla seder som nu håller på att glömmas. Skall senare återkomma med en liten anteckning om firandet av påsk, pingst, midsommar m.m. så snart tiden detta medgiver och tecknar till däss Högaktningsfullt A. W. Johansson
Häxor och trollkarlar
Blå bergen var på Gotland. Det var dit påskkäringarna alltid for. Det var en paschasa våra härmde om en liten tös ifrån Guttarp i Svenljunga. Hon hade bett sin mor - för det var en påskakäring - att hon skulle få följa med henne till Blå bergen en gång. "Ja", sa mora, "det ska du få; när vi får mjölkat i kväll så går jag ut efter sopekosten, så ska du få se det bär å." Och det gjorde så med. De skulle visst å till kyrkan först till tornet och fila av klockorna; så tog de och slängde den dunsten ut i luften och så sa de: "Gud låte aldrig min själ komma närmare Gud än denna malm komma till sin klocka igen." Och den kom aldrig tillbaka, kanveta, så de riktigt avsvor sej Gud. Sen bar det å till Gotland till Blå bergen. - Så kom de då dit; där var dukat ett bord och käringarna satte sej och äta. Där var all dålighet, ormar och hoppetosser och fiskar. Det såg inte de andra, men tösen såg det, så hon åt inte. Men käringarna åt och skräppte av maten. Och han själv, Satan, gick omkring där ibland käringarna och klappa dem och det var sådan hög stämning. Men när han fick se tösen, sa han: "Vad skulle I med er med den lilla Satans bytingen. Hon röjer er alla på en gång." Och det gjorde hon sen med. 'Men så gick Satan fram och nöp till tösen i den ene lillefingren. "Och det ska du ha till ett märke för att du var vart här", sa han. Och det läktes aldrig. Men hon lärte sej allt lite där ändå, tösen. Hon skulle kunna mjölka korna för folk. Sen när hon kom hem och prosten fick höra det här, kallte han till sej den här tösen. Han ville väl inte tro på, att det var nå'n sanning att hon kunde. "Nu går mina kor här nere och betar", sa prosten till henne. "Det är 10 stycken. Kan du nu ta och mjölka nån av dem här framme?" -"Ja då", sa tösen, "nu ska jag ta och gå efter en spann, så ska där bli mjölk i den." Det gjorde hon; sen tog hon sitt vänstra strumpeband och band det i gärdsgårdsstaken. Och kon mjölka i strumpebandet, och där stridrann mjölken ur strumpebandet i spannen "Nu är det inte värt jag mjölkar mer", sa hon. Prosten trodde väl inte på att det kunde göra nånting. "Jo, mjölka du", sa han. "Ja, men nu får jag inte hålla på längre, för då dör kon", sa tösen. Jo, prästen bara bad att hon skulle fortsätta. Rätt som det var fick prosten höra hur en av korna nere på vallen gjorde ett vrålande och föll ner och dog. Sen blev det då 'röj' (efterforskning) om, så de fick veta dessa här trollkäringarnas namn. De hade gjort så mycket ont. Det var på Karl XI:s tid. Och det här, det var ju inte långt härifrån; det var ju uppe i Svenljunga. Jag vet i mina barnaår de talte om det var de som kunde sånt. Om de hade en nytidd ko på ett ställe, så kunde det hända att på grannstället kunde de sätta på pannan och baka pannekaka och hade inte en mjölkadroppe. Och den som hade den nytidda kon, den fick ingenting. Det är inte längre sen än jag håga. Det skulle inte ha varit längre bort än på Hästhagen (Skephult), där skulle varit en som kunde sånt. Att finnarna uppe kan vara så säkra ändå? Tinas farbröder var uppe i Norrland och handla, de var resehandlare bägge två. De var långt uppe i Norrland; där skulle vara en marknad, och de höll på och packa upp sina varor lite till dem. Så kom det dit en finska; hon sa till dem: "Får jag se i era händer." -"Nej", sa de", det får la vara nu, för vi har så bråttom. Men kom till oss i kväll klockan 8, så ska vi la språkas vid." Ja, mycket riktigt, hon kom. Så såg hon först där var en som hette Lars på Linåsen, som var med dem - det såg hon först i handen på honom, och så sa hon: "Det är synd om dej, din lille stackare, du har en liten gosse hemma och betala för. Men det härder (tyr) ingenting på dej, du står dej bra ändå." Han blev rent förskräckt för att hon kunde veta det - han hade en oäkting. Vad hon sa till de andra det talte de inte om, men Johannes (Tinas farbror) sa, det slog in vart enda ryk. - Ja så odrägligt som de kunde finnarna. Lövjerskor, det var nog vid midsommar de hade sin tid. Det var som troll med. Det sa de, de var riktigt rädda för att göra några lövsalar; för då ville de ner med där. Det var därför de hette lövjerskor. Det var såna där häxtroll.
Vallgång
Fast jag inte är äldre så mins jag att det brukade komma små vargflockar och stryka för- bi norra ändan av sjön Värmeln. Min far berättade att de kunde vara så närgångna att de beto eller sleto ur stänget för svinhusdörren. Så fanns det lodjur, kattlo och varglo. Kattlo var det minsta. De hade den egenskapen att de rev ihjäl fåren. De gav sig inte förr än de hade rivit ihjäl alla fåren i skocken, om de fick fortsätta ostörda. För dessa djur måste de jete el. akte sina kreatur på våren. Särskilt måste man ha uppsikt över fåren de första veckorna sedan man släppt ut dem. Fåren brukade man släppa ut på bete i mitten av april och korna i mit- ten av maj. I allmänhet var fodertillgång- en dålig. Men man ville inte gärna dröja / över mitten av maj. Det fanns de som måla- de tjärkors på korna innan de släpptes ut och inte nog med det, utan man målade även tjärkors över den dörr som de skulle passera. Somliga lade ut gamla utslitna liar, järn- skrot, saxar, knivar el. d. som kreaturen skulle gå över, innan de fick lämna gården första gången om våren. När man jetade fåren, så brukade man släppa ihop fyra eller fem skockar och så följdes vallgossarna och vallflickorna åt. Det var en pojke eller flicka för varje flock. Det blev ju inte så långsamt att valla då. Men of- ta blev dagen nog lång ändå. Det vill till att glömma sina vallår. Jag började valla då jag var åtta år gammal och höll på till dess jag var en 14 el. 15 år. Vallongane hade en liten fesäck på ryggen, i vilken de förvarade neste för dagen. Jag mins en pojk som åt upp sitt neste strax han / hade lämnat hemmet på morgonen. När de andra vallongane anmärkte på detta, så sade han: Då magen har så har han." Men när det led framåt kvällen så blev han så hungrig att han med nöd kunde gå hem. De andra retade honom. Men han gjorde inte om det mer. Vallongane bruka- de leka med varandra. Man klättrade i träd, gjor- de blåspipor av bark och byggde hus av stenar o.d. Gullsbyn, Åmåt och Takene hade sätervall. Bo- ningshuset kallades Säterbo. Det finns ett torp till Finnebäck som heter Nólitte. Det har ur- sprungligen varit sätervall till Finnebäck. Om- kring åtta dagar före midsommar eller något tidigare for man till sätervallen med krea- turen och så stannade man där med dem till dess att slåttanden var färdig. Vid den tid då man "drog iväg" till sätern med kre- aturen, så hade de hunnit bete tå gräset i hagarna invid gården. Och när man kom till- baka med dem, så hade man bete där / slått. Det var merendels ett par döttrar från huset som följdes åt till säterboden, vanli- gen en äldre och en yngre. Den äldre fick skö- ta förekommande sysslor och den yngre var me- ra som ett sällskap. Hon hjälpte ju till det hon kunde. Man beredde mycken ost, smör och mesost under den tid man hade kreaturen på sätern. Varje vecka for bonden till sätern och hämtade vad man tillvärkat och så hade han samtidigt proviant med sig till kullra. Krea- turen släpptes ut tidigt på morgonen, sedan man mjölkat dem och så drev man dem en liten bit från sätern och så fick de gå vilt i skogen. De sökte sig alltid fram dit där gräset växte. På aftonen eller fram mot kvällen släppte man in dem på säterval- len, vilken var inhägnad. Då kreaturen fått vana på att få komma in så där, så brukade de alltid komma hem till sä- tern på bestämd tid. På kvällen brukade / man stöka undan i tid. När man anlade en sätervall, så högg man ned en stor brôte och brände varefter man sådde gräsfrö i brôten. Så byggde man en liten säterbod vid ena kanten av brôten. Det fanns säterbodar både med ett och två små rum. Så hade man en liten smal käl- lare att förvara ost och smör i och så en la- dugård (sômmerlagål) att hysa kreaturen i om nätterna. Alla dessa byggnader voro ju ganska enkla. Stugan var timrad och försedd med utknuter (illustration). Ungdomarna voro alltid mycket intresserade av att gå till sätern om söndagarna. Särskilt hade pojkarna god lust att hålla till där. Och man dansa- de vid sätern och hade mycket roligt. Det fanns de kullor som kunde traktera sin näverlur eller bockhorn så pass att man kunde dansa efter den musiken.
Folklekarnas förekomst
Numera äro inte lekar med el. utan sång i bruk. Det är bara i skolorna de leker nu för tiden, men där får barnen lära av lärare å lärarinnor. På julkalasen brukade de leka å vid midsommar. Vid ka- lastillställningar brukade de också leka. Då var det så god plats i de stora stugorna, så då fick en leka å dansa i dem. På julen brukade ungdomen göra "juldan- ser" i stugorna å då tog de med sig det de skulle ha att traktera med. Eller de "sköt ihop" några skillingar el. ören var å köpte det som skulle vara. På herrgårdsla- gen brukade herrsksapen låta tjänarna få det de skulle fägna med. Så fick de göra en bal å bjuda ett annat herr- gårdslag. På midsommarafton hade de majstång på en plan ett stycke norr om Prästbol, å då lekte de å / dansade där. Jag mins, att det var brukligt att de tog spinnrock el. karda med sig å gick till en grannstuga å spann på kvällarna. Sådana kvällar kallades för "spinnrekväller", sing. "spinn el. spônkväll". Då var det kalas på det stället de samlades. Somliga "kara å som- liga spann". På hösten gick de ihop å spann till "vam- la" (vadmal). På vintern hjälpte de varandra att spin- na lin å "blåner". Lin å "blåner" skulle vara spun- net till "vaffer". Vid "vâffertiden" skulle en börja att väva av lin- å blångarnet. - Då satt flickorna å "sang" vid spinnrockar å kardor. Frampå natten blev det dans för det kom pojkar, så det blev fullt hus. "Settle- ker" förekom också vid dessa tillfällen. Jag kan inte veta andra orsaker till att leken blev bort- lagd än att ungdomen fick så lättvindigt att kom- ma åt alla håll. Det blev ingen samhörighet. Den ene drog hit å den andre dit. Så blev det så, att de skulle bort på dansbanor å dansa. "Dä va inte rolit mä leker längre". Nu är det dansbana, bi- ografer, teatrar, bilar, motorcyklar så nu har de inte / tid att leka. De skall vara med på allt å över allt. Enskilda lektyper. "Bro bro breda ---". Den leken brukade vi leka när jag var ung. Både yngre å äldre ungdom lekte den. Å på den tiden fick vi lära lekarna av de gamle. "Bro, bro breda ligger under rygga. Vad fattas broa, stocker å stener. Ingen släpper här fram, förrän han säger sin fästemans (fästemös) namn." Ringen av lekande vandrar genom den "port", som två av de längsta deltagarna bilda med sina böjda armar. När de sjungit till orden "ingen släpper här fram" etc, så sän- ker de armarna, å ringen måste stanna. Så måste den, som blev stående främst säga ett namn el. kärestans namn. När namnet nämnts så börjar det på nytt igen. "Läse för prästen". Två "styrstolar" lades på golvet med "styrena" mot varandra. Ett lakan kastades över dem. Bakom den sat- te sig den som skulle vara präst. Han hade ett lakan / över sig, så att de inte kunde känna igen vem det var. När de föll på knä, så föll stolarna ned å de blev lig- gande på golvet. Då passade prästen på att spruta vatten på dem ("fästfolket"). Han hade vatten i mun- nen å sprutade ut. Ja' bär en puta full av fjär, full av fjär, lägger den för vännen kär, vännen kär. Vem ska' ligga uppå den? Jo det skall allra kärestan å vi ska' kyssas å klappas uppå den. En av deltagarna gick inuti ringen bärande en näsduk under det att deltagarna gick runt i ringen å sjöng. Vid orden "vännen kär" lade gossen (flickan) näsduken framför en flicka (gosse), å så föll de båda på knä å klappade å låtsades kyssa varandra. "Gömme ringen". Gömme ringen väl, väl. - Deltagarna satt i en "krets" å hade en ring, som de smusslade till varandra. En deltagare skulle gissa vem som hade ringen. Han / fick hålla på att gissa till dess han gissade rätt. Dröjde det för länge, fick hanlägga pant. "Låne vârme". Jag mins att de unga å äldre med brukade leka denna lek om julen hos överstlöjtnant Lövgren på Prästbol. Då var prästerna med i leken också. "Låne låne varme gå te näste granne. Se där ryker dä." Vid de sista orden passade de på att byta makar, då gällde det för den som gick å "låna vârme" att ta en plats, eljest fick han hålla på att gå.
Skollärare och skolväsen
Jag gick i skolan i alla husen i roten. Det var i Hasslerås, Buarås, Vrestaby och Sundet. Det var en rote. Det var skola en vecka på varje ställe. Vi började, när vi var sju år men fick gå i många år. Det var småskola bara. Lärarinnan hette Matilda Olsson och var från Svarte- borg i Bohuslän. Hon var la 40 år. Vi var från klockan 9 till 12 och från 1 till 4. Vi gick hem på rasten och åt middag. Då åt lärarinnan middag på stället, där skolan var. Så hände det, att såna som hade små ställen inte kunde ta emot, och då fick de vara i fjorton dar på ett ställe. Lärarinnan fick mycket bättre mat än de hade själva. Hon fick in maten till sej i rummet, där hon hade sko- lan. Hon fick kött, fläsk, potatis, smör, bröd, ost. / Vi hade träskor på fötterna allihop, när vi gick i skolan. Vi tog av oss dem i förstun och satt i strumplästen eller barfota. Vi fick inte göra annat än läsa. Vi hade läsebok, testamentet, katekesen och Biblisk historia. Vi hade läxor i Schartaus, dubbla Schärten kallade de den. Det var de stackare, som aldrig kunde lära sej. Hon ha- de en linjal och smällde den på huvet eller på kä- ken med den. Men så sträng var hon inte just. På de ledia månaderna fick hon hyra. Hon hållde skola så länge, hon orkade. Till slut flyttade hon till Göteborg. I folkskola gick jag för Svensson. Han bodde i Land- vetters by, men han hade flera skolor, mindre och större. Då hade vi ett rejält skolhus i den byn där jag är född, Hasslerås. Dit kom han en gång i veckan, varje onsdag. Han hade en och en kvarts timmes väg att gå dit. Då var vi så pass lärda, så vi behövde inte gå många gånger för Svensson. Vi gick tills vi var 14 år. Han var sträng på ett vis, men han hade sånt gehör med sig, så det var / inte lönt de gjorde något förfång. Så han behövde inte använda rottingen. Han var snäll och religiös. En gång blev han så arg, när han fick se att ett par tö- ser satt en ros i bröstet. ” I ska inte klä’ er till brud, innan I har gått och läst först”, sa han. Vi hade ingen mat med oss till skolläraren, men när terminen var slut, offrade vi till honom 50 öre eller en krona vardera. Vi var väl tretti barn, alla på en gång. När de slutat för lärarinnorna, tog han an barnen. Vi fick lä- ra skriva, räkna och läsa i bibeln, och han frågade grund lika mycket som en präst. Kristendom hade vi mycket. Vi hade sex veckor fritt från midsommar till i au- gusti. Så slutade vi på november och började igen i slutet av januari. Vi hade matsäck med oss, bröd och mjölk – i en glasflaska – och någon smörgås. En fick laga att en hade lite till barna. Examen var det två gånger om året, vid midsommar och före jul. Vi fick gå dit allihop, det var så lång väg, så det tog två timmar. Då var prosten där, för det var i skol- / huset i Landvetter. Vi kom inte hem, innan klockan 8 på kvällen. Prosten avgjorde, vilka som skulle flytta. Vi läste ingen historia eller naturlära och hade ingen gymnastik. Men vi fick läsa på karta (geografi). Mamma kunde inte skriva, men pappa. Läsa kun- de de lika bra som vi. Pappa var mycket beläsen. Han hade Norborgs postilla, Arndts Sanna kristendom, Roos Morgon- och aftonbetraktelser, som en av oss läste ur morgon och kväll. Så hade han Schartaus postilla, och när vi kom hem från kyrkan var det alltid att göra reda för ingång och psalmer. Pappa hade förhör med oss, då vi var mindre. alla skulle ha fram testamentet och ha rätt på det verset, där ingången stod. Det fanns barn, som gick tills de var tio – tolv år och aldrig gjorde ett handtag. Det var sådana, som hade äldre syskon. Men hemma började vi hur tidigt som helst. Vi fick arbeta på jorden, hacka ner säd, lägga po- täter och ta upp potäter. Pappa var uppe tidigt om morg- narna klockan 5 och slog sönder stenar, grävde upp och / slog sönder, och vi barn fick bära bort dem. Han tog upp dem med järnstånga. Vi la dem i stensgärdsgårdar och bort i stendika i markerna. Vi bodde på ett torp under Hass- lerås. Vika hette det, för sjön – Östersjön – låg alldeles intill. Det var vackert där på morron, när solen sken och sjön stod svart. Många hade ekor på sjön, och på söndagskväl- larna var de ute på sjön och spelade och sjöng.
Hösthalvårets märkesdagar.
Men det är bara ett par dagar jag har hört något om, som jag kan minnas. Det är först Sju sovare, det skulle ha varit 7 karlar som hade sovit i 700 år. Så kom de till ett ställe och ville köpa nån sorts mat, för de hade ju kunnat hinna med att bli hungriga en så lång tid. Då de så skulle betala, så hade de allt pengar, men de var förgamla, och så fick de ju upplysning om att de pengarna går inte. Men det tyckte de var märkvärdigt, för de gick i går sa de. Så att de kunde inte tänka sig annat än att de hade sovit blott en natt. - Och så är ju Sju sovare en märkesdag i avseende på väderleken, om det regnar och är mycket ruskigt den dagen, så blir det regn och rusk i 7 veckor, kanske inte alla dagar, men för det mästa. Och det har allt hänt att det har slagit in, kanske inte alltid men ibland. - Och så är det ju fruntimmersveckan, men den är ju så allmänt bekant, så den behövs ju inte vidare redogörelse om. / Ja så om Olof vet jag endast om Skatan, att man då har sagt Olsmässeskata. Och så om Lars, vet jag heller ingenting annat än att om det är mycke varmt några dagar då, så säger man Larsmässevärme. Men några andra dagar har jag inte hört något om annat än Korsmässa, då flyttar svalorna. Och så om Gallus, om det regnar den dagen så skulle det bli bra skörd nästa år, det har man haft ett ordstäv om: regnar det på Galle, så kan man så på berg å halle, det är ju den meningen att då kan man så var som helst, för då växer det bra. Så var det Anders, om det är frost den dagen så blir det blid- väder till Jul, det är det ordstävet: om Anders braskar så ska Julen slaska, eller tvärs om. - Men vilken dag slåttern skulle begynna, eller vara avslutad har jag aldrig hört nånting om. Det får bli då skörden är färdig, och det kan vara mycket olika. Det beror på hur fort det växer, och det är väderleken det beror på. I forna tider fick gräs ock klöver bli nästan moget, och då blev det hårt och styft och sämre näringsvärde. Ibland har man kunnat slå klöver före midsommar, så att den har gått an att plocka ihop och stacka eller häsja midsommarafton. Men ibland kan det bli 14 dagar, eller 3 veckor senare. / Men om den där "torparetorken" har jag aldrig hört nånting. Och inte vilken dag man skulle ta upp de första potäterna. Det kan ibland vara möjligt redan vid midsommarstid, om de har växt så mycke att det går an. Annars blir det möjligen fram i juli månad. Men egentligen första dagarna i augusti, om de gamla kan räcka till dess. Och höstrågen kan man så efter den 20 augusti, om det passar. Men annars någon gång i september. Det kan också gå an någon av de första dagarna i okt. men då blir det så liten gröda, så att det är frågan om att den kan övervintra, så att det blir hjälpligt. Om den s.k. bislakten vet jag inte mycke, men det är visst egentligen första hälvten av september, som man ska skörda honung, eller beskatta bina. Och så ska de hava socker i stället till vinterfoder, om man inte behöver döda dem. Och det ska vara då alldeles medsamma, så att fodert hinner mogna, eller förvandlas till honung, så att det blir hälsosamt för dem. Men när man ska sluta plocka blåbär, vet jag ingenting om, dem kan man plocka så länge det fins några, kanske fram i september. Och svalorna flyttar visst vid Korsmässetiden, för det har man ju en ramsa om dem som de sjunger om sommarn då de sitter i lagårn: Korsmässehöst flög jag bort, då va alle laer fulla. Korsmässe vår kom jag igen o.s.v. / Och vilken dag kreaturens betesgång skulle upphöra har jag heller inte hört något om. Man brukar ju här på Orust, ta in dem mot slutet av september, då det blir långa mörka nätter. Och till och med någon gång förut, om det är regnigt och kallt om kvällen. Men så får de allt ut med dagen så länge det fins något grand bete, då det inte är snö eller hårt frost. Och blir det något vidare rimfrost som det ju blir på hösten då det är vackert väder och klar himmel. Så får de ju stå inne tills rimmet går bort. Och då får de ju ha lite foder både morron och kväll. Men så är det allt bra för dem att de kommer ut en stund på dagen, och så kan de få vatten ute där som är så beskaffatt så att det fins en dam eller någon vattenpuss om det har regnat. Och så kan man hålla på tills in i november, eller så länge det är bar mark. Men någon risk att de går ute på Gallus eller Mikaeli har jag inte hört sägas. Och rötmånaden börjar ju 23 juli och slutar 23 augusti, som det ju är angivet i almanackan. Den där s.k. Brittsommaren blir ju alltid på hösten då det är blidväder i oktober och november, eller som man säger, varmt för årstiden. Då brukar det gro och växa. Såsom spillsäd på åkrar och gräs på ängar, och blommor på fruktträd och törnbuskar. Men nu får det bli något mer en annan gång.
Ordspråk, ordstäv och talessätt
Di barna, di barna, när en skeckar dom te körka så går dom te kvarna. Höstanatta o. barnaröva kan en aldri lita på. Valpa får tänder. De växer inte vet o. vägger på en gång. Ongdomen rasar te den blir femti år o. sen blir dom sprettane ga’na Den ene töcker om mora o. den andre om dotern o. så blir dom gefta bägge två. / En ska titta efter fästemöa i gösselstan o. inte i körkedörra. (Man ska se efter om hon duger till att arbeta och inte efter hur fin hon är) Köss mej på månda. Armbågsstötar o. änkemanssorger e svåra, men di går snart över. Ingen e så dåli som när han ska gifta sej, o. ingen e bättre än när han e dö. När det regnar välling har den fattie inga ski. De e la bätter o. gå inne för bare maten än gå ute o. inget få. En får la rätta mun efter matsäcken. / Har en sele, så får la en häst. En liten kan göra möt mens en stor vän- ner sej om. Smått o. trått så tar de. Lite snett inte lett Den late o. den fete har allti ont o. hete. För lata svin e jola allti frôsen. Kyrkans granne e sist framme. Han e så lat så han iss inte skrubba sej där de kliar. De e ingen botten i prästasäcken. / Stora ol o. fett fläsk fastnar inte gärna i halsen. De e svårt o. inga skjorta ha när en e vand ve en trase. Hunna o. herra stänger aldri dôra Större skepp ha la vält än mett lella baketråg. Di dommeste bönnera får di största potätera. De finns fler broketa hunna än prästens. Fint ska de vara, om de e aldri så grovt. Om än inte har mer än e såga i buken så ska den stå på tvära. / Den som via vandrar blir mangahanna var Han e inte borte mä rocken. Köper i den för dum så ger I allt ut era penga för inte De vesste våra inna era hade sagt’et Den som loktar i alla hôl får s-t i näsa. Var o. en sjonger efter sett näbb Nu ska vi vara allvarsamma o. låta snôrn rinna Var o. en skräpper å si vassvälling Ja e inte den som låter sk-a mek på näsa. / Alla svin e svarta i mörkret De e bättre o. ge hunn en bete brö än trätta mä’n. De e inte borte som rinner ur näsa i mun. Stor näsa e kongelikt, stor ända är teggarlikt. De e inte bätter ätter ål än ätter a’en fesk. De e inte näste väg dit. Inte bätter den som håller än den som slår. Söndagsklädd o. vardagsgrann, helgda o. söckna likadan. / Det e lite som grannar ögat. Den ene korpen hugger inte gä’na ut öga på den andre Först i säcken e sist ur. Den som köper så mö han ser, får sälja så mö han har. Går som en lus på e tjärater stecka. Te mer en hatar geta te bettre trivs hu. E höna ölar ( = yrar) å ett maltkorn Stäng dörra o. skjut spjället vi köper ven o. säljer aska. / En får släppa te både riset o. röggen En får la hålla se framme när mat o. stryk vankas. Förste timmen i galgen e allti värst. För säkerhets skull drager vi kissan en gång te. Han (hon) far omkring värre än de onna vä’t (= vädret) Här e ägget som den gula höna värpte. Kônstera e manga o. knepa e fler o. Gud hjälpe den som kan alla. Koka mi gryta, du känner mi syta. / Kockens rätt, när han har kokat ska han vara mätt. Den som föräter se tre ganger om da’n har aldri nå’n hälseda’. Äter bara en gång om da’n o. de e förjämman. När musa e mätt så e mjölet fräkt. En a’en gång är en skälm. Orkar en över röggen så orkar en la över rompen. Kräka e lik fôlket. Den synna kan ja spinna blår för på juleafton. (Svar då någon säger ”De va synd”) / Tron verkar trolldom. Förr ska jag spräcka en tarm än ja lämna ett grann. Ra i ra, sa käringa, när ho körde e ko te skogen. Det blir la bättre bara de onna kommer ner. För möcke heder och skam. Ga’na katter får revet skinn. De e langt häna o. dit. De går över både mål o. märke Snålheta bedrar visheta / En ska be’a om regn före midsommar, för efter midsommar kommer de ändå. Bonnens åker o. bonnens ko. (Kan man säga om en ko olovandes har gått in i sin ägares gröda, och man inte bryr sig om att köra bort den). Klanfg i gumman sa gubben när han slog käringa i vägga. Rutet e snart revet sa käringa när hu rev örat å se’ Ingen för gammal o. lära, sa käringa när ho satte se på väven när ho var femti år. En sadlater häst o. en oppsätter väv går la an o. sätta se’ på. / Akta dej för kett, sa målarn. De gick så rätt som en spik i min krôpp, sa snickare-Petter De e på hôppet en lever, sa käringa, när ho hôppa i sjön. De ger sej i ändanom, sa repslagarn. Glasens klang, sa’ skomakarn när han drack ur blötebalja. Gôtt o. få sätta sek, sa skomakarn, när han gick ifrå tavla te bor’t Här e ingen rädd, sa bonnen när han sprang för haren. / Möcke väsen o. lite ull sa bonnen när han klöppte soa. Ja känner ulla, sa Skam, när han klöppte soa. Släkta e värst, sa räven om di röe hunna. Välkommen sa vargen te geta, orkar du inte gå så får ja la bära dek. Vecka vi? sa torbaggen när han va ensam. Nu är det gjort, sa han som svor bort sek. De e så de, sa han som gjorde baljer. De går över, sa han som spydde i sån, men han som spydde i sjön, han sa: De går aldri över. / De tror vi, lägg bek på så drar de. Ja förstår, sa han som ingenting begrep. Ja kan la ti’a, sa han som aldri teg. Tjyva stjäl ifrå tjyva så mö tjyva äger och har. Här e inga tjyva hemma, di e borte o. stjäl. De va inget a’ent o. ta, sa tjyven när han tog dörra. Låsa de e för ärligt folk, de e inte för tjyva. De kan en blinn se o. en fingerlöser ta på. De kan e blinn käring känna mä sin käpp / De såg ja o. de hörde ja o. de kände ja mä käppen. Ja töcker ja ser, sa den blinne. Den kloke kan ock fela. Fram o. tebaka e lika langt. Ja plär la inte dö, sa Skoga-Lars Ila har ingen vila Han kan inte slå en vägge i en sprucken môse en gang. (Säges om en person som är särskilt tafatt när det gäller snickeri, el. d.) De e mäfött, sa han som hade träben. / De blir la nâga rå, sa käringa när ho släng- de jästen efter i onnen. De gör gôtt ve di gamle trägärsgåla, sa stenläggarn om regnet. I får giva er ro, sa majorn, när han slogs. (Det är ett ställe i Tahult som kallas för majors) En kan inte för olöcka fly när hela huset e fullt. De e bra som de e, sa han som hade ell i håret. E du kräen torparekatta, äter du inte korveskinn. Äter en se inte mätt så sleckar en se inte mätt. / När kruka går te bäcken, får ho en gang knäcken De ska vara måtta me langa näser Den ryker som en torpareskôrsten. (Säges om den som röker mycket) Skecka s-t så får en gå sjôlv Ont krut förgås inte så lätt. En ska inte kosta krut på döa höka. De växer ingen talg på träbocka. Dessa ordspråk o. ordstäv är sådana, som jag o. mina syskon hört här sedan vi var barn. / Några ordspråk o. talesätt som jag hört av per- soner från annat håll. En torn på näsa gör möt, helst om den e lang förut. De e skellna på folk o. åtaregubba. En ska inte blanna Guds gåver i lag mä maten. Åska går i magen o. slår ner i böxera. De smakar ändå kar, sa tösa när ho kösste tuppen. De va oförtänkt sa’ han som kom te himlen. De knallar o. går sa rospiggen när han satt på grunn.