Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
"Vi trodde att mara va rene den one." Det är något som klämmer. Omöjligt att röra en led el. få fram ett ord. När jag hade mara - jag har haft henne tre gång- er - så var det som att en person skulle sitta bak mig å klämma över bröstet och annama. "Maretall" var bot för mara, sa de gamla. Mara kunde kom- ma in genom nyckelhålet. Det var bäst att ha nyc- keln i det.
Gift med mara
"Murua" for bare og plagede Mennesker og Kjør. Den var saa tung, at den kunde klemme Folk ihjel.
Paa en Gaard var den fælt slem til at klænge paa Husbonden, som var ugift. Det hjalp ikke, hvor vel han laaste og lukkede allesteds, naar han gik til sengs, - udpaa Natten hadde han stadig Murua over sig.
Tilslut fulgte han en klog Mands Raad og fik Magt over den paa en Maade. Efter at have stængt alle Aabninger godt igjen, borede han et Naverhul gjennem Væggen og lod det staa aabent, men lavede en passende Tap og havde i Beredskab.
Ved Midnatstid kom Murua ind gjennem Naverhullet, og med det samme var Manden ogsaa færdig til at slaa Tappen ordentlig i. Hun kunde nu ikke komme ud igjen, og da det viste sig, at hun var et ganske vakkert Kvindfolk, blev hun snart Kone paa Gaarden og var der længe.
Men engang var husbonden lidt fuld, og saa spurgte han konen sin, om hun vidste, hvordan hun var kommen ind der i Huset.
"Ja," svarede hun, "det var gjennem et Hul i Væggen; men det har jeg ikke kunnet finde igjen."
"Jeg skal vise Dig det, jeg", sagde Manden og tog du Tappen. Øieblikkelig blev Konen ligesom til Røg og for sin Vei ud gjennem Hullet, -og Manden saa hende aldrig siden.
Maren i Myra
Han Lars har nu vandrat åstad till himmelens glädje och frid
Medel mot mara
"Dä va en häst här, sum va så bedröveli't svett vareveli mörra. 'I får la gära så där mä en lo, så blir dä la bra igen', sa hustru mi te mej. Jä hade aldri trutt på sån't, så jä tänkte inte gäre't. Men hûllu dä va, kom lo'n upp over hästen. Å dä hjälpte. Han va inte svett da'n ätter." "Jä har sedd di, sum använner marekladd framför krägi. Dä ä björke, som ä toveti sammen som ett krågarere."
Mara. Varulv
Blev de marridna och gastakrammade, skulle de fånga genom en dörr, där ett lik hade gått ut. Varulvar har det varit tal om. En person kunde komma och visa sej som varg. Om någon då kom till att nämna hans rätta namn, så blev han människa igen. – Han hade la gjort några bravater!
Läkekonst.
Om folk skräpte åt barn trodde de alltid att bar- na blev sjuka. Om man hade ont i en arm eller ett ben, de kalla det ###, skulle man gå till en stuga som var flyt- tad och lyfta i den och säga: "Du som är flötter, hjälp du mej som är trötter." Det talte mamma om. För vårter skulle man kasta ärter i en brunn. Man skulle kasta i lika många ärter som man hade vår- ter och så skynda sej under tak innan ärterna hunnit sjunka till botten. Ernst Andersson tog handen på en död och strök över sina vårter och de gick bort. - Vårter brukte de också smörja med fläsk och så lägga fläskbiten under en jordfaster sten. När den var bliven rutten var vårterna borta. / Vad de en hade som vårter, piggar eller utslag, så trodde de alltid, att andra människor kunde hjälpa det. Pigger tog de bort genom att tvätta dem med vatten som de hade blandat upp med mull, som de hämtat på kyrkogården. Kistenavrar fick barnet om mora hade suttit på en kista och den hade gått ihop, om låset hade smällt igen. Då skulle hon ta´ barnet och lägga det i kistan sju gånger och låsa den riktigt varje gång. Det gjorde mamma med min bror i Pilagagården. Om mora hade suttit på en stol där en varm ka- ka hade stått fick barnet en kaka i änden. Då var det bara till att sätta barnet på en stol, som en varm kaka stått på. Om mora hade suttit på en nässla fick barnet nässlekulor i änden. Då skulle en plocka nässlor och bränna upp dem och ta´ askan och lägga i vatten. Det vattnet skulle en sedan tvätta barnet med. Vårtor kunde man alltid få bort om man tog han- / den på en död och strök över vårtorna. Det skulle vara en karl på ett fruntimmer och tvärtom. Om mora hade blivit rädd för något fick barnet gärna något märke efter det. Det var en tös som hade ett bär på kinden. En gång när mora var med ute och plockade bär hade faren slängt ett björnbär på henne och det hade råkat på kinden. Men då smörje hon bara med ett björnbär på barnet så gick det bort. Det var en mor som hade släppt ett tråg på en källing och han dog. Och det barnet fick slaget och det skrek som en källing alltid. Om mora hade varit med och slaktat kalvar och barnet fick slaget sa´ de alltid, att de skulle ta´ blod av en kalv och låta barnet dricka det varmt. Om mora titta i ett nyckelhål blev barnen vind- ögda. Om mora ser lik skulle barnen få likfärg. Det var en i Eskatorp, som gjorde det och barnet fick likfärg, hon var guler alltid. / När en hade blivit gastkramad skulle man tända på svavel och röka sig med. Då trodde de, att en hade gått emot döda och så hade en fått blåa märken efter dem. Om en hickade trodde de alltid , att det var någon, som skällde om en. Om en då tänkte precis på den, gick hickan bort. Näsklia berodde på, att det snart skulle komma näsvist främmande. Om det kliade i högra handen, skulle en få ett kärt handtag, i vänstra pengar. Om det kliade i högra ögat skulle en få förargelse, i vänstra glädje. Om en hade ont i magen skulle en plocka blommorna på bolmört och koka och dricka det vattnet. För förkylning och hosta kokte alltid de gamle blom- morna på hylle. Det kallte de hyllete. För huvudvärk drack de illa starkt kaffe och det kallte de huvudkaffe. De som hade gulsot bruka alltid köpa en gul garnharva och koka och dricka det vattnet. Så skulle de ock krypa igenom garnet. Det vet jag en i Eskatorp som gjorde. / Halshugg var sår som en kunde få under tår- na. Då var det bara att ta en ulltråd och binda om, så gick det snart bort. Om det var någon som hade ryggskott skulle en försöka förarga´n väldigt eller göra så han blev illa rädd. En kunde slå kallt vatten nerpå ryggen på´n eller ock släppa ner en nyckelknippa. Römarker i ansiktet kunde en skriva bort med en femudd på en mur. Då skulle en ta´ en nål och första skriva i ansiktet och sedan på muren. Om det sedan kom någon och tog på muren fick han det förstås. När de blev marridna trodde de alltid, att det var en levande människa, som var mara. Den bruka´ lägga sig på dem så de höll på att dö och de stönte så illa. Kunde de då bara få tag i maran och skära den i tån blev den en riktig människa igen och blev aldrig mara mer. En hade gjort det och han tyckte att det var en katt och så blev det en vacker tös. / Den som hade värk skulle blanda enerötter och fur- och granbarr och koka och tvätta sig med. Läkeblacker la´en på skoskav och på sår. Om en hade värkar kunde en dra´ hål med fläsk och sedan läka med en läkeblacka. Om en hade blåsor på tungan, var det någon ovän, som tänkte på en och skällde om en. Då skulle en spotta tre gånger i rad på fastanemage. Om en drack vatten på en vit orm i mars må- nad skulle en bli klok så skulle en kunna bota alla slags sjukdomar sedan. Det var många som gick och hade kalmerot i munnen jämnt för de trodde, att det var ett skydd mot kolera. För håll skulle en ta och mala fint glas, helst kristall, så det blev som siktemjöl och äta det så skulle hållet gå bort. Skurv var ett slags utslag i huvudet. Då skulle en plocka pors och tvätta sig med avkok på det. De blev så yra, / men skurven skulle la gå bort, kan jag tro. Om de lea på en stol på två ben, sa´ alltid de gamle till barnen: "Sitt inte så på stolen"! Då kunde ögonen svullna upp och de kallte de storsteg. Sängvätare skulle äta en råtta för att bli bra. De talte om att Johan i Sätinge gjorde det. De koka den nog. Om de var så trötta så de knappast kunde röra sig sa´ de, att de var trollslagna. De fanns de som kunde få tungspenen nerfallen, men Johanna i Tostorp (Torkelstorp) kunde lyfta upp den med ett skedskaft. Om det var någon som hade örsprång skulle en för- söka få en mor att mjölka i örat för då gick det bort.
Husligt arbete.
Spinning och vävning av lin. Linspånaden började först efter jul. Men så snart Knut var förbi, så kommo spinnrockarna fram. Och sen arbetades det både bittida och sent. Först spann man de sämsta linet, som kallades grovblår (-blånor). Allteftersom det spanns, vävdes det. Grovt blev ty- get, men det användes också ensdast till säckar. Des- sa såldes genast. Det gällde nämligen att skaffa pengar till kronoskatten. Den skulle alltid ut i början av februari, och det var inte roligt att kom- ma på restlängd. Säckarna brukade betinga ett pris av 6 á 7 daler stycket. Sedan säckaväven var slut och skatten kla- rad, togo kvinnfolken ihop med de finare linet. Arbetet måste utföras väl, annars blev tyget ojämt / och svårsålt. När spånaden var färdig, skulle garnet blekas medelst upprepade bykningar. Luten skulle nöd- vändigt kokas på bokaska (aska efter bokved), någon annan aska dugde inte. Efter sista byken häng- des garnet på stänger ute på lämplig plats, så att vårsolen riktigt kom vid att skina på det och bleka det. Sen vävdes det med kläm. Det arbetet började i slutet av mars eller början av april. Det skulle vara avslutat, innan vårarbetet tog vid. Väven blektes, sedan den var färdig. De långa vävräckorna lades ut på någon lämplig "aikra" (gräsbevuxen åker). De fick inte ligga ute om nätterna, ty då blev det gärna en del gula fläckar, som voro svåra att få bort. Var väven blekt, skulle den bykas och där- efter sköljas upprepade gånger i rinnande vatten. Slutligen skulle den manglas. Förfärligt tunga / och tungt gående stenmanglar funnos här och var i gårdarna. Gick allt väl, så lågo massor av vävar färdiga både här i Landa och i grannsocknarna att köras till Larsmässemarknaden i Göteborg.
Jordbruk: Slåtter, skörd och tröskning
Slåttöl hade di förr i världen. När di skulle slå så bjö di ihop många man. Maten det var som vanligt, eller varjehanda, men di skulle nu ha en stor brännvinsdunk, först och sist. Skära det minns jag när di använde till säa, både råg och havre. Om någon skar se på lien - var det då ett fruntimmer i närheten, så kom det an på den. Di bruka tävla om vem som skulle bli först. Det var en del som gömde redskap för di andre, tog varjehanda småsaker så di inte skulle kunna arbeta. På kvällen när di sluta så skulle di kroka av skaklarne på harvar och plogar, för annars får hästane dra natta igenom. När di tog di siste stråa, då kunde di slå ihjäl flere tjog råtter. Om det kom nån till gärdet när di arbeta, då ble di sinna på den. Om han kom fram och sa att du har en granne sä eller så. Han kunde va missundsam eller så. När di körde in den förste säa, då skulle boon vara med och ta emot och lägga in. Knät skulle på varenda nek. För det skulle packas ordentligt. Ost och brännvin la di i botten, det skulle va en dunk med två kanner brännvin, / och det skulle di ha när di träkste. Löktelön skulle di ha efter skörden när all grödan var inne. Det skulle va ett riktigt kalas. Di träkste tidigt om ottene och sent på kvällen - När di hade träkst färdigt då tog di se ett par dar och festa på. - Den som var sist mä tröskningen, den var för lat, räkna di på. - Kom det främmande på lon när di träkste, det tyckte di inte om. Di laga och fick ut'en så fort di kunde. Endel hade och tröska till frami slutet på mars. Det skulle bli drygare, räkna di på, ju längre det ble liggande i halmen. Märken. Det år det blev mycket nötter skulle det bli mycke havre.
LANDSARKIVET
LANDSARKIVET GÖTEBORG Akt 460/55 Johannes Johannesson föddes den 27/10 1827 i Stala församling som son av Johannes Andersson född den 21/10 1790 och Anna Arfvidsd. född 1793. Han dömdes vid urtima ting den 26/9 1855 för mord och rån. Hans nådeansökan avslogs, varom utslag ankom till Landskansliet i Göteborgs och Bohus län den 23 februari 1857. Den 5 maj 1857 till- ställde Landskansliet kronofogden Swedmark följande skrivelse ang. avrättningen. Som, enl. Kongl. Maj:ts bifogade Nådiga Utslag förre sjömannen Johannes Johansson skall för af honom begånget brott mista lifvet genom halshuggning oeh nu är till döden beredd, har L:C utsatt tid för verkställighet häraf till onsdagen den 27 i denna månad, kl. 12 å dagen, då Johansson kommer att af härifrån afresande Fång Gevaldigen inställas å Orousts Östra Härads afrättsplats för dödsstraffets under- gående, åliggande det Tit:, dels att uppbåda tillräckeligt antal häradsboer för bildande av spetsgård kring platsen, och anskaffa stupstock, om sådan ej finnes, och dels att i tillfället vara till- städes, för att uppläsa det Kongl. Utslaget och tillse exekutionen samt bevaka ordningen å stället. Skarprättaren är beordrad, att dagen förut tidigt anmäla sig hos Tit: för att inhämta och meddela nödiga underrättelser, och anbe- falles Tit:, att å Svanesund så förfoga, att såväl Fång Gevaldigen, som Fång Predikanten då han anländer, erhålla besked om vägen till af- rättsplatsen, hvars belägenhet här icke är känd. L. C. C. V. T. Ytterligare kan meddelas att skarprättaren hette J. Jansson och fångpredikanten pastor A. Olsson. Göteborg i landsarkivet den 24 januari 1956. Sture Mårtenson t.f. landsarkivarie. Upptecknat i Mars 1961 af Albert Berntson Ängebacken
Jordbruk: lin å linberedning.
På Urban, den 25 maj, då skulle linet sås. Var inte vädret lämligt, så sådde de senare, men aldrig före den dagen. Lin kalla vi "hör". Den ryckte vi på hösten. Hos oss tröska vi den sedan med präjjel (grägel); på andra ställen drog de den igenom kammar av trä, så kneppeln - fröhuset - föll av. Sedan la vi den på backen till rötning. Där fick den ligga hela vintern under snön till mars april, då snön var borta. Då tog vi opp den å satte opp den till att torka. Sedan torka vi den på körna (kölna, torkhus) eller i grop på marken. De fleste torka i grop, för det fanns inte så många körner, å där elda de med torv, för utav den blev den inte sådan låge. När det var torkat färdigt, skulle karlarna brôda för att / få av den värste skäven (=det fasta omkring fibrerna). När vi fått den meste skäven väck, skulle det tillbaka i körna eller gropen för att torkas något igen. För om det blivit torkat riktigt igen, var det lättare att få resten av skäven bort. Se, det gjorde fruntimmerna, så vi kasta sedan över det till dom. Dom arbeta också med brôda, men man sa att de käfta linet. Sedan all skäven var ur, skulle linet häcklas. Det bästa linet fick de då kvar i handen, å blå- norna blev liggande utanför häcklan. Sedan var det till att spinna å väva. Här har jag en gammel brôda liggande. För att den skulle ligga stadigt, när de arbeta med en, bruka de lägga en stor sten på nertill. Det skramla farligt, när de arbeta mä brôda. Det var tre fasta, smala å långa tänder (bräder) å två fästade i ena ändan däremellan, å mä handtag i den and- ra.
Landskap Bohuslän. Socken Torp.
Landskap: Bohuslän. Socken: Torp. Fullständigt namn: Olof Leonard Johansson. Född den 4 mars år 1862 på Tryckhålan i Torp socken, Bohuslän. Yrke: Lantbrukare (förr sjöman) m. m. Bosatt å följande platser: Har i Sverige endast bott i Torp, Bohuslän. Har dessutom en del år varit bosatt i Australien o Amerika. Se närmare "Övriga upplysningar"! Bor nu på Stenshult, Slussen. Faderns namn: Johannes Gullbrandsson född år 1810. Moderns namn: Gusta (Olsdotter) Gullbrandsson född år 1822. Sedan huru länge är släkten känd: a) fädernet? i omkr. 200 år b) mödernet? -- Närmare upplysningar om släkten: Förfäderna har varit lant- brukare o sjömän i Torp socken. Sagesmannens barndom: Sysselsättning: Olika arbeten bl. a. vallning av får o. dyl. skolgång Gick i skola ungefär 2 månader. / Läsning: Ett fåtal böcker o. tidningar. Resor: Har gjort en mängd resor under sin sjömanstid. Har sagesmannen sina hågkomster efter vissa personer? Vilka? Efter olika personer från sin barndomstid, en del även mycket senare. Deltagande i föreningslivet: Deltager knappast ej alls i föreningslivet. Förtroendeuppdrag: Inga nämnvärda förtroendeuppdrag. Övriga upplysningar: Sagesmannen gav sig vid 16 års ålder till sjöss. Gick vid 25 års ålder i land i Australien och var där i 11 år. Reste så till Sverige men for efter ett år tillbaka till Australien, men reste efter 3 år ånyo tillbaka till Sverige. Arbetade i Australien med olika arbeten såsom fiske, guldgrävning o. dyl. År 1907 reste han över till Amerika men kom efter ett år tillbaka till Sverige där han sedan vistats som lantbrukare. Dessa uppgifter har insänts av: Arnold Olsson Stenshult, Slussen år 1925
Madame Kinkenjes
" Madame Kinkenjes ". "Den 7 jan. 1939 berättade min mormor Bertha Engstrand ( född Röing, född i Marstrand den 5 sept. 1843, dotter till fältkamreraren och rådmannen Eric Joachim Röing, f. 1797, d. 1864, och h.h. Brita Christina Grönbeck, f. i Marstrand 1814 samt gift med tullförvaltaren Carl Laurentius Magnus Eng- stedt, f. å Hven, S:t Ibb, den 2 mars 1835 ) i sitt hem i Stockholm för mig: I hennes föräldrarhem i Marstrand kom på julafton ej jultomten utan fru Kinkenjes. Hon kom på kvällen, sedan alla voro samlade. Det var innan julklapparna skulle utdelas. Julgranen var tänd då hon kom. Man satt i en rätt stor sal med sex fönster på tre sidor. Salen låg i övervåningen, som egentligen ej användes i vardagslag. Fru Kinkenjes hade med sig julklapparna åt barnen. Det var småsaker såsom leksaker, / dockor, dockskåpssaker och dylikt. Hon bar dem på en bricka med levande ljus. – Hon var mild och god. Hon frågade barnen om de varit snälla. Det var alltid husfadern, som var fru Kinkenjes de sista år- en. Seden försvann sedan, när det ej fanns småttingar. Sedan min mormor gift sig och det blivit barn i familjen togs seden upp. Det var då hennes man som var fru Kinkenjes.–––– Så långt min mormor, som tillade, att hennes mor var från Marstrand och vuxit upp där. Min mormor berättade det antecknade på begäran av mig, som av min mor, Gunhild Ahlgren, född Engstedt, född i Marstrand den 12 juni 1868, hört talas om Madame (ej fru) Kinkenjes redan i min barndom. I mitt hem hade vi ej seden utan där kom julafton den traditionella svenske jultomten." –––––
Vädermärken
Jag är ingen specialist, men sedan 20-årsåldern har jag sysslat en smula med Vintergatan, och hittills har det gått rätt bra. Att det inte skulle bli någon nämnvärd snövinter före jul syntes i augusti. Men kring trettondagen får vi räkna med vinterns värsta ruskväder, antingen i form av snö eller snöblandat regn. Senare får vi bara tre eller fyra snöfall till, och de inträffar i februari och början av mars. Vad kölden beträffar, så vågar jag inte säga något bestämt, men före en kall vinter brukar det vara stora, ljusa fläckar på Vintergatan. Sådana syntes inte alls i höstas, och därför tror jag inte heller på någon kall vinter. För övrigt instämmer jag med den där Tjällmojägaren som i mitten av december spådde milt väder. Jagat har jag tillräckligt i min dar för att känna de där djurmärkena. Är rävar och rådjur feta på höstarna, då blir vintern kall. Men efter Vintergatan är det alldeles riktigt att de skulle vara magra på hösten. Jag lärde mig konsten av min gamle farbror i Skönnarbo. Men på den tiden trodde jag, att det var ett skämt av honom, precis som många andra tror, när det gäller gamla märken. Sedan dess har jag sett, att Vintergatan visar rätt. Den är ett av de säkraste märken vi har. Men det fordras en hel del vana för att kunna tyda Vintergatan. För min del har jag kommit så långt, att jag knappt behöver ta fel på mer än ett par dagar. Det låter ju enkelt, om jag säger, att vi har nyåret rätt uppåt, vinterhalvårets början i nordöst och vårkanten i sydväst. Sen har en bara alt dela in de båda halvorna på rätt sätt, så att en inte tar alltför mycket miste på datum. Kom sen ihåg, att klara, ljusa fläckar betyder kyla, och att grumliga partier betyder snö. Det var ont om båda sorterna i höstas, men som sagt, det största grumlet hade vi vid trettondagstiden.