Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
Till midsommar strödde de löv på golvet, asplöv skulle det vara, det var finare.
"Midsommarrågen såddes omkring midsommar"
I en uppteckning från Högsjö socken i Ångermanland berättar EJ Dahlberg år 1959 om vårsådden.
Julafton
Det var e från Arvika å hade den första julgranen. Före den tiden visste vi inte om någon julgran på denna trakten. Men efter det så blev det gran i var stuga. Det var en gran som stod i en träfot på golvet. Hon var klädd med hemstöpta ljus å klippta papper. Så hängde man bröd på kvistarna. Detta bröd kallades för ”snipper”. Man bakade det av grädde, mjöl, smör och ägg. Jag var sex el. sju år vid denna tid. Dagen före julafton så kokade en en gryta med kött, fläsk och korv. Det skulle en smaka på om julafton. Dagen före julafton så skulle en skura golvet, för det fick en inte göra på själva julafton. Se’n bar en in fullt med halm å strödde på golvet. På julafton så bar en ut den halmen till ”kraka”. Se’n hackade en fint granris å strödde på golvet i stället för halmen. Om julkvällen bredde en en stor duk på bordet. Å så satte en fram ”julbon” mitt på bordet. Man hade gjort en nôlitt stor kaka, som lades först. Så lade en ett bakverk därpå som liknade ett S. Två sådana lades i kors på varandra. Så det blev fyra S kring kakan. Ovan ässen lades små klot, som en tupp mitt på. Detta skulle ligga på bordet över hela julen. Det var ”julbon”. Så var det smör, sandost å ost som skulle vara framme på bordet hela julen. Före jul bakades en stor haverbrödskaka. Den skars i fjärdingar. Man lade en fjärding på bordet för var å en som skulle sitta vid det. Till kvällsmat åt vi lutfisk, potatis och gryngröt å mjölk. ”julbon”, smöret, osten, sandosten, brännvinet å dricken skulle stå kvar på bordet. Det var en sägen att de anhöriga som hade dött, skulle komma å gästa på julnatten. Därför fick det inte vara tomt på julbordet. Om julkvällen så gick en åt ladugården å badade. En hade ett kar med vatten stående där. Då fick kvinnfolken vara med å hjälpa karlarna att tvätta sig i huvudet å på kroppen. En i taget badade å tvättade sig.. Så bytte en om å tog rent på sig. ”Fôggelneka” uppsattes julaftons morgon medan det var mörkt. En ”julrönn” sattes i gödselhögen. Den var utstyrd. Jag mins, när jag var litta, så gjorde vi halmkors som skulle vara som kors å ända som speglar – å satte i rönnen. Det var för att inget ont skulle vederfaras kräken, som en satte rönnen i gödselhögen. Korna fick mjöl å salt å löv som en hade haft under bordet om midsommar. Det fick de både om julkvällen å julmorgonen. Å då las en för varje ko: ”Vår första kväll i jule, vår Herres kväll i kväll, ät väl trivs väl för var dag allt bättre å bättre”. Innan vi skulle sätta oss till att äta på julkvällen, så var det någon som tände ”julbrasan”. Den brann högt i skorstenen. Ljus på bordet å eld i spisen. En julbock ställdes under julbordet å så kastade en till honom några sädeskorn. Bocken gjordes av halm.
Stadstraditioner (8) 1
I Mars kördes gödseln från stadens ladugårdar ut till det gärde som var avsett för råg. Det gärdet låg i träda över Sommaren, här lades gödseln i kompost tills strax före plöjningen. Ingen annan åker fick någon gödsel för den räkte inte till. Således fick jorden gödsel vart fjärde år. Efter höstbetets avslutande och sedan "Komokorna" torkat fick alla drängar en dag gå ut och med en klubba (koklaklubba) slå sönder och sprida gödseln i ängarna. Det var det enda sätt varpå ängarna gödslades. Inom staketet fick gödseln förvaras i en håla vid ladugår- den, denna håla måste tömmas innan värmen kom, men det var inte så noga med, för det hördes aldrig någon kla- gan över att gödseln inte var ute före april. "Sven i Vallsänga", har i alla tider kört gödsel i en lår / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (8) 2 från staden till Vallsängen. Han hade monopol på att hämta på vissa gårdar, men han skulle vara ur staden före kl 9. Sven i Vallsängen var en duktig jordbrukare och hans gård kallade de för Lökalannet. Han är far till Kyrkoherde Kjellander i Stenstorp. Många småbrukare runt staden hämtar svinfoder "skulor" i stadshemmen, de ställa på en undanskymd plats en tunna där skulor slåss, sedan hämtar de den var fredag, priset på skultunna är 50 öre, men då får det inte vara kaffesump i den. Kärran för gödseltransport kallades för Dyngkärra och var det en fyrhjulig vagn kallades den för dyngetråg. Gatorna sopades efter var stormarknad av fattighushjonen, det var fyra marknader, Vårfru, - Paulsmäss, - Midsommar, - och Lusse- marknaden. Övrig städning förekom ej utom den som gjordes av den som hade köpt gödseln på torget, Sanden och gatorna, men för den städningen hade staden betalt för. Papper låg inte då som nu överallt, utan det enda som skräpade ned var lövet om hösten, men det tog gårdsägar- själva handom till strö och så fick det inte ligga så / Skom. A. Brandt Skövde. Stadstraditioner (8) 3 barnen lekte i det, för då fick de difteri En annan besiktning de började med var kött och fläskbesikt- ningen på 1880 talet. Då anställdes en Sundhetspolis som hette Jacob- son och hur det gick till då skall jag berätta. Redan vid tretiden om morgnarna började "Sugellassen" komma och vid 4 tiden såg de en lykta komma nere från Egypten, de som hade haft ont samvete för tuberkelsjuka djur hade emeller- tid redan avyttrat dem till stadens korvmakare Kjellgren och To- rin, så de var redan räddade undan besiktningen. "Sketjacob gick sedan från vagn till vagn och lyste i bakvagnen och tittade på köttet. Tittade han för länge på köttet ryckte ägaren honom i armen och så bar det i väg fram till skaklarna där det vankades en stor sup. Var Sketjacob mycket salig vid 6 tiden hade det varit mycket dåligt kött till salu sade man. Om köttet var dåligt och inte ägaren ryckte honom i armen, bar det i väg till Veterinär Sandberg, som väktes, för att han skulle gå med och lägga beslag på det. Detta anades av ägaren, som tog tag i skaklarna och så bar / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (8) 4 det iväg till Torin eller Kjällgren med köttet. När Sketjakob och Sandberg kom var så väl ägare som vagn borta och så var det inget att göra åt det. 1910 infördes tvångsbesiktning med färgstämpel, men det var då endast några få som besiktigade och sedan lånade de köttbitar med färgstämpel på och daskade på sina bitar så det kom färg på dem. 1914 kom brännstämpel och sedan kunde slaktarna inte fuska.
Utomhusarbeten.
Mossöl m.m. Förr ja för några tio-tal år sedan då det inte hade knappt ett vedträ att tända med här i Stamnared togo de upp för- färliga mängder med torv ur Nycklamossen som ligger delvist inom skn så att varje bonde har sin lott. Arbetet med att "gå i mossen" göres mellan våren och mid- sommar för torkningens skull. Och det tages upp både torv och klapptorv, men nu i ringa mängd till bränsle, då det finns god tillgång på vedskog den dag då torvet inge längre eldas med ser ut att snart bliva. Men, som sagt förr var det inte så utan då hölls bönderna i tur och ordning mossöl. Dessförinnan skulle ju graven vara färdig - (dvs skärtorvet upptaget `skiden` tillredd (fast inte alltid) och mösa bröden utlagd.) och om dessa förarbete ska jag tala om först. Det är vanl. två karlar (pers) som sköta om med att ta / upp skärtorvet. En `sticker` och `skär` den andre forslar bort torvet och lägger det på lämplig torkplats. Den förste drar ett verktyg en spade med avlångt rakt blad. Det är skarpslipat på tre sidor. Dels den andre en `hylebår`. Men de ha också grep och yxa med sig. Först stickes en remsa utefter kanten till graven. Skåran är så djup som bladet är, och remsan eller bänkens bredd efter samma mått. Så skäres ett lag torv. Det är löst och kastas undan för den hänger inte ihop och kallas `åbänkta`. Nästa la blir bättre och köres till torkeplatsen. Det bästa blir ännu bättre men lägges till det lösa torvet. Efter hand blir det fastare eller skarpare och är lämpligt till bränntorv. Det skäres till bottnen på graven i början, men så avsättes av det skarpa. Det skall bli att göra `sk-d`å`. Så skall då sk-den göras. Det avsatta gräves loss och kas- tas ut i graven och hackas sönder med en hacka. - Sedan har man att släppa på vatten. Man har ett vattenhål med grop till graven. Också har man en ösa / (lakösa) att ösa vattnet i gropen med. När det blir nog får en älta i sk-den tills den är lämplig att använda. Sen kommer turen till mösabröden. Det tagets ett hål i ena väggen på graven. I det hålet stickes den ena än- den på en stege som är såpass stor eller låg att den når över graven och är det plankor på stegen och landgång f.ö ända ut till den plats där klappesera skola vara. - - Denna plats slås också är allt färdigt för själva ar- betet. Nästa morgon kl. 4 kommo folket så till mossölet. Det vankades så kaffe och brännvin och litet mut. Också var man i mossen kl. 5. Också börjades arbetet. Någen karlar stoto i graven (med stölvlar) ett par med varsin bår, också några fruntimmer med säckar under sig därute på gräsbacken. Så fylldes bårarna vanl. en i sänder och hylades bort överlandgången till backen och stjälptes. Det gick ledigt för karlen hade dustat på torr torvsmölle i båren innan skiden lässtes i. / Av skiden gjorde eller klappade nu flickorna små bollar som lades ut i rader på marken. Kl. 8 kom bondfolket körande eller gående med frukosten. Kl. 12 med dager. Det var pannekaka och gröt. Och till midda (merafton) var det visst ärter. Efter dager vilades i en och halv timme. Så slutades kl. 7.
Till redaktionen
Till redaktionen av Handelstidnin gens halvvecko upp Laga – – Några minnen från Trossnäs fällt av under teknad – – År 1878 blev jag antagen till fälltjägare i 26 – Och plaserad å 4de Kompaniet –. Chefen för dät samma var Kapten Ugarph – Och mitt nummer och namn var 72 Dalin. När jag Exirserade rekryt första året var Ugarph rekryt- Chef – Och jag fick den höga äran att bliva hans uppassare – och veckorna gingo med snigelfart på grund av att han var mycket besvärlig att jöra till lags och in- te någon frihet alls. Knapt jag hinde få spisat då den tiden var vi fick mat. Så led emot mid sommar och då en vacker dag före slog han mig att jag skulle följa mäd och tjenstgöra som kusk. Han skulle resa hem på Midsommar dagens morgon. Hemmet var i Säffle men dät föll ej i min smak något sådant, jag inbilla de honom att jag alldrig haft tag i tömmar till att köra en häst. Å när han hörde jag var omöjlig så beslöt min käre Kapten resa ensammen. Om midsommar kvällen när jag var inne och bädda upp till honom sän- gen så fick jag till sägels att nästa morgon kl 6 vara hos honom på rummet för att jöra honom i ordning till resan – Nästa morgon var jag där på utsatt tid. när jag var färdig mäd putsen gav han mig befallning att, 10 minuter före 8 f.m. va vid Officers trappan mäd häst och åkdon – väl putsat och i ordning till resan – Häst och åktrilla var hans egen – Skall ske Kapten – När jag kom utom väggen till paviljongen – Möter jag min / plutons Chef – Löjtnant Loftman – en glad skäl och rik- tig kamrat –. Han frågar hur dags skall Kapten Ugarph resa till Seffle – jo jag skall ha skutsen i ordning 10 min. före 8 – så ja måste raska på – å dä är inte så brått få en mann mäd dig till vagnboden efter hans trilla å drag den upp till trappan här så skall jag komma mäd kampen – jag jorde efter till sägels å när trillan var vid trappan så kom 4 man bärandes mäd kampen grant ut styrd – Så hjelptes vi åt å fick den förspänd – sedan över lemnades tömmar och piska till mig, som var Kaptens uppassare – O fasa, snart höres ett väldigt sorl inne i Officersbygnaden och ut i genom dörn kommer vår Kap- ten i full parad, följd av alla Officerare som på dät högsta lyckönskade honom till en angenäm resa till Seffle – Upp kliver han i trillan, jag knäpper över fotsac- ken – lemnar honom tömmar och piska – därmäd sticker jag brått undan – Så vände han på huvudet mäd ett farväl till Officerarne – Så en klats mäd piskan men hästen stod lugn – Åter igen en smäl mycket kraftig men lika lugn var hästen. Då tar han ett kraftigt ryck i tömmen så att hästen föll till sidan å satte alla fyra benen i vädret – Å den hästen hadde två ben Jymnastick märren som vi kalla den. Dä blev ingen Seffle resa utav den gången men myc- ket jubel på båd hög och låg till och mäd fåglarne i träden så instämde i jublet – Dät märkliga var att jag ändå klara mig för aräst f.d. Soldat A. Gillén – Torp Rölanda
"Bröd af hafvremjöl i så stor mängd att det skulle räcka till midsommar"
I en uppteckning från Västra Fågelviks socken berättar Lisa Mossberg (född 1815) om julbaket och andra julseder. Uppteckningen gjordes år 1919 av hennes son Emil Mossberg.
Renlighet. Hemmet.
I min barndom var det inte noga med "rens- liheta" i stugorna. Det var allt som det kunde litet varstädes då. Då tvättade sig inte gubbarna var dag. Det kunde allt få gå fjorton dagar å tre veckor in- nan en vasskvätt fick komma i ansiktet. Om det var så att de inte skulle till kyrkan eller till annat stäl- le där det var noga, så kunde det allt få gå vec- kor. Det var mest när det började på att bli nå- gon ordning på skolan, som folk började å vilja tvätta sig litet mer, för barnen blev tillsagda av lärarna att de skulle komma tvättade å rena till skolan. Om inte de var tvättade på halsen å nac- ken, så fick de stå i skamvrån. Det var mest så, att när de skulle tvätta sig så blev det mitt i ansiktet, halsen, nacken å öronen fick vara / "tallite". I regel brukade de nog tvätta sig på lördagskväll eller söndagsmorgon. Pojkarna brukade tvätta sig innan de gick ut till jäntorna på lördagskväll å de äldre kunde allt tvätta sig den kvällen också, eljest fick det väl också vara tills på morgonen, innan de gick till kyrkan. Till julen skulle en tvätta hela kroppen ("jul- lôga"). På sommaren kunde en gå till en damm eller vattenhåla å tvätta sig. Kvinnfolken hjälpte karlar- na att tvätta huvudet, öronen å halsen. När en hade tvättat sig, så brukade en ju också kam- ma sig litet. Det blev inte så väl gjort. Kammar- na var inte så bra den tiden. Å det fanns allt de som inte hade en kam i huset. Då fick de låna kam i grannstugan när det var något riktigt noga så att de "lutte" kamma sig. "Luskam" hade en, som en kammade bort lusen med. Klippningen av håret var ingen konst förr i världen för det var bara att klippa av det i nacken å runt huvudet. Håret skulle hänga på axlarna den tiden. / Aska, såptvål, sand, gräs o.d. begagnades vid tvättningen för att en skulle bli ren. De som ville bli vackra skulle ha "pess" eller björksav i vattnet. Finnar å andra utslag skulle gå bort av det. Näsduk begagnades inte annat än vid högtidliga tillfäl- len. Kvinnfolken hade särskild näsduk som de hade med sig när de gick till kyrkan ("körknäsduk"). Småbarnen tvättades med en trasa som blöttes i vatten. Jag mins jag såg någon gång att modern inte ens använde vatten utan spottade på trasan å torkade barnet i ansiktet. På sommaren brukade de allt gå till sjön å "lôgge säj". Kvinnfolken brukade inte bada så mycket. Någon gång kunde de smyga sig till det. Men de var så rädd för att någon karl skulle komma å få se dem nak- na. I "basta" tog en bad till julen. Eljest var det van- ligt att en tog in ett stort kar på julafton å öste vatten i. Så badade alla i huset. Ohyra. Det fanns de som var så väl van vid lus å loppor / så de blev onda om någon ville hyfsa dem ren. De trivdes inte, om inte de hade fullt med lus å loppor i kläderna. Lusen kammades ur håret med "luskam". Fanns inte sådan kam, så brukade någon "löske" hu- vudet. Lusen plockades ur huvudet å släpptes i elden eller ock dräptes de mellan tumnaglarna. För det mesta dräptes de med tumnageln. Så brukade de att hjälpa varandra med att "löske" i kläderna. Nå- gon hjälpte till med att brätta upp skjortan på ryggen, undersöka alla sömmar å ta dö på lössen som fanns där. Det var kvinnfolket som hjälp- te till med det. Råttorna togs med fälla, så hade de kattor i husen. Matskålar o.d. diskades allt en gång om dagen. Det fanns ju de som inte var så noga, utan åt fle- ra gånger ur fatet innan det diskades. Grytan brukade de turas vid att skrapa. När hon var skrapad, så diskades hon med varmvatten. Grantvaga användes vid diskningen. Sänghalm byttes när det blev så litet i / madrassen att en fick ligga på sängbotten. Det var inte så gott efter halm den tiden så en fick va- ra sparsam. Före jul och före midsommar bruka- de de allt byta halm. Det som tömdes ur madras- sen användes till strö under kreaturen. Skinn- fällen lades ut ibland för att lopporna skulle kom- ma ur den. Ibland tog man den till bastun å gjorde ren den. På sommaren vädrades sängkläderna ett par gånger men inte på vintern. Skjorta byttes var åttonde eller fjortonde dag. En ville gärna ha en vit å ren skjorta att ta på sig om söndagarna ("söndasskjorte"). Det talet hade de allt att "vränge skjorta", när hon blev för svart på ena sidan, men jag mins inte om någon gjorde det. Kläderna befriades från mal genom att lägga malört i dem. Helgdagskläderna borstades när en hade tagit på dem. Fläckar borstades bort med kaffesump. Skosmörjan bestod av talg och tjära. Så fanns blanksvärta att få köpa i handeln. Av sot å / socker blev skorna blanka. Stortvätt brukade de göra höst å vår. Både linne och garn lades ut till blekning på våren. I febr. el mars månad brukade de lägga ut å ble- ka. Då fick det ligga till dess snön gick av marken. Det lades på snön. Det fick ligga ute natt och dag. När kläderna blev torra efter tvättningen så ströks de min- dre plaggen och lakan och dyl. "kavlades". På lördagen gjorde de rent i stugan. Lördagsafton var det vanliga. Då brukade de vänta till inemot kväl- len. Det var kvinnfolken som gjorde det. Karlarna del- tog inte. Golvet sopades med kvast. Förr i världen gjordes kvastarna av smidigt björkris. Enris och få- gelvinge användes också. Den senare anvädnes mest att sopa i spisen med. Det var många ställen där de inte sopade var dag. I andtiderna kunde allt so- porna få ligga över golvet i flera dagar. Blev golvet sopat en gång om dagen så var det allt stort. Sopor- na samlades i en vrå. Somliga var noga med att ta bort dem andra lät dem ligga undan för undan / tills högen blev så stor att inte kvasten kunde skyla den. Golvet skurades av kvinnorna. Som hjälpmedel vid skurningen hade de grantvaga å skurtrasa eller vitmossa. Med mossan ("skurmôse") torkades gol- vet. När golvet var skurat "barades" det. Hackat granris ströddes på. Det fick ligga över helgen. Stolar, bänkar, soffor o.d. som fanns i "kôven", ren- gjordes före skumringen. Sofflocken skurades ävenså sitsarna på stolarna. Bordet ("slagbord") skurades. Rengöring av väggar å tak förekom inte mer än till midsommar å jul. Var taket vitlimmat så limma- des det på nytt. Var det utan limning så tvätta- des det el. man nöjde sig med att sopa det. Väg- garna vitlimmades. Det var vanligt med vita väggar förr i tiden. Spindelväven togs bort med kvasten. Men det var nästan så att de var rädd för att ta bort spindelväv förr i världen. Vädring av stugan förekom rätt som det var. Då rök- te en med enris å lät röken gå ut genom dörren. / Röken tog den dåliga luften med sig ut. Det var häl- sosamt att röka med enris. Det blev friskt efter. Hönsen hade de inne i stugan. Men på den tiden hade de inte mer än ett par tre höns var sig. Smådjur, såsom kalvar o.dyl. togs in i stugan om de var sjuka. Gården rengjordes på våren och till midsommar. Då sopades den, å allt skräp bars bort.
Fiske
Hummerfisket, som skedde med tina, började på sensommaren och höll på till fram i oktober, då man började med koljebackorna. Min farfar var den förste, som började med hummerfisket med tina här på Knippla. Han hette Torger Andersson. Han började med hummerfisket någon gång i början på 1800-talet, och det var så gott om hummer, att fick man inte ett tjog på var kupa, var det dåligt. Vid Pölsan satte man tinorna på 3 och en halv famns djup, och var det stillt, kunde man ligga och titta tills det var tjoget fullt i kupan. Man fick alltid dra´ kuporna två gånger om dagen, för annars blev det så många i den, att de beto sönder varandra. De tinor, man då använde, voro lika de, som nu äro i bruk. Att de äro flata i motsats till dem, som förekomma norr över, beror på att vi vill ha dem flata för att de skola stå stadigt i hög sjö. Förr tjudrade man alltid såväl hummer som krabbor. Krabbor tjudrades kring de båda benen, som äro längst borta från klorna. Man tjudrade med känsor / Romhonorna tjudrades alltid omkring mitten, för att de skulle kunna ha stjärten rörlig och sålunda hindra ålarna från att äta upp rommen. Förr fanns här två stycken hummerfiskare, som alltid brukade skära klorna även på hummer, detta brukades annars blott på krabbor. (Skära hummern ersatte ombindningen av klorna. Man stack med en spetsig kniv inne i haket mellan klons rörliga och fasta del (= pilen på fig), se fig. och skar på så sätt av senan). Den största klon på hummern kallades för "hammerkloa", hummer som saknade båda klorna kallades för "gåppar". Av klon brukade man göra "klypa" till barnen. (Se fig.) En stor klo till en jättehummer användes till kaffemått. Det gick ett halv skålpund i den. Snöre med en knut på var sida om den rörliga delen, i vilken var två hål som figuren visar. Pilen anger var man "skar" hummern, då man inte band om klorna. Snörets fria ända lindades ett varv om handen och genom att draga något åt sig, höll man klons lösa del kvar i sitt läge. Genom att något ändra på handen, kunde man sedan få klon att öppna och stänga sig. / Ålfiske. Förr sattes ålkuporna ofta oagnade. Det fanns så mycket ål, att man kunde få en 10-12 kg. i alla fall. Först för en ål på en 2-3 kg. kunde en få så pass mycket som en tolvskilling. När man bytte fisk tog man fångsten upp på ett berg och började för- delning med de stora fiskarna. Man la upp en hög för var man. Den fisk, som på detta sätt byttes, användes blott för husbehov, "till kok". Det var besvärligt att byta helgeflundra, i vilken gått pirål. Då fick en av gubbarna skära bort det, som var skadat av pirål, och stycka fisken i remsor tvärs över och efter benen. Han tog tillhopa en rompebit och ett framstycke eller och två mittstycken, för att få lika stora lotter. När man sedan hade sorterat upp fisken i höger och bytte, stod en och pekade på de olika högarna och frågade "Vem ta´r". Någon av de andra i laget, som stodo bortvända, svarade då, att den högen tog han o.s.v. eller den högen tar X. o.s.v. Eldstaden ombord. Eldstaden ombord bestod av en järngryta, på vilken man knackat ut en öppning på ena sidan, och inuti grytan ett trekantigt brandjärn. Blev grytan gammal och sprack, och man inte kunde hinna till staden efter en ny, fick man reda sig med en halv tjärtunna. Denna fylldes med mylla och brandjärnet sattes ovanpå ett par tegelstenar, som lågo på myllan, en under vart ben. Man eldade sedan på myllan. / Gråsten i stället för tegelsten dög inte, för den brände söner, och lera i stället för mylla dög inte heller, för den bara torkade och sprack, och sedan drog sig elden ner igenom. Om vadfiske. När man hade snörpt vaden, "bussades den in" tills sillen blev "torr". Sedan varpades vaden in till stranden tills den bottnade. Varpningen tillgick så, att man hade en varplina i tre delar om 60 famnar i var del och ett ankare i ändan. Man rodde mot land så långt linan rack, nådde man inte land fick man kasta ankaret, och hala tills man kom fram till ankaret, varefter man fick göra ett nytt kast med ankaret. Man rodde ut ankaret i kännekågen, halningen skedde från vad- båten. Den båten som sedan skulle lastas med fångsten, drogs lång- sides med vadbåten. Lossningen skedde med länekass. Vadbåten behöv- des bara för att hålla uppe vaden, folket kunde därför vara sysselsatta i de andra båtarna med lastning. Var det utsikt till stor fångst användes inte hela vaden utan man snörpte blott med ett par bukter. Fick man för mycket sill i vaden, kunde man slå stroppar på och släppa ned korken, och sedan låta sillen gå så pass man tyckte. Man kunde också slå med en åra i sjön. Sillen satte då ned, tryckte ned vaden och kunde delvis sedan komma över korken, så länge trycket varade. Hade man då inte stroppar att hala upp, kunde all sillen ge / sig iväg. Under vadfisket kunde man ha "halvmänner". Dessa arbetade som de andra men fingo blott halv lott, och måste även hålla sig själva med kost och logi. Dräng hade 1/3 i lotten samt mat. De flesta drängarna voro "tjörbönner" (bonnpojkar från Tjörn). Hade man loge- mentor kokades maten i tur och ordning av blott en man i laget. Kastade man med landvad, och sillen smet undan, brukade man säga: "Sillen bruka skälmstycken". Dörjning av makrill förekom från en vecka före midsommar till 4-5 veckor efter midsommar. För att få skul i båten satte man två käp- par i tullhöla, en på var sida av båten, och bredde sedan seglet tvärs över båten. (Seglet låg annars nere i båten). Det böjdes fram om en toft, så det inte kunde blåsa om ryggen. Liket höll seglet styft, varför man inte behövde någon tvärstake. "Det är romerska (här för- växlat med hebreiska, som meddelats upptecknaren av andra), som står skrivet på rygga, men de kan bara judarna läsa", svarades det på frågan vad som stod skrivet på makrillens rygg. Min farfar byggde det femte huset på Knippla. Det var då bara ryggås- hus här på ön. Hans hus var 30 alnar långt och 9 alnar brett. Kök, stöva, storkammare voro 9 alnar i fyrkant. Lillkammaren var 3 alnar lång och 4 alnar bred, farstun 3 alnar lång och 5 alnar bred. / Man brukade säga: "Inga sladänger ombord" ty att sjunga eller vissla när man fiskade var inte bra. Det var också otur om man mötte prästen, kärringar eller katter. Katten kallades ombord för "han med staken". Fick man mycke´ fisk första gången, sade man, att man gjort näsefiske. En gammal gubbe från Hällsö brukade se havsfrun. Hade hon vit klänning, då gick han inte ut, var klänningen röd, blev det bra väder. En gång satt min far vakt. Han så att han tyckte han så något vitt. "Dä ä´ hon klädd i vitt" sa´ gubben, vaktes väktes och man seglade hem; innan man kom fram, var det också storm. Så kunde dom se seglare ibland, det påstods att det var sjörån. Gastar påstod man höll till vid Rammen.
Juldagen
En julotta vid Köla Kyrka 1870, när jag var 8 år gl. När vi, jag och min 10 år äldre broder Olov vid 5 tiden på morgonen kommo ut på den "biväg" som vi hade att gå fram till "stora landsvägen" som ledde till kyrkan, funno vi att under julnatten hade fallit närmare en halv aln snö. Allt efter som vi närmade oss "stora vägen", fingo vi höra "bjeller" allt flera (dombjeller å pinkebjeller) De som hade många bjellror, sades ha "sangvârk". Dätta var de som åkte till "ottan" efter häst. Så småningom blev väglaget bättre efter det att alla hästskjutsar kört förbi de som gingo till fots. Framme vid kyrkan löpte fyra "kyrkväga" tillsammans, där mer än ett 50 tal Kyrkskjut- sar kom på varje väg. Ett mycket stort antal av gående, och även åkande hade ljuse-lôge (en 3 alnar lång sticke- låga av furustickor hopbundna med vridna björkvidjor. / När de som hade jullôger kom i närheten av kyrkan satte de "lôgene" med den ända som ej brann i snön efter vägkanten, dessa stod då tjogtals och brun- no fortfarande, en mängd av dem kastades i en stor hög på talebacken utanför kyrkomuren, där ett väl- digt bål brann tills full dag inträdde. När jag kom in i kyrkan där hundra tals juleljus voro tända i ljuskronor, samt även i bänkraderna tyckte jag att grannare kan det väl inte vara i himlen. I sockenstugan brann i den stora "longgrunespisen" en väldig brasa, helar rummet var packat av män gamla och unga, och från större delen av dem osade det brännvin. Där pratades, och där trängdes de om att komma fram till "spisen" ty många voro otroligt dåligt klädda, och kyrkan, som ofta i dessa varga- vintrar var uppe i bortåt 40 gr celsius. När hemfärden fram mot middagen skulle ske blev det liv å rörelse innan alla fingo sina hästar försatta, och vid sockenstugan där, körsvennera skulle ha reda på kvinnfolken som de då skulle ha med sig rådde ett fruktansvärt virrvarr / av frustande gnäggande hästar ur vilkas munnar imman stod som en vit rök. Hästarna som i kylan stått ute bundna under flera timmar, voro nu vita av rimfrost, voro nu som galna, innan de kom- mo iväg hemmåt. Till närmare denna tid, troddes det att den som kom först hem från kyrkan på juldagen, fick sin skörd först mogen och in- bergad. Denna tradition "hang" nog ännu i många, varför ännu "kappköring" och omkör- ning förekom tills in på 1870 talet. Det har berättats att en Eda bo som körde över en sjö på hemvägen från kyrkan välte så både "käringa hans å en pojke föllo ur. Men strax efter honom kom en annan bonde från samma hemman, och för att inte denna skulle komma före hem kasta- de han upp släden samt körde ensam hem samt fick i hast i sig en sup och en bit bröd, ty om det skulle gälla fullt ut så måste de hinna att få något i sig innan nå- / gon annan granne inom hemmanet hann hem. Sedan for Eda bonden ned på sjön efter käringen och sin pojke. Det berättas även om en Elgå bo, att när han kappkörde en juldag hem från kyrkan tappades en selpinne en fjerdings från hemmet men det hjepte inte utan "lellepetter" körde hem före den andre fast han hade blott en fimmelstång, till följd varav släden låg tvärs över vägen så den andre kunde ej av denna anledning komma förbi och så kom Petter först hem, fast han blott hade en selepinne. I Hälle Köla sn skulle varje ko ha en havrenek och en halv kaka blandbröd av årets skörd, i lögvatt- net lades blommor, som plockats om midsommar, kreaturen gavs på julkvällen något av lögvattnet (överföring av kraft för kommande år till djuren)
Frieri och bröllop
När en pojk ville fria riktigt på allvar till en jänta så skickade han en "böneman" som skulle tala vid jäntans far å mor. Om han kom överens med dem så var det färdigt för de unga att gifta sig. Men fästman- nen skulle också fråga jäntans far å mor, om han fick henne. När de hade fått "lôven" att ta varandra så gick de till prästen å tog ut lysning. Det skulle vara på ny. När det lystes för dem så "trilla de ner från predikstolen". Vännerna gick å gav dem käppar å kryc- kor, som de skulle ha att stödja sig på. Det var bara skämt. De ville aldrig gå till kyrkan å höra på sin egen lysedel. De var rädda för att folk skulle titta på dem. På jul och midsommar brukade de hålla bröllop förr / i världen. På julen hade de god tid. Somliga brud- gummer tog häst å släde å for omkr i gårdarna å tigg- de. Det var spannmål som tiggdes. Den som skulle bli brud for omkr å tiggde lin å blånor å ull. Det hon fick kallades för "fästepigtôtten". De skulle hjäl- pa sig fram med dessa gåvor, när de skulle sätta bo. Säden skulle hon ha till säskorn när våren kom. Alla släktingar och grannar bjöds till bröllopet. Minst åtta dagar i förväg blev de bjudna som skulle vara med på bröllopet. De som skulle till bröllopet skickade "förning" till bröl- lopsgården. Den skulle vara i bröllopsgården dagen fö- re bröllopet. En piga skickades med den. I den kor- gen skulle det vara "klengås" (smör och riven sand- ost klent på fin kaka), kött, fläsk, smör, ostpannka- ka, fårlår o.d. Det var tilltaget efter vars och ens råd. Jag hörde mormor talade om att brud och brudgum ha- de ridit till kyrkan, när de skulle vigas. Men det skall vara länge sedan. Förr i världen brukade de / helst vänta till en söndag, å då for de till kyrkan å vigde sig. Då var de i kyrkan å blev vigda innan gudstjänsten började, så satt de kvar till dess att den var slut. Ett par spelmän var med till kyrkan. De började spela en marsch när brudparet skulle gå in i kyrkan å så gick de före å spelade ända fram till altaret. När brudfolket gick ut ur kyrkan så gick spelmännen före å spelade. Så gjorde de i mormors barndom. När de kom hem till bröllopsgården så spelade de än- da från den plats där brudparet gick ur åkdonet å till dess de kommit in. När de hade kommit in så skulle gästerna skåla med bruden å brudgummen. Då var det någon bland gästerna som kunde prata bra som höll ett litet tal å önskade dem lycka, att de skulle få många barn o.d. Fram mot kvällen så fick alla sitta intill ett stort bord å äta middag. Det var potatis, fläsk, kött, flera sorters korv, sylta, smör, bröd, ostpannkaka å allt de kunnat hitta på. Bränn- vin / dricka å öl skulle det vara fullt upp. När de hade ätit sig mätta (värden och värdinnan fick truga på dem maten), så kom de fram med en rätt som skulle vara "lickerst" av allt ihop. Men när de skulle ta sig av den, så kanske det låg en gammal slev eller sko. Litet grädde el. d. hade strukits på för att de skulle tro att det var riktigt. Vid middagen satte värden fram en skål eller tall- rik å i den lade gästerna pengar åt bruden ("brur- skåla") I den lade de som de hade råd till. Den första bröllopsdagen på kvällen så var det en del ungdom utanför bröllopsstugan å sköt. Alla skulle dansa med bruden. Tidigt andra dagen åkte brudparet omkring i byn å bjöd på en var sin sup å smörgås. Det som skulle vara något till bröllop varade i tre dagar.
Skörden.
Det var en gammal vana att skörden skulle va- ra inne till "Meckelsmäss." Det var så brått, för ingen ville just ha något ute efter den dagen. En sådan räknades för att vara en slarv. Man talade inte så väl om honom. Om det såg ut att bli frost så skar en hellre förtidigt än att frosten skulle få "sve" säden. Detta gällde särskilt om den säden en skulle ha till utsäde. Övrig säd gjorde inte så mycket. Det betydde ingenting, om han frös efter det han var skördad /havren/. - Men en var allt aktsam för att en skulle skära säden för grön. Om kornet small, när en bet av det, så kunde en ha det till utsäde. Om det var vackert väder annandag påsk / så fal en vackert bergningsväder för höet, är det vackert väder tredjedag påsk så får en vac- kert väder vid bergningen av säden. Men om "det regner om Petri fäng så mälter så rôgen på äng." Detta språk vet jag di gamle bruka att ha. Ingen särskild dag för skördearbetets början. Man brukade att följa någon av grannarna, som man litade på. Vid sädesskörden så begagnade karlarna lien. Kvinnfolken tog upp och band neker. Så fick de vara med och sätta upp säden. Ingen särskild klädsel. Av praktiska skäl kunde kvinnfolken ta gamla tröjärmar el.dyl. på armarna, för att de inte skulle sticka sön- der sig. Om någon skar illa, så skrattade man åt ho- nom och flepa. Om någon välte med ett lass under bergning- en, så fick han bestå "vältekanna" åt de som / var med vid skörden. Om en var ond på den som tog upp säden efter en, så skar en så fort en orkade, för att jaga henne, så lade en skåra så att den blev besvärlig att ta upp. Att skära sista stycket eller de sista stråna kallades att "ta har'n." Det sista skar en i rundel, och då hettes det att en skulle "ringa ikring haren." Det fanns riktiga harar i vallen och säden. Det var ba- ra ett skämt att en skulle "ta har'n." Det sista kärven kallades för "löckenek." Den gjor- de en som de andra. Men blev han mindre än de andra så fick en dålig gröda nästa år. Därför bru- ka di allt att räkna ut på slutat, så att de skulle få minst lika mycket i den som i de andra kärvarna. Om en nek blev över, när en satte upp säden, så fick den heta "horonge." Det var skam för ett kvinnfolk, om hon fick den, för det tydde på att hon hade varit i lag med karlfolk på / ett dåligt sätt. Då retades man med den som fick den neken. Det var inte något gott märke, om det blev udda nek. Om en fick dubbelax i säden, så skulle en få mycken råg året därpå. När en slutade att skära rågen eller havren, så brynde man lien. Den skulle vara vass till näs- ta år. Och så var det liksom ett tecken att en hade skurit färdigt. Var det flera, så bryna di liarna i kapp. En skulle se vem som kunde ha bästa slängen och handlaget med brynstickan. Det som blev sist med skörden i byn räkna- des som lat och mindre för sig. "Kan inte förstå, att dä ä så odrygt i laâ. Dä måtte vare nô ont, som drev ifrå en." Seder med sista lasset känner jag inga. När säden lades in i sädesladan, så försökte en att la så att inte råttorna skulle kunna ta till den så svårt. Man började att lâ mitt i ladan, och lade axändarna upp. Så lade man / så packat lätt som möjligt, och alltid så att rötterna kom mot väggarna. Den som lade säden kallades för lokatt." Di strävade efter att kunna få det första potatisko- ket till midsommar. Man satte på ###. Man vil- le ha dem uppe till Årjängsmarknaden. De sista "po- tätestånna" skulle stå kvar i backen. Det var som att en skulle vänta sig bättre skörd nästa år av det. När allt var skördat i hus, så hade en "skårgille". Då fick en "klingås". Det var en kaka med smör och riven sandost på. Gröt förekom också. På herrgårdarna, där hela laget var samlat, blev det dans.
Fattigvård.
Tänk, vad många det var som gick här å tiggde sin föda förr. Jag minns så väl, hur många här va som "bad om". Många kom från Myckleby hamn, men de flesta var nog från Store hamn (Morlanda), som sträcker sej från Hålte vatten te Boxviks vidde. (Vidde = vätteberg, som de eldade på i gamla tider vid krigs- fara; valeberg, det var sådana berg där de tände eldar vid påsk å midsommar. Hamn är ofruktbar mark, ljung å berg; det kommer som många andra uttryck i Bohuslän från norskan.) Där i Store hamn fanns många ryggåsstugor, där de bodde så uselt. De eldade i öppna spisar mest med ljung å under högga trebenta grytor; sedan skaffa makrillfiskarna i Norge grytor med kortare ben, men då feck de ha brandjärn under. Jag minns inte allt vad de hette dessa fattiga som gick här, men en hade varit knekt å hette Spjut. Han var nog alldeles / känslolös. Han gick mitt i vintern i träskor å utan strumpor, när han kom å tiggde. När de så kom till ställen, där de var något så när väl- bärgade, kunde de få en slev mjöl å så. Hemma i Björneröd (Tegneby) odlade de mycket ärter, å sånt ärtmjöl gav mor de som tigg- de. Ja, det var dagar som hon kunde ge bort en 30-40 kg. ärtmjöl. Å detta sto uppe på vinden, så far sa, att det är bäst vi tar ner det å har det i köket. Å så tog han en sådan där stor silltunna full med mjöl å ställde ner. På fjortan dar va tunnan tom, å eftersom de fattiga fick en slev var, så för- står man, att de kom i stora hopar å tiggde. Det var före min tid - far berätta det - att de hade kav- le. Det var ett trästycke så här långt (C:a 30 cm) med ett handtag i ena änden. Den var för sådana fattiga som skulle hysas över natten. Kavlen fanns hos den i byn som sist hade hyst någon. Var det någon annan som kom å skulle ligga, fick han gå å fråga sej fram för att få veta var kavlen fanns. När han kom dit, så gjorde den som hade den en skåra i den, / å så skicka han den fattie till den som stod i tur att hysa. Jag vet inte i vilken irdning detta gick, men byn var lång- sträckt, så de började väl i ene änden å gick så byn igenom, å sen fick de väl börja från början igen. Ingen fick neka att ta emot när de lämnade fram kavlen. Den här kavlen tror jag skall finnas på Björneröd än i dag. (* se nästa sida!) Auktion på de fattiga förekom i min tid. Det sista jag kom ihåg, hade de den i Gilleby skolhus, som var byggt någon gång i början på 1860-talet. Där såldes de fattiga till minstbjudande. Min äldste bror Bernhard köpte en pojke, som hette Albin å som var född 1871. Han ropades in för att valla får om hösten. Anders Persson i Björneröd ropade in en tre, fyra stycken i sänder för ett år. För dessa fick han väl så mycket, så han själv skulle kunna leva. Men de stackarna som bli- vit inropade svalt, så ögonen kunnat trilla ur skallen på dom. Sådana auktioner existerade då 1885, å ja tror 1887 med, men längre vågar jag mej inte på. / * De som gick med kavle var förståss bare socknens egne fattiga. Det skulle vara något med bomärken på kavlen ock- så, men om de sto på kavlen som tecken för varje gård eller om de ritades dit när någon blivit hyst på gården, det vet jag inte. Jag har hört något om kavlestickor också, som jag tror var och en av de som gick ikring hade, men jag är inte riktigt säker på hur det var med det.