Transkriberad uppteckning

Hummerfisket, som skedde med tina, började på sensommaren och höll på till fram i oktober, då man började med koljebackorna. Min farfar var den förste, som började med hummerfisket med tina här på Knippla. Han hette Torger Andersson. Han började med hummerfisket någon gång i början på 1800-talet, och det var så gott om hummer, att fick man inte ett tjog på var kupa, var det dåligt. Vid Pölsan satte man tinorna på 3 och en halv famns djup, och var det stillt, kunde man ligga och titta tills det var tjoget fullt i kupan. Man fick alltid dra´ kuporna två gånger om dagen, för annars blev det så många i den, att de beto sönder varandra. De tinor, man då använde, voro lika de, som nu äro i bruk. Att de äro flata i motsats till dem, som förekomma norr över, beror på att vi vill ha dem flata för att de skola stå stadigt i hög sjö. Förr tjudrade man alltid såväl hummer som krabbor. Krabbor tjudrades kring de båda benen, som äro längst borta från klorna. Man tjudrade med känsor / Romhonorna tjudrades alltid omkring mitten, för att de skulle kunna ha stjärten rörlig och sålunda hindra ålarna från att äta upp rommen. Förr fanns här två stycken hummerfiskare, som alltid brukade skära klorna även på hummer, detta brukades annars blott på krabbor. (Skära hummern ersatte ombindningen av klorna. Man stack med en spetsig kniv inne i haket mellan klons rörliga och fasta del (= pilen på fig), se fig. och skar på så sätt av senan). Den största klon på hummern kallades för "hammerkloa", hummer som saknade båda klorna kallades för "gåppar". Av klon brukade man göra "klypa" till barnen. (Se fig.) En stor klo till en jättehummer användes till kaffemått. Det gick ett halv skålpund i den. Snöre med en knut på var sida om den rörliga delen, i vilken var två hål som figuren visar. Pilen anger var man "skar" hummern, då man inte band om klorna. Snörets fria ända lindades ett varv om handen och genom att draga något åt sig, höll man klons lösa del kvar i sitt läge. Genom att något ändra på handen, kunde man sedan få klon att öppna och stänga sig. / Ålfiske. Förr sattes ålkuporna ofta oagnade. Det fanns så mycket ål, att man kunde få en 10-12 kg. i alla fall. Först för en ål på en 2-3 kg. kunde en få så pass mycket som en tolvskilling. När man bytte fisk tog man fångsten upp på ett berg och började för- delning med de stora fiskarna. Man la upp en hög för var man. Den fisk, som på detta sätt byttes, användes blott för husbehov, "till kok". Det var besvärligt att byta helgeflundra, i vilken gått pirål. Då fick en av gubbarna skära bort det, som var skadat av pirål, och stycka fisken i remsor tvärs över och efter benen. Han tog tillhopa en rompebit och ett framstycke eller och två mittstycken, för att få lika stora lotter. När man sedan hade sorterat upp fisken i höger och bytte, stod en och pekade på de olika högarna och frågade "Vem ta´r". Någon av de andra i laget, som stodo bortvända, svarade då, att den högen tog han o.s.v. eller den högen tar X. o.s.v. Eldstaden ombord. Eldstaden ombord bestod av en järngryta, på vilken man knackat ut en öppning på ena sidan, och inuti grytan ett trekantigt brandjärn. Blev grytan gammal och sprack, och man inte kunde hinna till staden efter en ny, fick man reda sig med en halv tjärtunna. Denna fylldes med mylla och brandjärnet sattes ovanpå ett par tegelstenar, som lågo på myllan, en under vart ben. Man eldade sedan på myllan. / Gråsten i stället för tegelsten dög inte, för den brände söner, och lera i stället för mylla dög inte heller, för den bara torkade och sprack, och sedan drog sig elden ner igenom. Om vadfiske. När man hade snörpt vaden, "bussades den in" tills sillen blev "torr". Sedan varpades vaden in till stranden tills den bottnade. Varpningen tillgick så, att man hade en varplina i tre delar om 60 famnar i var del och ett ankare i ändan. Man rodde mot land så långt linan rack, nådde man inte land fick man kasta ankaret, och hala tills man kom fram till ankaret, varefter man fick göra ett nytt kast med ankaret. Man rodde ut ankaret i kännekågen, halningen skedde från vad- båten. Den båten som sedan skulle lastas med fångsten, drogs lång- sides med vadbåten. Lossningen skedde med länekass. Vadbåten behöv- des bara för att hålla uppe vaden, folket kunde därför vara sysselsatta i de andra båtarna med lastning. Var det utsikt till stor fångst användes inte hela vaden utan man snörpte blott med ett par bukter. Fick man för mycket sill i vaden, kunde man slå stroppar på och släppa ned korken, och sedan låta sillen gå så pass man tyckte. Man kunde också slå med en åra i sjön. Sillen satte då ned, tryckte ned vaden och kunde delvis sedan komma över korken, så länge trycket varade. Hade man då inte stroppar att hala upp, kunde all sillen ge / sig iväg. Under vadfisket kunde man ha "halvmänner". Dessa arbetade som de andra men fingo blott halv lott, och måste även hålla sig själva med kost och logi. Dräng hade 1/3 i lotten samt mat. De flesta drängarna voro "tjörbönner" (bonnpojkar från Tjörn). Hade man loge- mentor kokades maten i tur och ordning av blott en man i laget. Kastade man med landvad, och sillen smet undan, brukade man säga: "Sillen bruka skälmstycken". Dörjning av makrill förekom från en vecka före midsommar till 4-5 veckor efter midsommar. För att få skul i båten satte man två käp- par i tullhöla, en på var sida av båten, och bredde sedan seglet tvärs över båten. (Seglet låg annars nere i båten). Det böjdes fram om en toft, så det inte kunde blåsa om ryggen. Liket höll seglet styft, varför man inte behövde någon tvärstake. "Det är romerska (här för- växlat med hebreiska, som meddelats upptecknaren av andra), som står skrivet på rygga, men de kan bara judarna läsa", svarades det på frågan vad som stod skrivet på makrillens rygg. Min farfar byggde det femte huset på Knippla. Det var då bara ryggås- hus här på ön. Hans hus var 30 alnar långt och 9 alnar brett. Kök, stöva, storkammare voro 9 alnar i fyrkant. Lillkammaren var 3 alnar lång och 4 alnar bred, farstun 3 alnar lång och 5 alnar bred. / Man brukade säga: "Inga sladänger ombord" ty att sjunga eller vissla när man fiskade var inte bra. Det var också otur om man mötte prästen, kärringar eller katter. Katten kallades ombord för "han med staken". Fick man mycke´ fisk första gången, sade man, att man gjort näsefiske. En gammal gubbe från Hällsö brukade se havsfrun. Hade hon vit klänning, då gick han inte ut, var klänningen röd, blev det bra väder. En gång satt min far vakt. Han så att han tyckte han så något vitt. "Dä ä´ hon klädd i vitt" sa´ gubben, vaktes väktes och man seglade hem; innan man kom fram, var det också storm. Så kunde dom se seglare ibland, det påstods att det var sjörån. Gastar påstod man höll till vid Rammen.