Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Allmogens liv för 80 och 90 år sedan i Fryksdalen och särskildt i Lysvik upptecknadt efter berättelser av min far född i Lysvik år 1841.
Allmogens liv för 80 och 90 år sedan i Fryksdalen och särskildt i Lysvik upptecknadt efter berättelser av min far född i Lysvik år 1841. Askerud Ingmår den 11 okt 24 P.A. Larsson / På 1830 talet för snart hundra år sedan voro seder och bruk annorlunda än nu för tiden, som min gamla far i min ungdom berättade åtskilliga drag av livet på den tiden bland allmogen, så vill jag härmäd försöka återgiva desamma. Han var bondson på ett medelstort jordbruk i Lysvik, familjen bestod av far och mor, fyra vuxna söner samt 2 vuxna döttrar, jämte en dräng och en piga, av kreatur föddes på gården tre hästar tolv till fjorton kor förutom en massa får, kalvar och svin. På hösten när allt utarbete var undangjort så började för karlarna arbete i skogen mäd hopkörning av milveden, två till tre milor skulle på hösten före jul kolas, far sjelv och en av sönerna voro vid milan och kolade, der hadde de sällskap av tomten, samt andra osynliga varelser och stodo de väl hos desamma blevo de ständigt i tid varnade, om de råkade insomna och det var något fel mäd milorna, men om de på något vis förargade dem / gjorde de dem alla möjliga förtret. Förutom kolning förekom malning vid s.k. Hem eller Skvalltkvarnar, hela byalaget egde gemensamt en kvarn mäd ett par stenar på vilken all maltning förekom, densamma var dynglugd d.v.s. varje hushåll hadde ett eller flera dygn att mala på densamma. Wid dessa bäckkvarnar var tomtarnas tillhåll, ofta stannade kvarnen utan någon anledning om man då tittade efter kunde man få se en liten grå tomte mäd röd toppluva hålla igen vattenjulet, om man förehöll sig tyst och lugn började snart kvarnen gå mäd fördubblad styrka, en gubbe som vid ett dyligt tillfälle frågade om lillen ville hava tobak, fick sig en sinkadus av tomten så han höll på att ramla ur kvarnen. Straks före jul hemforslades julveden, det var att fara till skogen med s.k. drögor efter stora torrfuror som hemforslades och på Luciadagens morgon höggs julveden då man måste vara uppe i ottan, det bestods den morgonen tre frukostar då det nybryggda julbränvinet och ölet avprovades. Till Jul måste / all Bryggd, Bak samt Slagt vara avslutad samt allt pyntadt och fejadt. På Julafton intogs i "kåven" ett rum på sidan om köket ett stort kar, samt uppvärmdes vatten i den stora spisen varefter alla husets mädlemmar togo sig ett varmbad, golvet i storstugan täcktes mäd halm varefter Julbordet dukades, två trearmade hemstöpta ljus tronade på Julbordet bredvid ölstånkan mäd kraftigt hembrygdt Julöl samt flaskan mäd tredje Gustafs namn i guld uppå, förutom stora fat mäd mat. Sedan kreaturen fått sig extra förplägning samt tomten sin skål mäd mat, framtog husfadern bibel och läste ett kapitel derur som i andagt mäd blottade huvuden avhördes av alla, derefter bjödos alla husets vuxna medlemmar av husbonden på en sup varefter en riklig kvällsvard intogs. På Julafton gingo alla tidigt till sängs enär man måste i tid upp och till kyrkan i Julottan. Tidigt på Juldagsmorgonen rustades till kyrkfärd och alla som kunde komma iväg reste till kyrkan, både gående och åkande hadde stora torrvedsbloss / att lysa sig mäd, vid kyrkan utom kyrkmuren kastades desamma i en hög och blev det av desamma på morgonen ett flammande bål. När det var slut i kyrkan skyndade sig alla att komma fort hem enär de som blevo först fingo före de andra in sin skörd nästkommande sommar. Kappkörning hörde till ordningen vid hemfärden från Julottan. Efter hemfärden från kyrkan tillbragdes Juldagen i stillhet. Annandag Jul voro byggdens ungersvennar uppe i god tid samt gingo till grannarnas ladugårdar vilka de skottade och fejade varvid de blevo inbjudna och fägnade både mäd mat och framför allt bränvin. På ett och annat ställe där de ej stodo väl till boks hos pojkarna, kunde hända att största delen av gödselstaden befann sig i Ladugården och i stället för att skotta ut hadde pojkarna skottadt in i Ladugården. På annandagen började de egentliga Julkalasen, brölopp firades, slägt och vänner skulle besökas och glädjen stod högt i tak. Mellan Jul och nyår upplästes i kyrkan kungörelse från hyttorna i Bergslagen pris å malmkörningen vid de olika hyttorna, straks efter nyår begav sig de bönder / som ej voro upptagna mäd kolkörning till Bergslagen på malmkörning, på de små smalmedade malmslädarna lassades förnödenheter åt häst och karl för en tid av fjorton dagar, vid hyttorna fans körstugor jämte stallar der körarna fingo gratist logi, der var liv och leverna när från ett tjog upp till femtio körkarlar voro samlade i ett rum, tidigt om morgonen vid tvåtiden körde de ut den långa vägen till gruvorna, kappkörning egde dagligen rum emedan alla ville komma först för att slippa vänta, vid två eller tretiden på em. voro alla åter tillbaks vid hyttan, förtjensten för dag uppgick från tre till högst fem kronor beroende på vägens längd vid olika hyttor till gruvan, jämte extra förplägning bestående av tobak och bränvin. Efter fjorton dagar gjordes en resa hem efter mat åt häst och karl, dylika resor gjordes upp till fyra eller fem under vintern, förtjensten under vintern kunde uppgå till hundrafemtio eller hundrasjuttiofem kronor och voro bönderna högst belåtna mäd sin vinterförtjenst. / Kvinorna voro ej heller under vintern syslolösa, förutom kreaturens vård måste spinnas och vävas ty alla kläder voro hemgjorda, kardor och spinråcken gingo i kapp till sena kvällen. På våren begåvo sig särskildt från Lysvik unga raska drängar och bondsöner till Norrland på flottning under sommaren, det var att taga rensel på ryggen och gående begiva sig över de stora dalaskogarna, resan kunde räcka upp till fjordon dagar. Deruppe fingo de höga dagspeningar ända upp till två å tre kronor pr dag. De hemmavarande hadde vårsådden att tänka på, som redskapen voro primitiva fodrades stort arbete, all vallbrott måste handhackas i ytan emedan mäd de små raktimrade harvarna ej nog mull kunde upprivas, vid gödsellasstning andvändes träskovlar enär andra redskap ej funnos, när sådden var gjord företogs färden till fäbodarna mäd kreaturen, efter Midsommar vidtog slåttern och var det att börja om morgonen vid tretiden mäd slåttern och sedan hålla på till vid niotiden på fm. varefter höet skulle tillvaratagas och hässjas, av / råg såddes obetydligt, huvudbeståndsdelen bestod av havre och korn. Kom så första Fredagen i Oktober och med den Ombergs marknad i Sunne vilken besöktes av hela Fryksdalen, der träffades slägtingar och bekanta. Hästar såldes och byttes, kvinnorna köpte sialar och silkesdukar och mången ungersven mötte här sin hjärtas utvalda eller rättare den som föräldrarna utsett till hans blivande följslagerska och psalmbok samt ring köptes, varje bonde mädförde en försvarlig matsäck i sin kärrlåda jämte en eller flera flaskor Bränvin, der gingo bekanta från den ena kärran till den andra och största delen av gubbarna togo sig en ordentlig florshuva, sedan blev det nog både slagsmål och kappkörning, men någon större olycka hördes sällan inträffa. På hösten skulle varje bonde hava många slags handtverkare längre eller kortare tid beroende på familjens storlek. Skomakaren mäd sina gesäller skulle göra minst två par skor åt varje familjemedlem Skräddaren minst en kostym kläder samt skinnaren fårskinspelsar och fällar, då var det liv och lust i den / stora bondstugan om höstkvällarna, bonden och hans söner arbetade mäd hemslöjd kvinnorna vid spinnråcken och skomakaren eller skräddaren mäd sitt arbete, det hela utom något talgjus upplyst av en väldig brasa i den stora öppna spisen. Så var det tröskningen som skedde mäd slaga, redan kl. tre på morgonen dundrade slagorna på logen. Så levde och arbetade för snart ett sekel tillbaks våra förfäder här i fryksdalen, hos bönderna i allmänhet var det godt om kraftig mat, torpare samt fattiga arbetare hadde det nog ganska strävsamt och fattigt, på Herrgårdarna börjades arbetet kl. 5 på morgon och slutades kl. 8 på kvällen, så kunde torparen hava en halv mil till sitt hem att färdas morgon och kväll, med den ringa dagspenning som gavs på den tiden blev det nog svält för mången torpare som hadde stor familj. Många fattiga särskildt från Östmark kommo utöver fryksdalen på bettling, en massa gubbar sandskyldiga orginal gingo från gård till gård samt voro många av dem välkomna för sin munvighet och galna upptåg. / Åbergsgubben. I min barndom bodde en bit från mitt hem Åbergsgubben, för oss pojkar var det ett stort nöje att besöka gubben, han bodde i en liten stuga invid landsvägen der densamma gick över bergåsen, det var en av de minsta stugor som jag någonsin sett, hela den ena gavel upptogs av dörren den ena långväggen av ett fönster samt andra gavel av en öppen spis, der var endast rum för en liggsoffa ett litet bord vid fönstret samt en stol. Gubben som vid tiden jag minnas honom väl var sina åttio år, var nu krokig och hopsjunken men godhet och välvilja mot oss pojkar framlyste ständigt ur hans mäd grått stubbigt skägg och långt hår omkransade ansikte. Under sina krafts dagar var han brukssmed och en av de kraftigaste karlar på sin tid. Hur han på gamla dagar kunde reda sig i sin lilla stuga visste vi pojkar ej, men dels fick han väl något understöd från det bruk som han i hela sitt liv arbetat för och så mins jag att han visade oss att han fått pengar från sin son som slagit sig gott fram ute i värden. Oss pojkar var det ett stort nöje för honom / att språka mäd, han hadde en stor svarvad ask, i vilken han förvarade knappar, bland andra stora messingknappar av den sort som av soldaterna på den tiden begangnades, jag fick en gång lov av min mor att gå till gubben mäd åtskilliga matvaror, då tog gubben fram sin ask och gav mig ett par av sina stora messingknappar, en gåva som blev på det varmaste mottagen. Det berättades om gubben att när han i sina krafts dagar arbetade i brukssmedjan vid Björkefors, kom brukets egare Brukspatron Tjäder ("Sannoligt Sintram i Gösta Berlings saga") in i smedjan samt tyckte att gubben arbetade för långsamt, varför han tillsade honom att infinna sig på kontoret. Om en arbetare på den tiden efter patrons tycke ej var honom till lags, blev han inkallad på kontoret der han erhöll en avbasning av en käpp, antingen av patronen sjelv eller en av hans bokhållare. Emmellertid Åberg klev på den bestämda tiden lungt in på kontoret till patron och bokhållare, vid hans ankomst upprepade patronen sin tillsägelse i smedjan, att du / skall arbeta på Åberg. Med sin grova basröst svarade Åberg, när jag gör så mycket jag förmår kan ingen fodra mera av mig och är ej patron nöjd dermed skall han få se sina egna tarmar! Dervid framsträckte Åberg sina stora smedhänder. Patronen vände sig då till en av bokhållarna och befalde honom slå i en sup åt Åberg och så var den avbasningen gjord. Så fort som tillfälle gavs gingo han och en annan gubbe i Askerudsberget och letade efter gömda tjuvsaker emellertid utan resultat, en stortjuv från Östmark hadde i gubbens ungdom stulit en mängd kyrksilver som han sedan gräft ned som det påstods i ovanstående berg samt sedan kommit i fängelse och der avlidit utan att uppgiva var det blivit gömdt, och har ännu detsamma ej återfunnits. Gubben berättade för oss unga en mängd saker från sin ungdom, men har jag till största delen glömt detsamma, en händelse som han berättade vill jag emellertid här nedan försöka återgiva, nämligen när Östmarkkäringarna piskade länsmannen på Askerudsberget. Wid tiden för husbehovsbränningens avskaffande bodde / på Södra Viken i Sunne, som då var länsmansgård en f.d. Fanjunkare som övergått till lansstaten och blivit länsman, han var svår att hålla efter allmogen, pantauktioner hörde till ordningen för dagen och när tiden för tillseende av att lagen efterlevdes angående bränvinsbränningen var han dagligen ute och gjorde beslag, som det påstods ej så mycket av tjenstenit som för de sportler som tillföllo honom. Men så en vinterdag var han upp till Lysvik, på kvällen när han var på hemresan och anlände till en brant backe i norra ändan av Askerudsberget, måste han köra vackert uppför backen, kommen i övre ändan av densamma gingo der två tiggarkäringar, mäd var sin näversäck på ryggen, mitt i vägen, länsman röt med sin barskaste stämma, håll er ur vägen j - la tiggarpack, men med detsamma fick den ena käringen tag i hästens betsel och den andra drog länsmannen ur både släde och päls samt gav honom ett så grundligt kok stryk att han efter detsamma fick intaga sängen under flera månader, under exekution frågade gumman / som höll hästen, skall jag jälpa dig, Karin, nej den här sk - n sköter jag sjelv, håll du hästen Kajsa, efter skedd avbasning nedbäddades länsmannen i släden varefter hästen stäldes i väg på hemvägen. från den tiden blev länsmannen hygglig och human mot allmogen. Käringarna voro utklädda gubbar, men vilka de voro dermed teg gubben.
100 frågor
1/ Jag har inte hört något om "Pelle Jägare" nu på många år. Det är många Herrans år sedan jag hörde honom i skogen häruppe. Det var en kväll. Men det lät som om det hade varit full luften i hundar. Somliga av dem skällde fint å andra grovt. Det var ett fasligt väsen i luften, när han var ute. Vet inte vad det kunde vara. Men mor sa' att det var "Pelle Jägare". 2/ Jag har inte hört talas om att näcken var helt som en häst, men han skulle ha bakben som en häst å häst- svans. 3/ "Lucifers" släkte var ett ont släkte som regnade ned från luften. Alla onda väsen hörde dit, tomtgubbar, skogs- rået, näcken å alla de andra. De skulle kunna bli män- niskor, om någon ville byta med dem, eller om de kunde lura någon till sig. / Det skulla allt vara i en annan socken, som trollen höll på att fägna sig med julöl ut ett "dryckeshorn". När de höll på så kom det en ryttare som skulle fa- ra till kyrkan. "Trôlla" stannade hästen för honom å så gav de honom att dricka ur en bägare. Men han drack inte utan kastade ut det som var i bägaren. Så red han fort därifrån å behöll bägaren. "Trôlla" sprang efter å skrek å skulle ta honom, men då skrek ett troll från ett berg, att han skulle "ri tvärt över tôrvera". Då red han ned på åkern å då blev trollen efter. Så hörde jag sagan av mor. 7/ "Fôlk geck vilse. Å dä berodde på att di kom ut för skogråa. Dä va ho som feck skulla te dä". 8/ Vättar har jag inte hört talas om på den här trak- ten. 9/ Det var en gubbe i Källtegen, som hade "Spertus". Han hade den i en silverdosa. Det skulle vara en "dra- gare", som drog till den person, som hade den. "Spertus" såg ut som en lysmask. 12/ Det var mycket tal om "gasten". Jag mins att vi blev / skrämda för den när vi var barn. Det var något som for i luften å bräkte som ett får. Det skulle vara "gasten". Somliga kallade det för "hôresegöken". Det skulle inte vara så bra om den for över en. Men så hörde jag ock- så talas om att alla som tog livet av sig eller omkom, blev "gastar" till den tiden som de skulle ha dött en van- lig död. Den tron hade allt de gamla mycket för sig. 13/ Ett barn som blivit mördat kallades "fante". 14/ Jag har inte hört att maran ser ut som en katt. Det skulle allt vara en människa, som var "mara". När jag var i Amerika, så fick jag maran på mig en natt. Å det var som om de skulle ha lagt en stor "klomp" på bröstet på mig. 18/ De tog vara på ormskinn å kokade. Så skulle det smör- jas på, när en orm hade bitit. "Älmetjära" hade de ock- så. De tog "älmer" på träden å hade i tjära å rörde ihop. Det var bra att binda silke över där ormen hade bitit. 19/ Om en bröt av ett ben, så skulle en röra ihop fin filspån i deg å äta. Filspånet skulle gå genom / kroppen å till det brutna benet, å så skulle det gro ihop det. Så skulle en lägga gröt på för att "svôl" skulle gå ur. 23/ Benämning på engelska sjukan: rise, älta. 25/ Jag har inte sett att någon lånat mull eller ben från kyrkogården, men det var tal på det i mors barndom. Då hörde jag sägandes att sjuka gick å lånade ben om natten å låg på för att de skulle bli friska. Men jag tror inte att de fick ha dem hemma mer än i två nät- ter. Om de behöll det tredje natten, så kom den döde å tog igen det. 26/ Med en människas vård menas att en "ser valn för henne". Hon visar sig på en plats där hon i värkligheten inte är. 27/ En har ju trott att själen har varit borta från krop- pen med drömmen. En kan ju drömma att en är långt bort. 28/ Mor talade om, att hon hört talas om av sin farmor, att de flyttade kyrkklockorna från "Körkudden" till Svaneholm. Det var på vintern, så att de begagnade släde. Men "valles" det var, så brast isen å den ena / klockan for i sjön. Ingen kunde få upp den. Å där skall hon ligga ännu. De for över Mellansvan. Lillklockan skall hänga i kyrkan. Hon säger, när de ringer med hen- ne: "Tôrsten Långben, Tôrsten Långben, min make lig- ger i Mellansvan. 29/ Om en ekorre springer tvärs över vägen där en går fram skall det betyda sorg eller olycka för en själv eller någon an- nan i huset. När "kattugglan" kommer inpå väggar- na å skriker, så skall hon vänta lik. I fjol höst dog en bonde i Hallanda. Pojken i huset hade fångat en "katt- uggleonge" i ett träd invid stugan. Den hade han i en bor. Så en dag kom en granngumma å fick se den. "Den där skall du släppa ut", sade hon, "för den bådar inte något gott. Det betyder att någon skall dö". Det var inte många veckor därefter förr än husbonden i huset dog. Det var inte farligt förr än ugglan kom intill gården. När "säsärla" kom fram, så var det våren. Göken skall vara här fram i maj. Om han gal på bar kvist, så blir det hårt år. När han får höra brynstic- kan mot lien, så flyttar han å slutar gala. / När "marskråkan" kommer, så går det an att äta "spe- kekött". Det skulle också gå an att skjuta den kråkan å äta. 30/ De kastade kvistar på det ställe där någon dött. Hö- gens benämning: "ôffervål, vål". 40/ Se särskild uppteckning efter samma sagesman ang. of- ferkälla. Uppt. anm. 43/ Prosten Göransson skulle ha varit i skola i "Witten- berg". Å där fick han lära, så att han kunde binda pesten å driva bort satan. Han var prost i Gillber- ga. 44/ Den som slaktade hästar kallades "puke" eller "rac- kare". 45/ Benämning på en utgammal häst: "Höstkrake", "en ut- gammel utlevad hästkrake". 48/ Har inte hört talas om damm eller bäck vari kvinnorna ba- dat för att bli fruktsamma. 49/ De äldre brukade inbilla barnen att de små barnen kom från skogen, att en käring kom med dem eller att det var storken som kom flygande med dem. / 50/ Något av barnen skulle uppkallas efter förfädren. Det skulle vara tur med det för släkten. 52/ Det var "jättekôna" som kom å bytte till sig barn. Det barn som hon lämnade i stället kallades "bortbyting". - Se tidigare uppt. eft. samme sagesman. Uppt. anm. 54/ Det skulle inte båda något bra, när kreaturen dog. Men jag vet inte något särskilt om det. 60/ Se uppt. från sagesman i Hallanda, Uppt. anm. 62/ Se uppt. efter A.P. Johansson. Uppt. anm. 63/ Om det blev en obesådd fläck i åkern så skulle den dö under året, som sått åkern. 68/ Se tidigare uppt. efter A.P. Johansson. Uppt. anm. 69/ Om säljaren tog i kon, innan köparen ledde henne från går- den, så längtade hon. Men kon fick komma in till spi- sen först, innan hon leddes in i lagårn, å då trivdes hon. 73/ Julgrisen slaktades omkt. 14 dagar före jul och kunde man tog den tre veckor före jul också. 75/ Se tidigare uppt. efter A.P. Johansson. Uppt. anm. 86/ "den som sår efter min tid får korta strå å itnô i, sade / Urbanus. 99/ om "nôrrskene" trodde de att det var så stora fiskstim i havet, så att de glänste lång väg. 100/ På påskkvällen har de eldat på bergen och vid sjöar- na, men inte under annan kväll på året. De eldarna kal- lades för "påskeller". På Ranneberget brukade de elda "påsk- el" om påskkvällen för i världen. Det var ungdomar från gårdarna här. De drog ihop enris å torr ved å tände en stor eld, som lyste långt.
Slåtter, skörd och tröskning
Det var så bra om en hörde att "rôg-gnarka" /korn- knarren/ var i säden. Den hade gott med sig. Det växte så bra på åkern, om han var där. Den fick en nästan aldrig se. Många unra mö på vad det kunde vara. Men en trodde, att det skul- le vara en fågel. Det var inte något bra märke för skörden, om han blev borta, så att en inte hör- de till honom. Vid skördearbete brukade karlarna bara ha en vit skjorta och ett par hemvävda sommarbyxor på sig. Det skulle vara liksom litet lättare klätt vid skörden. Fruntimren hade hemvävda bom- ullsklädningar på sig. Grannarna lämnade hjälp om en var i behov av sådan. Det var lätt att få en granne till / hjälp på den tiden. Det var så mycket folk i stugorna på den tiden och så var di allt mer för att vilja hjälpa varandra. Om di såg, att en hade svårt att följa med i andtiderna, så kunde di allt komma utan att en behövde att be dem. Skära minns jag att di använde. I min ung- dom, så bruka di att så råg i svedjefall. Det var en hop stubber och stenar och ojämnheter där, så en kunde inte komma fram med lien. Då hade en "skära". Både karlar och kvinnfolk skar med den. En tog en lock med strån som fyllde handen. Så skar en av dem vid roten och lade dem till sides. Så lades den ena loc- ken efter den andra i högen tills en fick full nek. Om en blev trött i ryggen så hölls di med en och sade, att en hade fått "lepecken" i ryggen eller att latmasken hade satt sig där. Det fick allt gå långt, innan en nämnde / något om ryggen, åtminstone medan en var yng- re. Det var inte annat än att hålla på tills det gick över. "Dä ä tocke som går över" sa di gamle, å di ville inte höra på det. Bara ryggen hade fått "basta", så blev det bra. Riva fick en inte ha så att tindlarna vändes uppåt. En kunde göra något ont vid Guds äng- lar och få straff för det. Var och en hade sin ri- va. Om en pojk tyckte om en tös, så kunde han göra en särskilt lätt och fin riva åt henne, som hon skulle ha för egen del. Den måla- des och gjordes fin. Lien skulle en alltid hänga upp. Den fick inte ligga på backen, för en var rädd att någon skulle komma och skä- ra sig på den. Om en skar runt på ett gärde, så ville en helst gå medsols, och så gick en ju alltid med vinden. Om det var dubbelax i säden, så skulle det bli tvillingar i huset. / Det var tävlan mellan olika gårdar om vem som skulle bli först färdig. Dag efter dag såg en efter hur långt grannarna hade kommit. Och en ville inte vara sämre än de, utan en sträva efter att vara före och värst. Ibland var allt pojkskälmen ute om natten och gömde redskapen för att bli först. Och den som kom hem först från julottan skul- le bli först hela året. Det var ingen som utsågs att slå eller skära det sis- ta. Det blev som det föll sig. Och det gick i tur och ordning med skårarna. Den som blev sist och skar de sista stråna "tog har'n". Nu har vi har'n kvar, sa en om en hade något hörn kvar till nästa dag. "Vi tar har'n i môra". "I môra går har'n ôt". Alla var på ett ställe när en slog det sista, för då skulle en skrika och åbäka sig, så att en skrämde haren. Det kunde va- ra harar i säden. Det var på ett ställe som di höll på att skära / havre. Det var så drygt, så det ville inte ta slut någon gång. När husbonden gick hem om kväl- len en dag, så hade han ett stort järde kvar. Det var det sista. Då sa han till pigan: "Om ja hade detta jâle skure i morgon bittida, då skul- le jä gi te om det vore den bäste oxen". Nå- got mer tänkte han väl inte på det. Men när pigan kom ut om kvällen, så hörde hon att det var väsen och stoj på havrejärdet. Di skrek: "ta band och bind di lelle gôrvam." På morgonen, när husbonden och pigan kom till åkern, så var all säd skuren och upp- satt. Men då kom gubben ihåg vad han hade sagt om kvällen. När han se'n gick och såg till oxarna, så var den största oxen borta, och den kom aldrig hem mer. En tyckte inte om att få någon främmande till sig när en höll på att skära. Di kunde ha onda ögon och skämma det en hade för händer. / En bruka inte och fästa sig så mycket vid den främmande utan en höll på med arbetet. Den kärve som en band sist kallades för "lökte- nek". Den bands av de sista stråna. En tog full handen med strån - det var till en ko, så tog en full handen till nästa ko, alltså en hand åt var- je ko och en hand åt hästen. Dessa flätades ihop och sparades till julkvällen. Då tog mor i huset neken och gick till fähuset med och lös- te upp den och gav kreaturen var sin lock. Hus- bonden var med och delade till hästen det han skulle ha. Om di fick denna nek så skul- le en få tur med dem under året. Den första neken ställde vi upp på backen och sade: "stå litta, dä blir flere te av däg". Pigan fick ta reda på strån som en hade tap- pat och stänga till hål och grindar, när en hade kört in sista lasset. Så brukade en allt att ta det med på sista lasset. Ingen sär- skild bindning av dem. / Höet lades i ett hörn av ladan. Det trampades ihop hårt för att det skulle bli drygt. Det skulle en ryc- ka fram sedan, för att det skulle bli så drygt som möjligt. Tröskningen. Med tröskningen började en litet smått i oktober. Men ju längre det led mot julen, ju flitigare var folk att tröska. Jag var med och tröskade med slaga, när jag var 12 år. Jag kunde inte slå så hårt som far. Folk sa att det halta för oss när vi tröskade. Det sa "tôss" för mig. Vi trös- kade med slaga, för det fanns inte annat att tröska med. Slagan var i två delar - hand- valen och bulten. De knöts ihop med en rem. Vi lade ut nekerna vid den ena änden av lo- gen. Och så slog vi på dem med slagorna och vände dem. Den äldsta av två tröskekarlar skulle vända. Han hade största vanan. En vil- le inte gärna tröska om kvällarna för det var så att en skulle hålla tyst då. Om en tröska om / kvällen, så tröska tomten om natten. Om en inte precis trodde så mycket på det, så höll en på det gamla ändå. Det var tomten som var på logen och i ladorna. Något annat hörde jag in- te talas om. Till belysning hade en törved på logen. Det var att skaffa töre på dagen, så att en hade att lysa sig med på morgnarna. Man eldade på en stenhall. "Trösk i otte" hette det när en var uppe och tröskade kl. 2 och 3 om morgnarna. En bruka att ta beting att så och så många stör skulle en tröska för dagen. Och då visste en också, när en skulle vara färdig med trösken. På herrgårdarna var det fyra som stod på logen och tröskade /"tröske fyre"/. På bondställen och mindre ställen var det en och två. Det var i regel karlarna som trös- kade. Om det kom en främmande in på logen, så kunde drängarna vara så elaka, att de ville / lära honom "lovisa". Det var inga ord till den visan. Det var bara melodi. Och den kunde bli både fin och stygg. En var kvick och klämde slagan om nac- ken på den en ville skoja med. Så fick han skrika en stund, innan en släppte honom. Jag var ute för det och vet, att det smakade inte gott. Mössan brukade de slå av huvudet på var- andra och ge varandra någon snart med slagan efter öronen ibland också. Om inte kamraten slog ordentligt, så kunde han allt få en örfil. Tröskningen skulle vara avslutad till jul. Det berodde på, att en ville vara fri efter helgen, så att en kunde komma ut i annat arbete och förtjänster. En fick tänka på att en skul- le förtjäna någon krona under vintern.
Slåtter, skörd och tröskning
Det minns jag, att det var bäst om en fick börja skördearbetet en fredag. I början av veckan skulle en inte börja för det blev odrygt att skära och odrygt, när en fick in det i ladan. Men det är bara litet i minnet, för allt slikt gammalt var allt bortlagt så tidigt som jag började att minnas. Det var en och annan som hade sådant där kvar och trodde på det. Det fick inte vara några strån efter på åkern. Di som skar säden på den tiden kunde skära, så att det blev alldeles slätt på åkern. Detsamma var det när gräset slåddes. Några strån lämnades inte kvar oskurna på åkern. En ville inte se några strån kvar på åkern som "stog å skylta". Då blev det bara pest (?) på att en var vårdslös / och inte var nog mån om att ta tillvara det som växte åt en. En skulle ta tillvara det som väx- te åt en. Var en vårdslös, så tänkte inte Gud på en, utan då kunde han pröva en och gi en missväxt. I de sista stråna var det som en skulle "ta har'n". "I da ska vi ta har'n" bruka en att sä- ga, den dag en skulle skära det sista på åkern. Det var en osynlig hare, för en fick aldrig se den. Jag minns, när jag var liten, så vänta jag på att få se den haren, så då var jag med, när di tog det sista. När jag inte fick se någon, så sa di att inte barn kunde se den. Det var bara di som hade skurit som kunde se den. När åkern var skuren, så fick inte haren vara där längre. Di skulle köra bort den, så att han kom in i en annans sädesåker. Di hurra när di hade skurit det sista, så sprang di runt bort efter något dike och till en rågärdesgård. Om en sprang i säden, så skrämde di en och / sade, att något ont kunde komma och ta en eller att en kunde få något straff. Och det var farligast med den säden som en skulle ha till bröd. Grannarna hjälpte varandra, om det behövdes. Det blev byteshjälp. Om grannarna såg att en behövde hjälp, så kom di många gånger utan att en bad dem. Det var så den tiden, att en skulle hjälpa varandra. En brukade mest tycka att det sista en skar var så drygt. Det blev så drygt på slutet. "Tror aldrig att vi kommer te ä'n", bruka di säga. Den sista skåren kunde ju bli liten och lätt att skära eller stor och tung att hållas med. Di ville helst slippa undan den. För den som var sist, så var han sist. Den siste blev mest ut- sliten. Di andra var kvicka och satte sig och vilade sig och såg på, när den sista strä- vade sig fram till ändan. Men när han hade slängt av de sista stråna, så var di kvicka / upp och skulle "ta har'n". Nu får han "lemusa" i kroppen, sa di, om den som skar sig på lien. Di höll det för farligt att skära sig på lien. Det blev så djupa sår. Di var så rädda att di skulle skära varandra med den eller att ställa den från sig eller bära den så, att någon kunde skä- ra sig på den. Di påstod att det var sådant stål i lien, att det blev värk i kroppen efter det. Det hörde jag gamla tala på. Di skulle akta sig så att di inte skar någon tåssa. En fick otur med kreaturen, om en skar en sådan med lien. Om di skar i- hjäl henne, så grävde di ner henne i åkern. Det skulle inte gå an, att hon låg uppe på åkern. Den dagen som pojken skulle ta i tu med att slå för första gången, så skulle han bestå på "gulbenskanne". Han hade gula ben, sa di om honom. När han hade bestått på den- ne "gulbenskanna", så var han en regäll / karl. Om han inte bestod på den, så fick han lett hela slåttern. Di retade och var förargliga mot honom. Om den sista neken bara blev en liten docka /"e litta docke"/, så kasta di den på varandra och skämtade. Ingen ville ha den. Men den som hade bun- dit den, fick allt veta om det. Den skall den lil- la leka med, retades de. För det skulle bety att någon av kvinnfolken i laget var med barn, el. att hon skulle bli med barn under året. Den sista neken kallades för "löckenek". En hade "lök- ta" med skäringa. En skulle vara rädd för att det sista lasset skulle bli för litet. Ju mer en fick på det ju bättre var det. Om det var litet, så skulle en inte få så mö tur jo- la nästa år. Innan en gick från åkern, så satte en sig och vi- la en stund. En skulle titta på och njuta av det en hade gjort. Om en spillde säd på backen, när en körde / in henne, så kom "di osynlie" och tog den å då blev inte säden dryg i ladan. Bruka att lägga ett skyn- ke vid dörren, som spillsäden föll på, och så hade en ett skynke i kärran eller vagnen. Akte däj, du kunde få se "lokatten", skrämde di en och sa, om en ville hållas i husen och hop- pa i ladorna. Den som skulle "lâ i laâ" fick heta "lokatt". Han skulle lâ nekerna så väl, att inte råttorna skulle komma åt att skära sön- der säden och fördärva den. Ju bättre en lâde säden ju drygare blev det i ladan. Om det var någon som tog en liten fintlig skår så bruka di reta honom och säga, att han tog "frijreskår". Det skulle vara lätt för den som tog upp. Om det var någon som tyckte om tösen som han hade efter sig, så tog han allt mindre skår än vanligt. Var och en ville gärna bli först både att skära upp och berga in säden. När det led mot slutet på gärdena, så fick de brått. / Bara en hann hem först till husen med det sista las- set, så var det bra. Di tyckte inte att det var nå- got bra att bli sist. När di hade slått eller skurit de sista stråna, så bryna di lien - alla på en gång. Det blev ett förskräckligt brynande. När far hade kört in det sista lasset, så gick han och rakade ihop allt som blivit efter på vä- gen. Alla strån skulle med. Det lades i ladan till det andra. Efter skörden slut så hade di "skårkalas". På herrgården skulle alla drängar, pigor, statare och torpare vara med. Och då fick de en "skårgås" var sig. Så kunde di bli fägnade med gröt och mjölk och brännvin. När bönderna fick en också skårgås. Det var grannarna som var ihop. Eller också var det bara familjen. "Löktegröt" fick en sedan en hade skördat in allt. Det bruka en allt att få, när en hade kört in det sista av höet också. "Löktesmörgås" fick en, om / det bar till så att di kärnade smör den dagen en körde in det sista. Det sista som var på träden skulle fåglarna ha. När en tröskade så skulle en inte slå på bara golvet i onödan. Det let så styggt. Om slagan dängde till en för örat någon gång, så fick nissen skulden, att det var han som var ivägen. Di bruka inte att tröska om kvällarna, men på morg- narna var de vakna och var uppe i tröskningen. Kl. två fick en höra slagan. Di tröska nästan aldrig på dagen. Då var det så mycket annat att ställa med. Då höll di mest på i skogen för att skaffa ved- ### och töre, så att di skulle ha något att se vid, när di tröskade. Di hade "e lyskäring" på logen. Den satte di törvedstickor i som tändes, så att du lystes under trösken. Den sista kärven tröskades inte så hårt som de andra. Den dagen som en hade tröskat färdigt, fick en "tröskegröt" och "tröskesup". Alla säd skulle vara / tröskad till jul. Om säden fick ligga tills efter jul så blev det råttmat av det. Det var en gam- mal plägsed, att en inte skulle ha något liggan- de otröskat i ladorna efter jul.
Bondens år
1) På Eriksdagen skulle Rågen gått i ax, om Olof skall je kaka. Efter Urban skulle ej vara bra att så, då borde sådden vara utförd. 2) Linet skulle sås, då Häggen stod i full blom. När Björken blev grön, var rätta tiden för Vetesådden. 3) Med våroxen menas den ånga som uppstiger ur jorden mot solen om våren. 4. Om sjön jick upp för Nordanvind betydde det ett dåligt År. Den 25 Januari, "Pauli dag lugn å 5) ? /klar, gått år i förhoppning man har." Men stormmar det denna 6) Sunnanväder / dag, bliver det krig å örlig i alla land. 7) Om morgonen skulle både sådd å andra göromål påbörjas i annat fall kallades det ådags. 8) "April våt å Maj kall, fyller bondens lador all." 9) ? / 10) Den 1 Maj skulle man dricka merj i benen samt äta av nogon brödkaka sen Jul, för att ej få ont i ryggen av vårarbetet. Även Hästen skall ha en kaka som varit nedgrävd i Havrebingen. 11) ?(12)?)13) Linet skulle sås av kvinnor även andra sädesslag såddes av kvinnor. /(14) Man skall läsa Fader vår eller nogon annan bön, Havre till exempel skulle sås sa det föll 7 korn på ett Oxtamps storlek 15)?16)?17?18?19.20.21.) Man jick med ett lakan eller skynke å drog efter sig över andras marker för att uppsamla dagg om midsommarnatten, som sedan urvriddes över ens egna foderkrubbor eller dylikt.)22?23?)24.) Ja 25 Ja) 26?) / 27) När klöver å timotej samt renen stod i full blomning 28.?)29.) Ja för att villebrådet skulle ha nogot att äta 30) sjongare 31.) benämning på lie. (Jan.) 32)? 33) Med löktskär menades den sista skären av det sädesslaget för året, gråtareshår den sista skären på en åker 34`35.?36.?37.?38.?39?40?41?42?43?44?(45) Lars skulle slåttern vara avslutad. Mikaeli skulle potatisen upp (46)? 47( Ja) Slottergille) Skärgällkalas, när skörden var inbergad, bestående av klengåsar 48) Med lovisa menades, då nogon med prygel eller (slagan) klämde nogon över nacken. 49) Man lägger upp på Logen 8 eller 12 kärvar på var sida, sen står två man emot varann, å slår så gått de kan. 50)?)51.Nej)52.) Den som inget hadde att tröska till Vaffermäss, hadde inget, sa de gamla. 53)?54? 55. Ja) 56.?) Fågelneken eller kärven till Fåglarna som uppsattes på Julafton lades av vid tröskningen 57)? 58.) man botade bössan medels att lägga litet silver i å skuta ett trôllskott 59-60) Den som vill ha tur i jakt gräver upp nogot som heter Ekorrnötter som fins under granrötter, sedan blandas det mjölet som fins i dessa samman med krutet 61.) 62)? 63.) man skulle kasta nogot i vatnet, om intet annat så lite jord 64) ? 65) När Enen blomar var lektiden för Aborre, å Braxen kunde man börja meta när Allövet var stort som mössöron 66)? 67) En Lusciabrud var tidigt uppe å bjöd på kaffe å Lussekatter 68)? 69) så långt tibaka de gamla minas 70)? 71? / 72) Husdjuren Om Julkvällen skulle kreaturen jes Havre, varvid följande sades. Ät väl å trivs väl, i kväll är det julkväll, ta mergen i benen. Om Julottan skulle sägas, Ät väl å trivs väl, i otta är det Julottan, frågar nogon var du jort av nötta, så säg du åt upp den i malt å i salt om Julafton. 73)? Den 25 Mars skulle man springa trane, som det kallades, bestod däri att man sprang barfota till närmaste granne eller så långt en vågade sig för snö å köld. J. Hugo Andersson Flötane Sundsby P.S Skulle ja få ett bokpris vore ja tacksam fö nogon som handlar om djur eller växtriket.
Slåtter, skörd och tröskning
Jag kan åtminstone inte minnas att jag hört ta- las om något väsen i människo- el. djurgestalt som skulle vara i säden. Klädseln skulle vara tunn. En hade inte mer än en skjorta och ett par byxor på sig å ibland när det blev förvarmt togs skjortan av också. Grannarna lämnade hjälp om de bads att hjälpa. Skära har använts ända inpå senare tid. Den har vi använt att hacka löv med, ta av po- tatiskålen, ta ljung med. Råg mins jag inte att man skurit med den, men far hade varit med om det. Han hade skurit råg mellan stubbarna i skogen. De brän- de å sådde råg i skogen. Den rågen kunde de inte skära med lie utan de "lötte" ha skära. Var å en försökte allt bli först, sedan hade den som blev först detta att skryta med både länge å väl. / Det var inte annat än en tävlan. Det skulle vara så "bôrt" att bli först. Det kunde allt hända att lien å rivan var borta på morgonen och att någon varit framme å gömt det för att en skulle få gå å "för- sinka" sig med att leta. Det var dåligt att bli sist. De andra i byn brukade allt hjälpa den som blev sist. När det sista skars på åkern "tog en har'n". "Vi ha toke har'n i da'", sade man när man hade sku- rit färdigt det sista av havern eller rågen. Vet inte att man dödat något djur å grävt ned i åkern för skördens skull. Den sista neken kallades "löktenek". Den ville de allt gärna göra så stor som möjligt, för fåglarna skulle ha den på juafton. Blev det inte jämna neker, när säden sättes upp, så blev den, om han var gift, som fick den neken, änkeman, innan årets slut. Var det en ogift som fick den så skämta- de man å sade att han skulle få ett barn innan han blev gift. Man skulle inte ta så noga med sig på slutet utan låta något litet ligga / kvar, för det skulle vara välsignelse med det. Tappade strån räfsades upp å togs med hem. Intet sär- skilt med dem. Vid slåtterns slut hade de ett litet kalas. Då skulle det vara "löktsup" å "löktgröt" å vid skördens slut fick en "skårgås". Det var en kaka med smör å brun ost på. Alla som deltagit i skördearbetet skulle vara med. Tröskningen. En eller två tröskade med slaga. På större ställen, där det var rymlig loge "törskade de fyra". Vanligen ett par tröskare på varje loge. En el. flera neker lades på golvet å så slog man på dem med sla- gorna från toppen till roten och tillbaka till top- pen igen, så vändes de å man började på samma sätt, så fortgick det till man kom till andra än- dan av logen. Eller vid havertröskning så kastade den ena upp neken litet från golvet å kamraten som stod mitt emot passade på att slå till hen- ne innan hon nådde golvet. Så slog de växelvis / till dess att neken gick sönder. Fyra el. fem neker tröskades på det sättet, sedan hade man ihop den halmen å tröskade den framåt golvet - vände den framåt undan för undan å tröskade. Tröskning- en börjades i november eller början på december Sedan höll de på till dess att allt var tröskat. All tröskning skulle vara färdig till jul. Kl. 2 och 3 på morgonen var de på logarna å tröskade ("tröske otte"). Så höll de på till dess det blev ljust på morgonen. Man lyste sig med "törved". Den lades i en gryta. I senare tid användes ljus och lykta. De ville så ogärna tröska om kvällarna för de var rädda för att det inte skulle bli fred om nätterna. De ville helst vara upp i arbete på morgnarna. "Lokatten" - det var när en lade slagan om nacken på en, som kom in på logen, å klämde till. "Nu ska' du få känne på lokatten," sades det. Det var bara ett skämt. Sådana som kom på logen å inte var vana att tröska fick känna på slagan. Rätt som det var så fick han / sig en "köss" på örat av sin egen slaga. Kamraten gav hans slaga en sprätt. Mössan slogs av ibland. Det nya årets skörd togs i bruk när det gamla var slut. Man tog av det gamla så länge det var kvar.
Tjänsteandar. Hus- och gårdstomten.
Far brukade inte ha mycket att tala om, men "tom- tegôbbra" talade han om flera gånger, för han trod- de att det fanns sådana. De fanns över allt men de ville helst vara där det fanns människor och djur. I Sandtegen fanns det "tomtegôbber" sade han. De gick alldeles "ryggbare" där om kvällarna. En gång var husbonden i stallet å skulle ge häs- tarna till kvällen å då råkade han att ryta till ett slag åt hästen, som inte ville stå stilla. I detsamma kom en liten gubbe med röd "luva" å slog till honom en örfil, så att han inte viss- te var han var på en lång stund. En annan gång så såg de flera tomtar som sprang omkr. husen. Det såg ut som om de lekte och sprang / efter varandra. När husbonden skrattade, så blev de alldeles borta. Tomten visade sig som en människa. Jag har aldrig sett någon sådan fast jag legat i milor och varit ute mycket, men jag minns så väl hur de gamle talade om honom. Han var inte större än ett par års gammalt barn. Han var klädd i röd "luva" å grå vadmalskläder, Byxorna gick inte längre än ned till knäna. Strumporna voro som folk brukade mest den tiden, vita eller gråa. Så hade han träskor på fötterna. Det fanns tomtar både med och utan skägg. jag hörde talas om båda delarna. De skulle vara eldröda i ansik- tet, ha stor näsa och stora skarpa ögon. För det mesta var han osynlig. Det var bara när han trodde sig vara ensam som han var synlig också när han ville slå till någon. Tomten uppehöll sig i uthusen. Han tyckte om att bo i gamla fallfärdiga hus. Sådana ville han inte lämna. För om en rev ned sådana hus, så / stannade tomten kvar ändå och det gick inte an att bygga nytt på den gamla tomten, för han rev ned så fort de byggde. På somliga ställen var det bara en tomte, men i Sandtegen fanns det flera. Andra ord för tomte: "pyssling", nisse. Tomten var ond eller god allt efter som han blev om- huldad till. Det var inte värt att gå till ladu- gård eller stall på kvällen och dundra, skrika el. ställa till oväsen. Gjorde man det, så fick man ont av honom. Han kunde bli så farlig att han kunde släppa ut alla kräken å slå i väggarna. I Skar- bol kastade han ned stenar genom skorstenen på natten å det var för att inte han hade fått fred på kvällen. Han var god mot kreaturen, för dem gav han att äta. Hästen skötte han om. Så bara han inte på något vis blev ofredad, så var han god och snäll både mot människor och djur. Tomten bar foder till ladan, för det hörde jag mor tala om, att en tomte hade kommit till en lada med några strå på ryggen. Men fast det såg ut / som om det hade varit några strå, så var det så mycket som om han skulle ha fraktat det med häst. Om någon hånade honom, så gick det inte väl för den. Tomten blev ond för sådant och det dröjde inte förrän han hade slagit till. Han tyckte allt om att få nya kläder, men han blev så högfärdig när han hade fått dem, så det var bara dumt att ge honom något. Mor talade om efter sin mor, att en tomte brukade å hjälpa till att sikta mjölet i boden. Det var bara att ställa fram det på kvällen, så var det siktat och färdigt på morgonen. Fram till julen så hade barnen fått syn på honom å de talade om att han hade så tussiga kläder. Då tyckte de att det var synd om honom å sydde kläder, som de hängde in i boden, där han brukade hålla till. På morgonen när hon kom i boddörren, så fick hon se tomten. Han skrat- tade å sade att "grann gosse siktar inte mjöl mer", å så blev han borta. Ingen fick se honom mer, å aldrig blev mjölet siktat mer. / På julkvällen så skulle tomten ha ett "bräddat" fat med julgröt. Det ställde de i stallet eller lagården. Det var i mormors tid de brukade så. De som gjort det i senare tid ha smugit sig till att göra det för att inte folk skulle skratta åt dem.
Slakt
Alla som ville ha färskt till julen, så slakta di julgrisen vid lussetiden. Det hörde jag talas om, att somliga gick upp på själva lussotta och slakta den. Och bäst var det om en kunde kom- ma till att slakta på en fredag. Måndag gick det möjligen an men inte tisdag och torsdag. Så ha- de en ett gammalt bruk att det inte skulle gå an att slakta på nedane. Om en slaktade på ny, så fick en drygt sovel. Vi skulle slakta så tidigt på morgonen som det var möjligt. Det blev för det mesta mitt i nat- ten - eller efter kl. 1. Vi skulle stöka undan me- dan det var ro och fred och en fick vara ensam. På dagen kunde både den ene och andre kom- ma och hindra en. Och det var inte bra. / När en slakta svin, så skulle en göra på eld och sätta på "skôllvattne", det första en gjorde och elda riktigt, så att en fick det att koka snart. När slaktaren tog kniven och skulle sticka djuret, så blåste han tre gånger på kniven först. För att kni- ven skulle vara riktigt skarp, så ströks han mot förskinnet eller under skosulan. Ingen annan än slaktaren fick ta i kniven. Kom någon och rörde vid den, så blev slaktaren så ond. Det var inte mer än jämt att en skulle få se på kniven. Han kunde bli förtrollad. En var aldrig noga med att någon skulle stå och titta på. Främmande personer ville en inte ha med. Det kunde gå så, att en inte fick död på djuret. Kunde få stå där och sarga med kniven. Och blodet ville inte rinna av djuret. Jag var med om det en gång. Grannen kom och ställde sig till att titta. Till slut blev slaktaren så ond och sa, att "jag tror att rene fân ha komme hit". Då gick gran- nen, / för han förstod, att det var honom som slakta- ren menade. Se, det var så att folk kunde ha ont med sig, och då fick en otur vid slakten. Barnen fick inte vara med vid slakten. En var rädd för att di skulle härma efter och göra il- la vid varandra eller vid smådjur. De blev instängda i ett rum eller skickade till en grann- stuga. När en tog djuret ur båset, så lades ett vedträ eller en pinne i djurets ställe. Den fick en inte ta bort förrän en satte dit ett nytt djur. Det var inte värt att gå och ha medlidande med det djur en skulle slakta. Det var svårare att få liv av det då. En skulle vara morsk och ta det med kraft. För att en skulle vara mo- dig så tog en slaktsup, innan en tog till med slaktet. Men det kunde vara så, med det också, att för mycket och för litet skämde allt. Den för- sta supen lockade till sig flera och så kunde de bli sittande och glömma bort slakten tills / de var såpass påstrukna, att slakten fick skju- tas upp till nästa morgon. En skulle inte vända djuret åt norr, när en slak- tade, för åt det hållet var det så mycket ont. "Ullsöra" på hjärtat skars bort. Om en havande kvin- na åt dem, så fick barnet svarta och håriga fläckar på kroppen. "Sneppra" på lungorna skars bort. Di var inte tjänli- ga till mat. Den lilla hjärnan togs inte till vara. Den kallades för "villhjärna". Om en åt den så kunde bli tokig eller fördärvad i huvudet. Svansen av grisen fick inte barnen äta, för om di åt den, så sluta di med växinga. I hjärtat och levern skars ett kors. På "miltra" /av svin/ spådde di väderleken. Om den var tjock över allt så skulle en få en sträng vinter. För att inte kreaturen skulle få se blod och ta illa vid sig, så kastade en jord över sådant / blod som en hade spillt. När kreaturen fick se blod, så kunde di få anfall av raseri och ge sig på folk. Ett fruntimmer, som var med barn, fick inte vara med och röra blodet. Om det skvatt blod på henne, så kunde det bli blodfläckar på bar- net, så var det farligt för att det kunde få andra lyten. Di hade slaktat ett får på ett ställe. Husmora, som var med barn, kom och fick se att tungan hängde ute på fåret. Hon skvatt till och blev rädd. Barnet, som hon födde, kunde aldrig hålla tungan riktigt inne i munnen. Blodfläckar ville en aldrig se på något ställe. Det var aldrig bra.
Bröllopsseder
När det var bröllop så bjöd de inget annat än gift folk och de allra närmaste släktingarna. Syskon till brudparet var väl nästan alltid bjudna även om de var ogifta, men släktingar på längre håll fick inte gärna bjudas. När gästerna kom så hade de förningsmat med sig. Det brukade vara ett fårköttlår och en ost och tre tjocka brödkakor med smör och riven ost på och dessutom var det väl i allmänhet någon sovelmat; korv eller dylikt. I fall inte det var kyrkbröllop så följdes brudparet till prästen av följefolket, det var ett gift par som var liksom vittnen. Och så hade de med sig två smådrängar och två brudpigor. Smådrängarna och brud- pigorna var ofta de enda ogifta som var med. I första vagnen for följes folket. I den andra kom brudparet och den ene av smådrängarna körde för dem. I den tredje vagnen åkte brudpigorna och för dem körde den andre av smådrängarna. När vigseln var över och brudparet kom hem så brukade det skjutas några äreskott. Men ingen fick se skyttarna. När alla var in- / komna så bjöds först på en sup och två smörgåsar. Detta togs allt på stående fot. Sedan skedde bordsättningen. Först brukade det serveras stek och potatis och sedan någon "supemat" (soppa), det kunde vara ärter eller kål, sedan kom det någon efterrätt. Under tiden stod det en skål på bordet, där gästerna lade ner pengar åt brudparet. Sedan man hade gått upp från bordet var det ungdomens tid att komma. De bjöds aldrig utan kom ändå. De kallades för ströfolk. När de hade kommit så började dansen med detsamma. Men de skulle ha mat de också och de fick utav precis detsamma som de äldre, men någon bordsittning blev det ju inte fråga om. Varenda karl åtminstone bland ströfolket skulle dansa en "lek- ut" (dans) med bruden, och det var att en och annan bland de äldre som var med om det också. När dansen var dansad skulle hon ha pengar som hon samlade i en skål. Så höll de på till långt fram på natten. Men jag minns en gång på ett bröllop i Lekvattnet att inte ströfolket gick alls, utan de höll på ända fram till morgonen, så att de äldre inte fick sova alls. Här i Fryksände brukade de allt gå hem fram på småtimmarna. Åt de gästerna som var kvar över natten bäddades i gemen- / samma rum för båda könen. Andra dagen på e.m. började dansen igen så fort ströfolket kom. Förut hade de tagit igen sig litet. Men jag minns en gång en annandag jul, när det var två bröllop i Västanvik. På morgonen for det ena brudparet till det andra och bjöd dem på mat på sängen. Sedan for de hem och då fick det andra brudparet lov att stiga upp och fara till det första och bjuda dem på mat igen. Om bröllopet varade i tre dagar, och det brukade det nog i allmänhet göra, så var det likadant varje dag, att ströfolket kom på eftermiddagen och så blev det dans. Men på den sista dagen då bar de mjölk med sig när de kom, och den skulle de använda till att koka brudgröten utav. Den var av risgryn och en böna hade de i den också, och den som fick den skulle bli gift nästa gång. Och så rimmade de till gröten. Nu var ströfolket med också. Det var den enda gången under bröllopet som både de äldre och ströfolket åt tillsammans och den enda gången som ströfolket var ordentligt bordsatt. Antingen åt de gröten med mjölk eller med smörhål, det var hur man ville ha det. Men de försökte på alla möjliga vis göra några skälmstycken med gröten, så att man fick vara försiktig, när / man skulle äta den. När brudgröten var äten då var det också slut på bröllopet. Då blev det ingen dans mer, och var och en gick sedan hem till sitt. Men söndagen efter bröllopet skulle brudparet i kyrkan. Då var de "kåpbrudpar" och det hela kallades för kåpbröllop. Brudpigorna och smådrängarna var med då också. De hade med sig karameller och socker och delade ut i bänkarna under det tjänsten pågick, och de hade även "åderkålång" med sig och stänkte ut över folket. Det brukade vara mycket folk i kyrkan den dagen också för att se på dem.
Slåtter, skörd och tröskning
[ Slåtter hade en ingen annan än att gå å slå vid myrar i skogen å på backar. Det var att ta till reda det en kunde få tag i här å där. Både karlar och kvinnfolk fick hjälpas åt. Det var att gå man ur huse. Barnen togs med. Karlarna slog å kvinnfolken var med å räf- sade å samlade ihop gräset. Var å en hade brått att få sitt. Hjälp av grannarna var just inte att få. Det kunde vara mot slutet, om det var någon som hunnit fortare undan. ] [ Skära användes ännu. Förr mins jag att skä- ran begagnades att skära råg i fallen med. Det brukades så att skogen höggs ned å brän- des, sedan såddes råg i askan. Skäran be- gagnas att ta löv med, å om en skall ha / in litet gräs i ladugården så tar man skäran å slår av med. Men det är mest gamla som har denna vanan kvar. Nu användes lien huvudsakligen att slå med. ] Om lien hade blivit "skämd", för det var inte säkert för trolldom, så tog en lien å ställde mot ett träd, på norra sidan om trädet, å sköt över den. Det onda hade inte makt med den sedan. Om far blev trött å inte kände sig som han skulle, när han skar säden, så skulle han få motgång, sade han. Säden var inte un- nad åt honom. Ingen särskild tävlan att bli först färdig med arbetet. Var å en arbetade det han förmådde Men det skulle göras så fort en orkade. Man utsåg ingen särskild att skära det sista, utan det fick den göra som kom i tur. Alla strån togs väl tillvara. Man gick å ploc- kade upp strån å ax som man hade / tappat. Dessa lades i ladan till det andra. Om en inte tog vara på dessa strån så blev det ingen drygsel i säden. För att höet skulle bli drygt, så lades det i la- gom stor stack i ladan, så trampades det ihop så mycket man orkade. Vid skördens slut fick en "skårgröt". Tröskning. [ Man började tröska när korna hade ställs in i "fuggeshuset" för året eller när det frös ned, så att det började bli vinter. Kl. 3 el. 4 på mor- gonen började tröskningen. "Töreveljus" sattes i en springa i logbalken, så att en skulle se att tröska. Vid 6-tiden gick en in å åt fru- kost. Brukade att hålla på till mörkning- en. Men det var också mycket det bruket att man höll på att tröska tills dagsljuset. Så slutade man. Bara tröskade om morg- narna. Man kastade upp 30 kärvar ur ladan på logen / å lade i ett hörn. Det var ett "unlag". Vid tröskningen lades kärvarna i två "refter", topparna ihop å rötterna vända mot logbal- karna. Så tröskades först ena sidan, sedan löstes kärvarna å vändes på andra sidan Så tröskades de på nytt. Så vändes de med slagan med en knyck, så att rotändarna kom att ligga mot varandra. Tredje gången trös- kades rotändarna riktigt. Se'n var det fär- digt att skafa upp halmen å ta nya kär- var. 1-4 personer tröskade på en och sam- ma loge. Det mest vanliga var 1 och 2 personer. - Tröskarna stod mitt för varandra en på vardera sidan om kärvarna. ] En skulle inte tröska i mörkningen. Det skul- le inte vara buller då. Tomten var va- ken, när det började mörkna. [ Jag kan inte säga att det var något bestämt när tröskningen skulle vara avslutad. Man brukade tröska litet i sänder, så det kun- de / allt dröja ut till fram efter jul innan det blev färdigt. Det blev som drygare, om en tröskade på det viset å inte tog allt på en gång. Kvinnfolken tröskade lika bra som karlar- na. När karlarna hade annat att göra, så fick kvinnfolken tröska. ]
Bidrag till Verml. Tidns folkminnes
(Bidrag till Verml. Tidn:s folkminnes- tävlan) Vaggvisor från Dalby -1- Hadd je mej e fingerbôr malt å e tôppa hômle se skull je brygi mej gôtt öl femtan tônner fulle. I Hallingdal i Tespolann der bor en man sôm gôtt göra kann surt öl å bränt brö å getabockkytt sôm han hadde. -2- Je satte mej på huskilåg å huske mej så gärna da tapp je bort mi bjälleko sôm hette Röde gullstjärna Röde gullstjärna lôcke je på Röde gullstjärna svare mej då se näre mej, se näre mej. -3- Tu lu love, tolv man i skoge. Tolv man äro de, tolv svärd bära de vallhund den hänga de bjällkona flänga de nôta å mej vill di ha se langt nol å öst under Dovre fjäll Der gal göken, der blommer löken, / der skvittrer svala, der blåser trana, der ska vi vara ifrå jul å te påskekväll -4- Ve ska ro te Dannemark å köp en häst för e halva mark sättn på en högen stall å gin hy å langen halm. Hästen han börri å hecke käringa trôdd han vill ha drecke käringa tog bå bött å spann, å geck se dit sôm källa rann. Men bötta ho sack å spann han flöt å käringa satt på lann å töt Men gubben han hadd e krocketa tann högg käringa i ryggen å drog ho i lann. -5- Kråka ho satt på ladutak å tale te sine små dôttre hôrt ska ve gå i år, ve fryser ôm våre små fôttre? Jo ve ska ro te Dannemark å köpe skor för e halva mark å sätte på våre små fôttre -6- Ickôn han geck på ängen å slog å ne må trô han snôrde. Skata rak å kråka drog å svartte katten ho körde. Tre lo pepperkôn, / trana ho blåser i ôllihôn å katta ho spelar på trômma Fyra mösser gå i dans, se hela jola dunnrer Inte gâr je nô mer i dag, föränn je får sex öre. - Sex öre, sex öre. -7- Klapp i hannan å fös bort hunnan sog du räven der han sprang. Räven sprang å rômpa slang. Räven gjorde inte vägen lang, imella galan. -8- Skjatt du katta du bränner dej rättnu kom räven å skrämmer dej, skjatt du katta å räven. -9- De va e gammela käring som inga barn hade då tog ho sej en fôlong å la i si vagge. Tuss tulla lulla långskanken lange ben har du Lever du te hösten så blir du lik far din Da går du bort i galan å super dej full. -10- Kong Orre han skulle till gästabud fare då hadd han inga strômper uppå sig att drage. Strômpan di hänger i appulagren. Telleritå barna är små. forts. / Jäntan e små, tusen daler för två. Pôjkan e dyr, en gitlort för fyr. -11- Je ska lulle barna små, å tjene mej e kake. Om je inga kake får, se ska je lätte lulla stå å lätte barna gråte. L. H.
Tjänsteandar. Hus- och gårdstomten
Far brukade inte ha så mycket att tala om, men "tomtegôbbra" talade han om flera gånger, för han trodde att det fanns sådana. De fanns över allt men de ville helst vara där det fanns människor och djur. I Sandtegen fanns det "tomtegôbba" sade han. De gick alldeles "ryggbare" där om kvällarna. En gång var husbonden i stallet å skulle ge hästarna till kvällen. Å då råkade han att ryta till ett slag åt hästen, som inte ville stå stilla. I detsamma kom en liten gubbe med röd "luva" å slog till honom en örfil, så att han inte visste var han var på en lång stund. En annan gång så såg de flera tomtar som sprang omkring husen. Det såg ut som om de lekte och sprang efter varandra. När husbonden skrattade så blev de alldeles borta. Tomten visade sig som en människa. Jag har aldrig sett någon sådan fast jag legat i milor och varit ute mycket, men jag minns så väl hur de gamle talade om honom. Han var inte större än ett gammalt barn. Han var klädd i röd luva å grå vadmalskläder. Byxorna gick inte längre än ned till knäna. Strumporna voro som folk brukade mest den tiden, vita eller gråa. Så hade han träskor på fötterna. Det fanns tomtar både med och utan skägg. Jag hörde talas om båda delarna. De skulle vara eldröda i ansiktet, ha stor, näsa och stora skapra ögon. För det mesta var han osynlig. Det var bara när han trodde sig vara ensam som han var synlig också när han ville slå till någon. Tomten uppehöll sig i uthusen. Han tyckte om att bo i gamla fallfärdiga hus. Sådana ville han inte lämna. För om en rev ned sådana hus, så stannade tomten kvar ändå och det gick inte an att bygga nytt på den gamla tomten för han rev ned så fort de byggde. På somliga ställen var det bara en tomte, men i Sandtegen fanns det flera. Andra ord för tomte: "Pyssling", nisse. Tomten var ond eller god allt efter som han blev omhuldad till. Det var inte värt att gå till ladugård eller stall på kvällen och Snudra, skrika el. ställa till väsen. Gjorde man det , så fick man ont av honom. Hamn kunde bli så farlig att han kunde släppa ut alla kräken å slå i väggarna. I Skarbol kastade han ned stenar genom skorstenen på natten, å det var för att inte han hade fått fred på kvällen. Han var god emot kreaturen, för dem gav han att äta. Hästen skötte han om Så bara han inte på något vis blev ofredad, så var han god och snäll både mot människor och djur. Tomten bar foder till ladan, för det hörde jag mor tala om, en tomte hade kommit till en lada med några strå på ryggen. Men fast det såg ut som att det hade varit några strå så var det så mycket, som han skulle ha fraktat det med häst. Om någon hånade honom, så gick det inte väl för den. Tomten blev ond för sådant och det dröjde inte förrän han hade slagit till. Han tyckte om att få nya kläder, men han blev så högfärdig när han hade fått dem, så det var bara dumt att ge honom något. Mor talade om efter sin mor, att en tomte brukade å hjälpa till att sikta mjölet i boden. Det var bara att ställa fram det på kvällen, så var det siktat och färdigt på morgonen. Framtill julen så hade barnen fått syn på honom å de talade om att han hade så trasiga kläder. Då tyckte de att det var synd om honom å sydde kläder, som de hängde in i boden där han brukade hålla till. På morgonen när han kom i boddörren, så fick han se tomten. Han skrattade och sade att "grann gosse siktar inte mjöl mer", å så blev han borta. Ingen fick se honom mer, å aldrig blev mjölet siktat mer. På julkvällen så skulle tomten ha ett "bräddat" fat med julgröt. Det ställde de i stallet eller lagården. Det var å mormors tid de brukade så. De som gjort det i senare tid ha smugit sig till att göra det för att inte folk skulle skratta åt dem.