Transkriberad uppteckning

Allmogens liv för 80 och 90 år sedan i Fryksdalen och särskildt i Lysvik upptecknadt efter berättelser av min far född i Lysvik år 1841. Askerud Ingmår den 11 okt 24 P.A. Larsson / På 1830 talet för snart hundra år sedan voro seder och bruk annorlunda än nu för tiden, som min gamla far i min ungdom berättade åtskilliga drag av livet på den tiden bland allmogen, så vill jag härmäd försöka återgiva desamma. Han var bondson på ett medelstort jordbruk i Lysvik, familjen bestod av far och mor, fyra vuxna söner samt 2 vuxna döttrar, jämte en dräng och en piga, av kreatur föddes på gården tre hästar tolv till fjorton kor förutom en massa får, kalvar och svin. På hösten när allt utarbete var undangjort så började för karlarna arbete i skogen mäd hopkörning av milveden, två till tre milor skulle på hösten före jul kolas, far sjelv och en av sönerna voro vid milan och kolade, der hadde de sällskap av tomten, samt andra osynliga varelser och stodo de väl hos desamma blevo de ständigt i tid varnade, om de råkade insomna och det var något fel mäd milorna, men om de på något vis förargade dem / gjorde de dem alla möjliga förtret. Förutom kolning förekom malning vid s.k. Hem eller Skvalltkvarnar, hela byalaget egde gemensamt en kvarn mäd ett par stenar på vilken all maltning förekom, densamma var dynglugd d.v.s. varje hushåll hadde ett eller flera dygn att mala på densamma. Wid dessa bäckkvarnar var tomtarnas tillhåll, ofta stannade kvarnen utan någon anledning om man då tittade efter kunde man få se en liten grå tomte mäd röd toppluva hålla igen vattenjulet, om man förehöll sig tyst och lugn började snart kvarnen gå mäd fördubblad styrka, en gubbe som vid ett dyligt tillfälle frågade om lillen ville hava tobak, fick sig en sinkadus av tomten så han höll på att ramla ur kvarnen. Straks före jul hemforslades julveden, det var att fara till skogen med s.k. drögor efter stora torrfuror som hemforslades och på Luciadagens morgon höggs julveden då man måste vara uppe i ottan, det bestods den morgonen tre frukostar då det nybryggda julbränvinet och ölet avprovades. Till Jul måste / all Bryggd, Bak samt Slagt vara avslutad samt allt pyntadt och fejadt. På Julafton intogs i "kåven" ett rum på sidan om köket ett stort kar, samt uppvärmdes vatten i den stora spisen varefter alla husets mädlemmar togo sig ett varmbad, golvet i storstugan täcktes mäd halm varefter Julbordet dukades, två trearmade hemstöpta ljus tronade på Julbordet bredvid ölstånkan mäd kraftigt hembrygdt Julöl samt flaskan mäd tredje Gustafs namn i guld uppå, förutom stora fat mäd mat. Sedan kreaturen fått sig extra förplägning samt tomten sin skål mäd mat, framtog husfadern bibel och läste ett kapitel derur som i andagt mäd blottade huvuden avhördes av alla, derefter bjödos alla husets vuxna medlemmar av husbonden på en sup varefter en riklig kvällsvard intogs. På Julafton gingo alla tidigt till sängs enär man måste i tid upp och till kyrkan i Julottan. Tidigt på Juldagsmorgonen rustades till kyrkfärd och alla som kunde komma iväg reste till kyrkan, både gående och åkande hadde stora torrvedsbloss / att lysa sig mäd, vid kyrkan utom kyrkmuren kastades desamma i en hög och blev det av desamma på morgonen ett flammande bål. När det var slut i kyrkan skyndade sig alla att komma fort hem enär de som blevo först fingo före de andra in sin skörd nästkommande sommar. Kappkörning hörde till ordningen vid hemfärden från Julottan. Efter hemfärden från kyrkan tillbragdes Juldagen i stillhet. Annandag Jul voro byggdens ungersvennar uppe i god tid samt gingo till grannarnas ladugårdar vilka de skottade och fejade varvid de blevo inbjudna och fägnade både mäd mat och framför allt bränvin. På ett och annat ställe där de ej stodo väl till boks hos pojkarna, kunde hända att största delen av gödselstaden befann sig i Ladugården och i stället för att skotta ut hadde pojkarna skottadt in i Ladugården. På annandagen började de egentliga Julkalasen, brölopp firades, slägt och vänner skulle besökas och glädjen stod högt i tak. Mellan Jul och nyår upplästes i kyrkan kungörelse från hyttorna i Bergslagen pris å malmkörningen vid de olika hyttorna, straks efter nyår begav sig de bönder / som ej voro upptagna mäd kolkörning till Bergslagen på malmkörning, på de små smalmedade malmslädarna lassades förnödenheter åt häst och karl för en tid av fjorton dagar, vid hyttorna fans körstugor jämte stallar der körarna fingo gratist logi, der var liv och leverna när från ett tjog upp till femtio körkarlar voro samlade i ett rum, tidigt om morgonen vid tvåtiden körde de ut den långa vägen till gruvorna, kappkörning egde dagligen rum emedan alla ville komma först för att slippa vänta, vid två eller tretiden på em. voro alla åter tillbaks vid hyttan, förtjensten för dag uppgick från tre till högst fem kronor beroende på vägens längd vid olika hyttor till gruvan, jämte extra förplägning bestående av tobak och bränvin. Efter fjorton dagar gjordes en resa hem efter mat åt häst och karl, dylika resor gjordes upp till fyra eller fem under vintern, förtjensten under vintern kunde uppgå till hundrafemtio eller hundrasjuttiofem kronor och voro bönderna högst belåtna mäd sin vinterförtjenst. / Kvinorna voro ej heller under vintern syslolösa, förutom kreaturens vård måste spinnas och vävas ty alla kläder voro hemgjorda, kardor och spinråcken gingo i kapp till sena kvällen. På våren begåvo sig särskildt från Lysvik unga raska drängar och bondsöner till Norrland på flottning under sommaren, det var att taga rensel på ryggen och gående begiva sig över de stora dalaskogarna, resan kunde räcka upp till fjordon dagar. Deruppe fingo de höga dagspeningar ända upp till två å tre kronor pr dag. De hemmavarande hadde vårsådden att tänka på, som redskapen voro primitiva fodrades stort arbete, all vallbrott måste handhackas i ytan emedan mäd de små raktimrade harvarna ej nog mull kunde upprivas, vid gödsellasstning andvändes träskovlar enär andra redskap ej funnos, när sådden var gjord företogs färden till fäbodarna mäd kreaturen, efter Midsommar vidtog slåttern och var det att börja om morgonen vid tretiden mäd slåttern och sedan hålla på till vid niotiden på fm. varefter höet skulle tillvaratagas och hässjas, av / råg såddes obetydligt, huvudbeståndsdelen bestod av havre och korn. Kom så första Fredagen i Oktober och med den Ombergs marknad i Sunne vilken besöktes av hela Fryksdalen, der träffades slägtingar och bekanta. Hästar såldes och byttes, kvinnorna köpte sialar och silkesdukar och mången ungersven mötte här sin hjärtas utvalda eller rättare den som föräldrarna utsett till hans blivande följslagerska och psalmbok samt ring köptes, varje bonde mädförde en försvarlig matsäck i sin kärrlåda jämte en eller flera flaskor Bränvin, der gingo bekanta från den ena kärran till den andra och största delen av gubbarna togo sig en ordentlig florshuva, sedan blev det nog både slagsmål och kappkörning, men någon större olycka hördes sällan inträffa. På hösten skulle varje bonde hava många slags handtverkare längre eller kortare tid beroende på familjens storlek. Skomakaren mäd sina gesäller skulle göra minst två par skor åt varje familjemedlem Skräddaren minst en kostym kläder samt skinnaren fårskinspelsar och fällar, då var det liv och lust i den / stora bondstugan om höstkvällarna, bonden och hans söner arbetade mäd hemslöjd kvinnorna vid spinnråcken och skomakaren eller skräddaren mäd sitt arbete, det hela utom något talgjus upplyst av en väldig brasa i den stora öppna spisen. Så var det tröskningen som skedde mäd slaga, redan kl. tre på morgonen dundrade slagorna på logen. Så levde och arbetade för snart ett sekel tillbaks våra förfäder här i fryksdalen, hos bönderna i allmänhet var det godt om kraftig mat, torpare samt fattiga arbetare hadde det nog ganska strävsamt och fattigt, på Herrgårdarna börjades arbetet kl. 5 på morgon och slutades kl. 8 på kvällen, så kunde torparen hava en halv mil till sitt hem att färdas morgon och kväll, med den ringa dagspenning som gavs på den tiden blev det nog svält för mången torpare som hadde stor familj. Många fattiga särskildt från Östmark kommo utöver fryksdalen på bettling, en massa gubbar sandskyldiga orginal gingo från gård till gård samt voro många av dem välkomna för sin munvighet och galna upptåg. / Åbergsgubben. I min barndom bodde en bit från mitt hem Åbergsgubben, för oss pojkar var det ett stort nöje att besöka gubben, han bodde i en liten stuga invid landsvägen der densamma gick över bergåsen, det var en av de minsta stugor som jag någonsin sett, hela den ena gavel upptogs av dörren den ena långväggen av ett fönster samt andra gavel av en öppen spis, der var endast rum för en liggsoffa ett litet bord vid fönstret samt en stol. Gubben som vid tiden jag minnas honom väl var sina åttio år, var nu krokig och hopsjunken men godhet och välvilja mot oss pojkar framlyste ständigt ur hans mäd grått stubbigt skägg och långt hår omkransade ansikte. Under sina krafts dagar var han brukssmed och en av de kraftigaste karlar på sin tid. Hur han på gamla dagar kunde reda sig i sin lilla stuga visste vi pojkar ej, men dels fick han väl något understöd från det bruk som han i hela sitt liv arbetat för och så mins jag att han visade oss att han fått pengar från sin son som slagit sig gott fram ute i värden. Oss pojkar var det ett stort nöje för honom / att språka mäd, han hadde en stor svarvad ask, i vilken han förvarade knappar, bland andra stora messingknappar av den sort som av soldaterna på den tiden begangnades, jag fick en gång lov av min mor att gå till gubben mäd åtskilliga matvaror, då tog gubben fram sin ask och gav mig ett par av sina stora messingknappar, en gåva som blev på det varmaste mottagen. Det berättades om gubben att när han i sina krafts dagar arbetade i brukssmedjan vid Björkefors, kom brukets egare Brukspatron Tjäder ("Sannoligt Sintram i Gösta Berlings saga") in i smedjan samt tyckte att gubben arbetade för långsamt, varför han tillsade honom att infinna sig på kontoret. Om en arbetare på den tiden efter patrons tycke ej var honom till lags, blev han inkallad på kontoret der han erhöll en avbasning av en käpp, antingen av patronen sjelv eller en av hans bokhållare. Emmellertid Åberg klev på den bestämda tiden lungt in på kontoret till patron och bokhållare, vid hans ankomst upprepade patronen sin tillsägelse i smedjan, att du / skall arbeta på Åberg. Med sin grova basröst svarade Åberg, när jag gör så mycket jag förmår kan ingen fodra mera av mig och är ej patron nöjd dermed skall han få se sina egna tarmar! Dervid framsträckte Åberg sina stora smedhänder. Patronen vände sig då till en av bokhållarna och befalde honom slå i en sup åt Åberg och så var den avbasningen gjord. Så fort som tillfälle gavs gingo han och en annan gubbe i Askerudsberget och letade efter gömda tjuvsaker emellertid utan resultat, en stortjuv från Östmark hadde i gubbens ungdom stulit en mängd kyrksilver som han sedan gräft ned som det påstods i ovanstående berg samt sedan kommit i fängelse och der avlidit utan att uppgiva var det blivit gömdt, och har ännu detsamma ej återfunnits. Gubben berättade för oss unga en mängd saker från sin ungdom, men har jag till största delen glömt detsamma, en händelse som han berättade vill jag emellertid här nedan försöka återgiva, nämligen när Östmarkkäringarna piskade länsmannen på Askerudsberget. Wid tiden för husbehovsbränningens avskaffande bodde / på Södra Viken i Sunne, som då var länsmansgård en f.d. Fanjunkare som övergått till lansstaten och blivit länsman, han var svår att hålla efter allmogen, pantauktioner hörde till ordningen för dagen och när tiden för tillseende av att lagen efterlevdes angående bränvinsbränningen var han dagligen ute och gjorde beslag, som det påstods ej så mycket av tjenstenit som för de sportler som tillföllo honom. Men så en vinterdag var han upp till Lysvik, på kvällen när han var på hemresan och anlände till en brant backe i norra ändan av Askerudsberget, måste han köra vackert uppför backen, kommen i övre ändan av densamma gingo der två tiggarkäringar, mäd var sin näversäck på ryggen, mitt i vägen, länsman röt med sin barskaste stämma, håll er ur vägen j - la tiggarpack, men med detsamma fick den ena käringen tag i hästens betsel och den andra drog länsmannen ur både släde och päls samt gav honom ett så grundligt kok stryk att han efter detsamma fick intaga sängen under flera månader, under exekution frågade gumman / som höll hästen, skall jag jälpa dig, Karin, nej den här sk - n sköter jag sjelv, håll du hästen Kajsa, efter skedd avbasning nedbäddades länsmannen i släden varefter hästen stäldes i väg på hemvägen. från den tiden blev länsmannen hygglig och human mot allmogen. Käringarna voro utklädda gubbar, men vilka de voro dermed teg gubben.