Transkriberad uppteckning

Det var så bra om en hörde att "rôg-gnarka" /korn- knarren/ var i säden. Den hade gott med sig. Det växte så bra på åkern, om han var där. Den fick en nästan aldrig se. Många unra mö på vad det kunde vara. Men en trodde, att det skul- le vara en fågel. Det var inte något bra märke för skörden, om han blev borta, så att en inte hör- de till honom. Vid skördearbete brukade karlarna bara ha en vit skjorta och ett par hemvävda sommarbyxor på sig. Det skulle vara liksom litet lättare klätt vid skörden. Fruntimren hade hemvävda bom- ullsklädningar på sig. Grannarna lämnade hjälp om en var i behov av sådan. Det var lätt att få en granne till / hjälp på den tiden. Det var så mycket folk i stugorna på den tiden och så var di allt mer för att vilja hjälpa varandra. Om di såg, att en hade svårt att följa med i andtiderna, så kunde di allt komma utan att en behövde att be dem. Skära minns jag att di använde. I min ung- dom, så bruka di att så råg i svedjefall. Det var en hop stubber och stenar och ojämnheter där, så en kunde inte komma fram med lien. Då hade en "skära". Både karlar och kvinnfolk skar med den. En tog en lock med strån som fyllde handen. Så skar en av dem vid roten och lade dem till sides. Så lades den ena loc- ken efter den andra i högen tills en fick full nek. Om en blev trött i ryggen så hölls di med en och sade, att en hade fått "lepecken" i ryggen eller att latmasken hade satt sig där. Det fick allt gå långt, innan en nämnde / något om ryggen, åtminstone medan en var yng- re. Det var inte annat än att hålla på tills det gick över. "Dä ä tocke som går över" sa di gamle, å di ville inte höra på det. Bara ryggen hade fått "basta", så blev det bra. Riva fick en inte ha så att tindlarna vändes uppåt. En kunde göra något ont vid Guds äng- lar och få straff för det. Var och en hade sin ri- va. Om en pojk tyckte om en tös, så kunde han göra en särskilt lätt och fin riva åt henne, som hon skulle ha för egen del. Den måla- des och gjordes fin. Lien skulle en alltid hänga upp. Den fick inte ligga på backen, för en var rädd att någon skulle komma och skä- ra sig på den. Om en skar runt på ett gärde, så ville en helst gå medsols, och så gick en ju alltid med vinden. Om det var dubbelax i säden, så skulle det bli tvillingar i huset. / Det var tävlan mellan olika gårdar om vem som skulle bli först färdig. Dag efter dag såg en efter hur långt grannarna hade kommit. Och en ville inte vara sämre än de, utan en sträva efter att vara före och värst. Ibland var allt pojkskälmen ute om natten och gömde redskapen för att bli först. Och den som kom hem först från julottan skul- le bli först hela året. Det var ingen som utsågs att slå eller skära det sis- ta. Det blev som det föll sig. Och det gick i tur och ordning med skårarna. Den som blev sist och skar de sista stråna "tog har'n". Nu har vi har'n kvar, sa en om en hade något hörn kvar till nästa dag. "Vi tar har'n i môra". "I môra går har'n ôt". Alla var på ett ställe när en slog det sista, för då skulle en skrika och åbäka sig, så att en skrämde haren. Det kunde va- ra harar i säden. Det var på ett ställe som di höll på att skära / havre. Det var så drygt, så det ville inte ta slut någon gång. När husbonden gick hem om kväl- len en dag, så hade han ett stort järde kvar. Det var det sista. Då sa han till pigan: "Om ja hade detta jâle skure i morgon bittida, då skul- le jä gi te om det vore den bäste oxen". Nå- got mer tänkte han väl inte på det. Men när pigan kom ut om kvällen, så hörde hon att det var väsen och stoj på havrejärdet. Di skrek: "ta band och bind di lelle gôrvam." På morgonen, när husbonden och pigan kom till åkern, så var all säd skuren och upp- satt. Men då kom gubben ihåg vad han hade sagt om kvällen. När han se'n gick och såg till oxarna, så var den största oxen borta, och den kom aldrig hem mer. En tyckte inte om att få någon främmande till sig när en höll på att skära. Di kunde ha onda ögon och skämma det en hade för händer. / En bruka inte och fästa sig så mycket vid den främmande utan en höll på med arbetet. Den kärve som en band sist kallades för "lökte- nek". Den bands av de sista stråna. En tog full handen med strån - det var till en ko, så tog en full handen till nästa ko, alltså en hand åt var- je ko och en hand åt hästen. Dessa flätades ihop och sparades till julkvällen. Då tog mor i huset neken och gick till fähuset med och lös- te upp den och gav kreaturen var sin lock. Hus- bonden var med och delade till hästen det han skulle ha. Om di fick denna nek så skul- le en få tur med dem under året. Den första neken ställde vi upp på backen och sade: "stå litta, dä blir flere te av däg". Pigan fick ta reda på strån som en hade tap- pat och stänga till hål och grindar, när en hade kört in sista lasset. Så brukade en allt att ta det med på sista lasset. Ingen sär- skild bindning av dem. / Höet lades i ett hörn av ladan. Det trampades ihop hårt för att det skulle bli drygt. Det skulle en ryc- ka fram sedan, för att det skulle bli så drygt som möjligt. Tröskningen. Med tröskningen började en litet smått i oktober. Men ju längre det led mot julen, ju flitigare var folk att tröska. Jag var med och tröskade med slaga, när jag var 12 år. Jag kunde inte slå så hårt som far. Folk sa att det halta för oss när vi tröskade. Det sa "tôss" för mig. Vi trös- kade med slaga, för det fanns inte annat att tröska med. Slagan var i två delar - hand- valen och bulten. De knöts ihop med en rem. Vi lade ut nekerna vid den ena änden av lo- gen. Och så slog vi på dem med slagorna och vände dem. Den äldsta av två tröskekarlar skulle vända. Han hade största vanan. En vil- le inte gärna tröska om kvällarna för det var så att en skulle hålla tyst då. Om en tröska om / kvällen, så tröska tomten om natten. Om en inte precis trodde så mycket på det, så höll en på det gamla ändå. Det var tomten som var på logen och i ladorna. Något annat hörde jag in- te talas om. Till belysning hade en törved på logen. Det var att skaffa töre på dagen, så att en hade att lysa sig med på morgnarna. Man eldade på en stenhall. "Trösk i otte" hette det när en var uppe och tröskade kl. 2 och 3 om morgnarna. En bruka att ta beting att så och så många stör skulle en tröska för dagen. Och då visste en också, när en skulle vara färdig med trösken. På herrgårdarna var det fyra som stod på logen och tröskade /"tröske fyre"/. På bondställen och mindre ställen var det en och två. Det var i regel karlarna som trös- kade. Om det kom en främmande in på logen, så kunde drängarna vara så elaka, att de ville / lära honom "lovisa". Det var inga ord till den visan. Det var bara melodi. Och den kunde bli både fin och stygg. En var kvick och klämde slagan om nac- ken på den en ville skoja med. Så fick han skrika en stund, innan en släppte honom. Jag var ute för det och vet, att det smakade inte gott. Mössan brukade de slå av huvudet på var- andra och ge varandra någon snart med slagan efter öronen ibland också. Om inte kamraten slog ordentligt, så kunde han allt få en örfil. Tröskningen skulle vara avslutad till jul. Det berodde på, att en ville vara fri efter helgen, så att en kunde komma ut i annat arbete och förtjänster. En fick tänka på att en skul- le förtjäna någon krona under vintern.