Transkriberad uppteckning

När det var bröllop så bjöd de inget annat än gift folk och de allra närmaste släktingarna. Syskon till brudparet var väl nästan alltid bjudna även om de var ogifta, men släktingar på längre håll fick inte gärna bjudas. När gästerna kom så hade de förningsmat med sig. Det brukade vara ett fårköttlår och en ost och tre tjocka brödkakor med smör och riven ost på och dessutom var det väl i allmänhet någon sovelmat; korv eller dylikt. I fall inte det var kyrkbröllop så följdes brudparet till prästen av följefolket, det var ett gift par som var liksom vittnen. Och så hade de med sig två smådrängar och två brudpigor. Smådrängarna och brud- pigorna var ofta de enda ogifta som var med. I första vagnen for följes folket. I den andra kom brudparet och den ene av smådrängarna körde för dem. I den tredje vagnen åkte brudpigorna och för dem körde den andre av smådrängarna. När vigseln var över och brudparet kom hem så brukade det skjutas några äreskott. Men ingen fick se skyttarna. När alla var in- / komna så bjöds först på en sup och två smörgåsar. Detta togs allt på stående fot. Sedan skedde bordsättningen. Först brukade det serveras stek och potatis och sedan någon "supemat" (soppa), det kunde vara ärter eller kål, sedan kom det någon efterrätt. Under tiden stod det en skål på bordet, där gästerna lade ner pengar åt brudparet. Sedan man hade gått upp från bordet var det ungdomens tid att komma. De bjöds aldrig utan kom ändå. De kallades för ströfolk. När de hade kommit så började dansen med detsamma. Men de skulle ha mat de också och de fick utav precis detsamma som de äldre, men någon bordsittning blev det ju inte fråga om. Varenda karl åtminstone bland ströfolket skulle dansa en "lek- ut" (dans) med bruden, och det var att en och annan bland de äldre som var med om det också. När dansen var dansad skulle hon ha pengar som hon samlade i en skål. Så höll de på till långt fram på natten. Men jag minns en gång på ett bröllop i Lekvattnet att inte ströfolket gick alls, utan de höll på ända fram till morgonen, så att de äldre inte fick sova alls. Här i Fryksände brukade de allt gå hem fram på småtimmarna. Åt de gästerna som var kvar över natten bäddades i gemen- / samma rum för båda könen. Andra dagen på e.m. började dansen igen så fort ströfolket kom. Förut hade de tagit igen sig litet. Men jag minns en gång en annandag jul, när det var två bröllop i Västanvik. På morgonen for det ena brudparet till det andra och bjöd dem på mat på sängen. Sedan for de hem och då fick det andra brudparet lov att stiga upp och fara till det första och bjuda dem på mat igen. Om bröllopet varade i tre dagar, och det brukade det nog i allmänhet göra, så var det likadant varje dag, att ströfolket kom på eftermiddagen och så blev det dans. Men på den sista dagen då bar de mjölk med sig när de kom, och den skulle de använda till att koka brudgröten utav. Den var av risgryn och en böna hade de i den också, och den som fick den skulle bli gift nästa gång. Och så rimmade de till gröten. Nu var ströfolket med också. Det var den enda gången under bröllopet som både de äldre och ströfolket åt tillsammans och den enda gången som ströfolket var ordentligt bordsatt. Antingen åt de gröten med mjölk eller med smörhål, det var hur man ville ha det. Men de försökte på alla möjliga vis göra några skälmstycken med gröten, så att man fick vara försiktig, när / man skulle äta den. När brudgröten var äten då var det också slut på bröllopet. Då blev det ingen dans mer, och var och en gick sedan hem till sitt. Men söndagen efter bröllopet skulle brudparet i kyrkan. Då var de "kåpbrudpar" och det hela kallades för kåpbröllop. Brudpigorna och smådrängarna var med då också. De hade med sig karameller och socker och delade ut i bänkarna under det tjänsten pågick, och de hade även "åderkålång" med sig och stänkte ut över folket. Det brukade vara mycket folk i kyrkan den dagen också för att se på dem.