Transkriberad uppteckning

Alla som ville ha färskt till julen, så slakta di julgrisen vid lussetiden. Det hörde jag talas om, att somliga gick upp på själva lussotta och slakta den. Och bäst var det om en kunde kom- ma till att slakta på en fredag. Måndag gick det möjligen an men inte tisdag och torsdag. Så ha- de en ett gammalt bruk att det inte skulle gå an att slakta på nedane. Om en slaktade på ny, så fick en drygt sovel. Vi skulle slakta så tidigt på morgonen som det var möjligt. Det blev för det mesta mitt i nat- ten - eller efter kl. 1. Vi skulle stöka undan me- dan det var ro och fred och en fick vara ensam. På dagen kunde både den ene och andre kom- ma och hindra en. Och det var inte bra. / När en slakta svin, så skulle en göra på eld och sätta på "skôllvattne", det första en gjorde och elda riktigt, så att en fick det att koka snart. När slaktaren tog kniven och skulle sticka djuret, så blåste han tre gånger på kniven först. För att kni- ven skulle vara riktigt skarp, så ströks han mot förskinnet eller under skosulan. Ingen annan än slaktaren fick ta i kniven. Kom någon och rörde vid den, så blev slaktaren så ond. Det var inte mer än jämt att en skulle få se på kniven. Han kunde bli förtrollad. En var aldrig noga med att någon skulle stå och titta på. Främmande personer ville en inte ha med. Det kunde gå så, att en inte fick död på djuret. Kunde få stå där och sarga med kniven. Och blodet ville inte rinna av djuret. Jag var med om det en gång. Grannen kom och ställde sig till att titta. Till slut blev slaktaren så ond och sa, att "jag tror att rene fân ha komme hit". Då gick gran- nen, / för han förstod, att det var honom som slakta- ren menade. Se, det var så att folk kunde ha ont med sig, och då fick en otur vid slakten. Barnen fick inte vara med vid slakten. En var rädd för att di skulle härma efter och göra il- la vid varandra eller vid smådjur. De blev instängda i ett rum eller skickade till en grann- stuga. När en tog djuret ur båset, så lades ett vedträ eller en pinne i djurets ställe. Den fick en inte ta bort förrän en satte dit ett nytt djur. Det var inte värt att gå och ha medlidande med det djur en skulle slakta. Det var svårare att få liv av det då. En skulle vara morsk och ta det med kraft. För att en skulle vara mo- dig så tog en slaktsup, innan en tog till med slaktet. Men det kunde vara så, med det också, att för mycket och för litet skämde allt. Den för- sta supen lockade till sig flera och så kunde de bli sittande och glömma bort slakten tills / de var såpass påstrukna, att slakten fick skju- tas upp till nästa morgon. En skulle inte vända djuret åt norr, när en slak- tade, för åt det hållet var det så mycket ont. "Ullsöra" på hjärtat skars bort. Om en havande kvin- na åt dem, så fick barnet svarta och håriga fläckar på kroppen. "Sneppra" på lungorna skars bort. Di var inte tjänli- ga till mat. Den lilla hjärnan togs inte till vara. Den kallades för "villhjärna". Om en åt den så kunde bli tokig eller fördärvad i huvudet. Svansen av grisen fick inte barnen äta, för om di åt den, så sluta di med växinga. I hjärtat och levern skars ett kors. På "miltra" /av svin/ spådde di väderleken. Om den var tjock över allt så skulle en få en sträng vinter. För att inte kreaturen skulle få se blod och ta illa vid sig, så kastade en jord över sådant / blod som en hade spillt. När kreaturen fick se blod, så kunde di få anfall av raseri och ge sig på folk. Ett fruntimmer, som var med barn, fick inte vara med och röra blodet. Om det skvatt blod på henne, så kunde det bli blodfläckar på bar- net, så var det farligt för att det kunde få andra lyten. Di hade slaktat ett får på ett ställe. Husmora, som var med barn, kom och fick se att tungan hängde ute på fåret. Hon skvatt till och blev rädd. Barnet, som hon födde, kunde aldrig hålla tungan riktigt inne i munnen. Blodfläckar ville en aldrig se på något ställe. Det var aldrig bra.