Transkriberad uppteckning

Det minns jag, att det var bäst om en fick börja skördearbetet en fredag. I början av veckan skulle en inte börja för det blev odrygt att skära och odrygt, när en fick in det i ladan. Men det är bara litet i minnet, för allt slikt gammalt var allt bortlagt så tidigt som jag började att minnas. Det var en och annan som hade sådant där kvar och trodde på det. Det fick inte vara några strån efter på åkern. Di som skar säden på den tiden kunde skära, så att det blev alldeles slätt på åkern. Detsamma var det när gräset slåddes. Några strån lämnades inte kvar oskurna på åkern. En ville inte se några strån kvar på åkern som "stog å skylta". Då blev det bara pest (?) på att en var vårdslös / och inte var nog mån om att ta tillvara det som växte åt en. En skulle ta tillvara det som väx- te åt en. Var en vårdslös, så tänkte inte Gud på en, utan då kunde han pröva en och gi en missväxt. I de sista stråna var det som en skulle "ta har'n". "I da ska vi ta har'n" bruka en att sä- ga, den dag en skulle skära det sista på åkern. Det var en osynlig hare, för en fick aldrig se den. Jag minns, när jag var liten, så vänta jag på att få se den haren, så då var jag med, när di tog det sista. När jag inte fick se någon, så sa di att inte barn kunde se den. Det var bara di som hade skurit som kunde se den. När åkern var skuren, så fick inte haren vara där längre. Di skulle köra bort den, så att han kom in i en annans sädesåker. Di hurra när di hade skurit det sista, så sprang di runt bort efter något dike och till en rågärdesgård. Om en sprang i säden, så skrämde di en och / sade, att något ont kunde komma och ta en eller att en kunde få något straff. Och det var farligast med den säden som en skulle ha till bröd. Grannarna hjälpte varandra, om det behövdes. Det blev byteshjälp. Om grannarna såg att en behövde hjälp, så kom di många gånger utan att en bad dem. Det var så den tiden, att en skulle hjälpa varandra. En brukade mest tycka att det sista en skar var så drygt. Det blev så drygt på slutet. "Tror aldrig att vi kommer te ä'n", bruka di säga. Den sista skåren kunde ju bli liten och lätt att skära eller stor och tung att hållas med. Di ville helst slippa undan den. För den som var sist, så var han sist. Den siste blev mest ut- sliten. Di andra var kvicka och satte sig och vilade sig och såg på, när den sista strä- vade sig fram till ändan. Men när han hade slängt av de sista stråna, så var di kvicka / upp och skulle "ta har'n". Nu får han "lemusa" i kroppen, sa di, om den som skar sig på lien. Di höll det för farligt att skära sig på lien. Det blev så djupa sår. Di var så rädda att di skulle skära varandra med den eller att ställa den från sig eller bära den så, att någon kunde skä- ra sig på den. Di påstod att det var sådant stål i lien, att det blev värk i kroppen efter det. Det hörde jag gamla tala på. Di skulle akta sig så att di inte skar någon tåssa. En fick otur med kreaturen, om en skar en sådan med lien. Om di skar i- hjäl henne, så grävde di ner henne i åkern. Det skulle inte gå an, att hon låg uppe på åkern. Den dagen som pojken skulle ta i tu med att slå för första gången, så skulle han bestå på "gulbenskanne". Han hade gula ben, sa di om honom. När han hade bestått på den- ne "gulbenskanna", så var han en regäll / karl. Om han inte bestod på den, så fick han lett hela slåttern. Di retade och var förargliga mot honom. Om den sista neken bara blev en liten docka /"e litta docke"/, så kasta di den på varandra och skämtade. Ingen ville ha den. Men den som hade bun- dit den, fick allt veta om det. Den skall den lil- la leka med, retades de. För det skulle bety att någon av kvinnfolken i laget var med barn, el. att hon skulle bli med barn under året. Den sista neken kallades för "löckenek". En hade "lök- ta" med skäringa. En skulle vara rädd för att det sista lasset skulle bli för litet. Ju mer en fick på det ju bättre var det. Om det var litet, så skulle en inte få så mö tur jo- la nästa år. Innan en gick från åkern, så satte en sig och vi- la en stund. En skulle titta på och njuta av det en hade gjort. Om en spillde säd på backen, när en körde / in henne, så kom "di osynlie" och tog den å då blev inte säden dryg i ladan. Bruka att lägga ett skyn- ke vid dörren, som spillsäden föll på, och så hade en ett skynke i kärran eller vagnen. Akte däj, du kunde få se "lokatten", skrämde di en och sa, om en ville hållas i husen och hop- pa i ladorna. Den som skulle "lâ i laâ" fick heta "lokatt". Han skulle lâ nekerna så väl, att inte råttorna skulle komma åt att skära sön- der säden och fördärva den. Ju bättre en lâde säden ju drygare blev det i ladan. Om det var någon som tog en liten fintlig skår så bruka di reta honom och säga, att han tog "frijreskår". Det skulle vara lätt för den som tog upp. Om det var någon som tyckte om tösen som han hade efter sig, så tog han allt mindre skår än vanligt. Var och en ville gärna bli först både att skära upp och berga in säden. När det led mot slutet på gärdena, så fick de brått. / Bara en hann hem först till husen med det sista las- set, så var det bra. Di tyckte inte att det var nå- got bra att bli sist. När di hade slått eller skurit de sista stråna, så bryna di lien - alla på en gång. Det blev ett förskräckligt brynande. När far hade kört in det sista lasset, så gick han och rakade ihop allt som blivit efter på vä- gen. Alla strån skulle med. Det lades i ladan till det andra. Efter skörden slut så hade di "skårkalas". På herrgården skulle alla drängar, pigor, statare och torpare vara med. Och då fick de en "skårgås" var sig. Så kunde di bli fägnade med gröt och mjölk och brännvin. När bönderna fick en också skårgås. Det var grannarna som var ihop. Eller också var det bara familjen. "Löktegröt" fick en sedan en hade skördat in allt. Det bruka en allt att få, när en hade kört in det sista av höet också. "Löktesmörgås" fick en, om / det bar till så att di kärnade smör den dagen en körde in det sista. Det sista som var på träden skulle fåglarna ha. När en tröskade så skulle en inte slå på bara golvet i onödan. Det let så styggt. Om slagan dängde till en för örat någon gång, så fick nissen skulden, att det var han som var ivägen. Di bruka inte att tröska om kvällarna, men på morg- narna var de vakna och var uppe i tröskningen. Kl. två fick en höra slagan. Di tröska nästan aldrig på dagen. Då var det så mycket annat att ställa med. Då höll di mest på i skogen för att skaffa ved- ### och töre, så att di skulle ha något att se vid, när di tröskade. Di hade "e lyskäring" på logen. Den satte di törvedstickor i som tändes, så att du lystes under trösken. Den sista kärven tröskades inte så hårt som de andra. Den dagen som en hade tröskat färdigt, fick en "tröskegröt" och "tröskesup". Alla säd skulle vara / tröskad till jul. Om säden fick ligga tills efter jul så blev det råttmat av det. Det var en gam- mal plägsed, att en inte skulle ha något liggan- de otröskat i ladorna efter jul.