Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomten var la för det mesta en välkommen gäst var han var. Aldrig fanns det mer än en tomte på ett ställe. Det var en sägen att det var en tomte på ett ställe, och en gång fick bonden se tomten komma och pusta och skulle kliva över logabalken med ett halmstrå. Då sa' bonden: "Åh, du behöver inte pusta för så lite." Då sa' tomten: "Jag ska dra ifrån dej lika mycket som jag har drat te dej, ska du få se att du blir inte feter."
Forsgubbar, sjörå, tomtar.
Forsgubbar eller sjörå hade de väl vid vartenda bruk eller kvarn och vid varenda sjö. Att det fanns en forsgubbe i Aplungsälven invid mitt hem, det talade ju de gamla om. Och så trodde de ju mycket på tomtar. Min far han ville nog inte gärna tro på något sådant men han var med om något egendomligt i Brunskog, så han visste väl inte riktigt vad han skulle tro. Han var smed till yrket och en gång var han på en gård där och gjorde vagnar, och han hade hållit på med att smida stålfjädrar under dagen. Han hade bara litet kvar med det arbetet, och han ville bli färdig så därför var han i fart med det sedan det hade blivit mörkt, fastän ägaren till stället hade varit ute och sagt till honom, att han skulle ge sig, för det blir aldrig bra, när man håller på för länge på kvällen med bullersamt arbete. När han hade slutat och kommit in så började det hamra på alldeles samma viset, som när han var där. Och när man hamrar på stålfjädrar, då hörs det ju ganska bra. Far gick ut och såg efter vad det kunde vara men när han fick upp dörren så var det alldeles tyst och han // kunde ingenting särskilt se. Men så fort han kom in så började det likadant igen, men för var gång han gick ut och skulle se efter så blev det tyst så fort han öppnade smedjedörren. Det var inte bara han själv som hörde bullret utan alla de andra i gården hörde det också. Men dagen förut hade han också ringat en omgång vagnshjul, och när han kom ner morgonen efter, fick han se att varenda hjulring hade "smockat av" igen. Det hade ju hänt honom förut att någon ring kunde ha gått av igen, men aldrig varken förr eller senare hade det hänt att alla hade gått av och det till på köpet på en gång. Han visste inte vad han skulle tro om saken, men det var inte utan, att han hade en viss respekt för sent kvällsarbete sedan.
Tro och sed. Tomtar?
när G.n. var i 30-årsåldern, fördes ett farligt liv av tomtegubbar(?) nattetid i Sandtegen, Sillerud. Så snart det blev kväll, började de riva omkull stolar och bord, kasta föremål på golvet o.s.v. Många var där och lyssna- de på oväsendet. Man försökte få slut på det hela genom att lägga bibel och psalmbok på ett bord, men det hjälpte inte. Efter en tid blev dock allt lugnt; varför visste G.n. inte.
Tro och sed. Tomtar.
O.P:s far hade oxetorp under s. Skane. Modern skulle en gång binda oxen i lagårn. När han skulle ta upp ban- det från golvet, fick hon tag i huve't på en tomtegubbe. Hon blev rädd, gick in i stugan utan att binda oxen och nämnde ingenting om vad som hänt. Men på morgonen var oxen bunden.
Tro och sed. Tomtar.
Som lagårdskarl på spesshult såg O.P. tomtgubbar. Han kunde inte förstå, att de vare sig hjälpte till med nå- got eller ställde till rackartyg. Men oväsen tålde de inte i lagård och stall. En gång kom O.P:s lille son in i ladugården. "Se pappa, sicken en!" P. såg åt det utpekade hållet men blev ingalunda överraskad, ty han hade många gånger förut sett den lille gubben med röd luva på huvudet. En piga på spesshult var elak mot korna och slog dem med mjölkpallen, om de sparkade efter flugor. En kväll var hon "repandes stollete" och slog en ko med en spann. Då "dempä", det hårt i "matbordet" under foderluckan - någon hade hop- pat ned genom denna, men den stod dock ej öppen. De kor, som låg, hoppade upp, flera kor och tjurar slet sig. O.P: "Nu ha den allt ställt te nö, som inte ä tjänligt!" - Upptecknaren: "Såg ni den som hoppade ner?" O.P: "Ja då".
Ulfvenäs den 27 desember 1919
Ulfvenäs den 27 desember 1919 Töcksfors Ett mine från farrfars tid han var född i västra fågelvick på 17 hundratalet han tala åfta på lusse då skule det gröfta arbete vara undan stöckat luse kalades den lilla julen tidigt på morgonen kom 2 flickor vitkläda med en ljuskrona på huvudet de bjöd på kafe med småbröd till järna stal de med sig någting närde gick sedan kalaserade gubane hela dagen vi jenser (?) inte lusi mer än en gång om året sade de en stor del skulle stöpa ljusen om lusi så skule de brinna just och stadigt. sendan kom bruke man skule baka så det skule räcka över jul. så skule alting vara pusat och rent till jul. någon dag före jul skulle man elda bastuga det hörde till man hade murat såsom en backung av / gråsten som man elda röd så hängde man op alla kläder på stänger i take så slog man vaten på de heta stenarne så när alt var renjort ströde man halm på golvet til mine av jesus födelse eler att han blev lagd i kruban tidigt på julafton skule man opp och klä stugan med gardiner dukar hade man nagon tavla så skule den op i högsäte när man hörde kyrkklokan skule julkärven ophängas åt fåglarne. så skule man doppa i grutan til midagsmat. så kom qvällen först skule man bada så tände man grenljuse i mäsingstaken de var låga en delnågot högre. en del var av bläck somliga av trä maten bestog kött och fläsk blodkorv och grynkare kreaturen skule ha med av jul maten tomten fick man häler ite glöma för då blev kreaturen magra. juldagensmorgon var man uppe tidigt och tände jusen i försten / det var för barna det häligaste av alt men så blev dagen lång den dagen fick vi inte gå i stugorna man skule vara stilla och fira jesu födese på qvälen kom julbocken med maske för ansiktet och kläd i någon jurshud Annandagen börja kalasa höll på hela julen nyårsatan och dagen skule man vara stila fant man konse på golvet nyårsdagen betyde gott år mat och dricka fick inte saknas på bordet hela julen bränvinsflaskan med silverbägaren tenstope med drika i och någon sortt kaka tjugondagen samlade sig alla på ett ställe och drack ut julen och det jorde grundligt. Anna Person Ullfvenäs töcksfors
Skörden och tröskningen
Det fanns elakt folk som inte unnade att en skulle få något gott åt kreaturen. Det förekom här på Finnskogen, att sådana där elaka käringar gick till en granngård om midsommarnatten å tog kraften ur gräset. De hade ett lakan å drog, där gräset var som bäst å tog daggen ur det. Se’n var det ingen kraft kvar i det. När de kom hem med daggen, så fick kreaturen dricka ur den. De sista stråna av havre som en skar för året tog en särskilt och gjorde en ”löcknek” av. Den knöts ihop lock efter lock så att topparna kom att hänga efter en sida. En lock för var ko. Om julkvällen löstes hon upp, å då fick korna var sin lott av den. Kärven kallades för ”löcknek”. På logen och i ladan fanns det ”tômt.” Det skulle inte gå an att tröska om kvällarna för att en hade ”tômt”. De pack på logen om natten, om de inte fick fred på kvällen. Om en var snäll mot dem så blev det drygt det en hade i ladan. Mins talas om att di vak ut en tömt på ett ställ. Han kom med tre små ax å bar på ryggen. När han kom in på logen så kasta han ned dem på golvet å pust. Bonden, som stod på lur sa: Dä skull du int pust för. Men då sa tomten att han fick se på annat, när han hade burit bort så mycket som han hade burit dit. Se’n förslog ingenting i ladan. Det fanns inte något annat att tröska med än slaga. Å när en skull trösk, så lade en upp två rader med axen mot varandra ungefär mitt på logen. Först tröskades kärvarna över en gång. Sedan löstes de upp och breddes ut litet och så tröskade man på dem igen. Sedan vändes det med slagan och tröskades igen. Var det råväder och segt att få ur så fick det vändas och tröskas flera gånger. En eller två tröskare tröskade i lag. Lättast gick det om en var två i lag som kunde hålla takten väl. Tyngre gick det om den ene var ovan, så att han trösk i otakt. Brukade att börja tröska sedan kölden kommit. Säden gick ur bättre, om det var några grader kallt. Det blev mest på förvintern. Det var bästa tiden då. Helst ville en ha färdigtröskat till julen. Efter julen blev det annat att göra. Började trösk tidigt på morgonen i ”ot”. Kl. 1 var somliga på logen. När klockan var tre så var det arbete på alla logar. När en hade tröskat till dagningen så hade en annat att göra. Det gick inte att tröska i mörker utan det var att ställa så att en hade törvedsstickor i ordning, som tändes på och lyste över logen.
Enligt eder annons
Enligt eder annons i Handelstidningens veckoblad vill ja Härmed omtala några Julseder som mina Föräldrar hadde i min Barndom för 60 år sedan och kanhända långt därförut efter Lusia dagen skulle intet ljus eller eld vara till efter kl. 12 på natten förän Juldagen ty dom trodde att onda makter skule kunna göra dem något ondt och mer vet ja inte om Lusia dagarna. / Om Julafton skulle Julkärven vara uppsatt före kl. 12 på dagen. om Fåglarna kom dit förän annandagen skulle de kommande året bliva mesvext, och kl 12 skulle alla mädlemmarna inom Familjen vara Högtidskläda och Doppa af Julbrödet i grytan där fläsket koka eljest blev de osämja i huset de kommande året - även Julgranen skulle de vara vax ljus uti och en ut klipt bild af Jesus barnet överst i toppen af granen. ingen mat skulle lagas på Juldagen ty eld skulle inte vara synlig i huset den dagen för då skulle inte Englarna dansa trodde dom om Julafton skulle mat utsättas i Ladugården till (###) / så skulle de bliva god tur till kreaturen. män den som satte ut de skulle intet säja de för någon eller se sig tillbaka när han gick dit eller därifrån. och annan- dagagen tidigt vid 3 tiden på morgon skulle, di gå till sina grannar och göra i ordning i Ladugården och tredjedagjul tog dem in halm och bredde på golvet som föru var prydt mäd hackat granris, också jordes i ordning en liten figur af halm föreställande en tomte den skulle di ställa vid Huvudet när dom låg på golvet och taga med fötterna och ställa vid fötterna där di låg. män vad betydelse detta hadde vet ja inte. om di andra Juldagarna mins ja inte så noga om / allt detta brukade min Moder som är död för 40 år sedan och hon var född i Wärmland på Borgviks bruk 1818 --- och min adräss är Anna Louise Johanson Hellesdalen Svenshögen och ja är född 1855 i Ödsmåls församling på Inland / Och trättondedags fästen vet ja just inte mycke om män när di drog ut skulle de vara 13 vitklädda pojkar och en kolsvart af sot och den kallas Judas mäd pungen för dän var utrustadt mäd bjälra och yxa samt pänning pungen och när di kom in hadde di en stor skärna af papper fullsatt mäd ljus som di svängde om och sjöng --- Se godagen härinne både Herre och Fru Husbönder och tjänstefolk varen glada till sins vi önska / Eder alla en fröjdefull Jul för alla olyckor bevare er gode män. så hände de allt att Judas var näsvis i bland om di inte tog emot dem vänligt kanhända sade min Far att Judas gick fram å högg sönder Julosten å så
Julafton
Förberedelser till julen. Det skulle göras rent och snyggt över allt, allt skul- le tvättas och putsas - ända upp från taket och ned till golvet. Det skulle bryggas, bakas och stöpas ljus, så skulle det slaktas. Det var vanligt att man slaktade en gris till jul och någon annan "nmåfänad". Först skulle ljusen till kyrkan stöpas. Man bar med sig var sitt ljus till kyrkan på julnatten. Så skul- le man stöpa ett grenljus, d.s.k. "julljuset". Det skulle vara en arm för varje familjemedlem. Det skulle stå på julbordet. Så stöptes det ljus till granen. De ljusen kallades för "danken". Vida- re stöptes ett antal vanliga ljus. Tidigt på julaftons morgon satte mor på en / gryta med kött att koka, för det skulle kokas så mycket att det räckte över hela julhelgen. De större barnen fick sina arbeten att utföra, t.ex. att hacka granris som skulle strös på golvet. Husmor dukade julbordet. Hon lade en ren fin duk på bordet. Mitt på bordet ställde hon grenljuset och runt omkr ljuset lade hon av alla slag som bakats till julen. För var och en lades en "julhög" på bordet. Det var mycket i den högen. Den understa och största kakan i högen var "kulkakan", som var rund och garnerad med en krans i kanten och en stjärna i mitten. Garneringen var av olika slags små- brödsdeg, som man hade bakat småbröd av till julen. Den kakan skulle tas på juldagen när man kom från kyrkan. Så fanns det två stora kakor av rågmjöl. De kallades för "plogans- kaker" el. "såkaker". Den ena av dem var rund. Ovanpå den låg det litet ost. Den andra ka- kan var mera försiggjord. Den ena av dessa kakor / åt man upp och den andra smulades sönder och strödde ut den i säden. Det skulle bli myc- ken skörd av det. Det var på våren när våran- tiden började man gjorde så med brödet. Från tjugodag Knut till den tiden låg det gömt i spann- målsbingen. -Ovanpå dessa kakor låg "kôrsstom- pen". el. "#######" och överst ett stort peppar- kakshjärta. Ingenting dukades av bordet när man ätit julkvällen. När man hade varit till kyrkan på morgonen, gick man i bäddarna och lade sig att sova. Den som sov längst fick bästa hälsan un- der året. Far i huset gav alla kreaturen ett extra mål på jul- kvällen. Jag tjänade hos en bonde i socknen. Där fick jag bä- ra ut ett grötfat på julkvällen och sätta ut på farstukvisten. Den gröten skulle tomten ha. Jag vågade inte, men då följde han med mig, för han var inte farlig, sade han. / Husmor trodde att de döda kom upp ur gravarna på julnatten. De kom för att se om julljusen brann i stugorna. Tidigt på julottan steg man upp och tände ljus och satte i fönstren. Man satte ett el två ljus i varje fönster, allt efter som man hade råd på ljus till. Ljusstakarna var träklossar med hål för ljuset. På vägen till kyrkan lyste de sig fram med "blôss" Långa rader med kyrkfolk gående och åkande. När man for hem från kyrkan gick det med en väldig fart. Den som kom först hem fick den bästa skörden.
Svartkonst
Gamle smeden Källman gick aldrig till smed- jan efter det solen gått ned. Han ville att tom- tar och löktegôbber skulle få vara i fred. Källman var en trollgubbe, så han kunde "sät- te dreta" på folk. Och han kunde ta bort hen- ne också om di kom och bad honom. Han "sät- te dreta" på de andra smederna ibland, så de höll rakt på att dö. Han läste Fader vår till ondo. Det var när han skulle trolla. Då läste han bönen baklänges. Han läste fram ormar, råttor och allt styggt han ville. Ett kvinnfolk på Lövås "stämde blog". Det var en flicka i samma gård som höll på att förblöda av näsblod. Di gick efter detta / kvinnfolk. Hon hann inte inom dörren förrän blodet tvärstannade. Hon bara tog i tö- sen och titta på henne. En gubbe di kalla Håka var också gröm till att kunna trolla. Han kunde "gäre ôt" både med folk och krötter. Det var på ett ställe som djurläkarn skul- le "kôppe" en häst i tungan. Djurläkarn kun- de inte få fram en droppe blod. Håka kom dit. Skall vi låta denna karlen få försöka, sade patron Sundström. "Det kan han få," sa- de djurläkaren. Håka gjorde ett knäppande med årbil, och blodet sprutade. Han stämde blo- det, när han ville. Mattes i Glavsnäs /Älgå skn/ var den farligaste trollgubben som di kände till här. Han kun- de trolla älgen till trappan och sköt honom där. Han hade svartkonstbok. Di fick se i vatten, när di kom till honom. Då vi- sa han tjuven för dem i vattnet. / Kvicksilver var farligt. Di begagna det att ta liv av foster med. Smörjde bössmynningen och bösslåset, för att inte bössan skulle bli skämd. Hade det och gjorde gråsalva och smörjde mellan benen, så att "flatlu- sa" skulle gå bort. Begagnades att driva bort vanliga löss med också. Kleta gråsalva i sängarna. Di hade trollpåsar, som di kasta under lagården för varandra. Det var för att det skulle bli otur med kreaturen. Det var tän- der, hår, ben o.d. av djur som hade själv- dött. Avlatsbröd sköt di på. Det var sådana som inte unnade andra att få skjuta något. Om en sådan jägare som hade skjutit på avlaten var i skogen, så kunde ingen an- nan skjuta ett djur. Skottet bet inte. "Ångerôdder" skulle en ta vara på. Uddar av knivar, nålar, liar, bitar ur eggen på yxan. / Om en ville skydda någon sak för skämning eller förtrollning, så skulle en sätta så- dana bitar i föremålet, ex smörkärnan, om inte det ville bli smör, i lindan, i botten på smörasken, i mjölkbyttan o.s.v. Det mins jag att far tala om att han bru- ka att gå och sällskapa med en flicka. En gång ville mor hennes bjuda på en sup. Men han tog den inte. Han var rädd för att det skulle vara nô lett i den. Hon tänk- te nog att väcka upp kärlek. Då skulle det vara tre droppar av jäntans mänstrations- blod i supen. Se'n var det färdigt med en, om en fick den supen i sig.
Mara. Tomtar, forsgubbar, lyktgubbe(?)
Det var på ett ställe i Sunne som det var liksom litet underligt i stallet. Varenda morgon var de liksom använda. De stod där och var svettiga och skälvde och var så förbi, så de kunde inte använda dem om dagen. De funderade mycket vad det kom an på. Men så var det till sist en som lärde dem att de skulle skjuta en kattuggla och sätta upp den över stalldörren så skulle det bli bättre. De fick tag i en kattuggla och fäste upp den över stalldörren med vingarna utbredda, och märk- värdigt nog blev det bättre sedan. Hästarna fick fred. Jag minns den där ugglan de hade där så väl. Jag har inte trott något på sådant där för jag kom tidigt hemifrån och ut bland kamrater, som var mera fria utav sig och jag blev väl lik dem. Nog har jag hört mycket talas om sådant där gammalt, men jag har inte trott något på det och inte intresserat mig för det, och därför vet jag inte så mycket, men att den där ugglan kunde göra så mycket, det tyckte jag allt var underligt. Det var underligt i den bostaden där jag var uppfödd för där / gick det inte alls an att man hade något bullersamt arbete för sig vid solnedgången, för då bullrade det på samma sätt under natten. Det var tomtarna som inte tålde buller, påstod de. Lagårdspigan såg två stycken en gång. Det talade hon om för farfarn men han förmanade henne att hon inte skulle tala om det för någon. Men hon talade om det ändå. Farfarn var förfärligt noga med sådant där. Det var han som höll så strängt på att det skulle vara tyst vid solnedgången. Men om man började arbeta vid pass en timme efter det solen hade gått ner, så gjorde det inte så mycket. Men att det dundrade sedan på natten om det inte hade varit tyst då, det fick jag ligga och höra på många gånger. De var ungefär en halv aln höga sade lagårdspigan. Men nog är det underligt, om det skulle finnas levande varelser som bor nere i jorden och inne i bergen. De har ju varken fönster eller dörrar eller ljus. Och hur skulle de få luft? Men det konstigaste med dem var i alla fall att de hade förmågan att de kunde göra sig osynliga. Fast det tror jag då ingenting på. Jan Persa i Borgeby hade en kvarn i Rottnan. Där kunde det hända att hela vattenhjulet stannade ibland, och då var det forsgubben, som hade tagit tag i det påstod de. Om de då offrade till / honom, och antagligen var det väl mat de brukade offra, så släppte han taget, så att de kunde börja mala igen. Far min gick en gång över en mosse i närheten av Ås i Sunne. Han var sådan att han gärna tog en sup ibland och antagligen hade han väl tagit sig en då också. Emellertid var han på väg från Ås och hem, och när han kom ut på mossen fick han se en som gick framför honom och lyste sig med ett sådant där stickbloss, som de använde på den tiden. Far tänkte att han skul- le springa ifatt den där, så att han skulle få nytta av ljuset också. Men när han började springa, så sprang den andre före. Far han höll emellertid på och sprang över hela mossen, men den andre var alltjämt före. På andra sidan mossen var det en bäck och ända dit var han före. Men där försvann han tvärt i bäcken. Men far gav inte tappt. Det var nyfallen snö, och han började titta på spåren, men då fick han se att det var spår bara efter en. Det var efter honom själv. Då gav han sej.
Julafton
Om julafton var en tidigt uppe. En skulle hinna med mycket, innan di ringde in helgen. Det skedde kl. 12 på dagen. Efter middagen så tog en in ett stort kar. Det skulle stå i "kåven". Det var "löggekare". Vatten värmdes i en stor gryta /löggevatten/. Alla medlemmarna i familjen skulle tvätta sig eller bada. Det fanns ingen undanflykt den gången. Så tog di rena underkläder på sig. Kl. 11 sattes "fuggelneka" upp. När en höll på med trösken så tog en undan två havrenekar. De band man ihop till en. "Fuggelneka" skulle vara stor och rik, för då fick en mycken säd nästa år. Det var fåglarna som skulle ha den till jul- mat. "Julhalmen" lades över golvet om "tommesmess". När / det led mot kvällen på julafton så togs hal- men bort. Den forslades till "fjuset". Man hade den till strö under kreaturen. Badvattnet fick stå inne. Vattnet fick inte slås ut. Alla klädespersedlar som en tog av sig före badet lades i blöt i vattnet, för de skulle tvät- tas i det vattnet. Om kvällen fick kreaturen av det bästa hö som fanns. Och så sade man till dem: "Ät väl, trivs väl, i kväll är det julekväll. Lägg på rygg och inte på rompa!" Till julbord hade en del det stora slagbordet. Det ställ- des mitt på golvet. Så slog man upp båda slagen och lade en ren duk på. Sen skulle var och en ha en "julhög" liggande på bordet. Det skulle vara ett bröd av varje sort som bakats till julen. Det var en del som bakats som stjärnor och en del som uddar. Så var det den siktade och osiktade råg- kakan. / Mitt på bordet stod julosten och så ett stort smör- stycke. Tennstopet stod på bordet. Det var fyllt med juldricka. Brännvinsflaskan fylldes och sat- tes fram på bordet och ett supglas bredvid den. Till julkvällen åt en fläsk, kött, korv, potatis och gröt. Så sköljdes det ned med brännvin och juldricka. Vid julbordet var det vanligt att de döda kom på tal. "Den julen satt han el hon här också." Och en var inte säker på än att döda anförvanter kunde vara närvarande eller att de kom och titta in i stugan om julnatten. "Julkvällsbrasa" skulle en göra upp av torr ved. Den fick inte spraka eller ryka. Den skulle brin- na fint. När brasan hade brunnit ned, så tog man en halv sup brännvin, som blandades med öl, och det slogs på elden eller över glöden. Det skulle vara som ett offer. Men vem det skulle vara åt, känner jag inte till. Det fanns ju tomtar vid spisen, påstod de gamla. / Di trodde allmänt här, att om det var någon som skulle dö under det kommande året, så fick en se honom genom fönstret utan huvud. En fick inte taga bort något från julbordet och sät- ta undan. Allt skulle stå kvar som en lämnade det. Ett ljus skulle brinna hela julnatten. Om julkvällen och påskkvällen skulle tomten ha mat. Det fick han i ett fat. Det fanns inte julgran på trakten förrän på 1880- talet. Då hade man en liten gran inne stående på en träfat. Det var för att glädja barnen. Det var papperskarameller i den, nötter, äpplen, papper och ljus. Av papper klipptes stjärna, änglar, bockar o.dyl.
Tomtar, sjörå, forsgubbe, bergfolk
När jag var ung så var jag på sätern åt Jan Peter Fryk. Och där var det så mycket tomtegubbar. Jag var oppe länge ibland när inte korna kom hem, och jag brukade ha träskor på mig, så att det ramlade, men det tyckte de inte om, utan de höll på till långt fram på morgonen och hamrade och högg och förde väsen. Då lärde matmora mej att jag skulle gå i strumplästen och vara riktigt tyst, så skulle jag få fred. Det gjorde jag och sen hörde jag inte mer till dem. De som hade sätrarna vid något berg sa’ att de hörde bergfolket ibland. De bodde inne i bergen och körde sina kor i vall om nätterna och då kunde de höra dem. Men jag hörde aldrig till dem för mina säter låg inte vid något berg. I sjön och i bäckarna fanns det folk också. Det var ett sjörå en gång som talade om för en gubbe att Fryken var lika djup som han är lång. Fors- gubben såg de allt ibland om nätterna, men jag har aldrig sett honom.