När jag var ung så var jag på sätern åt Jan Peter Fryk. Och där var det så mycket tomtegubbar. Jag var oppe länge ibland när inte korna kom hem, och jag brukade ha träskor på mig, så att det ramlade, men det tyckte de inte om, utan de höll på till långt fram på morgonen och hamrade och högg och förde väsen. Då lärde matmora mej att jag skulle gå i strumplästen och vara riktigt tyst, så skulle jag få fred. Det gjorde jag och sen hörde jag inte mer till dem. De som hade sätrarna vid något berg sa’ att de hörde bergfolket ibland. De bodde inne i bergen och körde sina kor i vall om nätterna och då kunde de höra dem. Men jag hörde aldrig till dem för mina säter låg inte vid något berg. I sjön och i bäckarna fanns det folk också. Det var ett sjörå en gång som talade om för en gubbe att Fryken var lika djup som han är lång. Fors- gubben såg de allt ibland om nätterna, men jag har aldrig sett honom.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
