Transkriberad uppteckning

Det var på ett ställe i Sunne som det var liksom litet underligt i stallet. Varenda morgon var de liksom använda. De stod där och var svettiga och skälvde och var så förbi, så de kunde inte använda dem om dagen. De funderade mycket vad det kom an på. Men så var det till sist en som lärde dem att de skulle skjuta en kattuggla och sätta upp den över stalldörren så skulle det bli bättre. De fick tag i en kattuggla och fäste upp den över stalldörren med vingarna utbredda, och märk- värdigt nog blev det bättre sedan. Hästarna fick fred. Jag minns den där ugglan de hade där så väl. Jag har inte trott något på sådant där för jag kom tidigt hemifrån och ut bland kamrater, som var mera fria utav sig och jag blev väl lik dem. Nog har jag hört mycket talas om sådant där gammalt, men jag har inte trott något på det och inte intresserat mig för det, och därför vet jag inte så mycket, men att den där ugglan kunde göra så mycket, det tyckte jag allt var underligt. Det var underligt i den bostaden där jag var uppfödd för där / gick det inte alls an att man hade något bullersamt arbete för sig vid solnedgången, för då bullrade det på samma sätt under natten. Det var tomtarna som inte tålde buller, påstod de. Lagårdspigan såg två stycken en gång. Det talade hon om för farfarn men han förmanade henne att hon inte skulle tala om det för någon. Men hon talade om det ändå. Farfarn var förfärligt noga med sådant där. Det var han som höll så strängt på att det skulle vara tyst vid solnedgången. Men om man började arbeta vid pass en timme efter det solen hade gått ner, så gjorde det inte så mycket. Men att det dundrade sedan på natten om det inte hade varit tyst då, det fick jag ligga och höra på många gånger. De var ungefär en halv aln höga sade lagårdspigan. Men nog är det underligt, om det skulle finnas levande varelser som bor nere i jorden och inne i bergen. De har ju varken fönster eller dörrar eller ljus. Och hur skulle de få luft? Men det konstigaste med dem var i alla fall att de hade förmågan att de kunde göra sig osynliga. Fast det tror jag då ingenting på. Jan Persa i Borgeby hade en kvarn i Rottnan. Där kunde det hända att hela vattenhjulet stannade ibland, och då var det forsgubben, som hade tagit tag i det påstod de. Om de då offrade till / honom, och antagligen var det väl mat de brukade offra, så släppte han taget, så att de kunde börja mala igen. Far min gick en gång över en mosse i närheten av Ås i Sunne. Han var sådan att han gärna tog en sup ibland och antagligen hade han väl tagit sig en då också. Emellertid var han på väg från Ås och hem, och när han kom ut på mossen fick han se en som gick framför honom och lyste sig med ett sådant där stickbloss, som de använde på den tiden. Far tänkte att han skul- le springa ifatt den där, så att han skulle få nytta av ljuset också. Men när han började springa, så sprang den andre före. Far han höll emellertid på och sprang över hela mossen, men den andre var alltjämt före. På andra sidan mossen var det en bäck och ända dit var han före. Men där försvann han tvärt i bäcken. Men far gav inte tappt. Det var nyfallen snö, och han började titta på spåren, men då fick han se att det var spår bara efter en. Det var efter honom själv. Då gav han sej.