Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Julen Julen Julen Julen mor har städat hela dan
Julen Julen Julen Julen mor har städat hela dan
Julseder
Något bad före julen förekom inte, men kanske tvättade man sig då lite omsorgsful- lare än annars. Ja, de fanns, som inte tvätta- de sig mer än till var jul. Ljusstöpning förekom till julen hos alla, som hade något att stöpa ljus av. De fattiga gingo omkring och tiggde av slaktet och skulle även ha ett ljus här och där samt av julbrödet. Öl och dricka bryggdes i alla burg- na hem. Slaktade gjorde man sedan till lusse, så det var undanstökat i tid. Åt fåglar- na satte man ut, av de vid tröskningen undanlagda kärvarna. Vanligen sattes de på en stång vid var sida om in- körsporten. Ibland sattes de också på en i toppen avkvistad gran. Julgran förekom / inte i berättarens barndom. När den börja- de användas, kan han inte erinra sig. Långhalm (råghalm) hackades av med yxa på en huggekubbe på ett par ställen och ströddes på golvet. (I köken förekom sällan några golv, utan man gick på den stam- pade jorden. Som det då var mycket lågt, brukade man vid spisen ha en plan- ka eller lång pall, för att husmodern skulle kunna stå där och laga mat.) Man fick inte "bôsa" för mycket i halmen på jul- afton, ty då skulle man få mycket besvär med säden. På julafton satte man på en väldig gryta med allahanda sovel. Det skulle då ko- kas för hela julen. Sedan skar man upp av vörtlimpan och var och en höll sin bit i handen och doppade i grytan bit för bit. När sovlet blev kokt tog man upp därav och skar i ett stort träfat. Så tog man en sovelbit i ena / handen och åt växelvis med brödet som man höll i den andra. Julkvällens måltid var den högtidligaste på året. Då skulle det stora slagbordet dukas med ett rent linnelakan. (Det var inte allom givet att äga en drällduk) Och så skulle de blanka tenntallrikarna fram. De sutto annars i "kälhäcken" (med hårt k-ljud) hela året nästan (Hults hustru sålde för några år sen ett helt dussin tenntallrikar för en spottstyver till en kringvandrande jude) På bordet stodo då tregrenljusen, som stöptes särskilt till julen, i sina tennstakar. Även järnstakar förekommo. "Sätt två ljus på bordet", sa gôbben. "Vi har inte mer än en stake", sa käringa. "Ta fram häckla!" sa gôbben. Så togo de linhäcklan och satte fast ljusen i de vassa taggar- na. Framför varje tallrik lades julhögen, vilken / kunde vara olika allt efter råd och lä- genhet. Underst låg den grövsta och största kakan. Därpå blev det siktbröd med vörter i (Mjölet siktades aldrig vid kvarnen, utan mororna siktade hemma med handsikt) Högre upp i högen blev det figurer. En såg ut så här (figur) och kallades "hornoxen". Även forsökte man sig på att forma till grisar och bockar. Endast hos de riktigt förmögna förekom vetebröd. På herrgår- darna låg överst i julhögen ett smörba- kelse som gjordes så här: Man tog ut av degen en rund kaka, stor som ett tefat. På ena halvan ströks hallonsylt. Andra halvan veks över och så klämde man till kakan här och där med fingertoppen så att den kom att se ut så här: (figur). Dessurom la- des vid varje hög en rad småbröd av alla sorter, som bakades. Småbröd förekom aldrig hos allmogen. Egentligen skulle julhögen / icke röras under de första juldagarna. Men de yngre kunde ofta inte låta bli utan smakade på den. Något av julbröden skulle gömmas till ploganden. Lutfisk och risgrynsgröt voro obligatoriska rätter då som nu. I gröten lades en mandel. Fisken stuvades merendels i mjölk. (Numera ätes på Hammarön oftare lake än lutfisk hos fiskarebefolkningen) Julbrasan restes av långa björkvedsträn i form av en mila. Glöden och askan fingo icke röras. På juldagsmorgon skickades efter en "kunnig" person (ifall en sådan inte fanns i huset) till att spå i askan. Sågs i askan märken liksom efter en fot, skulle ett barn födas i huset det kommande året. liknade askhögen en grav, skulle någon dö. På julnatten kl. 12 voro de döda uppe och höllo sin julotta i kyrkan. De både sjöngo och predi- kade. / Juldagsmorgonen skulle alla, som kunde komma ifrån, till kyrkan. Någon måste vara hemma "å passe ljusa" så det inte blev eldsvåda. Sen gällde det att kom- ma först hem och få "körksupen". Den, som först hann med det, fick först inbärgat under året. Per Nilsson, död på 1870-talet, hittade på ett knep. Han tog pluntan med sig hemifrån och skyndade sig ut och tog körksupen bakom stapeln. Sen fick de andra kappköra bäst de ville. Han hade i alla fall fått körksupen först. Många knep hittade man på för att fördröja varandras avfärd från kyrkan t.ex. att gömma selpin- narna för varandra o.d. Juldagsmiddag åt man kål, revbensspjäll korv, fläsk m.m. Samma matordning följdes vid nyår och trettonde. (Tjugonda- gen tycks man ha fäst mindre vikt vid) Efter julmiddagen gick man och lade sig. Den dagen passade det inte att gå på besök. Inga kalas förekom på juldagen. / Tidigt på annandagen "sjöngs för dörr". Staffans- visan samt: "Goder morgon, goder morgon både kvinna och man! Vi önskar eder alla en fröjdefull jul. Från olyckor alla bevare oss Gud!" Några utklädningar förekom då i regeln inte. En soldat Bråtfelt medförde en sådan där genombruten gammal bleck- lykta, som han svängde framför fönstret där han var och sjöng. På trettondagen gick man "mä ljuse stjärna" Det var ett helt litet "teatersällskap" som gick med stjärnan. De brukade gå ut kl. 12 på natten för att hinna med så många ställen som möjl. De agerande voro: Herodes, tre vise män, Judas och jungfru "Maja" med en "trulsonge", som skulle föreställa Jesus-barnet samt två "mössbärare". Herodes var mycket grann med en trehörnig fögylld pappershatt och en värja, lånad av någon soldat. De tre vise männen hade ock- / så pappershattar samt vita skjortor. Maria (även det en karl) hade också något vitt över sig Barnet var en docka eller helt enkelt en kläd- tulle. Judas såg hemsk ut, svärtad i an- siktet och med en grävlignväska (pungen) vari han lade de pengar, som gåvos dem. Han brukade ha en yxa med, och med denna slog han i spiselhällen, så gnis- torna röko. Sången, som sjöngs i varje stuga, pas- sade in på de olika personerna och de- ras förehavanden. Tyvärr har berättaren glömt det mesta av texten. Melodien är densamma som till leken: "Jungfrun hon går i dansen med röda gullband." Man började med samma vers som på an- nandagen: "Goder morgon, goder morgon bå- de kvinnor och man". Sen kommer inte Hult ihåg mer än strofen om "jungfru Maja", som lyder som följer: / "Å lelle jungru Maja, så vacker ho står://: Mä barne på sina armar å ner- slaget hår ://: Mössbärarna voro klädda som vanligt. De hade till uppgift att ta hand om sällskapets mössor, då de vid inträ- det i varje stuga satte pappershattar- na på sig. Det var oftast för kallt att gå med pappershattarna mellan gårdarna. Mössbärarna kommenderades med stora ord och förnäma gester av de andra, så var och en skulle se att de voro "underlydande". De undfägnades alla i sällskapet med mat och pängar och fram för allt brännvin, så att, när de på morgo- nen vände hemåt, kanske de gingo på alla fyra, och stjärna och mössor lågo här och där efter vägarna. Om musikanter (fiolspelare) funnos att till gå så voro även de med på trettondagsupp- tåget. På min fråga om stjärnans storlek, mätte / Hult till ett avstånd mellan händerna ungefär 70-80 cm. Den bars på en stång och någon vred den runt, under det de sjöngo. Stjärnans framsida var spänd med genomlysande papper eller vit väv. På baksidan var det mörkt papper. En liten modell av stjärnan torde åskådliggöra dess konstruktion bättre än en beskrivning, varför en sådan medsändes dessa uppteckningar. (När för ett 50-tal år sedan den frireligiösa rörelsen började gripa omkring sig på Hammarön ansågs dessa julupptåg som en styggelse, och många, som varit med om desamma, trodde att de aldrig skulle få förlåtelse därför. Och de ville aldrig mer höra talas därom. Det är därför ren tur att träffa någon, som vågar vidrö- ra detta "hädiska bruk.") Jullekar förekommo stundom då man samlats till julbjudningar och ville vila sig mel- lan danserna. En sådan var: "Kasta vantar". / Man vecklade ihop ett par vantar och någon kas- tade dem till rummets andra ända under det han ropade namnet på någon av de när- varande. Namnets ägare måste då skynda att få tag i vantarna före någon av de andra eljest fick han ge pant. Panterna löstes in med "stränga straff". Lyckades han få tag i vantarna, var det hans tur att kasta och ropa namnet på någon annan. "Slå i körka" gick så till att någon ställde sig framstupa med händerna för ansiktet. Alla de andra togo i ring omkring honom. Sedan de gått runt ett varv, stannade de och någon das- kade till den stående i bakdelen, varpå alla sträckte upp händerna. Det gällde då att gissa vem, som slog. Gissade han fel, fick han "stå om". "Blåsa ut ljuset." Man knöt fast ett tåg i en sinka i taket. Den som skulle blåsa ut ljuset, skulle gå på händerna under det hans ena / ben var fastgjort i tåget. Det gällde nu att kunna styra kurs på det på golvet stående ljuset och blåsa ut det samma. "Spänne kråke". En person lade sig på rygg- med benen rätt upp och armarna utsträck- ta på var sida om huvudet. Handflatorna uppåt. En annan ställde sig med fötterna i den förres handflator, samt med händerna på hans uppåtvända fotsulor under det han lutade sig framåt. Den liggande gjorde nu en hastig rörelse, slog armarna uppåt och benen nedåt. Den som stod i hans hand- flator skjutsades över honom och blev liggan- ett bra stycke från hans fötter. Leken är egent- ligen en ute-lek, men lektes inne om julen medan julhalmen låg kvar.
Handel och livet på färdvägar. Marknader.
I min barndom gick en hop 'dalkârer' å 'dalkuller' i bygden som gårdfarihandlare. De sålde stål- å järnvaror. Varorna bars i en lädersäck på ryggen. Den hang i 'fängslen' över axlarna. De kunde vara två å tre i sällskap, men de gick aldrig in i samma stuga utan i var sin. När det blev jul så 'akorderade' de in sig i stugorna häromkring å stannade till trettondag jul var över. De deltog i allt roligt medan julen. Å de var så goda sångare också. Desam- ma kom år efter år å de brukade ha sitt tillhåll hos vissa familjer. Där blev de så gott kända. En gång mins jag att minst ett dussin 'dalfôlk' hade samlats på ett ställe. Det var vid 'trättondagslöte' (trettonhelgen). Då sjöng de en avskedssång innan de gick från stugan. Se'n gick de sina färden vidare. - Sina varor hämtade de från Eskilstuna. Så höll de på att gå ända inpå / 1860-talet. Sedan började de komma med hela hästlass med varor. De sålde å bytte till sig spannmål, spik å allt möjligt, så for de åt Norge å sålde det å köpte in nya varor där. Västgötar å smålänningar gick omkr å sålde. De gick under namnet 'väschötter'. Västgötarna gick å sålde tyger å smålänningarna vävskedar. De kom mera enskilt å gick på sommaren. Men dalfolket kom vintertid. Den första handelsboden här i socknen, som vi kan räk- na med, var på brukskontoret. Där tillhandahölls socker, kaffe (sparsamt) allt slags läder, sill, salt spannmål å tobak. Men i Påterud var den första riktiga handelsboden i socknen. Det var en fattig pojke som tog sig för att gå å sälja nålar, tändstickor å allt slags 'småkrams'. När han hade fått ihop några kronor, så ställde han till affär. Jag tror visst han hade tolv kronor, när han började. Men till slut blev det stor butik med myc- ket varor. Till en början hade han byteshandel. För sina varor bytte han till sig lin linfrö, smör, / kumming o.d. Så fick de kaffe, socker, sill o.d. i stäl- let. Bytesvarorna sålde han i Norge. Detta var så där på 1850-talets början. Så något år därefter blev det handel i Beted. Se'n kom den andra butiken till efter den andra. 'Höstmâten' i Arvika hölls första fredagen å lör- dagen i oktober månad. Det var kreatursmarknad. Att börja med höll de sig på det nuvarande torget med kreaturen, senare var marknadsplatsen där kyrkan står nu. - Till den marknaden skulle de å köpa eller sälja 'nötkrötter' och hästar. Andra marknadsdagen var me- ra för ungdomen. Handlare från andra orter hade satt upp stånd på den marknaden. 'Vintermâten' i Arvika hölls i slutet av januari el. i början på februari. Det var ingen viss dag för den. Härifrån brukade de även besöka 'Årjängsmâten' i sept. å 'Nysätersmaten' sista veckan i sept. Dit bru- kade de köra. Men ingen av de marknaderna var så myc- ket besökt härifrån som marknaden i Arvika. På torsdagen före markanden gick stora skaror i sällskap, så tog de 'nattkvarter' i gårdarna Kärsmossen, Rud / och Högvalta. Se'n kom de i god tid till marknaden. Det var inte ovanligt att husbönder passade på att städ- få tjänare på dessa marknader. Å 'fästingspar' (trolovade och fästfolk) sökte sig till marknaden för att köpa vigselring å sådant de behövde till bosättning- en. S.k. 'fânter' (tattare) strök omkring i gårdarna. De tigg- de av allt möjligt. De sämst lottade av dem hade en dragkärra, som de hade sina saker i. De små ungarna fick åka i kärran. Mannen sköv eller drog. Kvinnorna gick i stugorna å tiggde. De brukade föra mycket oväsen sins emellan, å de var 'ovettiga' på dem som in- te ville ge dem något, när de tiggde. De lovade allt ont när de gick ut genom dörren, svor å trätade så det hör- des långa vägar. Både käringar å gubbar rökte. De som var mer försigkomna hade häst kärra eller vagn. På sommaren betades hästen på landsvägskanten å på vin- tern tiggde de hö till hästen. Allmänheten hade som respekt för dessa 'fânter'. En kunde inte veta vad de kunde ta sig till. Hade de fått brännvin slogs de sins / emellan. Sotare kom långväga från. De gick omkr. å ville sota. Med sotningen blev det inte så mycket. De gick för det mes- ta. De hade spö, rep å lod å en raka med sig. Svarta runda mössor på huvudet å alltid sotiga. På 1860-talet började de gå uppåt Norrland, för att söka sig arbetsförtjänst. De gick frampå våren å kom igen framåt jul. De var med vid flottning och vid sågvärken där. De tjänade bra med pengar där. Men de hade tungt arbete i brädgårdarna. Många fick bli stabbläggare. Före den tiden gick de mycket till Norge å fick sig arbe- te. Gick på våren å kom tillbaka till vintern. Både män å kvinnfolk sökte sig arbete där. Så hade de litet kon- tanter med sig hem. Norrmännen tyckte inte så bra om att svenskarna kom så där. Så hittade de på denna räglan. 'Svenskerâdder å 'pipesnädder med spade i hand, de gräver dike, de må bli rike som bare fân.' Men då hittade svenskarna på att säga så här: 'Baggeruker mä fyllestruper, mä flaske i hand / di drecker ôpp, om de hade pengar som havets sand'. Tiggare gick i hemmanen å tiggde. Det var mest från andra socknar. Både män, kvinnor å barn tiggde. Det var inte 'fanter' utan fattigt å utblottat folk. Före jul kom de som mest. Eljest kom sådana hela året om. 1867 och 1868 gick många å tiggde.
julafton.
Om julafton doppade en i grytan. En fick just inget mer på hela dagen förrän kvällen. En tog kakstycken å doppade direkt i grytan, å åt fläsk å kött till. "Sparvneken" sattes upp på förmiddagen. Det var det första en skulle se till med, så var det att fåg- larna fick mat. De skulle ha det för att en skul- le få välmåga i stället. En eller två neker sattes upp - allt efter som en hade råd till. De sat- tes bortefter husen. Nekerna togs undan när en trös- kade. Om en fick fatt i någon riktigt fullmatad nek, då gömde en undan den. Nu var det så, att fruntimren bar in "julhalm" å bredde över golvet, när de hade skurat. Den fick ligga till dess att det blev annandagen. / Somliga tog bort den om julkvällen. Den blev till nytta, för kreaturen fick den att äta. - Barnen ha- de så roligt i julhalmen. Om julkvällen så sopade en så väl rent under bordet. Om en fann ett eller flera rågkorn under bordet på mor- gonen, så skulle det bli ett gott skördeår. Men fanns det inte något, så fick en vänta sig ett dåligt år. Kreaturen fick extra om julkvällen. Hästen fick havre å korna fick fint å gott hö. Hade en gott om havre, så fick de en havernek var sig. Till vart djur sa man: "Dra störken /styrkan/ i ryggen, mârgen i bena - te våren /våren/ hård som en is å stött /tjock å fet/ som en gris." Julgran mins jag ingen från min barndom. När jag blev gift, å vi fick barn, så hade vi julgran, för då hade allt folk börjat ha detta. Men det var inte annat i den än ljus å ringar som var bakade av vanlig deg. / Di bakade "stompar" - en åt var, som låg i en hög på julbordet, annat mins jag inte. De åt en upp om tjugondag Knut. Vi stöpte ett ljus med tre grenar /"julljus"/, som stod på julbordet. Om julkvällen å jul- morgonen brände en det. Det som blev kvar av ljuset, hade en att smörja sig på kroppen med, om en fick utslag. Det var också bra om en fick snuva, för då smörjde en under fötterna med det. "Julbrasan" tändes när en hade stökat undan allt å till en skulle sätta sig intill bordet å äta. Det var alltid björkved. En skulle vara rädd för att det sprakade på golvet. Det var farligt för halmen. Det hade en den tron förr i världen att en skul- le få påhälsning av döda om julnatten. Jesus kunde också komma. Å tomten var ute å tittade sig omkring den natten. Där de var rädda fick "klypljuset" brinna hela natten. / Om julkvällen tog en ett riktigt julbad. Då hjälpte en till å tvätta varandra. Fruntimren tvätta- de karlarna men inte tvärtom. Nya underklä- der togs på. En var ren å fin till dess en skul- le sätta sig till julbordet. Mat: fisk, potatis och gröt. Peppar å salt till fisken å kanel å socker till gröten. Mjölk och dricka. Julklappar kan jag knappt säga att det blev några. Det var om en fick något nytt till julen, ex. strum- por, vantar, halskläde el. dyl. Jag mins inte någon julbock av halm, men det var vanligt att pojkar eller karlar klädde ut sig till "julbock." Då vrängde en någon gam- mal rock, päls eller tog en fäll på sig å en gammal hatt. De brukade ###foder i roc-- karna den tiden. Det blev så likt en bock, när en kom inhoppande i stugorna på fyrfötter. Då hoppade en å skuttade fram å tillbaka på golvet, i spisen å var en kunde komma / fram. Bocken fägnades både med brännvin å mat, för att de skulle bli av med honom. Ung- arna blev ju vetskrämda - kan tänka. Så en fick vara glad att bli av med honom. Han kunde kom- ma om kvällarna när som helst i julen. På själva julkvällen kom han inte, för då skulle en vara hemma hos sig. Det var inte passande att vara ute den kvällen.
Slåtter, skörd och tröskning
Det var allt så, att om isen ville hålla sig kvar på nolsidan sjön, så skulle det bli ett "bra år" ("bra år" är hos Värmlands jordbrukare liktydigt med god årsväxt och därav följande välmåga el. trygghet, Uppt. anm.) [ Gammalt folk följde bondepraktikan och de dagar som var bestämd i den. Men det var så gott som slut med dessa bruk när jag började minnas. Om inte skördandet började på den dag, som de brukat efter gammalt, så blev det inte bra med skörden på något vis. ] Strån skulle stå kvar, för att inte kraften skul- le gå ur åkern. Det mins jag allt att en och an- nan hade det på det viset. När de sista stråna skars, så hade en en ha- re i dem. Den skulle en jaga bort från åkern, / så att han kom till den som inte hade skurit färdigt. Så jagades haren undan för undan. Den siste hade ju inte annat än att fösa honom åt skogen. Men för var och en som hade skurit fär- digt hette det att han hade "toge har'n". Det var detsamma som att han inte hade något mer att skä- ra det året. Det var ju inte något rekommenderande för den som blev sist på trakten. Det var som kavatast att bli först. Men det hade ingen betydelse för den som skar de sista stråna. Om en skar sig på en lie så skulle en "få ont länge". Sådana sår ville inte gå ihop så snart. Varför vet jag inte. Och det var farligare att skära sig på en vass lie än en slög. Intet om den som var nybörjare vid slåtter eller skörd. Det var bara när någon skulle med nå- got längre bort från hemmet första gången. Då skulle han bestå "gulbenskanna". Han kallades "gulbening". / Med den sista neken var det ju så, att den skul- le bindas med lika många band som det var krea- tur till på gården. För varje band blev det ett knip- pe ax som hang ned som en vippa. Detta bruk håller i sig ännu. Denna nek togs in i stugan. Där fick den hänga på en vägg eller över ett skåp till dess att det blev julkvällen. Då tog matmora el. pigan den neken med sig åt ladugården och tog isär den och gav vardera djuret en vippa. Det var kokrea- turen som skulle fägnas. Så fick de veta att det var julkvällen. "I kväll är det första kväll i jule, i kväll är det Herrens kväll nu skall i äta å må väl å trivs te nästa jule". Det blev ingen trivsel i ladugården för djuren, om inte de fick den neken, och om de inte fick veta att det var jul. Det var välment med djuren. För om en glömde djuren om jul, så blev en själv glömd, så att det blev dåligt för en, så hade / de det som jag mins. – Det sista linet har jag inte hört något om. "Nu ska vi pust en stund, innan vi går hem", brukade de gamle säga. Vet inte om det var någon bestämd mening med det. Men en skulle i alla fall inte göra sig förbrått från åkern och i all synnerhet in- te den dagen, som en hade avslutat arbetet på å- kern. Vet inga särskilda benämningar på dem som var i la- dan el på logen. Om en kastade en katt i ladan, innan de första ne- kerna lades in, så skulle råttorna sky. De två första nekerna lades i kors, eller man tog ett par pinnar å lade i kors under de första nekerna. Det var ingen som skulle kunna stämma råttan till ladan då. Slåtter- och skördekalas kan jag inte minnas. Om det blev fel på fruktträden, så att de inte gav frukt, så hade någon ovän förtrollat dem. Alla äpplen var inte värt att ta. Det skulle vara / något kvar åt dem som var "underjordiska". Om en tog allt, så blev det oroligt på gården. De som skulle ha haft det sista ville hämnas på det viset. [ Man tröskade med "slaga". Då kastades säden upp på logen och tröskades. Tröskvärk fanns inte förr- än i slutet av 1800-talet. Vid tröskningen med sla- ga förekom att både två å tre man tröskade i takt med varandra på samma loge. Var inte något visst för när tröskningen skulle avslutas. Man höll på och tröskade så länge det fanns något kvar. Det sista slaget slogs i golvet. ]
Frieri och bröllop
När en pojk ville fria riktigt på allvar till en jänta så skickade han en "böneman" som skulle tala vid jäntans far å mor. Om han kom överens med dem så var det färdigt för de unga att gifta sig. Men fästman- nen skulle också fråga jäntans far å mor, om han fick henne. När de hade fått "lôven" att ta varandra så gick de till prästen å tog ut lysning. Det skulle vara på ny. När det lystes för dem så "trilla de ner från predikstolen". Vännerna gick å gav dem käppar å kryc- kor, som de skulle ha att stödja sig på. Det var bara skämt. De ville aldrig gå till kyrkan å höra på sin egen lysedel. De var rädda för att folk skulle titta på dem. På jul och midsommar brukade de hålla bröllop förr / i världen. På julen hade de god tid. Somliga brud- gummer tog häst å släde å for omkr i gårdarna å tigg- de. Det var spannmål som tiggdes. Den som skulle bli brud for omkr å tiggde lin å blånor å ull. Det hon fick kallades för "fästepigtôtten". De skulle hjäl- pa sig fram med dessa gåvor, när de skulle sätta bo. Säden skulle hon ha till säskorn när våren kom. Alla släktingar och grannar bjöds till bröllopet. Minst åtta dagar i förväg blev de bjudna som skulle vara med på bröllopet. De som skulle till bröllopet skickade "förning" till bröl- lopsgården. Den skulle vara i bröllopsgården dagen fö- re bröllopet. En piga skickades med den. I den kor- gen skulle det vara "klengås" (smör och riven sand- ost klent på fin kaka), kött, fläsk, smör, ostpannka- ka, fårlår o.d. Det var tilltaget efter vars och ens råd. Jag hörde mormor talade om att brud och brudgum ha- de ridit till kyrkan, när de skulle vigas. Men det skall vara länge sedan. Förr i världen brukade de / helst vänta till en söndag, å då for de till kyrkan å vigde sig. Då var de i kyrkan å blev vigda innan gudstjänsten började, så satt de kvar till dess att den var slut. Ett par spelmän var med till kyrkan. De började spela en marsch när brudparet skulle gå in i kyrkan å så gick de före å spelade ända fram till altaret. När brudfolket gick ut ur kyrkan så gick spelmännen före å spelade. Så gjorde de i mormors barndom. När de kom hem till bröllopsgården så spelade de än- da från den plats där brudparet gick ur åkdonet å till dess de kommit in. När de hade kommit in så skulle gästerna skåla med bruden å brudgummen. Då var det någon bland gästerna som kunde prata bra som höll ett litet tal å önskade dem lycka, att de skulle få många barn o.d. Fram mot kvällen så fick alla sitta intill ett stort bord å äta middag. Det var potatis, fläsk, kött, flera sorters korv, sylta, smör, bröd, ostpannkaka å allt de kunnat hitta på. Bränn- vin / dricka å öl skulle det vara fullt upp. När de hade ätit sig mätta (värden och värdinnan fick truga på dem maten), så kom de fram med en rätt som skulle vara "lickerst" av allt ihop. Men när de skulle ta sig av den, så kanske det låg en gammal slev eller sko. Litet grädde el. d. hade strukits på för att de skulle tro att det var riktigt. Vid middagen satte värden fram en skål eller tall- rik å i den lade gästerna pengar åt bruden ("brur- skåla") I den lade de som de hade råd till. Den första bröllopsdagen på kvällen så var det en del ungdom utanför bröllopsstugan å sköt. Alla skulle dansa med bruden. Tidigt andra dagen åkte brudparet omkring i byn å bjöd på en var sin sup å smörgås. Det som skulle vara något till bröllop varade i tre dagar.
Till pristävlan för "Svenska Folksagor."
Till pristävlan för "Svenska Folksagor." Det vilseledande spåret. På det ståtliga slottet Saxholmen vid Värnern, styrde för tiden av dessa händelser, en förnäm riddare eller "små- konung" som han kallades. Där hade han bosatt sig med sin husfru, "unga drottningen". Ej av kärlek eller fri vilja hade hon gift sig med stränge herrn till Saxholmen, utan av tvång från nära anförvanters sida. Hon hatade honom så mycket mer som hennes hjerta redan tillhörde en annan riddare. Medan "unga drottningen" ännu var fri var denne riddare blott en medellös sven, men av god härkomst. Nu hade han genom en underlig ödets lek blivit ägare av ett vackert slott i Danmark. Ett arv efter en avlägsen släkting. Vi försätta oss till Saxholmen strax efter jul. Det var den första jul "unga drottningen" tillbringade där. För henne var det den tråkigaste julhelg hon någonsin upplevat. Borg- herrn hade låtit den ena fästligheten avlösa den andra. Öl och vin hade flödat i strömmar på Saxholmen. Men nu var han till en annan riddare på ett sådant dryckeslag, medan hans gemål stannat hemma. Hon satt och broderade i ett av slottets många gemak, då hon spratt till vid ett häftigt hundskall ute vid porten. Efter en liten stund kom en kammartärna inskyndande till henne och meddelade att en gammal tiggare ville tala med "drottningen" Han medförde ett viktigt budskap till henne, hade han sagt. När hon kom till hallen dit tiggaren blivit införd, reste sig denne och under bugningar bad han om ett samtal mellan fyra ögon. Sedan kammartärnan avlägsnat sig ryckte den gam- le mannen av sig sitt lösskägg och för frun till Saxholmens häpna blickar visade sig hennes älskades gamle trotjänare. Han frågade om hon ville fly till hans husbonde, som med några väpnare befann sig vid ett öde torp, ej långt därifrån. Hon svarade jakande på denna fråga. Det bestämdes att flykten skulle företagas samma / kväll, medan hennes herre och man var borta. Efter att åter ha påtagit lösskägget och fått ett mål mat i slottsköket avlägsnade sig tiggaren. Några timmar senare smög sig en gestalt genom en liten bakport och styrde sedan kosan till stallet samt försvann genom dess dörr. Det var "unga drottningen", som i den kalla vinternatten flydde till sin älskade. Om en stund satt hon till häst och sprängde iväg mot torpet där den nu så lycklige riddaren väntade henne. På slottet hade ingen av tjänarna sett hennes nattliga flyckt. Men när borgherrn kom hem märkte man strax hennes bortovaro. Herrn till Saxholmen rasade, han förstod nog vart hon flytt. Han kallade i hast samman en stor skara väpnare och satte efter henne. Spåret efter hennes häst var tydligt så det mötte inga svårigheter att följa det. Vid torpet sammanstötte det med flera andra. Men de voro ej flera, än att borgherrn var säker på att i grund slå dem om det komme till drabbning. Spåret följde en skogsväg som ledde ner till Vänern. Sedan styrde det rakt i sydvestlig riktning över isen ända fram till Hammarön, där det sammanstötte med ännu flera spår. Därav två från Wermlands-Näs hållet. Det såg ut som om de sedan tillsammans med flycktingarna vände i nordvestlig riktning. Borgherrn fort- satte och efter en stunds skarpt trav såg han en hop väpnare framför sig på isen. När han hunnit fatt dem såg han att hanns gemål ej var bland dem. Borgherrn frågade barskt efter flycktingen men de försäkrade att de ej sett henne. Borgherrn sände ut väpnare att söka henne men allt var förgäves. Så han måste begiva sig hem utan husfru. Hur kunde då "drottningen" komma undan. Jo den unge riddaren hade helt enkelt låtit sätta skorna bakfram på häst- hovarna. Det var hans och "drottningens" spår som från Hammar- ön ledde mot Näset. På en brant berghäll vid Hammaröns vestra strand, kan man ännu i denna dag se tydliga märken av hästhovar vilka påstås vara efter "drottningens" häst.
Julseder
På julafton åt de ingen middag, utan då doppade de i grytan i stället. Då tog de mjukt bröd och doppade i spadet, där de kokte julskinkan. Sedan det var gjort så tog de in långhalm och lade falsdjupt på golvet och sedan gjorde de i ordning julbordet. Först ställde de dit en julhög mitt på bordet som skulle ligga ända till tjugondagen, och en mindre hög med samma sorts bröd för varje familjemedlem och tjänare. Den fick de äta upp när de ville. För övrigt var det brännvin och öl på bordet och dessutom skulle det finnas av alla slags mat som fanns i huset på julbordet. Både brännvinet och maten fick stå kvar över nat- ten och den tog de utav innan de gav sig i väg till kyrkan på julmorgonen. När de slutade skörden, så tog de det allra sista och band "löcknek" av. Det skulle vara lika många tofsar på den som det fanns kor i ladu- gården. På julkvällen skulle var ko ha sin tofs, och när man gav hen- ne den skulle man säga: "Ät väl å trivs väl, dä ä julkväll i kväll." Hästarna skulle också ha särskild förplägnad, och jag tror att de blandade brännvin i havren åt dem. På julkvällen skulle stugan vara pyntad och fin. De tog in vägg- / bonader och satte upp och så hade de ljus på bordet och en stor brasa i ugnen. Mitt över bordet hade de en halmkrona hängandes och under bordet var julbockens plats. Den gjorde de av halm och hade röda tömmar på den. Om vi var bråkiga, och det ville ungarna gärna bli när julhalmen kom in, så sade de till oss att vi skulle akta oss, så att inte julbocken tog oss. De hade en annan julbock också och det var den som kom in med julklapparna. Det var någon av karlarna i huset som hade skinnfäll över sig och ett par bockhorn i pannan. På småstämmena hade de ju inte råd med många julklappar, men litet grand hade de alltid. På de större ställena var det ju mycket mera. På juldagen for de eller gick till ottan som kunde komma ifrån och på hemvägen var det kappkörning för den som skulle komma hem först skulle först få "årvägen" bärgad. Då var de alldeles som stolliga gubbarna innan de kom i väg. Det hände ibland att det var någon spjuver som tog och gömde skacklan eller selen eller något sådant medan de var i kyrkan och då höll de på att aldrig bli väl innan de fick igen det. En gubbe talade de om, som bröt av ena skackeln, när han var på hemväg och då tog han ifrån hästen och kastade sig upp på ryggen på den och red hem och lät gumman sitta kvar på vägen. Sedan de kom ifrån julottan skulle de stanna hemma och hålla tyst hela den dagen, men sedan började julkalasen. På trettondagen var / de ute med "den ljuse stjärna" och gick ifrån gård till gård och sjöng, och överallt skulle de bjudas in, annars avsåg folket där för riktiga snålvargar. På knutdagen klädde de ut sig med halm och sprang emellan gårdarna och skulle köra ut julen och då sa´ de att "Tjugondag Knut bär jula ut." När de där halmgubbarna kom så brukade barnen bli rädda, för så illa såg de ut. På tjugondagen at de upp den stora julhögen, som de hade haft på bordet. Så långt jag minns tillbaka så åt de upp allt brödet, men jag har hört talas om att förr brukade de ta undan ett som de gömde i sädesbingen till våren och delade ut till såddkarlarna, när de skulle börja så. De hade flera slags bröd i de där högarna. Underst låg det en rund siktkaka utan hål, och så var det ett "julkors" som de kallade det i form av två korslagda S. Det var av nekedeg, om de hade så att de kunde. Det fanns ett annat bröd också, som de kallade "julbocken", och det var i form av en bock med stora horn. Dessutom fanns det en del andra bröd också.
Vaggvisor
1/ Kråka satt på ladugårdstak, ropa ätter nâvârn. Va ska du mä nâvârn? Bôre mä ett hôl. Hôt ska du mä hôle? Göre mä en slä. Hôt ska du mä slän? Köre hem ve. Hôt ska du mä ven? Lägge på varmen. Hôt ska du mä varmen? Varme mi tå. Hôt ska du mä tår? Hoppe te koa. Hôt ska du mä koa? / Mjôlke mä mjôlk. Hôt ska du mä mjôlka? Oste mä en ost. Hôt ska du mä osten? Gi prästen å prosten för dä di sjunger så vac- kert i körka om julmôran. 2/ Tia, lia litten sa räven, ha di sett nôa litta tös bortom vägen? Ja, jä såg'a i går, ho kommer i dag ho satt på tune å sydde på e luve. Räven sprang, så rompa slang högt ôpp i talletôppene. 3/ Ro ro te feskesjö många fesker får vi där, laxen den goe, / braxen den store. Hogg'en i backen stôpp'en i säcken å gömm'en te jul å te påsken för då blir han go å knôske. 4/ Hästen börja hacke, för han ville ha drecke. Käringa tog både bötta å spann, å sprang te bäcken som pela å rann. Spann han sack. bötta flöt. Käringa satt på lanne å töt (grät), å osten hade ho i barmen å orka inte äta för harmen. 5/ Tussen vyschan lull för ett så litte gull, om jä hade stugan full en slank i faschten / å såpass i den store omen. 6/ Sov nu gott mitt lelle gull, tis nog så får du vake. Så kommer du ut i den onda värld å ingen kan då bevake. 7/ Ro ro ro ro ro, vysch vysch vysch nu ska gulle sôve.
Tomten
"Tomtegôbber va dä mol tjockt tå." I Norane byggde de en ny lagård. Men de höll på att inte få upp lagårn, för tom- tarna rev ner stockarna på nätterna. Å allt medan de höll på att bygga på lagårn dundrade det å packade vid la- gårn om nätterna. Varje julkväll skulle tomten ha med av alla rätter som la- gats i ordning till julen. Farmor var noga med det. Min mor var från Skeppenäs, å hon talade om, att där såg de tomten rätt som det var. En gång såg de honom hop- pa upp å ned vid lagårdsväggen. Han skulle försöka kom- ma in i lagårn. Där var de rädda att släppa spjället så hårt om kvällarna, att det hördes. En kväll hade "klonka" igen det hårt å då gick det upp å ner hela natten, så att inte människa kunde sova i huset. Tomten var liten som en "gössonge". Han hade röd mössa. / På ett ställe fick de se tomten. Han hade så trasig rock. Då beslöt de att de skulle sy en ny rock åt honom, som han skulle få till julklapp. I det huset felade det inte något slagen före den händelsen, men sedan så fick de inte något att räcka. "Aldrig sekte mjôl mer", sade han å blev borta. I Sandtegen var det farligt. När Anders i Sandtegen begrovs, så hade de begravning efter honom. När folket ha- de ätit middag, så gick de åt ladan å lade sig i höet. När de skul- le dricka kaffe, så kom pigan å skrek: "Kom in alle i som ä i stôl". Allt efter den dagen ställde tomtgubbarna till för- skräckelse i gården. Förut hade de inte gjort annat än gett å varit fredliga. Men efter den betan fick ingen fred att sova om natten. Det var rummel å väsen. Allting ännevändes. I Sandtegen fattades inte något för varken folk eller krea- tur, så folk visste att de hade tomtar.
Tomtar
På den tiden då min far var en liten pojke, hörde han många gånger tomtarna om kvällarna. Hade man utfört ett arbete i skymningen, hämnades tomtarna genom att förstöra detta arbe- te eller att störa gården med oväsen långt in på natten. En kväll hade far varit ute i skymningen och travat ved. Då kom farfar och sade åt honom att han skulle gå in genast, för annars kom tomtarna och ställde till otyg. Far löd inte utan fortfor att trava. Frampå natten kom tomtarna och bör- jade slå och kasta i vedtraven. Så höllo de på tills klockan var ett på natten. En gång strax före jul var far och farfar ute på logen och tröskade. De höllo på så länge, att det blev mörkt. När kloc- kan var tio kom tomtarna och började även de att tröska och höll på till ett på natten. / En annan gång var far till en badstu vid Näs, som ligger i närheten av Lidsbron. För att kunna elda upp badstuugnen tog han in till sig kottar och träpinnar och eldade med. När det blev mörkt, slutade han ej upp utan fortsatte. För att vila lade han sig på bänken, men han hade inte hunnit somna, förrän tomtarna voro framme och började kasta kottar och pinnar på elden. Han trodde, att hela badstun skulle brinna upp. En gång ville han reta tomtarna och gick en kväll ned i käl- laren och började slå i dörren. Han slog igen dörren så fort han hann gång på gång. När han gått upp, började tomtarna göra likadant. Så höll dom på en hel timme. Far var skomakare, och detta yrke började han med då han blott var 10 år gammal. Farfar var korpral och bodde på Näs nära Lidsbron i Sunnemo.
Julafton
Halm fördes in i stugan. Om man inte precis bredde ut den på golvet så tog man i alla fall in ett halmkärv att ha i beredskap ifall att det kom någon främmande in om julnatten. Det kunde hän- da att någon fattig kom och han fick inte köras ut om julnatten. Han skulle härbärgeras och ha av den mat som stod på julbordet. Vi hade julgran i min barndom. Far tog in en buske som var halvannan aln lång och satte ett kors till fot. Sen kläddes granen med pap- perskarameller, kringlor, ljus /hemstöpta/, papper, stjärna och bockar bakade av den fi- naste degen. Andra bockar hade man inte än de som bakades av deg. Grov- och fin rågkaka bakades, skorpor, kringlor, / limpa, pepparkakor. Var och en i huset fick sin särskilda "julhög". Det var en styck av varje slags bröd. Kreaturen fick bättre mat om julnatten. Det fick en se till att de fick av det bästa höet el. en havrenek var sig. De skulle känna att det var julkvällen. På middagen sattes "julneken" upp på en stör. Lade ihop två vanliga kärvar och band ihop till en "julnek". Den sattes upp åt fåglarna. Fick inte de någon traktering till jul så fick en inte något i ladan. Så var meningen. Vi hade ett tregrenat ljus på julbordet. Det brann en stund om julkvällen och på jul- morgonen. "Julbrasan" bestod av torr björkved. Den fick inte läggas hur som helst. Den restes. Sen fick inte någon gå och kara i henne, för askan skulle ligga som den föll. Men på morgonen så gick en till spisen och titt i askan. En syna / så väl, för en ville veta om det skulle bli någon förändring i huset under kommande år. Fanns det fjät och dessa peka utåt dörren så skulle någon dö på gården, men peka de inåt så skulle det gå bra. En kunde inte vara säker på vilka "elakhe- ter" som kunde komma in till en om julnat- ten. Vargarna var också farliga. Men en be- fallde sig i Guds hand, och då gick det bra med en.
Julafton
Vi hade julgran bra tidigt, så jag minns den från min barn- dom. Jag hade äldre syskon, som hade tjänst i staden och de visste hur det skulle vara. Men julgranen som togs in i stugor- na var inte större än att den sattes i en stake och place- rades på bordet. Så var hon klädd med litet papper, pepparkakshjärtan, någon stor marknadskaramell och hem- stöpta ljus. Det var vanligt att sätta upp "julkärve" åt fåglarna. De skulle maten ha om jul. Den kärven var noga med, att han skul- le vara uppsatt före middag om julafton. När karlarna hade satt upp den, så kom de in och tog "julsupen" och dop- pade i grytan. Neken togs inte ned förrän på våren, när backen blev bar. Då repa en ihop halmen och bar till krea- turen. Om julkvällen var det de som satte ut mjölk åt tôm- ten, för de ville hålla sig väl med honom. / Om julkvällen gav mor kreaturen ett extra mål med hö, och om hon kunde plocka ihop litet bröd och sådant. När hon gav kreaturen, så sade hon: "Ät väl, trivs väl, lägg hullet på reva, det är julkväl i kväll." Se'n fick de nöja sig. Julkvällsbrasa brukade far tända. Den bestod av torr björk- ved. Så skulle träna resas och så fick de brinna ut som de ville. Ingen fick gå och röra i spisen om julkvällen, för om morgonen skulle det vara fjät i askan, och då skulle en se efter, om de gick inåt eller utåt. Gick de inåt, så tydde det på välgång, men gick de utåt, så kom en ut för något ledsamt i huset. Julhögar lades på bordet om julafton. Det var en för var person i huset. I högen var av alla sorter som bakats till julen. Det var vetebullar, grov och fin rågkaka, limpa el. vörterkaka. De döda kom om julnatten. Och de skulle smaka på all jul- maten. Så en fick inte duka av julbordet. Det skulle stå till fagnad åt de döda.