Transkriberad uppteckning

Det var allt så, att om isen ville hålla sig kvar på nolsidan sjön, så skulle det bli ett "bra år" ("bra år" är hos Värmlands jordbrukare liktydigt med god årsväxt och därav följande välmåga el. trygghet, Uppt. anm.) [ Gammalt folk följde bondepraktikan och de dagar som var bestämd i den. Men det var så gott som slut med dessa bruk när jag började minnas. Om inte skördandet började på den dag, som de brukat efter gammalt, så blev det inte bra med skörden på något vis. ] Strån skulle stå kvar, för att inte kraften skul- le gå ur åkern. Det mins jag allt att en och an- nan hade det på det viset. När de sista stråna skars, så hade en en ha- re i dem. Den skulle en jaga bort från åkern, / så att han kom till den som inte hade skurit färdigt. Så jagades haren undan för undan. Den siste hade ju inte annat än att fösa honom åt skogen. Men för var och en som hade skurit fär- digt hette det att han hade "toge har'n". Det var detsamma som att han inte hade något mer att skä- ra det året. Det var ju inte något rekommenderande för den som blev sist på trakten. Det var som kavatast att bli först. Men det hade ingen betydelse för den som skar de sista stråna. Om en skar sig på en lie så skulle en "få ont länge". Sådana sår ville inte gå ihop så snart. Varför vet jag inte. Och det var farligare att skära sig på en vass lie än en slög. Intet om den som var nybörjare vid slåtter eller skörd. Det var bara när någon skulle med nå- got längre bort från hemmet första gången. Då skulle han bestå "gulbenskanna". Han kallades "gulbening". / Med den sista neken var det ju så, att den skul- le bindas med lika många band som det var krea- tur till på gården. För varje band blev det ett knip- pe ax som hang ned som en vippa. Detta bruk håller i sig ännu. Denna nek togs in i stugan. Där fick den hänga på en vägg eller över ett skåp till dess att det blev julkvällen. Då tog matmora el. pigan den neken med sig åt ladugården och tog isär den och gav vardera djuret en vippa. Det var kokrea- turen som skulle fägnas. Så fick de veta att det var julkvällen. "I kväll är det första kväll i jule, i kväll är det Herrens kväll nu skall i äta å må väl å trivs te nästa jule". Det blev ingen trivsel i ladugården för djuren, om inte de fick den neken, och om de inte fick veta att det var jul. Det var välment med djuren. För om en glömde djuren om jul, så blev en själv glömd, så att det blev dåligt för en, så hade / de det som jag mins. – Det sista linet har jag inte hört något om. "Nu ska vi pust en stund, innan vi går hem", brukade de gamle säga. Vet inte om det var någon bestämd mening med det. Men en skulle i alla fall inte göra sig förbrått från åkern och i all synnerhet in- te den dagen, som en hade avslutat arbetet på å- kern. Vet inga särskilda benämningar på dem som var i la- dan el på logen. Om en kastade en katt i ladan, innan de första ne- kerna lades in, så skulle råttorna sky. De två första nekerna lades i kors, eller man tog ett par pinnar å lade i kors under de första nekerna. Det var ingen som skulle kunna stämma råttan till ladan då. Slåtter- och skördekalas kan jag inte minnas. Om det blev fel på fruktträden, så att de inte gav frukt, så hade någon ovän förtrollat dem. Alla äpplen var inte värt att ta. Det skulle vara / något kvar åt dem som var "underjordiska". Om en tog allt, så blev det oroligt på gården. De som skulle ha haft det sista ville hämnas på det viset. [ Man tröskade med "slaga". Då kastades säden upp på logen och tröskades. Tröskvärk fanns inte förr- än i slutet av 1800-talet. Vid tröskningen med sla- ga förekom att både två å tre man tröskade i takt med varandra på samma loge. Var inte något visst för när tröskningen skulle avslutas. Man höll på och tröskade så länge det fanns något kvar. Det sista slaget slogs i golvet. ]