Transkriberad uppteckning

I min barndom gick en hop 'dalkârer' å 'dalkuller' i bygden som gårdfarihandlare. De sålde stål- å järnvaror. Varorna bars i en lädersäck på ryggen. Den hang i 'fängslen' över axlarna. De kunde vara två å tre i sällskap, men de gick aldrig in i samma stuga utan i var sin. När det blev jul så 'akorderade' de in sig i stugorna häromkring å stannade till trettondag jul var över. De deltog i allt roligt medan julen. Å de var så goda sångare också. Desam- ma kom år efter år å de brukade ha sitt tillhåll hos vissa familjer. Där blev de så gott kända. En gång mins jag att minst ett dussin 'dalfôlk' hade samlats på ett ställe. Det var vid 'trättondagslöte' (trettonhelgen). Då sjöng de en avskedssång innan de gick från stugan. Se'n gick de sina färden vidare. - Sina varor hämtade de från Eskilstuna. Så höll de på att gå ända inpå / 1860-talet. Sedan började de komma med hela hästlass med varor. De sålde å bytte till sig spannmål, spik å allt möjligt, så for de åt Norge å sålde det å köpte in nya varor där. Västgötar å smålänningar gick omkr å sålde. De gick under namnet 'väschötter'. Västgötarna gick å sålde tyger å smålänningarna vävskedar. De kom mera enskilt å gick på sommaren. Men dalfolket kom vintertid. Den första handelsboden här i socknen, som vi kan räk- na med, var på brukskontoret. Där tillhandahölls socker, kaffe (sparsamt) allt slags läder, sill, salt spannmål å tobak. Men i Påterud var den första riktiga handelsboden i socknen. Det var en fattig pojke som tog sig för att gå å sälja nålar, tändstickor å allt slags 'småkrams'. När han hade fått ihop några kronor, så ställde han till affär. Jag tror visst han hade tolv kronor, när han började. Men till slut blev det stor butik med myc- ket varor. Till en början hade han byteshandel. För sina varor bytte han till sig lin linfrö, smör, / kumming o.d. Så fick de kaffe, socker, sill o.d. i stäl- let. Bytesvarorna sålde han i Norge. Detta var så där på 1850-talets början. Så något år därefter blev det handel i Beted. Se'n kom den andra butiken till efter den andra. 'Höstmâten' i Arvika hölls första fredagen å lör- dagen i oktober månad. Det var kreatursmarknad. Att börja med höll de sig på det nuvarande torget med kreaturen, senare var marknadsplatsen där kyrkan står nu. - Till den marknaden skulle de å köpa eller sälja 'nötkrötter' och hästar. Andra marknadsdagen var me- ra för ungdomen. Handlare från andra orter hade satt upp stånd på den marknaden. 'Vintermâten' i Arvika hölls i slutet av januari el. i början på februari. Det var ingen viss dag för den. Härifrån brukade de även besöka 'Årjängsmâten' i sept. å 'Nysätersmaten' sista veckan i sept. Dit bru- kade de köra. Men ingen av de marknaderna var så myc- ket besökt härifrån som marknaden i Arvika. På torsdagen före markanden gick stora skaror i sällskap, så tog de 'nattkvarter' i gårdarna Kärsmossen, Rud / och Högvalta. Se'n kom de i god tid till marknaden. Det var inte ovanligt att husbönder passade på att städ- få tjänare på dessa marknader. Å 'fästingspar' (trolovade och fästfolk) sökte sig till marknaden för att köpa vigselring å sådant de behövde till bosättning- en. S.k. 'fânter' (tattare) strök omkring i gårdarna. De tigg- de av allt möjligt. De sämst lottade av dem hade en dragkärra, som de hade sina saker i. De små ungarna fick åka i kärran. Mannen sköv eller drog. Kvinnorna gick i stugorna å tiggde. De brukade föra mycket oväsen sins emellan, å de var 'ovettiga' på dem som in- te ville ge dem något, när de tiggde. De lovade allt ont när de gick ut genom dörren, svor å trätade så det hör- des långa vägar. Både käringar å gubbar rökte. De som var mer försigkomna hade häst kärra eller vagn. På sommaren betades hästen på landsvägskanten å på vin- tern tiggde de hö till hästen. Allmänheten hade som respekt för dessa 'fânter'. En kunde inte veta vad de kunde ta sig till. Hade de fått brännvin slogs de sins / emellan. Sotare kom långväga från. De gick omkr. å ville sota. Med sotningen blev det inte så mycket. De gick för det mes- ta. De hade spö, rep å lod å en raka med sig. Svarta runda mössor på huvudet å alltid sotiga. På 1860-talet började de gå uppåt Norrland, för att söka sig arbetsförtjänst. De gick frampå våren å kom igen framåt jul. De var med vid flottning och vid sågvärken där. De tjänade bra med pengar där. Men de hade tungt arbete i brädgårdarna. Många fick bli stabbläggare. Före den tiden gick de mycket till Norge å fick sig arbe- te. Gick på våren å kom tillbaka till vintern. Både män å kvinnfolk sökte sig arbete där. Så hade de litet kon- tanter med sig hem. Norrmännen tyckte inte så bra om att svenskarna kom så där. Så hittade de på denna räglan. 'Svenskerâdder å 'pipesnädder med spade i hand, de gräver dike, de må bli rike som bare fân.' Men då hittade svenskarna på att säga så här: 'Baggeruker mä fyllestruper, mä flaske i hand / di drecker ôpp, om de hade pengar som havets sand'. Tiggare gick i hemmanen å tiggde. Det var mest från andra socknar. Både män, kvinnor å barn tiggde. Det var inte 'fanter' utan fattigt å utblottat folk. Före jul kom de som mest. Eljest kom sådana hela året om. 1867 och 1868 gick många å tiggde.