Transkriberad uppteckning

Till pristävlan för "Svenska Folksagor." Det vilseledande spåret. På det ståtliga slottet Saxholmen vid Värnern, styrde för tiden av dessa händelser, en förnäm riddare eller "små- konung" som han kallades. Där hade han bosatt sig med sin husfru, "unga drottningen". Ej av kärlek eller fri vilja hade hon gift sig med stränge herrn till Saxholmen, utan av tvång från nära anförvanters sida. Hon hatade honom så mycket mer som hennes hjerta redan tillhörde en annan riddare. Medan "unga drottningen" ännu var fri var denne riddare blott en medellös sven, men av god härkomst. Nu hade han genom en underlig ödets lek blivit ägare av ett vackert slott i Danmark. Ett arv efter en avlägsen släkting. Vi försätta oss till Saxholmen strax efter jul. Det var den första jul "unga drottningen" tillbringade där. För henne var det den tråkigaste julhelg hon någonsin upplevat. Borg- herrn hade låtit den ena fästligheten avlösa den andra. Öl och vin hade flödat i strömmar på Saxholmen. Men nu var han till en annan riddare på ett sådant dryckeslag, medan hans gemål stannat hemma. Hon satt och broderade i ett av slottets många gemak, då hon spratt till vid ett häftigt hundskall ute vid porten. Efter en liten stund kom en kammartärna inskyndande till henne och meddelade att en gammal tiggare ville tala med "drottningen" Han medförde ett viktigt budskap till henne, hade han sagt. När hon kom till hallen dit tiggaren blivit införd, reste sig denne och under bugningar bad han om ett samtal mellan fyra ögon. Sedan kammartärnan avlägsnat sig ryckte den gam- le mannen av sig sitt lösskägg och för frun till Saxholmens häpna blickar visade sig hennes älskades gamle trotjänare. Han frågade om hon ville fly till hans husbonde, som med några väpnare befann sig vid ett öde torp, ej långt därifrån. Hon svarade jakande på denna fråga. Det bestämdes att flykten skulle företagas samma / kväll, medan hennes herre och man var borta. Efter att åter ha påtagit lösskägget och fått ett mål mat i slottsköket avlägsnade sig tiggaren. Några timmar senare smög sig en gestalt genom en liten bakport och styrde sedan kosan till stallet samt försvann genom dess dörr. Det var "unga drottningen", som i den kalla vinternatten flydde till sin älskade. Om en stund satt hon till häst och sprängde iväg mot torpet där den nu så lycklige riddaren väntade henne. På slottet hade ingen av tjänarna sett hennes nattliga flyckt. Men när borgherrn kom hem märkte man strax hennes bortovaro. Herrn till Saxholmen rasade, han förstod nog vart hon flytt. Han kallade i hast samman en stor skara väpnare och satte efter henne. Spåret efter hennes häst var tydligt så det mötte inga svårigheter att följa det. Vid torpet sammanstötte det med flera andra. Men de voro ej flera, än att borgherrn var säker på att i grund slå dem om det komme till drabbning. Spåret följde en skogsväg som ledde ner till Vänern. Sedan styrde det rakt i sydvestlig riktning över isen ända fram till Hammarön, där det sammanstötte med ännu flera spår. Därav två från Wermlands-Näs hållet. Det såg ut som om de sedan tillsammans med flycktingarna vände i nordvestlig riktning. Borgherrn fort- satte och efter en stunds skarpt trav såg han en hop väpnare framför sig på isen. När han hunnit fatt dem såg han att hanns gemål ej var bland dem. Borgherrn frågade barskt efter flycktingen men de försäkrade att de ej sett henne. Borgherrn sände ut väpnare att söka henne men allt var förgäves. Så han måste begiva sig hem utan husfru. Hur kunde då "drottningen" komma undan. Jo den unge riddaren hade helt enkelt låtit sätta skorna bakfram på häst- hovarna. Det var hans och "drottningens" spår som från Hammar- ön ledde mot Näset. På en brant berghäll vid Hammaröns vestra strand, kan man ännu i denna dag se tydliga märken av hästhovar vilka påstås vara efter "drottningens" häst.