Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Råttor
På Tomasmässan tre dagar före jul skulle de ställa bort råttorna. Då var det någon som klädde sig fin och läste något för dem. De skulle bli borta hela året på det sättet. Annars så brukade de säga att om det var någon som fick gå bort ofägnad under julen så skulle råttorna bli elaka vid dem. Då skulle de ta allt vad de hade i bodarna så att de inte hade något för att de var snåla under julen.
Tomtar
Ja såg mycke tomtar i sko- gen, de va så store som ett årsgammalt barn, men de va stadiga i kroppen, och så hade de röda luvor på sig. Första tomten ja såg va på en söndagskväll, jag låg å kola, å hade varit ute å sett om mila, då small dä i dörra. "Stig in!" sa ja. Men ingen kom, å så bulta dä igen. Då gick ja ut, och då gick den lille gubben där och spatsera vid milan, han ville väl visa att han var hemma där. I Hjärstalagårn i / Kiel (Visnums-Kil) där fanns alltid hö i häckarna. Min husbonde la alltid ut nya kläder åt tom- tarna till jul, de var av lamatyg med gröne roser på. De var alltid borta på morron, och vi hade nyckeln inne. Vär högtidskväll skulle de också ha lite gröt, och det var borta på morron. Men dä tordes inte att en slipa en lie eller e yx sen solen gått ner, då gick slipstenen sen hela natten. Det var inte på alla ställ som tomtarna trivdes. Vid Kilsbyn i Kiel fick stalldrängarna smörj många gånger för att de inte ansa hästarna som de skulle.
Skörden
Man tröskade inte gärna på kvällarna, emedan man fruktade att få ligga vaken om natten, ty om man tröskade efter det att so- len gått ned, så kunde man få ligga och höra på hur det tröskade på logen till dess solen gick upp igen. Man trodde att tom- tarna hämnades på det sättet. På logarna hade man ingen annan belysning än att man eldade tjärved (töre) i en gryta el- ler på en sten inne i ett hörn av logen. Och den tiden var man uppe i "tider" på mor- gonen. Det var inte ovanligt att man fick höra slagan kl. 3 en morgon före jul. Arbets- ivern vid den tiden på året var särskilt stor, ty man ville ha allt tröskat till julen. Och så hade man att frakta hem ved och / sådant på dagen. Man sökte gärna att vil- ja överträffa varandra med att vara i far- ten på morgonen. Och man kunde ju ock- så i detta arbete så väl kontrollera var- andra. Man brukade lägga slagan om hal- sen på främmande, som kom och besökte logen. Man klämde till med slagan så att de skrek. När de skrikit en stund, så släppte man. Det var ett skämt man hade. Man fick fägnad när man kom till sista varvet i ladan, ty där hade man dolt en ost och en kanna brännvin.
julafton.
Det var att gå upp tidigt. Det fick en allt hålla på med alla morgnar före jul, om en skulle hin- na med det som skulle göras. Det skulle vara julved å den var karlarna uppe å högg denna mor- gon. Julveden skulle räcka till nyår. "Fôggelneka" brukade de sätta upp bort på gärdesgård störarna, på gärdesgård som var närmast husen. Men så började de att göra så att de tog en sär- skild stör å satte upp den på. Det skulle vara en fin nek eller två som en tog undan när en tröskade. Den tog en in å strödde kaksmu- lor i å annat som en skulle ha till julen, t.o.m. någon smula av julosten. Det skulle vara julkalas åt småfåglarna. Det var gulspar- ven som en ömmade om. Om fåglarna blev / fägnade om julen, så fick en tur till skörd. Den hade en hängande på stören till dess det började bli bart på backen om våren. Då tog en den å la- de till kreaturen. Då var det ju inte mer än hal- men kvar, men den skulle vara nyttig. Vid middagstiden var sovelgrytan färdig, så att en fick gå in å doppa i den. Det blev just ing- en annan mat denna morgon än denna doppningen. Man doppade tjock kaka eller limpa i grytan. Doppa- de direkt i grytan. Så åt man av julsovlet. Jul- afton kallades också för "dôppredan". Om julkvällen så var en å gav kreaturen ett extra mål med hö. De fick en vandel fint hö var sig. För var ko som fick hö så läs- tes en ramsa. Den mins jag inte ordagrant, men det var att de skulle äta å lägga på sig hull å må gott, för att det var julkvällen. Häs- ten fick lös havre å en brännvinsskvätt eller öl på den för att han skulle bli lättbent till kyrkan på morgonen. / Julbadet togs i ladugården eller inne i stugan efter som det passade. En del hade bastu att gå till. Då sköljde en av sig på hela kroppen å bytte om å tog nytt på sig. Jag kan inte komma ihåg att det var något särskilt klätt på väggar eller i tak. Jag var skickeligt gammal, när vi fick de första julgranarna. Hörde talas om att de skulle ha haft i prästgården men ute i stugorna fanns inga. Men så tog de sig till att ta in en liten gran- buske å ställa i en vrån eller på ett bord. Den var inte mer än hälften så hög som en ked (?). Det var en välväxt å fin buske, som grenarna satt som i kransar på runt stammen. Inte an- nat än gran. Pappersblommor, röda å vita, och pappersfigurer hängdes i granen. Bockar, kä- ringar och gubbar som bakats av juldegen, fick hänga i granen. Så var det de hemstöpta lju- sen. Det var det förnämsta. En del skakade granen till trettondehelgen och en del till / tjugondedag Knut. När de hade skurat om julafton, så bar de in långhalm å strödde på golvet. Ungarna hade så roligt i den. Den bars ut om annandagen på mor- gonen. Men det skulle vara en ren å bar fläck under bordet. Om en hittade ett korn där, så skul- le det bli ett gott kornår. Halmen fick kreatu- ren att äta. Ville de inte äta den så fick de den under sig. De äldre kunde ju ta sig till att skoja Karlarna hade omkull fruntimmer i halmen å lekte att de ville ta dem mellan benen. Men det var ju bara lek. Min bror gjorde en liten julbock, mins jag. Den gjorde han av halm. Han stod på bordet medan jul. Brödsmulor å allt gott lades under huvu- det på honom, så det såg ut som han skulle stå å äta. Det var en gammal sed. En bruka- de ha ett tal att när de såg hornen på jul- bocken på fönstret om môran så var det tid att stiga upp. / Annars var allt "julbocker å lussebocker" mest i fan- tasin. Om julkvällen gjordes en "reseld" av björkved. I den askan skulle en få se fät om morgonen. Om det var fôlkefät så skulle det komma att hän- da folket något å var det djurfät så hände det djuren något. Till julen bakades små kaker som kallades "stom- per". De lades på bordet å fick ligga där till tju- gondedagen. Då åt man upp en del å en del göm- des till "plogbete" om våren. På julkvällen dukades det fram fisk - abborre eller gädda som var torkad - å så fick en grynvälling till efterrätt. Brännvinsflaskan å ölstopet stod på bordet, så det var bara att skänka i å dricka. - De som var kvicka så kun- de de ha något roligt rim att säga när en skul- le äta fisken. - Alla satt till bords. Bönan i vällingen eller gröten betydde att den som fick hen- ne skulle bli gift innan nästa jul. / All mat som blev över på bordet fick stå kvar till morgonen, för det var inte fritt än en trodde att en fick påhälsning av döda den kvällen å nat- ten. Det skulle vara draget för fönstren, så att en inte skulle få se något styggt. - Ganska van- lig julkvällskost var kokat rotestuv å en gris- labb. Om någon var ogift så skickades den till logen ef- ter något vad som helst. Där skulle han få se sin kommande make. Kunde skicka barn t.o.m. och säga, att nu skall du vara snäll å gå till logen efter sopelimmen. Jag vet att de gjorde så med en tös. När hon kom in frågade de henne om hon såg något. Jo, svarade hon, jag såg en karl. Han kom å skulle ta sopelimmen från mig. Det var en skickeligt rik änkeman. Hon blev gift med den också.
Julafton
På julaftons morgon brukade folk vara uppe i tid. Det var för att hinna med allt arbete, som skulle uträttas, innan helgen gick in. Det brukade ju va- ra så, att kreaturen sågs till först. Om inte det var tillräckligt med huggen julved, så brukade det arbetet få gå med det första. Ingen ved fick bäras in på juldagen. På julaf- ton skulle en bära in så mycken ved att det räckte till annandagen. Det, att de bar in halm och lade på golvet, har jag inget minne på. Det har jag bara reda på för att gammalt folk talade om det. En julbock gjorde vi av halm. Det kommer jag ihåg. Den var så stor att vi ungar kunde sit- ta på hans rygg. Men vi fick vara aktsam- ma / om den. Han skulle stå under bordet. När vi spisade om julkvällen, så släppte vi ned några smulor under bordet till honom. Han skulle inte svälta, när det var jul. När julen var över, så bars han upp på vinden. Då fick han stå där och svälta hela året. Julgranen var nästan lika fint klädd i min barndom som den är nu. Men vi hade inte elek- trisk belysning. Vi hade talgdankar till ljus i gra- nen. Det var hemstöpta ljus av talg. Vi hade papperskarameller, konfekt, glaskulor, färgade pap- persslöjor i granen. Det var ingen jul utan fågelnek. Den sattes upp före middagen. Karlarna gick inte in och doppade i grytan förrän de hade satt upp "fôggelneka." Det var ingen särskild nek. Den största och finaste, som en kunde få tag i, sattes upp på en käpp på lagårdstaket. Den skulle småfåglarna ta julmaten ur. Vörtlimpan var det förnämsta julbrödet. Litet / vetebröd bakades, bullar, krans och kringlor. Så var det rågkaka och råglimpa bakat av siktat rågmjöl. Pepparkakor bakades. Om det var någon särskild krumelur som bakades minns jag inte. Om julkvällen fick kreaturen ett extra mål. De skulle ha gott hö. Om julnatten så kun- de kreaturen tala. Det var bra om de inte kla- gade på husbonden. För att de inte skulle göra det, så fick de det bästa som fanns i ladan. Och så sade den som delade till dem fodret "Ät väl, trivs väl, lägg hulle på reva hela åre över, dä ä julkväl i kväll." Spannmål förvarades inte under julbordet. Inte som jag vet har det förekommit, att de tänt ett ljus om julkvällen och låtit det brinna hela natten. Men ljus tändes och sattes på / bordet, när vi skulle äta om julkvällen. De släcktes, när vi hade ätit. Om något av ljusen slocknade av sig själft, så skulle det bli en mindre i stugan innan nästa jul. Om en nära anhörig hade dött under året, så skulle han komma hem om julnatten och se sig omkring. Björkved användes till julbrasa.
Skörden och tröskningen
Det fanns elakt folk som inte unnade att en skulle få något gott åt kreaturen. Det förekom här på Finnskogen, att sådana där elaka käringar gick till en granngård om midsommarnatten å tog kraften ur gräset. De hade ett lakan å drog, där gräset var som bäst å tog daggen ur det. Se’n var det ingen kraft kvar i det. När de kom hem med daggen, så fick kreaturen dricka ur den. De sista stråna av havre som en skar för året tog en särskilt och gjorde en ”löcknek” av. Den knöts ihop lock efter lock så att topparna kom att hänga efter en sida. En lock för var ko. Om julkvällen löstes hon upp, å då fick korna var sin lott av den. Kärven kallades för ”löcknek”. På logen och i ladan fanns det ”tômt.” Det skulle inte gå an att tröska om kvällarna för att en hade ”tômt”. De pack på logen om natten, om de inte fick fred på kvällen. Om en var snäll mot dem så blev det drygt det en hade i ladan. Mins talas om att di vak ut en tömt på ett ställ. Han kom med tre små ax å bar på ryggen. När han kom in på logen så kasta han ned dem på golvet å pust. Bonden, som stod på lur sa: Dä skull du int pust för. Men då sa tomten att han fick se på annat, när han hade burit bort så mycket som han hade burit dit. Se’n förslog ingenting i ladan. Det fanns inte något annat att tröska med än slaga. Å när en skull trösk, så lade en upp två rader med axen mot varandra ungefär mitt på logen. Först tröskades kärvarna över en gång. Sedan löstes de upp och breddes ut litet och så tröskade man på dem igen. Sedan vändes det med slagan och tröskades igen. Var det råväder och segt att få ur så fick det vändas och tröskas flera gånger. En eller två tröskare tröskade i lag. Lättast gick det om en var två i lag som kunde hålla takten väl. Tyngre gick det om den ene var ovan, så att han trösk i otakt. Brukade att börja tröska sedan kölden kommit. Säden gick ur bättre, om det var några grader kallt. Det blev mest på förvintern. Det var bästa tiden då. Helst ville en ha färdigtröskat till julen. Efter julen blev det annat att göra. Började trösk tidigt på morgonen i ”ot”. Kl. 1 var somliga på logen. När klockan var tre så var det arbete på alla logar. När en hade tröskat till dagningen så hade en annat att göra. Det gick inte att tröska i mörker utan det var att ställa så att en hade törvedsstickor i ordning, som tändes på och lyste över logen.
Trettondagsafton
"Att gå med ljus stjärna". De var 5 personer och de började sin vandring i skymningen. Först gick Judas, som bar stjärnan. Han var nedsotad i ansiktet och hade pungen hängande vid sidan. När de kom fram till ett ställe, öppnade Judas dörren och gick in med stjärnan. Efter honom kom Herodes, som var klädd i uniform med en grann mössa (silverpapper). Sedan kom de tre vise män, som alla tre voro lika klädda och hade ett silverpappersband kring mössan med en stjärna framtill (o. 4 cm. i diameter). En av de visa framsade följande vers: "God afton här inne båd kvinna och man. Husbonden är i huset med sin maka försann. Jag önskar eder alla nytt år och god jul, från alla olyckor bevare er Gud!". Därefter gick Judas fram till husfolket och sade: "Ett ljus i min lykta och brännvin i min flaska och / pengar i min pung. Då fick han alltid något, och sedan fortsatte de till nästa ställe. Beskrivning på "stjärnan": (Illustration: ljus - fot - skaft - ljus) Stativet sett snett uppifrån. Omedelbart under korset en vridbar lagom stor rund pappskiva, omkring dennas kant en pappers- remsa bredare än ljusens längd. Hoppas sedermera kunna komplettera med fotografier.
Djävulen
Två Östervallsgubbar gjorde upp att de skulle resa till Koppom, för de skulle göra upp en räkning med patron Jul. När de kom in på gården, så kom en herre ut å satte sig i ett fordon å for sin väg. Så fort- satte gubbarna till Arvika. När de kom in på det kon- toret där så satt den mannen där som de hade sett resa från Koppom. De kom i samspråk med honom, å då talade han om att han måste före till alla ställen å göra bokföring. Då talade han om att han hade varit "hunnedansare". Den ene av gubbarna gick ut utan att uträtta. Då kom den andra gubben efter å frågade varför han inte gjorde klart. "Nä", sade han, ta pappera du, för slôlve fân ä inne." Det kunde inte vara någon annan som for så till alla stora bruk. Eller ock var det någon som hade "försvôre" sig åt den onde./ Denne (Tonelius) berättade för gubbarna att han varit i "Vittenbergsskolan". Där kom tolv in i taget men inte mer än elva kom ut, för den tolfte skulle den onde ha, så han kom aldrig ut. Men så var det en gång som den tolfte kom ut också. När den onde kom å skulle ta honom så pekade han på skuggan å sa: "Ta den". Den onde försökte ta den, men det gick inte.
Vår- och hösthalvåret
'Petter Katt' (22/2). Efter den dagen skulle en vara försiktig på isen, för 'Petter Katt' kastade en varm sten i vattnet den dagen. Det börjar å släppa på isen vid stenar å uddar. 40 martyrer (9/3). Blev det snöyra eller snö den dagen så fick en 40 snöyror innan det blev våren. 1 april så har de brukat narra varandra. 'April, april ja' narrer min stôlle vart ja' vill,' ha de brukat säga när de har orkat narra någon. Det skulle gälla för lika om en kom ihåg å narras sista april. 1 maj hade de brännvin hemma för då skulle di 'drec- ke mârg i bena', så att de skulle bli friska å starka hela året. 'Sjusôvre' var en farlig dag, för om det regnade den dagen blev det regn i sju veckor. Å då blev det dålig bärgning på skörden. Det skulle vara sju gubbar som var så lata / så de gick å lade sig å sov i sju veckor. 'Oschmäss' var det slut på all kaka. Det var fattigt i stu- gorna då. 'Om Erik ger ax, så ger Olof kaka, brukade de sä- ga. De döda var i rörelse om julnatten. Då var de i kyrkan. Storslakten brukade de allt ha tre veckor å en månad före jul.
Lucia
"Lusse". Då var de tidigt uppe på morgonen. Det för- sta som en skulle fägnas med då var smörgås å kaffe. Fanns inte kaffe i huset, så användes brännvin. "En skulle ha en go môra då", för då började julen. En skulle upp å "pôsse lusse". (Benämningen på lussefirandet). Först skul- le de ha rikligt med brännvin, sen gick de å lade sig eller fick åt vedskjulet å högg ved. De skulle hugga julveden på otta. Så var det ett fruntimmer som de klädde så grant. Hon var alldeles vitklädd. Håret hang ned på ryg- gen. På huvudet hade hon flera ljus i en krans. De brann. Kransen var gjord av lingonris. Framtill på kransen var det som en silverstjärna. Jag minns att hon kom å visade sig utanför fönstret. Hon sjöng utanför fönstret, å det var flera med henne./ Vad hon sjöng minns jag inte. Men hon gick till så många stugor som hon hann med innan det blev ljust på morgonen. Kan inte minnas att hon bjöd på något. Hon kom bara för att visa sig. Jag minns att mor talade på att "lussenatta" skulle vara så lång. De kunde inte ligga hela den natten. Men så skulle de fira ett helgon den morgonen. Minns inte att kreaturen fick något särskilt den morgonen. Det var på julkvällen och julmorgonen som de skulle ha bättre foder.
Vårarbete
Här hade de gamle detta ordspråk: När allövet börjar spricka ut skall vi köra vac- kert med hästarna, men när det vuxit och bli- vit stort som musöron, så kunde en köra så fort en ville. Det var ingen brådska förr. När "såärla" kom om våren var rätta tiden att så vårsäden, och när hon kom tillbaka om hösten, så var rätta tiden att så råg. Efter Urban kunde ingen så. "Den som sår ätter mi ti får store ax men intnô i." Di hade för sig, att den säd, som sådder efter den dagen, inte skulle hinna bli mogen. Det var mest kvinnfolken som sådde. Di kas- ta säskornet högt, för att det skulle bli lång / säd. Se'n fick karlarna lära, så att de gick på samma sätt, när de sådde. Linet såddes på Beda-dagen. Det var fruntimmer som sådde det. En kaka gömdes från jul. Den lades i säden tills en skulle börja ploganna om våren. Då togs hon fram och så bröt en sönder henne och blanda i dric- kan. Det kokades ihop, så att det blev som mos. Det åt en den dagen en börja ploganna. Hästarna fick hav- re. Gödselstacken ränsades riktigt. Men den blev ju aldrig riktigt torr, för den gödseln en bände ut för dagen, blev liggande. Det blev oår för en, om en hade glömt att så en fläck på åkern.
Lucia
Om "lussikvällen" hade en det roligaste nästan som en kunde ha under hela året. Då var "lussifôlje ute". Ungdomen klädde ut sig så di var alldeles oigenkänliga. De satte skinnlappar på ansiktet med ullen ut. Somliga hade skrå- pukansikte på ansiktet och somliga hade sotat sig. Så hade de vända, trasiga kläder på sig och en käpp i handen. Fullt med pinglor och ko- skällor hade de hängande på kläderna. Somliga hade bjällror mellan benen också. Dombjällror och pinkebjällen hade de. De gick i alla stu- gor och gjorde sig lustiga. Så kunde de allt ha en sup med sig och bjuda på. Om det pas- sade så klådde de länsman den kvällen. Det- ta följe började att dra fram i ena ändan på byn och slutade i andra änden med dans / i en stuga. Det blev "lussidans" och spel. Kaf- fe, spel och dans. Tidigt på morgonen gick en "lussibrur" i stugorna och sjöng och bjöd på kaffe. Det var så i min barndom. Det var också ett "lussifôlje" för hon hade tärnor med sig och flera andra följ- de med stuga efter stuga. Karlarna gick upp tidigt och tröskade eller högg ved. – Den natten var så lång, så en var tvungen att taga sig till något. Och det var julen som en skulle börja att fira. Det var så roligt med ljus den tiden på året. Vi hade det så mörkt i stugorna här.
tomtar.
Dä va en bonne här ute i sockna, som va te stal en kväll å ga hästera nattfor. Hästen hade då droge ner täcka unner sej. Bo´n ble argsint å svor te, men dä skulle han inte ha gjort, för jämt som han hade svore te, så feck han en smäll, så dä blixtra för öga på´n. När han kom te å vänne sej om feck han se en liten gôbbe, som stog i spilta. Han hade rö tôppmösse å änne som e röranni tröje å kôrte böxer, som inte räckte längre än te knäa å rö strôm- per å änne som träskor på föttera. Ja ha hört tales om en tômtegôbbe, som tjäna på ett stäl- le å hjälpte te mä lite å vart inomhus. Men så hade matmor köpt en köstym klär ôt hônom te jula å ga´n te julklapp. Men när han hade fått dissere ble han änne som högtfala å flötta ifrå dom. Inna han geck sa han: 'Grann gôsse desker aldri käla mer.' Senna dess såg di aldri te´n.