Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Växttiden. Jordbruk. ULMA M 22
Det vet jag att de gamle hade för sig att en inte skulle köra ut gödsel, gräva i gödselhögen eller bry sig om gödseln något mellan jul och ny- år. Det skulle inte vara bra för det som skulle växa. Om rågen gick sent i ax blev det dåligt år. På slutet växer havren bäst. Till att börja med "står han i sta." Vid midsommar "stod han i sta". Då var "järnnätterna", tre nätter före och tre nätter efter midsommar. Man var rädd för frost.
Midsommar
Den käring som förut är omtalad för sitt myckna smör, gick och drog ett lakan i daggen om midsommarnatten. Hon höll sig på kyrkogår- den och samlade av den daggen som föll på gravarna. Hon hade kärnan (smörkärnan) med sig och vred ur daggen i den. Mera allmänt brukade man gå upp på mid- sommardagen om morgonen och repa löv eller blommor och ge åt kreaturen. Ju mer dagg det fanns på lövet eller blommorna, dess bättre var det. Detta skulle delas ut bland kreaturen innan solen gick upp på morgonen. Det var nästan bättre om man tog lövet eller blommorna på midsommarkvällen och lade dem på en sådan plats där daggen föll rikligt. Man fick inte glömma någon ko eller kräk. / Samtliga skulle ha. Det var att dela väl om man skulle få det att räcka till. Det sades, att korna skulle bli "snälle" att mjölka, om de fick sådant. Mycken mjölk och myc- ket smör skulle man få. Man hade stor tilltro till messômmersdagg. Detta skedde ännu i min ungdom.
midsommar
Om midsommarnatten var vissa gummor ute på fälten och drog ett lakan i daggen. Den daggen vred de ur lakanet och gav kre- aturen precis som då vi köper kraftfoder och ger dem nu. Man menade, att man av den daggen skulle få bättre smörlycka. Sådana gummor gick alltid på grannarnas gräsbac- kar och samlade daggen, och därmed stal man deras smörlycka. I gamla trädgården på Brunskog var jag med på midsommarvakan 1863. Där hade gårdens folk rest en mycket lång stång, lång som en mast. Hon var vitmålad och man hade visst en krans med löv ända ned från roten upp till toppen. På korsen hang stora ringar bundna av löv och blommor. I toppen en / stor yvig ruska av björklöv. Stången var nedsatt i marken och försedd med tre stöt- ter. Omkring denna stång lekte man och dansade till fram på midsommardagens mor- gon. Det var en stor firarnatt, den där midsom- natten i forna dagar. Då friade man och dan- sade. Och både pojkar och flickor hade allt tagit en eller flera supar brännvin. På den tiden var man mycket angelägen om att smycka både utom och inne i stu- gan till midsommar. Backarna sopades, sten- fot och framför allt skorstenen vitlimma- des. Man hade inte så gott om lim el. kalk i stugorna den tiden utan man tog sjöler (sjölera) och smetade med. Blom- mor och löv lades på hyllor och skåp, och golvet beströddes med löv. Och så bruka- de man göra en väldig blomsterbåge av allehanda vilda blommor och sätta över ingångsdörren till stugan. Mest använde / man gulblomster ( ranunculus). I min ungdom fanns inte dansbana i sock- nen. Men vid Brunsberg (i Brunskog socken) fanns det. Och det var ofta som ungdomen härifrån gick dit och dansade. Man hade små majstänger litet var i går- darna. Men på senare tid har man lagt bort denna sed. Nu glömmer man bort allt för dansbanan och dragspelet.
midsommar.
Öster om kyrkan på en rabbe hade de majstång i forna dagar. Där samlades ungdomen om midsommarkvällen till lek och dans kring stången. Vem som önskade vara med fick gå dit. Jag mins intet mer än att det var en lång stång som var virad med löv och på vars kors man hade hänt små kransar. Jag mins att lövet var blandat med blommor. Lövsalar hade man inte i min barndom. Men man klädde stugan med löv och blommor in- vändigt och strödde löv på golvet i stället för hackat granris. Detta gjorde man på midsom- marafton.
Midsommar
PÅ Hjälleskate hade di majstång i mine gröne pojk- år. Den hade di sätt mella husa en bete frå lo'n (- logen). Ja minns inte att di dansa kring den utan di dansa på lo'n i ställe. Den stånga va virad mä löv å stöttera som höll henne va också lövade. Ôpp emot toppen va dä ett kors å på dä korse hang då små kransar, som va flätade tå blommer å löv. Alle sörters vilde blommer. Så va dä en större krans i toppen. Den va också tå blom- mer å löv. Sen hang dä remser, som va klippte tå pap- per bå i kransera å hele vägen ätter stånga. Ho va bra lång. Herrgårdslage gjorde iårning å klädde den på messom- mersafton. Di hade majstången klädde här å där ve stugera, men di va mindre. - På den tia va bå gôbber å käringer mä å dansa om messommersnatta.
Bröllop
Det var inte bra att sy på bruden. Om det regnade några droppar i brudens krona, så skulle hon bli så rik. Min farmor var "kronbrud". Jag minns att hon tala om, att fyra jäntor ("tärnor") höll ett "klä" el. som de kallade "päl" över henne medan hon vigdes. Den som orkade nappa till sig "päle", när vigseln var över blev gift därnäst. Hennes bröllop varade i tre dagar. Och det hölls på midsommar. Före jul hade de bryggt fyra stora tunnor öl till det bröllopet. På hen- nes tid var de flesta "hembrudar" å vigdes i kyrkan. Den som var med barn fick inte ha krona å inte he- ta "kronbrud". Det skulle allt som vara ståt att få heta "kronbrud". Det var hederligt. På hennes tid hade de det nöjet för sig att någon av gästerna kläd- de ut sig å "stal bort bruden". När de kom å hade / blivit vigda, så passade en på å kastade "stövelskor el. träskor efter dem. Det var en sed. Till bröllopsmiddagen skulle det vara ärter ("ärtkål"). Vär- dinnan gick runt bordet å bjöd ur en stor kopparkittel. Då stod ett "lerfat" här å där på bordet, för fler fick ät ur samma fat. Så drack de ur ett tenstop med pip på. Det gick runt bordet från den ene till den andre. "Brurskål" togs upp på en tallrik vid midda- gen. Första dansen dansade brud och brudgum. Sedan hur som helst. Andra bröllopsdagens middag skulle också vara ärter. Då tog de ut kitteln med ärtorna å så auktionerades de bort till gästerna.
Lussifärds-släkte
Den benämningen förekom ofta i Västra Värm- land för 40-50 år sedan. Om det var någon som var svår eller farlig så brukade det sägas om honom, "den ä allt tå Lussifärdssläkte han". Mellan Lusse å Jul, var "Vasla" enligt gammalt folks tro var då mycket farligt för olyckor. Likeså var det åtskilligt arbete som ej finge utföras, likaså de tretton första Juldagarna. En piga tog en dag i söcken- julen fram spinnrocken å ämnade att spinna, "nej för Guds skull sätt bort rocken, ja vill inte ha nôa utäcke här unner jula" sade husmodern. Att de bundit på sig halm och dansat om Lusse så länge halmen hängt fast, - Se förut insänt av mig från Skillingmark med flera ställen. / Folktro vid midsommar. Silbodal Nolrinnande vatten var om midsommarnatten mycket kraftigt, dock skulle det ej vara bra att tvätta sig i det. Det sades å troddes av mån- ga att allt vatten (kanske andra allt vatten) Norrut rinnande) vid midnatten, eller vid solens uppgång, var förvandlat till vin. Så var det en som ville försöka att passa på å smaka på vattnet fust vid sagde tid. Han gick något före mid- natt till ett nolrinnande vatten å började att smaka på det med små mellanrum. När rätta ögonblicket var inne kom en som var som en vålnad gående. När vålnaden var mittför honom så sa vålnaden. "Nu ä dä" å strax derefter sade vålnaden "å nu ä dä för- bi" Det var alltså blott ett ögonblick som vattnet var vin.
Midsommarfirande
Vid Karlsfors i Sillerud restes alltid majstång. Det var på den tiden det fanns smedjor där, och då bruket ägdes av patron Bergholm. Majstången var en lång stång, i toppen på denna fastbands sju, omk. två meter långa, band varierande i olika färger. Nedre delen av majstången kläddes med kransar, bundna av björklöv och blommor, övre delen, av en tjock slinga bunden av blommor. Strax ovan- för mitten å stången voro fastsatta två störar, så att de bildade ett kors, dessa voro även klädda med blommor, och i änden på varje stör var anbragt en docka av tyg. Strax intill majstången var en "Spele- mansstol" omk. två meter hög. Runt stången var ett stort golv av bräder, samt bänkar / att sitta på. Vid majstången skulle alla både höga och låga, "späktorerna, smeane, mamsäller, piger å drängar å harrekärar", vara med och tråda dansen. Dansen kring majstången börgade kl. fyra på mid- sommarafton, och höll på tills morgonen, sedan börjades den fram på midsommar- dagens afton, och man dansade även hela den natten också. Spelmännen voro två till antalet. Danserna som dansades voro, nigvals, masurka och polska. Enda förplägnad som förekom var brännvin. Spelmännen betalades av "pâttron" som även ombesörjde majstångens resande.
"Vaffer", maj, Peregrinus, midsommar
På trankvällen - kvällen före "vaffer" kom tranan. Han lyste i säng, sade de, och därför skulle de lägga sig i dagsljus. Det fick man hålla på med hela sommaren sedan. Man skulle "springa trana" för att inte tranan skul- le ta fötterna på en. Så då skulle man springa barfota en bit även om det låg snö på marken. x Sista april hade de eldar tända här och där vid gårdarna. På första maj skulle de äta och dricka märg i benen. Då hade de som ett litet kalas med mycken mat och så drack de rikligt med brännvin. Peregrinusdagen skulle de springa i skogen och "ropa Pere- grinus för att driva bort vargarna. Det var en gubbe här som trollade bort vargarna för alltid. Han lovade att de skulle få springa så långt som fötterna höll på dem. Bort kom de också och sedan har det aldrig fun- nits vargar här i trakten. x Under renskrivningen av detta hör jag av änkan Anna Larsson Södra Ny född i (Värmlands) Eds socken, att hon varit med i sin barndom och på trankvällen sprungit barfota över "sju mans gödselhögar", för att "härda fötterna". / På midsommarafton brukade de ha majstång och midsommardans. Majstång brukade de ha åtminstone en vid varje hemman. Här i Vitsand var den ganska hög och hade en tvärslå med kransar på. I toppen på den hade de en liten svensk flagga. I Mangen har de majstång än idag. Den är ungefär likadan, men de har en stor riktig flagga i toppen på den. De skulle löva vid dörrarna och inne i stugorna också till mid- sommar. Förr brukade de ha en björk på var sidan om dörren. Men nu när de har verandor nästan över allt, sätter de björkar runt om verandorna. Ungefärligt utseende har majstång i Vitsand enl. Marrit Jönsson. Hon på- pekade särskilt att tvärslån hade två kransar.
Djur
Göken skull dår en om en fick höra honom på fasten mage. Så var det och, om en fick höra ”tâltrosten” – när den tog te å spel. En skulle ha en smula i munnen, för då var det inte farligt. Göken slutar gala omkr. 14 dagar eller tre veckor efter midsommar. När en slog myrarna å satte upp den förste myrhässjan, så ”strypte en te strupen på göken.” En kan få höra honom gala den 7 el. 8 maj, men när det blir den 18 maj, så är han tvungen att gala. ”Kvällslappen” var det allt kokel med. En tog ett metspö å gick ut, för när han fick se det så kom han, så slog en ihjäl honom med metspöet. Så skulle en passa sig å ta av det blodet. Det skulle en smörja på ögonen, se’n såg en lika bra i mörkret som han. Det var en trollgubbe här som sköt en gök var vår. Folk frågade vad han skulle ha den till. Jo, svarade han, när jag skall göra konster med den, så tar jag av mig spett naken. Han hade den till trolldom. Det var en här som satte å med vargarna. Han kallades finn-Per-gubben, för han var finne. Se’n har det inte varit varg här. Han visade dem till lappmarken. ”Han gjorde nô i vargspôra, så att vargen kom bort”. Det var med trolldom. I min ungdom var detta. För det fanns varg så att jag minns det. Finnarna var de enda som kunde rå på dem. ”Lekatten” var farlig. Han stack. Han hade tänder som sylar å gift i dem. Det blev farligt, om han bet. ”Skrea” var sällsynt, men hon fanns här. Men jag mins inte något om henne. Hon skulle vara bra mot sjukdom. Det mins jag. Kornknarren kallades för ”spinnrocken”, för jag kan inte tro, att det var den en kallade för ”nattramma”. Det var styggt om en fick se att skator samlade sig i skock å skrattade, för det kunde vara trollkäringar i stället för skator.
Renlighet. Hemmet. ULMA T9
Det var inte så noga med att tvätta sig förr i världen. Om det blev en gång i veckan så skedde det inte mer. De brukade inte tvätta händerna före måltiderna å det tror jag inte de gör än i dag för så vida de inte sysslat med sådant att de äro alldeles tvungna. Ibland och det var ganska of- ta under min första tid som lärarinna här i socknen, kom bar- nen otvättade och okammade till skolan. De kunde ha tvättat sig litet mitt i ansiktet å händerna kanske, men halsen, nacken och öronen var otvättade. Det kunde gå så långt så det var 'talle' på nacken och bort efter öro- nen. Föräldrarna tvättade vanligen barnen. Men det fanns ju föräldrar som inte var så noga med barnen om de var tvättade eller inte. Till midsommar och jul tvät- tade de sig bättre än vanligt och särskilt på julaf- ton, för då tog de in ett kar å ställde mitt på / golvet, å då skulle alla tvätta sig grundligt i det. Eljest brukade de tvätta sig på lördagskvällen eller sön- dagsmorgonen, för så vitt de skulle någon vägen, eljest fick det kanske vara då också. Jag mins gamla gum- mor, som tvättade sig på det viset, att de spottade på en trasa å torkade sig i ögonen och ansiktet med den, så spottade de i handen å strök upp håret med den, sedan tog de en kam å kammade till det litet. Somliga spottade på händerna och torkade dem med en trasa. Det var allt. Om händerna var spruckna tvättade de dem i urin. Det var allt mycket brukligt att kvinnorna tvät- tade karlarna i huvudet. De skulle tvättas som barn. Kvinnorna använde kammen flitigare än karlarna. För kvinnorna brukade allt ta sig en stund på söndagen att kamma håret. Männen kammade sig inte annat än då de skulle någon vägen. De var inte alls noga med håret. Det fanns 'luskammar' å 'grovkam- mar'. 'Luskammen' användes att kamma lössen ur huvudet med. Förr i världen så brukade män- nen ganska långt hår. Det föll över rockkragen / i nacken. Det klipptes tvärt av i nacken. Kvinnor- na satte upp sitt hår. Det flätades till en fläta å sedan rullades det upp bak i nacken till en rulle och fastsattes med kammar och nålar. Näsduk användes inte i vardags. Till kyrkan hade de näsduk. Men jag tror inte de nändes använda den utan de snöt sig allt i näven. Näsduken var med mer för syns skull. Så länge jag minns har de badat i öppet vatten här. Det förekom knappt bland kvinnorna, men männen brukade allt ta sig bad ibland på sommaren. Å en del av dem kunde simma. (A.P. Johansson i Krakstad, f. 1855, simmade som ung pojke tvärs över Krakstadstjärnet enl. hans egen be- rättelse. Uppt. anm.) Mycken ohyra fanns, loppor och löss höll på att äta upp folk. De fick gå åt skogen ibland sommartid å lusa av sig. Det var omöjligt att bli förskonad för sådant för den ene drog med sig till den andre. Det behövdes blott att en person satte sig på en soffa / eller en stol, så kunde han ha lämnat efter sig fler stycken på en gång. Det fanns inga andra medel att ta bort dem, än att lägga ut fällar å sängkläder å piska dem. Sänghalm byttes inte mer än ett par gånger om året. De kunde ligga men så litet halm i madrasserna så de låg på sängbottnen. Särk och skjorta byttes varje söndag eller lördagskväll. Det var vanligt bland mera ordentligt folk. Skosmörjan förr i tiden bestod av en blandning av tjära, vax och fett. Så blev det ju blanksvärta till de finare skodonen. Men för det mesta användes becksömsskor å till dem behövde man inte annat än 'Tjärsmörja'. 'Stortvätt' brukade de ha två gånger om året, höst å vår. Då tvättades alla 'lortiga' kläder. De bru- kade då 'laka kläderna' - lägga dem i en tunna å ösa het lut över dem upprepade gånger. Det var efter det de hade 'skrôbba' dem. Sedan de tagits ur heten, vreds luten ur dem å så sköljde de i en damm eller i sjön. Efter sköljningen vreds vattnet / ur dem å så var de färdiga att hängas upp till tork- ning. När kläderna voro torra 'manglades' de. Då hade de på en del ställen en stor 'stenmangel' som de manglade på men de flesta måste rulla plagget på en 'kavle' å mangla med mangelbräda. Brädet sköts fram på ka- veln så att den snodde runt. Så drogs kaveln till- baka å så klämde man till på brädet igen å sköt det framåt. Strykjärn fanns i min barndom. Det var sådana med 'lo' till eller ock ett helstöpt järn ("paschjärn"). Stuggolvet rengjordes genom sopning och skurning. Det var inte så säkert att golvet sopades varje dag. Men för det mesta så blev det ju så, att det so- pades fram efter middagen. På lördagen sopades ju golvet särskilt väl ifall det inte blev skurat, vilket ofta hände. De gamle hade minne på att golvet in- te skurades mer än två gånger på året å det var till midsommar och jul. Då var det så 'talligt' att de fick ta en träspade å skyffla bort det grövsta / med. Sedan slog de vatten på golvet å gnodde med 'tvagor'. I min tid har det allt varit regel att golvet skurats varje lördag. I senare tid på fredag. Förr i världen skul- le man alltid strö hackat granris på golvet strax efter det var skurat, så lade man granris utan- för 'trampen' som man skulle gno 'lorten' av skor- na på. Gårdsplanen brukade rengöras på våren när snön gått av marken. Då sopades den å allt skräp fraktades bort. Till midsommar brukade man också sopa den.
Djur
Göken skull dår en om en fick höra honom på fasten mage. Så var det ock, om en fick höra "tâltrosten" när den tog te å spel. En skulle ha en smula i munnen, för då var det inte farligt. - Göken slutar gala omkr 14 dagar eller tre veckor efter midsommar. När en slog my- rarna å satte upp den första myrhässjan, så "strypte en te strupen på göken". En kan få höra honom gala den 7 el. 8 maj, men när det blir den 18 maj, så är han tvungen att gala. "Kvällslappen" (flädermusen) var det allt ko- kel med. En tog ett metspö å gick ut, för när han fick se det så kom han, så slog en ihjäl honom med metspöet. Så skulle en / passa sig å ta av det blodet. Det skulle en smörja på ögonen, se'n såg en lika bra i mörk- ret som han. Det var en trollgubbe här som sköt en gök var vår. Folk frågade vad han skulle ha den till. Jo, svarade han, när jag skall göra kon- ster med den, så tar jag av mig sprett naken. Han hade den till trolldom. Det var en här som satte å med vargarna. Han kallades finn-Per-gubben, för han var fin- ne. Se'n har det inte varit varg här. Han vi- sade dem till lappmarken. "Han gjorde nô i vargspôra, så att vargen kom bort." Det var med trolldom. I min ungdom var detta. För det fanns varg så att jag mins det. Finnarna var de enda som kunde rå på dem. "Lekatten" var farlig. Han stack. Han hade tän- der som sylar å gift i dem. Det blev farligt, om han bet. "Skrea" var sällsynt, men hon fanns här. Men / jag mins inte något om henne. Hon skulle vara bra mot sjukdom. Det mins jag. Kornknarren kallades för "spinnrocken", för jag kan inte tro, att det var den en kallade för "nattramma". Det var styggt om en fick se att skator samlade sig i skock å skrattade, för det kunde vara troll- käringar i stället för skator.
Jordens fruktbarhet, växttiden
Om julkvällen och julmorgonen, så gick en till la- dugården och gav kreaturen ett "skrôvmål". Det lagades iordning på julaftons morgon. Då var en på logen och vandla ihop hö, som de skulle ha. De fick var sin vandel hö. När kon fick hövandel, så sade en: "Ät väl, må väl, lägg hulle på reva, ta märgen i bena, det är julekväll i kväll". Samma sades på julmorgonen, men då bytte en ut julkväll mot julmorgon. - Då skulle en få nytta av gödseln och det som växte på åkern skulle bli kraftigt. Om julmorgonen så körde folk i kapp från / kyrkan. Alla hade så brått, så de höll knappt på att få i selstickorna. Den som kom först hem skulle få börja andtimmerna först och få skörden inbergad först. En gammal gumma på Strand hade en ko. Hon var så noga med att ta vara på gödseln. Men om jul var hon särskilt noga. Hon lade den gödseln sär- skilt, för den skulle det vara riktig märg i. Och så skulle den spridas tunt, där hon ville ha rik- tigt grann gröda. Mor bruka att kasta ut brödsmulor åt fåglarna om julafton, för om en inte delade med sig av brödet, så fick en otur med grödan. Hon bru- ka alltid att säga att en fick igen det en gav fåglarna om julen. Minns inte annat från midsommar än att det fanns gummor som smög sig bort på ägorna för andra och tog daggen. Di tog kraften ur åkern och tog till sin gård. Om en kände till var det låg någon rik person / begraven på kyrkogården och en gick och tog mull från den graven och strödde ut på åkern, så skulle det bli must i jorden och grant med gröda. Vet att de gamle bruka skoja och säga som så: "Vet inte annan råd än vi få låne jol på körgår'n å strö på".