Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Svartkonst
Stål och silver anvädnes mot troll- dom, även hästskor och yxor. Man bar stål- bitar på sig för att vara skyddad. Bara man hade en nål på sig i kläderna, så kunde den skydda en från att bli bergtagen. Nålen sattes i barnkläderna.
Värmlandsfinnars trollkonster
I Kristinefors hade de en gång en brukspatron, som var så hatad av folket, att de fick en finngumma att sätta döden på honom. Hon skaffade sig hår av honom och bitar av hans kläder och offrade på ett ställe i Mangslidälven. Hon lade in håret i ett knyte, som hon hade gjort av klädbitarna, och så hade hon väl stenar i också, så att det blev på botten. Brukspatronen blev mycket sjuk, så att han begrep, att han var utsatt för trolldom. Han kallade till sig en annan finn¬gumma. Hon talade om för honom, att sjukdomen hade blivit "satt på honom" och att han skulle kunna bli bra, om hon kunde få upp offerknytet. Hon kunde säga ungefär var det var nedsänkt också. Men de fick aldrig upp det, utan patron dog. Finnarna for mycket med sådan där trolldom förr, och en del gör det kanske än. I min barndom talade de mycket om dem och var rädda för dem, och det är nog så med folket här omkring än i dag, att de har mer respekt för finnarna än för annat folk. Finnarna kunde "sätta skott" åt människor och djur på långt håll, och det var väl mest därför som folk ville undvika att komma i ovänskap med dem. Men desamma, som hade makt att förstöra, kunde också bota. Det berodde precis på hur de var sinnade.Om de var riktigt fulla i ont, så kunde de ställa så att det inte växte ett enda strå mer än ogräs på en annans åker. En gång på en julmorgon kom far tidigt till kyrkan i sällskap med en annan smed, som hette Tångring. Då fick de se en finngubbe, som höll på borta i ett hörn och påtade upp jord ur kyrkogården. Det var dåligt fruset det året. Det måste vara vigd jord, som de skulle använda vid sina trolldomskonster. De gick bort till finnen. "Jaså, du stjäl på självaste julmorgonen", sa Tångringen till honom. "Jag stjäl inte, utan jag byter", sa finngubben. Han hade haft jord med sig och lagt där i stället för den jord, han skulle ta. "Jag skall ge dig för att du byter, jag", sa Tångringen, och därmed strök han till honom så att näsbloden flög lös på honom. Därmed var det förstört för finnen, för om man kan få blod av en sådan trollgubbe, så mister han sin makt. Stämma blod kunde de också, och det kan de nog än. Det är inte så länge sedan det var några, som körde timmer i skogarna i Norra Ny, och då var det en gubbe härifrån med. En utav gubbarna hade fått is på yxskaftet, så att yxan slant för honom och han kom att hugga sig bak på knäet, så att han högg av båda knäsenorna och den stora pulsådern. Hans kamrater visste, att Vitsandsgubben kunde stämma blod och skickade efter honom, för han var i närheten. När han kom, såg han bara på såret och sade: "Far ni bara, det kommer inte att blöda." Då stannade blodflödet med detsamma. Och de lade honom på en kälke och satte en häst för och for till doktorn med honom. Och inte en droppe blod kom det. Men innan Vitsandsgubben kom, hade det blött, så att det var en stor blodpöl omkring. Det var en finngubbe, som hade sett att en ko hade brutit sig igenom hans gärdesgård. Han blev ond och satte skott på kon för att straffa ägaren. Men han hade otur, för det var hans egen ko, och det var den enda ko, han hade.
husdjurens sjukdomar.
När hästen eller kon var "mostôln", så var det nå- gon som hade "skämt". Det var folk som kunde "skäm- ma" ett kräk bara de såg på det. "Di hade one öge". Det var farligt att komma ilag med tatare, å fin- narna var inte bättre, för de kunde begagna sig av trolldom. Di var rädda för att berömma kreaturen för varandra. Det blev så att kreaturet blev "skämt", om en berömde det. "Finneskôtt" kunde både små å stora djur få. Om skottet hade satt sig innanför skinnet så kunde en skära ut det, men hade det gått in i kroppen, så var det inte annat än att slak- ta djuret. Det var som en boll - alldeles rund. Om en skar isär den så var det blod i den, vas- sa saker, hår, tråd å slamsor. / Om det var en ko som bröt ett horn av sig, så kle- tades tjära å beck över där det brutits. Om det var en ko som hade horn, å stångade dem av sig, så skulle hon inte bli så god att mjölka sedan. När djuret var så sjukt att det "räckte fötterna från sig" så var det tid att ta till kniven, för då hade det inte långt till förrän det skulle dö. Om hösten så brukades det att man åderlät kreaturen. Man stack hål under tungan så att blod fick rinna av dem. Det var mot sjuk- domar. När en ko fick råttbo i sig, så flög hon upp å blev stin. När ett djur blev hugget av orm, så skulle en gå å se om en kunde få fatt på ormen å slå ihjäl den, så hällde en brännvin i djuret å smörj- de fett på såret.
Jakt. Kloka.
Det var några härifrån som var uppe i Äppelbo, för fryksdalingar- na har ju brukat resa ut på arbete så där. De skulle ut på tjäderlek en morgon och de hade i sällskap en som de kallade Mar-gubben, och den hade ord om sig att vara trollkunnig. Jag kände honom jag också, men denna gång- en var jag inte med, men det var en härifrån som var med som talade om det. – När de kom till skogen så satte de sig att vila ett tag och medan de satt där så kom det alldeles fullt med tjäder och slog sig ner omkring dem. "Jag blev nästan rädd", sa' han som talade om det för mig, men Mar-gubben sa' att nu skulle de skjuta. "Men den store ska' ni akta er för att skjuta på", sa' han och så pekade han på en, som satt uppe i toppen på en tall. Och de sköt och tjädrarna flög inte undan en gång, utan de gjorde några flaxande för vart skott och så satte de sig igen. De sköt nästan alla, utom "den store" och den skulle väl vara liksom herre över de andra den. / I min ungdom fanns det inte varken läkare eller djurläkare här, utan de gick mycket till kloka gubbar och gummor och fick hjälp både åt folk och fä. Det var en gubbe som de brukade ha hos Fryks ibland, när svinen fick rödsjuka. Då slog han åder på dem. Han brukade ge dem linolja också, för att de inte skulle bli sjuka. Men han begagnade inte trolldom han, men en del gjorde det också. Det var en som kunde läsa bort värk och stämma blod, som gick omkring här, och det gjorde han allt med den ondes hjälp. Men så kom han på sam- ling en gång och blev väckt, och sedan blev det slut med det. Han var ifrån finnskogen den där.
Klokskap
Ja tjänade dräng hos en, som kunde trolla o häxa. Hon hade en liten pojke, som låg i vagga, o pojken var grinig o besvärlig, o det skulle gubben trolla bort. Hon trodde att pojken var sådan, därför att det "stod älver kring vagga". Sent en natt, när klockan var tolv, såg jag hur gubben tog eldkol från spisen o gick runt med det, motsols, tre gånger kring vagga. Sedan tog han eldkolet o släckte det, (han brände sej fälle, för han bar det i bare hånna') o gick på norra sidan om huset o slängde dit det. När gubben hade köpt en ny ko så skulle man leda den tre gånger runt en sten på går- den o ge den en hötapp att äta medan den gick, för annars kunde den längta till sitt förra hem. / Den gubben, han kunde trolla, så att ingen kunde göra något illa åt hans hästar. Han gömde "fölskin- net", o torkade det. Sedan gav han lite då o då till hästarna att äta, o på det sättet friade han dom från andras trolldomar. Hur bångstyriga häs- tarna än voro för mej, blevo de spaka, när han kom. Då gav han dom en sockerbit eller brödbit o en bite "fölskinn", o det hjälpte. Den värsta synd som en "trollsk" person kunde göra var att "stämme värme". Den synden kunde aldrig förlåtas. Men ja vill inte tala om hur det var.
Mjölk- och Husdjursskrock
Finnarna är det väl framför allt som har farit med trolldom och sådant där. Men de har allt kunnat svenskarna också. Med korna och mjölken hade de mycket trolleri för sig. (I smörkärnorna skar de kors i botten för att inte grädden skulle bli skämd, och de lämnade aldrig ut någon mjölk till frammande utan att först strö några saltkorn i botten på kärlet eller också doppa ner en glödande sticka i mjölken.) I taket över varje kos bås brukade de ha en gammal knivs- udd instucken. När en ko hade kalvat och skulle ha att dricka första gången efteråt, brukade de hälla eldmörja i vattnet, och så tog de ner den kons särskilda knivsudd och lade i botten på kärlet. När vattnet var drucket, satte de upp kniven på sin plats igen. När de bar in den första mjölken (råmjölken) från en kalv- ko, så måste de ha den väl övertäckt, så att ingen skulle få se den, för en del kunde skämma saker och ting bara med att se på det. Om / de inte hade något annat att täcka med och mötte någon så fick de slänga över en flik utav förklädet. Det skulle väl vara viktigare med den första mjölken än med den som kom sedan, för blev den första skämd så var det förstört med resten också. De var nog i allmänhet mera rädda för att bekant folk skulle kunna skämma för dem än för att främ- mande skulle göra det. Innan de släppte ut korna om våren så bar de skällan tre varv motsols kring skällkon, eller om det möjligen var kring varje ko. Jag minns inte det riktigt.
Intervju med Gideon Carlsson och Per Reinholdsson
Forts. på föreg. (Bra). Forts. på föreg. (Något brus). G.C. berättar om smeden Lökes marknadsfärd (=innehållet i kap. "Marknadsfärden"; G.C.:s bok "Smeder", Stockholm 1946, sid. 108-119). - (Bra) Avslutning på föreg. G.C. berättar om smeden Engmalms utterjakt. Forts. på föreg. P.R. berättar för R.B. om nöjen, frieri, sängplatser m.m., danser och slagsmål mellan smeder och bondpojkar, det äldre Storfors P.R. berättar om det äldre Storfors, mathållning (inpass av G.C.). P.R. berättar om mathållning (m. inlägg av G.C.), avlöningssätt o. avbasning (P.R. och G.C.) G.C.: tomtar, P.R.: en älgjakt, tomtar och oknytt, G.C.: Tall-Maja vid kolmilorna (Bra) P.R.: tomtar; G.C.: hjulgubbar, synska personer; P.R.: Lucia, påskkäringar; G.C.: kolaren och de underjordiska, Källtorpsgruvan. (Bra) G.C.: forts. om Källtorpsgruvan (kyrkklockor, gumma lånar silver), folklig läkekonst (knarren, vårtor, utkastning - inpass av P.R.), få kor att gå hem, P.R.: om botande av ko.
Häxor och trollkarlar
De talade om "trôlsmör" (troll- smör). När jag var handlande, var det en som sålde smör, hon hade så mycket smör, fast hon bara hade två kor. Men för att undersöka detta skall det vara en trollkniv, i den skall vara tre sorters stål, o så skall den vara smidd under en viss besvärjelse. Om de så skär med den i smör, så står det blod i skåran om det är trollsmör, har de talat om för mig. De som ville ta mjölk och smör från andra, gick på / midsommarnatten på andras ägor o ryckte alla sorters blomster, o så hade de ett lakan o drog över de andras ägor. Sen vred de ur detta o gav sina kor det vattnet o så blomsterna, o då tog de mjölken för de andra. Men jag vet inte om att de skulle vara nakna när de gjorde detta. För att få sin mjölk tillbaka måste då den som mis- tat densamma gå till käringen som tagit den o få något av hennes tillhörigheter, av kläder eller så, sådant som hon använde och klippa sönder detta samt ge korna, då tog de sin mjölk tillbaka. Och då märkte käringen att hon inte fick mer mjölk. / Det var e som "tog nötta" av mjölken så hemma i Törebol, hon hade bara två kor, men hon fick mer än dem som hade fem eller sex. För att skydda djuren på påsk satte de tjärkors över alla dörrar där de hade djur. Det gjordes på påskafton. Finnarna kunde mer än andra. De högg av sig tummen och strödde sen aska på den och satte dit den igen, så gjorde en gubbe här bortåt Björbol i Glava. Varje trollkunnig person kallades ej finne, men finnarna kunde mer än andra, de har fört hit trolldomen.
Svartkonst
Min mormor trodde på trolldom. Det var en de kal- lade "björnskötten" i Esbjörk. Han kunde trolla. Min mor- mors man å denne björnskytten blev sittande å prata. Björnskytten påstod att han skulle kunna skjuta en av mor- fars kor när som helst utan att se henne. Den andre var envis å sade, att det var en omöjlighet. De slog vad. Om jag har igen alla dörrar å gluggar kan du inte, menade morfar. Nils trodde inte, att han skulle få någon ko skju- ten. Men det bar inte bättre till, än att en av korna dog dagen efter. Mormor var ond på morfar, för att han hade givit sig i sådant tal med björnskytten. "Nu har du så gott", sade mormor. Ni skulle inte ha tvistat." När kon blev sjuk, sprang de efter björnskytten. "Kasta salt i vattensån", sade han, men de hann inte hem, förrän kon var död. En pojk skulle trolla å fresta å ta livet av en kalv. / Han skrapade på selputan å knådade till en deg och gav kalven. Kalven fick magsjuka, så att han höll på att stry- ka med. Han ville "frest" med att trolla. Men det styggaste som de kunde "trôll" på "kröttra" med, det var "skôtt". Trollkunniga personer gjorde ihop en slags boll av trasor, visp - tvag - och limkvistar, hår och annan smörja. Så fick de den kulan el. bollen att dansa iväg i luften å träffa ett kreatur i bröstet. Om en ko blev sjuk å måste slaktas, så var det allt det första de såg efter, om hon skulle ha "skôtt" i magen eller brös- tet. - Jag vet att det var brukligt att göra ett kors över dörren till ladugården och gräva ned stål under tröskeln för att kreaturen skulle vara skyddade i ladugården.
Finnarnas trolldom
Svenskarna var rädda för finnarna därför att de for så med trolldom utav alla möjliga slag. De kunde sätta skott åt både folk och fä, så att de dog på fläcken. De hade trollpåsar och trollflaskor. I Vålberg i Norra Ny bär det en käring, som har trollflaskan ovanför dörren än. Det har jag själv sett. Jag vet ej vad hon har kokat salvan på, men grönt och eländigt ser det ut. Hon har haft den stående på samma plats jämt. Hon gärdar in korna på ett enkelt sätt också. Hon går omkring ett område var kväll sedan hon har bundit in korna. Där skall de få vara dagen därpå, och längre går de inte – tror hon åtminstone. Jag har sett ett sätt att få nyköpta kor att trivas också. De får äta ”sleke” ur kjolen på matmodern. D.v.s. hon sätter sig och låter kon äta ur ”skäppa” (knäet, skötet). När det var gjort satte gumman upp en bok i bjälken ovanför båset, där kon skulle vara. Kon stod allt och rötade (råmade) på aftonen innan hon fick behandlingen, men dagen efter (Anm. Vålberg, skogstorp i Norra Ny, nära gränsen till Vitsand). / släppte de henne med de andra korna, och då var hon lugn. Ett annat sätt att få korna att trivas har jag hört talas om, och det är att leda dem tre gånger motsats kring en jordfast sten sådant där kunde ju svenskarna också, men de hade nog lärt sig det av finnarna. Men det var allt en del trolldom som bara finnar- na kunde också. Stämma björn t.ex. Och en del av dem var så svåra att de t.o.m. kunde bestämma över väder och vind.
Häxor och trollkarlar
Det var säkert att finnarna kunde trolla. Jag kommer ihåg en finngumma som kom till ett stäl- le hemma. Hon bad att hon skulle få ull. De hade klippt fåren, så de hade gott om ull. Men de svarade, att de inte hade så mycket ull som de hade hår på huvudet. "Jaså," sa- de finngumman, "då skall ni inte behöva att ha besvär med det heller. Och så gick hon sin väg. Det var några dagar efter, så fick matmor i huset full kammen i hår, när hon kammade sig. Det höll på att falla av hen- ne, så till sist hade hon inte ett hår- strå på huvudet. Aldrig fick hon hår på huvudet mer. Det var mycket som de gamla talade om efter / finnar, men jag har glömt det. Det var så farligt att säga något mot finnar eller förarga dem, för de ställde till ont för en. Många finnar kom, både gummor och gubbar. Det var fattiga från finnsocknarna här i Värmland. När fin- nar hade varit inne hos oss så kastade mamma ut en eldbrand genom dörren, se'n de hade gått. Det var för att de inte skulle komma tillbaka eller ställa till något ont. "Det är väl finnblod i henne eftersom hon kan trolla." Alla som hade finnblod i sig så var de inte säkra utan de kunde trolla. Om en var påpasslig och slog till trollkäringen så att blodet lossnade i näsan eller munnen, så kunde hon inte trolla. De hade trolldo- men med sig från Finland. De där värkulorna som kom i luften var far- liga. Det var finnkäringar i dem. Kom en ut för dem så blev en så sjuk. Det var på ett ställe som kreaturen dog undan / för undan. Då bröt de upp golvet i ladugården. Där låg en död katt. Det var någon illasinnad som hade lagt dit katten för att det skulle bli olycka med kreatu- ren. I min barndom hörde jag käringarna tala på, att det var en käring som var ute och mjöl- kade om somrarna. Hon band ett strumpeband i en gärdsgårdsstör eller i en buske och mjöl- kade.
Djur
Göken skull dår en om en fick höra honom på fasten mage. Så var det och, om en fick höra ”tâltrosten” – när den tog te å spel. En skulle ha en smula i munnen, för då var det inte farligt. Göken slutar gala omkr. 14 dagar eller tre veckor efter midsommar. När en slog myrarna å satte upp den förste myrhässjan, så ”strypte en te strupen på göken.” En kan få höra honom gala den 7 el. 8 maj, men när det blir den 18 maj, så är han tvungen att gala. ”Kvällslappen” var det allt kokel med. En tog ett metspö å gick ut, för när han fick se det så kom han, så slog en ihjäl honom med metspöet. Så skulle en passa sig å ta av det blodet. Det skulle en smörja på ögonen, se’n såg en lika bra i mörkret som han. Det var en trollgubbe här som sköt en gök var vår. Folk frågade vad han skulle ha den till. Jo, svarade han, när jag skall göra konster med den, så tar jag av mig spett naken. Han hade den till trolldom. Det var en här som satte å med vargarna. Han kallades finn-Per-gubben, för han var finne. Se’n har det inte varit varg här. Han visade dem till lappmarken. ”Han gjorde nô i vargspôra, så att vargen kom bort”. Det var med trolldom. I min ungdom var detta. För det fanns varg så att jag minns det. Finnarna var de enda som kunde rå på dem. ”Lekatten” var farlig. Han stack. Han hade tänder som sylar å gift i dem. Det blev farligt, om han bet. ”Skrea” var sällsynt, men hon fanns här. Men jag mins inte något om henne. Hon skulle vara bra mot sjukdom. Det mins jag. Kornknarren kallades för ”spinnrocken”, för jag kan inte tro, att det var den en kallade för ”nattramma”. Det var styggt om en fick se att skator samlade sig i skock å skrattade, för det kunde vara trollkäringar i stället för skator.
Trolldom, "spertus"
Ändå till fram på 90-talet höll de nog på med sin trolldom här i trakten, åtminstone i skogarna. Så länge jag bodde kvar här höll de på och jag började inte resa uppåt Norrland förrän 1888. De var särskilt svåra till att sätta skott på hästar och kor. Om de ville hämnas på någon, så gick det lättast på det sättet. Ett sådant skott gick in genom munnen för det syntes aldrig något så efter det. Men när ett djur fick skott, så kunde det dö knall och fall. När de ”snudde” ett sådant djur, så brukade de hitta skottet. Det kunde vara som ett nyste av hår med nubb och stickor och allt, möjligt skräp ini. Det kunde tränga ända in emellan köttet och huden. Men genom munnen måste det ha kommit, för det syntes aldrig några märken utanpå. Människor kunde få skott också, men det var inte så ofta. En del hade försvurit sig åt djävulen för att kunna trolla riktigt bra. Då fick de en ”spertus” av honom. Spertus såg ut som en tordyvel. De brukade ha honom förvarad i någon liten ask och de matade honom med att spotta i asken ibland. Spertus drog pengar till dem så att de blev / mycket rika, men i stället skulle djävulen ha dem, när de dog. Trollpackorna hade väl också försvurit sig åt djävulen. Var påsk for de till honom och då red de på en kvast. De for upp genom skarstenen. För att de inte skulle kunna komma in i ladugårdarna och göra illa vid korna, brukade de stryka kors av tjära på dörrarna om påsken och så hade de psalmböcker i fönstret. Ifall man hade silverkular kunde man skjuta ner trollpackor- na, när de kom farande. Det skulle ha varit en dräng här någonstans som sköt sin egen matmor i låret så att hon blev halt sedan. Det var ingen som hade vetat om jämt att hon var trollpacka. För det såg ut som om de skulle ligga hemma i sängen på natten, men i verkligheten var de ute och for. De kunde ta livet av folk genom att rita upp en bild utav den som de ville åt på en björk och slå en spik i. Då blev han sjuk, och om de slog in spiken helt och hållet så dog han. De skulle slå på spiken under pågående hög- mässa.