Transkriberad uppteckning

När hästen eller kon var "mostôln", så var det nå- gon som hade "skämt". Det var folk som kunde "skäm- ma" ett kräk bara de såg på det. "Di hade one öge". Det var farligt att komma ilag med tatare, å fin- narna var inte bättre, för de kunde begagna sig av trolldom. Di var rädda för att berömma kreaturen för varandra. Det blev så att kreaturet blev "skämt", om en berömde det. "Finneskôtt" kunde både små å stora djur få. Om skottet hade satt sig innanför skinnet så kunde en skära ut det, men hade det gått in i kroppen, så var det inte annat än att slak- ta djuret. Det var som en boll - alldeles rund. Om en skar isär den så var det blod i den, vas- sa saker, hår, tråd å slamsor. / Om det var en ko som bröt ett horn av sig, så kle- tades tjära å beck över där det brutits. Om det var en ko som hade horn, å stångade dem av sig, så skulle hon inte bli så god att mjölka sedan. När djuret var så sjukt att det "räckte fötterna från sig" så var det tid att ta till kniven, för då hade det inte långt till förrän det skulle dö. Om hösten så brukades det att man åderlät kreaturen. Man stack hål under tungan så att blod fick rinna av dem. Det var mot sjuk- domar. När en ko fick råttbo i sig, så flög hon upp å blev stin. När ett djur blev hugget av orm, så skulle en gå å se om en kunde få fatt på ormen å slå ihjäl den, så hällde en brännvin i djuret å smörj- de fett på såret.