Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
”Mara va själve den eländie” (djävulen). Det trodde allt folk. ”Mara re djur å fôlk.” Hon var tung som en sten, när hon kom på brös- tet. Jag minns, de talade på att de kunde läsa bort henne med Guds ord. Om någon nämnde Guds namn över den som ”mara” bruka- de vilja åt, så hade hon inte makt. Om en skrev Guds ord på en papperslapp å sta de där en trodde att ”mara” kom in, så tog hon sig inte genom.
Husdjur.
Här nyttas mycket får före, 7-8 på vart ställe. Vi hade ing- en lövskog utan vi forade fåren med hö på vintern. Holmarna hörde till byn. I mina unge år släppte de fåren där. Där blev de riktigt villa och hållde på att gå i sjön. Vi fick binda dem, då vi la dem i ekan eller pråmen och fraktade över dem. Nu är det näs- tan slut här i byn med får. De har planterat skog på utmarka. Getter var det ingen härikring som hade. Höns har de haft i all min tid, ett tjog eller så på vart ställe. Vi sålde alltid ägg. Dä skefta le te - ibland fick vi bara 50 öre tjoget, ibland 65. Fick vi 75 öre någon gång, var det storartat i min ungdom. I Göteborg kunde man få en krona för dem om vintern. Vi förvarade ägg i en tom sädesbinge på vinden. Det var karlar, som gick med ko till tjur; det finge kära sköta. Där som inte var någon karl, så finge de tala vid någon. / Men det nyttas inte att karlar mjölkade. Det var inte tal om att det skulle försökas. Nu kan de flesta karlar mjölka och gör så med. Slakt - de skar bort en liten lapp på vardera halvan av hjärtat, de klöv det mitt i ut - och kastade. De kallade den olycksörat. Jag vet inte, varför de gjorde så. Kalven fick det första, koa mjölka. Jo, det var en torpare hemma, som inte hade råd att ge kalven råmjölk. Han hade bara en ko. Han kom till vårt och bad om kalvamjölk. Det var titt halvadöd förr. Skummad mjölk fick kalvarna redan från början. Vet inte att man brukat kasta något i mjölk, som skulle bä- ras bort. Då de varit till tjuren med en ko, fick de inte lov att t repet den dagen: det skulle sitta om kons horn över natten. Kokar mjölk över, får korna sår på puppa ! Här var en gubbe som alltid skulle ha en skiva bröd med sej hem och ge kon, när han hade köpt en ko. Det var för att hon inte skulle längta. / De kallade korna Spätta, Humla, Rygga, Stjärna, Lilja, Rölla, Svarta. Oxar hade de bara på ett ställe här i byn, då jag var ung. Nu finns här inga oxar. Kons magar: Våmma, honungshätta och bladmagen. Den (senare) var inte vacker att göra ren, så den kom med i avskrädet för det mesta. En bajonett kunde de sätta över korna. Den skulle bevara dem, så inte mara kom åt dem. Och i tröskeln la en del ner stål. Min far ville inte alls veta av sådant.
Birger Carlsson
B353A: Torpet Kleveberg och friköpet. Vaktepåk och pojkarbete. Julstormen. Diverse. Slåtter. Ta upp säd. Tröska och kasta säd. Präjeln. Liar med tillbehör. B353B: Göra upp halm. Taktäckning. Fruktodlingen. Äppelsorter. Sälja frukt i Falkenberg. Bina och frukten. Besprutning. Slunga honung. Bisvärmar. Bipust.
Trolldom m.m.
1. En skolle allti ha en hästsko hängane över dörra, för att inte trölla skolle komma in, sär- skilt om jul, för då vöre trölla värre än hälla (annars). 2. En skolle ha en lie hälla, ant stål hängande över dörra hälla (eller) sänga, så inte mara skolle komma in å ria en. 3. Om en ble gastakramad, så skolle´n ta stål å flinta å slö (slå) gnista mellan kröppen å lintyget, så gick et över. 4. De va bra å allti ha nönting av stål hängande ve si´a, en täljekniv eller nånting sånt, för då hade gastarna ingen makt. 5. Dom gamle albäckskära (albäckskararna) hade allti en gammel peng i pengapongen, å den gjorde de sig inte kvitt, för den skolle dra pengar te dom. 6. Johan-Bern i Albäck hade allti en gamladars höj / hatt på sig, å sina penga hade´n alltid emellan foert (fodret) å hatten oppe i hattaköllen. När han då skolle betala, så tog´en å sig hatten å tog penga där. 7. I Albäck vore dom allti noga mä, att inget hjul eller nöt ant fick, gå runt i Dymlevega. 8. Dom gav aldrig bört nån mjölk, inna dom först lagt nöra saltkorn på för inte mista mjölka- tuern (mjölkturen) 9. Burmans Inger i Jerlöv konne stämma blo. De första åren, som Sanna va gift, bodde de ve Nyebro, å där va en son te Burmans Inger mä. En gång hade han sågat sig i hanna så illa. Dom försökte lägga om´en, men bloen sköla å rann så förfärligt. Han skynte sig så gött han orka hem te mora, å hon stämde bloen genast. 10. Fålle-Bern gick en hel sönda efter en mjölkhare å försökte skjuta´n, men de gick inte. Då gick´en hem å sprätte ut en sölverknapp ut si skjorta. å la den i bössa, å då sköt´en en, men de va bare några pinna å sölv. / 11. Julahalmen skolle far i huset bre´a själv, å bånna (banden) skolle läggas i kors ve dörra, så att inget tröllty kom in i helga. Halmen skolle ligga te Knut. 12. Sanna talade om, att förr trodde dom alltid, att den som förswarjet sig (begått mened) hade ingen skogga (skugga) jämte sig, när han gick.
K.B.
K.B.! Med hj. tack för senast skriver jag till omväxling med de ledsamma dags nyheterna några rader. För att tala omgamla tiders folk, så voro de rika bland dem ibalnd föga sympatiska-stundom dock motsatsen, om de voro av speciell kristen läggning. Jag tänker på, huru ohöljt den rike bonden t.ex. tillkännagav sin förmögenhet för sin fattige torpare. Min farmors far, Staffan Arvidsson i Sjöbo, Torup, född 1802, var en mycket originell man, som samlade på silver och annat i stor omfattning. Det fanns silverbägare efter honom, som voro från 1700- talet, som voro vill jag minnas, 4-5 decimeter höga. Gamla böcker på olika språk samlade han från auktionstillfällen etx. Och god smed och snickare var han, som smidde i messing-konstsmide- varenda lås i den gamla stugan från 1600-talet, som nu är hembygdsstuga i Kinnared. Men det osympatiska draget var, att han skröt över sina tillgångar. Han kallade in en pojke, som för några år sedan dog som gammal man och sade: "Här ska du få se here, mina pengar. Har du sett så många på en gång". Och så tog han fram ett par långstrumpor, som männen hade den ti- den, fulla av silverpenningar. Och han utlät sig vid ett tillfälle, att han skul- le "broa" hela vägen till kyrkan- 3/4 mil-med silvermynt. Nemesis divina vakade över hans hybris, och han blev utfattig, sedan en son förskingrat arvet. En annan man i senare tid från gården Hylte i samma socken, gick påkyrkovägen och slog sig stolt för sitt bröst, att han hade i rocklomman många sedlar. "Här är en, somhar pengar; vad har du, din fattige stackare, sade han till sin fattige granne. Nemesis vakade, och mannen ifråga var den fattigaste bland de fattiga inomkort. Och den skrytande svensk-amerikanen i Ågård från samma socken smålänning, sade sig kunne "broa" hela vägen 1/2 mil till kyrkan med sedlar. Och i sinom tid vart även han en fattig man. Förutom att Nemesis vakar, var det folkliga övermodet frånstötande och groft, ett bidrag till folkpsykologien även det. Nuförtiden tänker folk likadant, men det går icke att öppet smäda mindre bemedlade, ett mörkt kapitel i gamla tiders historia. Likaså uppfattningen, att affär är affär, och att det icke var synd att lura varken vid oxhandel eller skogsaffär eller vid de vanliga inköpen i butikerna. Brännvin skulle till för att affärerna skulle gå livligt. I nutiden är knepigheten mycket större men den går mera listigt och juridiskt tillväga. Möjligen skulle det kunna bli ett studium om de rikas hybris mot de fattiga och knepigheten i handel o. vandel. Material därom är kanske fulltaligt insamlat. Skulle icke seden med bonader och julark vid jul i stugorna betr. motiv kunna bli ett studium. De gamla kiste breven i senare tiders utformning ha ju urgamla motiv, människans åldrar, föryngringskvarnen, den smala och den breda vägen etc. Troligtvis man man få se medeltidsmålningar som förebilder. Jag önskade gärna få tag i sådana mo- tiv, upptill de gamla bonader jag har. Var finnas sådana saker att få tag i? Eugen Andersson har lovat att besvara frågeformuläret om tattare, så han lå- ter väl höra av sig. Nu till sist en tacksam, hj. hälsning. Ölands Källaberg den 10 mars 1943 Tillgivne Johan Hultskog P.s. Lantbr., Carl Salomonsson i Sjöbo, Torup, kan säkerligen meddela något om Staffan Arvidsson i Sjöbo, en gestalt, som Aug. Bondesson icke lärt känna eller skildrat men som är värd sin skildrare.
Krigare och soldater.
Karl XI instiftade ju indelningsverket. Fyra hela hemman skulle hålla en båtsman. Vi var 38 kompanier båtsmän och 8.000 man, hälften i Stockholm och hälften i Karlskrona. Jag tog båtsmanspengar 1884. Man fick sälja sej för livet för 4 kronor om året och torpet. Jag hade ett torp, som jag hade utrarrenderat för 60 kronor om året. Jag bodde inte på mitt torp utan på mina föräldrars torp hemma i Tårstorp. Det var en gammal gubbe, Hans på Barkhult, som arrendeerade mitt torp. Se, en båtsman kunde aldrig arbeta upp sitt torp, för han fick vara hemma för lite. Min företrädare hette Fredrik Lundgren. Han hade gjort ont och åkt in flere gånger, så han hade 130 dygns mörk arrest, och därmed blev han utstraffad. Och Hendrik Hallström blev och utstraffad. Han hade vägrat lyda, och han fick ett år, / åtta månader och tjugo dagars straffarbete och avsked. De meste (flesta) orka´ inte rymma, för de hade inte så pass pengar och var inte betrodda. Men jag rymde. Vi var på kyrke- parad i Ås kyrka. Korpralen läste noga upp att vi skulle in- finna oss i Varberg och embarkera ombord på transport- fartyget Valkyrian. Jag klagar inte tjänsta, men jag ville inte till Karlskrona då. Jag var hos prosten Norrman och fick ett ordentligt intyg och av rotemästare och rotehållare fick jag intyg. Sen gick jag till kompanichefen - han hette Cen- tervall - och la in ansökan om antingen permission eller avsked. "Nej, det blir ingenting med det," sa han. Dagen efter skulle jag embarkera. " Jag kommer nog aldrig till Karlskro- na mer, " sa jag. En bonde i Vallby skjutsa mej nästa natt till Varberg, och jag gick på tåget till Hälsingborg - Köpenhamn. Pengar hade jag fått låna av en bonde i Vallby, så det räckte till biljett till Amerika, och så hade jag fått låna 25 kronor till russelpengar. Det var i mars månad. Det var så mycket drivis i Köpenhamns hamn, så båten till England kunde inte gå på flere dar. Mina russelpengar gick åt till mat. Så / skrev jag två brev till min hustru. Till slut kom vi till Eng- land, men då var båten redan gången till Amerika. Det var Cu- nardlinjens. Jag skrev till min hustru. När jag hade betalt frimärket, hade jag 2 öre kvar. Så gick vi ombord på Carpa- tea. Vi var fyra i vårt rum: en gammal skåning, en ung skå- ning och en ung bleking. Jag talte om, hur lite jag hade. "Det blir svårt för dej; du har tre dygn att åka på järnväg," sa den gamle. "Tag några bullar i fickan, när vi äter siste gången!" Så kom vi till New York och fick börja troppa av. Då tog den gamle skåningen upp en tjugodollar i guld och gav mej. Jag fick så mycket mat jag behövde på tåget. Så kom jag till Minneapolis. Där mötte jag en svensk Olas Anders på Rösslätt, som var lykttändare. Han hade häst. "Du ska få åka med mej," sa han. Sen träffa jag en Tårstorping (från Tårstorp i Veddige) Johannes Andersson. Han hjälpte mej så jag fick växlat min tjugodollar. Sen skickade jag hem 50 kronor till min fattiga hustru. Jag fick arbete nästan strax med vatten - och kloakled- ningar. Vi hade en amerikansk bas. Det var för strävigt för mej. "Du killar dej, " sa han. "Tror du dej till att vara botten- / man, så får du lindrigare arbete", sa han. Jag hade ju sett på i två - tre dar, hur de gjorde, så jag åtog mig att vara botten- man. Jag fick skifta. Det var så makligt i botten, och jag fick tio cent mera om dan och makligare arbete. I tre som- rar var jag bottenman och om vintern var jag i skogen. Jag skickade hem pengar till min hustru och våra två barn och till min gamla mor, och så hade jag resan att betala. Men när jag landsteg i Göteborg två och ett halvt år efter det jag reste ut, hade jag 450 kronor kvar. Förste sommaren kunde jag inget tjäna. Jag gjorde i ord- ning vår stuga, så en kunde bo i den. Men 1893 var jag ställ- ningsbyggare, när kyrkan rappades. Då var daglönen 1.50 om dagen, men förman tyckte, att jag borde ha mer. Så fick jag 2 kronor om dagen. Jag har haft stora förtjänster mot många mina jämlikar. 2,50 fick jag sedan, då jag var byggnadssnic- kare i Varberg 1894 - 1900.
Smårim.
1. Prästen å hunn Tjäna föa mä mun. Klockarn å hanen Ha samme vanen. 2. Å inte sörjer ja, fast mina barn ä små, För attan kunna krypa å nettan kunna gå. 3. Brännvin å mus Å tobak å snus, Då ska fördriva klåe. 4. Vella å inte få Slepper en inte då. Få å inte villa, Dä ä liga illa. / 5. Dä ä inget lyte Å ha ett stort snyte. Dä ä större skam Å komma näselöser fram. 6. Kör, så länge mösa hölla. Dä göra Marsbostrolla. 7. Tack, manga tacker, Så langa sum kvarnahacker! Å vem I ha dum länger, Så kan I få dem sum humlastänger. 8. Min gjorning nådit skåda,- Sätt kaffekälen pa! Hjälp du det bästa råda, - Slö elva käppa på! / 9. Nôr öxa luer å mejen stjäl, Môsar en bra, så blie rt la läv. 10. Gunatt ! Sôv sum ein katt. Å får du inga ro, Så legg dar å gno. 11. Framlasster vang o baklässter släe Å hästens gläe. 12. Sôdda fanga Har ja lôssat manga. (Om supen) 13. Så gå ert te i kri: Da sum ä himma bli skuttna, Den sum ä ute går fri. / 14. Guskelôv för mål och mätta. Aldri åd ja mar um a skäppa. Men hade ja hatt mi stora ske, Så hade ja ätit e skäppa te. 15. Dä stôrsta aset Ä fôrst i fatet. Å da vackraste däga - har spellt på seg. 16. Grötarmätta. Varar inte över lostätta (logbalken). 17. Skål, bröder alla! Denna supen ska vi ta, För han å spekelerater. Han sjonker ner, Å syns ej mer. Skål, bröder alla! / 18. Ä et a loppa, Så lä a hoppa! A ä et a lus, Så lä a lana hus! 19. Mars mä sett skägg Lockar barna utom vägg. Så kommer april mä sett skin Å kör barna in. 20. Vyssa, dussa, litet barn, Stort i röva sum e kvarn. 21. Den ä mäster, Sum vänner röva i öster å skiter i väster. 22. Môreglans Å käringadans Varar inte te kväller. (ordspråk) / 23. Dä börta, Sa Görta. Gack ud, Sa Knud. Bli inne, Sa den blinne, Da narra deg ud. 24. Amen mä borst på borst Å kuta mä kors på; Skacklar i bägge änna, Så kan du bå köra å vänna. 25. Ola, på jola Mä krokiga knä, Han kör sina forer Å vaktar sett fä. / 26. Aj, aj, sa källingen, När han brände seg utå vällingen. Men då sa katten: Du kunne lätt meg hatt´en. 27. Ria, sia Ranken, Hästen heter Planken. Hässten heter inte så, Han heter Apelgrå Där satt en liden gom på. Vart skulle´n ria Te prästegårn å fria Te a lidi pia. Va skulle´na heta? Anna Margareta. Dar va ingen hemma Mer än två små hunna, Som låe på sina länka / Å sa vov, vov. 28. Kom fattigdom å hängde på. Här ä hänker *) å hänga på. 29. Håhå för denna vala ! Svarta böxer å hål för röva. Ingen nål å ingen trå Å ingen klut å sätta på. 30. A-b-c-dilla, Får ja ingen mat så grinar ja illa. 31. Har du sett på maken: Käringa se på staken. Stacken geck å Men käringa se ändå. *) Tillyxade grenklykor, uppspikade på bod- och stallväggar att hänga föremål på. / 32. Namn i en bok: ............ är mitt namn Mig till heder och ingen skam. Det är mig i dopet givet Och i lifsens bok inskrivet. 33. Frukta Gud och ärligt vandra, Sköt deg själv och skit i andra. 34. Skada setter på taket Å kvittrar mä sina onga: Var ska vi i vinter va, Vi fryser um våra små fötter ! Vi ska gå te Dannemark. Köpa sko för halver mark. Tre trinna peberkorn. Katten tutar i sölverhorn. (Barnvisa) / 35. Vy, vy för barna ! Katten hänger i garna. Mor maler gryna, Far slaktar svina Söster går i rosenlund, Plockar blommor te sin vän För inte han ska gråta. 36. Tjugenda Knud Kör julen ud. 37. Hästen å sön Åta i dön. 38. Julafta å jula da, Då ä dä roligaste en kan ha. Men när dä blir te annda jul, Så plockar mor bort sitt sul (sovel). / 39. Jona, profeten, Slo näven i gröten, Å så hopa´n, Å så sket en. 40. Dä ä möe bätter å heta Petter Än gå i skogen å vakta getter.
Gamla ordstäv eller "orsäg".
1) Han lywer som en häst travar. 2) Dä låder som när soa sang ve let. 3) Han glor som en katt på ett ålahöve. 4) Han sar ud som ajn å dåj äleva som sådde i ongshårt julenatt. 6) Alle ge se på den skamlöse men den skamlöse veder inte hus ändå. 6) De roriga kan en spinna blår för julafta. 7) Här åker vi store, sa krämmarn. 8) De blir inte bårte sä som rinner ur näsa åd munnen. 9) Dä förstår jag inte mar ån soa på sjustjärna. 10) Han var ud som kom hjälp me å sliba. 11) Han var ud som gack hem å lägg-te. 12) Dä va nå å wart sa han som spydde om jul. 13) Nu börjaset sa langas Per-Johan när han piska käringa. 14) Han tänkte vesst å ta hajla wära i ett kärvskinn. / 15) Då kan - la enger katta å stå i tjur. 16) Jajjamen, så Fåssen. 17) I brest på ve får en ajla ongen mä katter. 18) Ja hänger som en hunn på aj lärddörr. 19) Han är så illmariger som Bärkholts katt för han blunne när han pesse för de inte skulle stäcka i öwerna. 20) Dä blir inga böxer å dä skinnet. 21) Var å en töcker om sett skettna smör. 22) Du pradar som daj blinne slåss. 23) Skål på min födelsedag sa sopla - Gustav. 24) Ja töcker ja sar mine barn så Blinne Böre. 25) Skål så manga ja sara Blinne Böre. 26) Dä inte noga mä aj pölsa i slaktetia. 27) Detta går mö över mett förstann å langt in på Pears. 28) Dä skeljer la på lort å pannekaga. 29) Han springe då inte om dä brände i rompen pån. / 30) Ja ska si Han sprenger då inte frå venta. 31) Sedder ja ivägen för er däger, så han sad på skampallen. 32) Den som inte spinner sina blår så har han num i behåll. 33) Han ä så rättfram som ett kroget värahorn. 34) Smörje dä hjälper om inte dä ä ude påen gammel länsman. 35) Dä va ubetänkt sa han som kom tie himmelen. 36) Dä går i alla fall den väjen höneraråba. 37) Han ä så smurer så en kan höra i kåll pån. 38) Dä blir allt skifte på maden. 39) All skid fryser stora dönger bränna. 40) Var å en fyrar la unner si gryta. 41) Alla svin ä svarta i mörker. 42) Hu säljer inte sina gäss i rägnvär. 43) Dä som ä så hett blir langlitt. 44) Daj ha inte åt aj tonna satt ihob än. / 45) Ja ä så stärker som kokt fläsk när swålen ä å. 46) När aj ko keser så kesa alle. 47) Ja krusar inte för stor släkt. 48) Dä så langt som dä onna årt. 49) Gamla katter laba mjörk också. 50) Pladask, sa käringen när hu slo ännen i isen. 51) Grannsänga skulle vära såpass så en kunne ha war aris kvinnfolk, sa tjyrstaka Agust. 52) Tack för denna roa hälsa era boa ifrå våra boa att daj ska bära hem våra swinahoa. 53) Gack hem å läggte å braj nånnting gammelt över de så löppera få nånn mad men skyd unne daj store så daj små få nå. 54) Dä gjort männas en hunn ader opp ett fång hö. 55) Dä jämt som mor skecka mä sex styver te en larjög. / 56) Den som ger se i law mä åulwa han fårtydda män. 57) En ska inte båsa för ubortt fä. 58) En kan inte få både soba och raga i en buske. 59) Den som har locka behöver engen hawe. 60) Han ä så miller som aj nymjörkater måremjärk som ä tan attan flöda å. 61) Dä kallt å enger skjorta ha den som ä van å ha en trase. 62) En lader dräng i aj gor säng daj ha svårt ve å skeljas. 63) Allt ska inte vara te evig sa käringa när hu hade vårt å köpt ett dösen tallrika å släppten på trappa. 64) Nu dawaset i käpparvråa. 65) Här ä så brått som da´a ä före jul. / 66) Kärvadans å käringevals vara inte te kvällen. 67) Ajn tycker om mora å ajn om däga å därför bli bägge gifta. 68) Han går på som en skärpskodder katt i ett vallafad. 69) Han har mine tag å jag har kattens. 70) Tänk om de hade vårt i min ongdom för attan år se´n då va ja så stark då slo ja en märbo, som väj- de aj mörk. 71) Den ajne höttar å den andre slår te´, sa käringa om trasera i kjortelen. 72) Här ä aj värl å snusa i den som bare hade en dåse. 73) Dä inte gått å veda war harn har sin gånga kärin- ga å la anera i lommen. 74) Den kom inte försajnt som hängde se ve lys. 75) Här ä så brått som wa da våre den sisste. 76) När dä rägnar välling har stacker enger ske. / 77) En kär ska stå ve sina orr och en teggare ve sina pösa. 78) Hu ä så skäller å räliger som daj hadde gått övera mä ett skeajärn 79) Den som föräder se traj ganger om dan han har enger hälsa. 80) Hunna å herra stänga aldrig dörra. 81) Dä ska la vära nå nån gång, sa han, som köpte för åtte styver socker å ge fästemön.
Kungsbackagumman
Min syster blev gift med Britta Lenas son, så jag var ofta där borta och fick hjälpa till att dra ben i rätta och så där. Britta Lena Andersson var född den 25 mars 1824. I sin ung dom tjänade hon ute på Små Höga i Hanhals, och där träffade hon en klok gubbe. Denne lärde henne det viktigaste, att dra i ordning leder, sköta sår etc. Men den viktigaste lärdomen, gåvan att kunna bota folk, hade hon fått en gång då hon såg en vit orm. Hon var i syne och såg ofta likfärder och annat. En hennes son är också i syne, det tycks vara i släkten. / Det mesta hon gjorde var att bota benbrott och sår. Hon hade olika slags smörja: värmesmörja för benbrott, skarp smörja för värk, vit salva för klåda, skär salva för sår som aldrig läktes annars. Smörjan kokade hon själv av en massa örter, som gummor upp i Förlanda plockade åt henne. De kommo dit med hela lass av säckar med växter i. Mot födelsemärken och inre sjukdomar var hon ofta hemlighetsfull beträffande ordination. En gång kom en gubbe till henne och han hade som en tuppkam i ansiktet. "Du skall ta en tupp och hugga huvudet av honom och tvätta dig i blodet," sa´ hon. Han gjorde så och blev bra. Inspektor Lundgren fick en dotter, / som hade spetälska. På insidan av benen och upp på magen ville skinnet aldrig hålla, det blev sårnader för jämnan. Föräldrarna voro alldeles olyckliga och sökte alla möjliga läkare men ingen- ting hjälpte. Kungsbackagumman ville de inte till, "det är bara vidskepelse," sade de. Av en händelse kom emellertid modern att träffa henne, och då sa´ Kungsbackagum- man: "Du har stått framför spisen mens du var i femte månaden, och så har elden fallit ner, och då har du blivit rädd och tagit dig på benen. Tag aska och slå vatten på och gör en deg och klen på såren, så blir flickan bra." Modern gjorde så, och det dröjde inte många dagar, förrän skinnet började läkas, och inom kort hade flickan likaså bra skinn där som annanstans på kroppen. / Om folk hade finnar eller piggar, rådde hon dem att sätta bort dem på andra. De skulle ta ett mynt och röra vid piggen och sedan lägga det ifrån sig. Den som sedan tog i myntet, fick piggen. En kom dit som hade ett födelse- märke som en liten mus. Han skulle skära halsen av en råtta och stryka på blodet. Han gjorde så, och märket gick bort. Vid gastakramning läste hon något hemlighetsfullt. "Lilla-Tina", hennes sista jungfru, trodde sig kunna de orden, hon läste dem över min syster för några år sedan. Engelska sjukan botade hon med droppar, men hon hade också en ordination, att gammalt linne, som var insmort med någon salva, skulle brännas till fnöske / Detta skulle sys in i påsar och viras om handlederna. Så fick de sitta kvar en viss tid, eller tills den sjuke blev frisk. Se´n skulle klippas av och brännas upp. För bleksot hade hon något slags pulver, anis och järnfilspån bl.a. Gulsot botade hon enligt följande: En docka gult silke skulle klippas sönder i små, små bitar och bakas in i en pannkaka eller annan kaka, som den sjuke fick äta. Men den sjuke fick på inga villkor ha nys om saken. Hennes specialité var botande av benröta. Hon kunde ibland ha upp till ett 20-tal patienter liggande hemma hos sig. Så gick hon omkring och plockade ut en benflis då och då, men bra blev de alla. Hon var också mycket säker / till att dra leder i rätta. Jag minns så väl en Marie Bebådelse- dag, när det var stort kalas hemma hos henne. Vi satt fullt med gäster i stora stugan och roade oss ordentligt. Då kom det ett par karlar från Värö. Den ene hade fallit ner från ett ränne och fått axeln ur led. Vi bar genast in karlen och la´ honom i stugan invid bordet. Så gav hon honom en sup och se´n börja hon undersöka partierna kring halsen. Kvick var hon i fingrarna och samtidigt pratade hon mycket. En av hennes söner satte sig grensle över karlen och fattade i hans båda armar. På en blink av Britta Lena ryckte han till i den ena armen, så att både karlen och gumman flög upp. Axeln var i led, och vi fort- satte kalaset, sen gubbarna fått sig ett par / supar. Britta Lena talade alltid sin breda halländska dialekt. Hon sa´ du till alla människor. En gång hade doktor Lind i Göteborg fått blodförgiftning i ett finger. Gumman petade och skar en stund, så utbrast hon: Här har du nog låtit doktor Lind peta. Hon hade det mycket enkelt hem- ma hos sig. I det rum där hon tog emot folk fanns bara ett slagbord, en pinn- soffa och några stolar med träsits. Britta Lena blev gift med Andrias Andersson och hade med honom åtta barn. Mannen var allmänt känd under namnet "Britta Lenas Andrias". Han var kohandlare och for ofta ute och söp längs landsvägarna. Hon var godhjärtad och snäll mot alla och det var aldrig någon / som gick ohjälpt ifrån henne. Det fanns sådana som inte brydde sig om att betala smörjan de fick. De kunde tycka det var vidskepelse och dumheter. Det sa´ hon aldrig något om, jag är lika rik för det, kunde hon säga, och huvudsaken är, att de bli hjälpta. Efter- åt kunde det komma tacksägelebrev, som kunde röra en till tårar, och då var det pengar med. Annars tog hon nästan alltid 50 öre för en flaska (en kvartersbutelj) smörja och 50 öre för sitt besvär. Själv kunde hon varken läsa eller skriva, men i slutet av sitt liv brevväxlade hon med många. Min syster skötte hennes korrespondens en tid, det var mellan 30 - 40 brev varenda dag. En vecka i månaden hade hon mottagning i Göteborg. Hon hade hyrt två rum på Haga Östergata 17. / Det var mycket märkvärdigt, när hon dog. Det var den 23 eller 24 okt. 1904. Det var en söndagsförmiddag kl. 11. Just som anden rann upp, inträffade en så svår jordbävning, så det har aldrig inträffat något liknande. Min syster, som skött henne och hört på all hennes viskepelse och visste, hur fast hon trodde på allt hon lärde, hon var ensam närvarande vid dödsbädden och höll nästan på att bli galen, när möblerna hoppade och fönsterrutorna sprang ur. Britta Lenas hus står ännu kvar och en sonhustru har tagit patent på smörjorna. Hon fortsätter alltjämt, men har ju ingenting av det vidskepliga kvar. Härom året skulle de riva en källarlänga på hennes hem. Men det var nästan omöjligt, för på natten spökade det i ett. De kunde höra, hur hon / flyttade sina buteljer och ordnade med sina smörjor. (Britta Lena Andersson var född i Vallby, Fjärås socken. Vid unga år kom hon i tjänst hos Jöns i Gårdshorn i Idala, vilken påstods vara"klok".)
Örmanäs i Sept. 1949
Örmanäs i Sept. 1949 Till Västsvenska kolkminnesarkivet. Göteborg 3. Då Undertecknad år 1945 gjorde uppteckningar för ovannämnda arkivs räkning gjorde jag mig skyldig till ett par felskrivningar som - innan jag går vdare ber att få rätta. Gåtan om synålen lyder: Sitter på min stol, tittar i mitt hål och tänker i mitt sinne, de´vore gott han vore inne! Jag hade tyvärr glömt raden: tänker i mitt sinne ... Vidare hade jag nedskrivit en visa efter en gammal båtsmansänka - den s.k. "Tolv- talsvisan," som började: "En visa vill jag sjunga om tal i skriften finns ... men jag hade skrivit: "omtalt" vilket är alldeles fel! - alltså: om tal ... Vidare säges ordet Elementer vara både 4 och 7. Det senare skall troligen vara: Sju äro regnbågens färger ... men detta har jag inte fått bekräftelse på så det är bara ett antagande.---------------------- Då jag för någon tid sedan i tidningen Nordhal- land läste ett kapitel kallat: Om tomtar och troll och andra mystiska väsenden. Ett utdrag ur C.M. Bergstrand : "Hallandsägner" tager jag mig friheten att nedteckna följande om det kan vara av intresse. Man skriver att i Ölmevalla finns en förstenad kvinna som blev sten för att hon gjort sabbatsbrott. Ehuru själv Ölmevallabo vet jag ej var denna kvinna står, men förmodligen i vår sockens norra del kanske i trakten om kring kyrkan där jag ej kän- ner till bygden så noga, men däremot att en jätte skall ha kastat en sten mot Ölmevalla kyrka har jag hört. Helt nära mitt hem och några stenkast från havet ligger på Fröken Anna Johanssons ägor N= 9 Örmanäs en stor sten något liknande en på ändan stående tun- na som kallas: "Grötabötta"(Grötbytta) min far hörde i sin barndom en sägen att en jätte skulle ha stått ute på Nidingen och kastat den mot kyrkan, men inte orkat slänga den längre än där den nu ligger och det är mycket långt från kyrkan. --- Flera gamla kan berätta om hur när de kommo ut i stallet om morg- narna hästarna ridits av "maran". De stodo al- deles genomsvettiga med manen flätade i oupp- lösliga knutar i s.k. "Marevas" (Mare -vås) betoning på å / en bonde hängde en lie över hästen, detta skulle hindra marritten trodde man, men om morgonen när han kom ut fann han sin egen son hängan- de död på hästen. Berättelsen om s.k. "Förbud" (För-bud) betoning på för, har jag hört av bl.a. min far. Vissa människor kunde man höra sådant för- bud för innan de själva uppenbarade sig om de t.ex. voro ute om kvällarna och man väntade dem hem, kun- de man t.ex. höra dess steg utanför, nyckeln sättas i låset o.s.v. långt innan de själva anlände. När de omsider själv innfunno sig upprepades precis samma ljud som iakttagit långt före deras ankomst. Min fader hade en släkting i Hanhals, som sades ha ett särskilt starkt "förbud". En dag hade han varit i staden ett ärende och köpt bl.a. en järnlänk, på kvällen satt hustrun och väntade honom, plötsligt hörde hon ett åkdon svänga fram på gården och stanna och någon som kastade av en järnlänk som med ett rasslande ljud föll i gårdens stenläggning, i tanke att maken kommit gick hon ut men ingen människa syntes till, allt var tyst, hon gick åter in och satte sig, en god stund därefter kom verkligen maken körande, då hördes samma ljud som nyss, järnlänkens slammer mot marken o.s.v. ---------------------------- Påståendet att sägnerna om bottenlösa mossar blott förekomma inom ett område från Fjärås till Frillesås stämmer kanske inte riktigt. Långt in i Värö skogsmarker finns en mosse som kallas "Prästamossen" i denna finnes en "ö" som består av oupptagen torv på denna ö ligger en nästan rund tjärn med blankt svart vatten, det ser märkvärdigt ut med denna relativt lilla i förhållande till "ön" cirkel- runda öppning. Det var någon gång på 1920- talet jag gick där förbi i sällskap med min gamla mormor. Hon berättade då att den säges vara bottenlös. Sägnen förtäljer att en man en gång ville mäta dess djup. Han tog en hörgarnsten d.v.s. en ten med lin- garn i vars ena ände han satte en tyngd och firade ned, när han hunnit ett stycke ropade det ur djupet: "Mäter du mina / väggar så ska ja blöta dina läggar så den vita bjällerkoa flyter ut Vära" (Vära är allmogetal på Värö) Vilket betydde att varelset som bodde i djupet skulle i sitt raseri över att bli oroad i sitt våta element ordna om så att mossen svämmade över och den vita bjällerkon som betydde Värö vitkalkade kyrka skulle flyta bort. Mannen blev förskrämd och upphörde genast med sitt mätande. Sägner om gas- tar förekommer och. Det berättas om en man som bodde långt in i Värö ödsliga marker, en vinterdag begav han sig med häst och vagn den långa vägen till Bua, för att köpa ett lass halm åt sina djur. På hemvägen var han inne och hälsade på hos en broder, han sökte övertala honom att stanna hos sig över natten och inte fortsätta hem, då vädret såg ho- tande ut, det rådde snöstorm och började bli mörkt. Men han ville inte stanna på grund av att han inte ville oroa hustrun med sin nattliga bortovaro. Under hemvägen tilltog ovädret så våldsamt att att han själv omkom, hästen slet sig dock loss och tog sig hem, när man nästa dag gick att leta efter mannen hittades han ihjälfrusen vid den ensliga vägen bredvid det kullstjälpta halmlasset. Ett stenrös lades vid vägen för att utmärka var han hittades. Det sägs att den mannen blev en "gast". Man kunde vintertid om kväl- / larna vid annalkande snöstorm höra honom ropa till varning åt andra att akta sig för att bege sig ut i ovädret som skulle komma. Det sägs att han ropade --naturligtvis med olika intervaller beroende på när snöstorm skulle komma ---- i så många år han skulle ha levat om han dött en "naturlig" död. Min morfar som är död nu kom en vinterkväll in till sin familj och sade: "nu blir det snöstorm ty nu ropar .... varvid han nämnde den dödes namn, det skulle han inte ha sagt, ty han blev i detsam- ma mycket sjuk. De gamla kallade det att bli "krammad" d.v.s. "gastkramad". Så berättar min mor född 1887. Mycket förklarligt finns ju på vår jord, men detta var säkert mycket orätt mot den döde, ropet man hörde kom väl tro- ligen från något vilddjur, möjligen en räv som varslade oväder. Att min morfar blev "gast- krammad" liksom många andra var väl helt enkelt någon naturlig sjukdom fast folk- fantasien fick det att bli något helt annat det är väl det mest troliga. Högaktningsfullt Ogden Carlson
Husbygge och flyttning, husligt arbete, umgängesformer, klädedräkt, vårarbete, skörd, husdjur, slakt samt fiske.
Di skulle mjölka en märr och ge barn för kikhos- ta. Det gav vi och vår Annie. Likaså ska de vara så nyttigt att tvätta sig i märremjölk för finnar. Om mjölken kokte över skulle spenarna bli såriga men om di salta bra skulle det inget göra. När di gamle skulle bära bort mjölken och di skul- le bära den över en bäck skulle di ha salt i mjöl- ken, om inte mer än ett enda saltkorn. Det första smöret efter en ko, när kon hade kalvat skulle aldrig bäras bort. Det skulle man äta själv. Nöthår spanns alltid förr till täcken. Svin- hår uppblandades med nöthår och användes till hästtäcken. Det skulle vara särskilt bra, för hästarna skulle bli hårslätta. Om en gav en fölunge det första ägget som en höna varp, skulle det aldrig bli några / odygder i den fölungen. Om di lyfte på luggen på en häst och spotta skulle di bli bevarade för allsköns fara. Mötte en en viter häst då en körde till stan, skulle det vara otur, men oxar var det bästa mö- te en kunde ha. Om en mötte en karl med brud och en mörk häst skulle det gå bra. När inte kräka ville följas åt, tog di några hår ur svansen på en ko som var snäll att gå i markerna och band om hornen på en annan. Fåren klipptes alltid i oktober och april. Vi satte oss alltid på golvet och band ihop tre ben och lät det fjärde vara löst och tog den i knät. - Lammen klipptes alltid om mid- sommar. Då skulle man alltid klippa lite ull i pannan och sticka i munnen, så skulle det va- / ra tur.- Di lämnade bara kvar en liten tofs på svansspetsen, när di klippte får. När tuppen blir så och så gammal (jag minns inte, det var visst 10 eller 20 år) värpte han ett ägg i en brunn och det blir en drake, sa di förr. Om bina gav sig för högt i luften skulle man kasta vatten eller sand på dem. Hem- ma i ### kunde det hända att vi tog stege- panna och bösta på den. - Om visen var klen och föll i marka så de som var sluga, så di var goa leta rätt på honom i backen, släpp- te in den i kupa, så gick di andra in med ens. Den första svärmen kallades blomstersvär- men och den andra ydingen. Blomstersvä- men kunde svärma om igen, men den hade inget namn. Tur med bin och tur med får går inte å göra nåt åt. Vi sålde alltid honungen till prästerna. Sen nytta vi den till merafta och till mat. / Bernhard Bengtssons far hade sån otur med kreatu- ren. Han borra hål i tröskeln i lagårn, och la in en levande orm, och sen skulle han få tur. När en ko blev faseligt svett sa di att mara ridit hen- ne. Då hängde vi en skära eller lie eller nåt sorts egg- järn över. På Bedadan skulle djuren utsläppas första gång- en på bete. Bedadan skulle gårlko och gårlso föda sig själv. Förr gick svinen i skogen. Di hade burar där och så fick di gå till dem en gång om dan med skålor. - I mitt hem fick vi lösa dem (kreaturen) många gånger den 1 april för fordret räckte in- te till. - Korsmässevecka gick alltid in 3 maj. Ha- de di inte å fordra me den veckan då kvitta det vad di haft å fordra med hela vintern. När inte kräka ville följas åt tog de några hår ur svansen på en ko som var snäll att gå i mar- kerna och band om hornen på en annan. Di hängde en bjällra på den gamlaste kon som kän- de bäst till markerna. / Di borra hål i en bräda och band om hornen och ögo- nen, (om en ko ville hoppa över) för att hon inte skulle hop- pa över. Eller tog di ett tåg om hornen och ena frambenet. - Det har hänt att di fick binda skramlor från hästar på en ko, om di ingen bjäll- ra hade. Vi hade hulingar (vallpojkar) alltid och han hade lur. Vi gick till en med middag och då tuta han i luren för att säga var han var. Varje hem- men hade sin huling. Hulinga kom 1 april och stanna till oktober. Vi fick ha en till fåren och en till kreaturen. Vi fick ta det vi fick. Vi hade inga utan att di hade läst, så där en 15-16 års pojkar. Di var dåligt klädda för det var alltid fattiga barn. När di gick ut på morron fick di mat med sig i ett knyte. Sen fick vi gå till dem till middag i "hulinge- bytta". Så fick di lite bröd och smör i sitt "hulinge- klä" till merafta, och sen när di kom hem om kvällen fick di kvällsmat. när di var / ute om natten hade vi mat med oss, när vi gick å mjölka klockan åtta. Jag har då legat i skogen jämte hulinga en femti nätter för om det var småpojkar var di rädda för vargar. Förr var här så gott om vargar. Di fick aldrig lov att säga varg, utan di skul- le säga "Gullfoden". Fårahulingarna sa: "Gud bevare Ullfoden för Gullfoden." - Jag och gårds- pojken låg ute en natt för hulingen hade gått hem och då hörde vi vargarna. Då var bland Salbu kreatur. Våra di vråla så jag måste springa hem till dessa (gran- nens) efter hjälp. Vi brände alltid natten igenom. - Vi hade en knekt en gång som var 70 år som huling. Han var ute med korna om natten och sov om dagen un- der den varmaste tiden. Han kom hem 8 på morron och gick ut 5 om afton. I Lindo- me kunde kreaturen vara ute en sex vec- kor. Di mjölka dem morron och kväll och / då hade di med sig "slick", kli och salt blan- dat, som di fick. - Di fick gå ute till snön drev in dem. Hulinga sprang nog ihop om dan. Di kun- de springa så långt till varandra. I Lindome hade di ett fruntimmer som huling, Ella-Britta. Hon gick vall som- mar efter sommar i hela sitt liv. Å, vad hulingarna sprang till henne för hon var så rolig. Hon var änna lite be- läst. Hon gick i kyrkan när hon kunde. Prästerna tyckte så om henne. Hon gick alltid om sommarn och hade en duk och en hatt på huvet. - Hulingarna sjung- de viser. En del längta nog, men bara di fick kryat upp sig sjöng di viser dagen igenom. Hulinga gav korna namn eller också hade husets folk gett dem namn då di var små. Efter som färgen var på kon fick / kon namn. Var det en röd ko med vit rand över manken kallades hon Manka, var hon rosig på ryggen, Rygga, Stjärna om hon hade en vit fläck mellan hornen. Var det en röd som hade vita fläckar under ryggen Jera. Rosa, Blenda, Rosenkulla, Grå- sig. Några namn på hästar hade di in- te utom Brunte och Bläsa och så efter färgen där. När di hade nån ko som inte ville "ta sig", hade di fått för sig att di skulle ta sönder en veavagn, och så skulle di le hen- ne mellan framhjulen och bakhjulen. När en ko kalvat skulle hon ha lite rågmjöl och lite salt och en eldglo eller två. Det skulle vara så att eldglon bevara vatt- net mellan huset och lagårn. Om di la på en kalv, så när di gav kal- ven den första mjölken av modern, så skulle di ta den mjölk di inte fick i kalven och stryka längs med ryggen på kalven, så / skulle kalven bli hårslätt. Det bortskurna vid kastrering blev bort- kastat och nergravet. När di skulle lea sta å sälja ett kräk om koa då dynga eller pinka när di led- de na över gårn skulle di sälja, eljest fick di inte sålt den. - Om di mötte en karl fick di sålt den, men mötte di en käring fick di inte sålt. När di skulle bära bort mjölken la di en eldglo i mjölken. när det pep i glosen sa di: "Den var stygg, den skrek så illa." På svinen hade di aldrig namn. Tjurar fick aldrig namn. Vi hade en gång en tjur vi kallte Hjert, den var vit med svarta roser som hjärtan. Ruschlevisker (vessla?) kan också vålla att kor- na blir blåsta. Fann di frö på vägen skulle di ta vara på det och ge kreaturen för det skul- / le vara farligt bra.
Varghistorier och arbetsförhållande från 1833.
Då jag var liten brukade min mor ofta berätta om sina minnen från barndomen och ungdomen, det är dessa jag nu vill omtala. Min mor föddes i Drared i Veddige socken den 9 januari 1829 så vad som här berättas har hänt under 1833 och 1854. Hennes far var ägare av ett hemman det var mycket torrt och magert med hagar och gräsbackar. Sommaren år 1835 skulle vara mycket torr och solen brände ner säden som blev så kort att den fick ryckas upp med rötterna för att kunna bindas i nekar. Det blev fattigt och ont om brödet en av gummorna i byn blandade skalen av kokt potatis i degen för att dryga ut mjölet. Kor och hästar (en häst kalladdes på den tiden för hörsa sade mor) släpptes lösa på ljungmarkerna om sommaren, även svinen sökte sig mat ute det finns ännu ett svinhus på utsmarken täckt med väldiga stenhällar där brukade svinen krypa in när det regnade. Där låg ett ställe Annersa-Berns alldeles intill detta svin- hus och de som bodde där hade aldrig nån fred för alla svinen när det var oväder. / På andra sidan ån på Jerlövs-gårds ägor ligger en skans sedan ofredens dagar. Då ån en gång blev muddrad hittades det stora kanonkulor i ån. Nu skall jag också berätta några varghistorier de höra också till mors barndomsminnen. Det var alldeles överfullt med vargar på den tiden men i dagligt tal fingo de aldrig heta annat än "fassar". En dag hade en av bondgubbarna i Drared varit till galt med en sugga, när han var helt nära byn på hemvägen, fick han i detsamma se en varg, som just bet svansen av suggan. Bonden började nu i sin tur att gasta och skrika av rädsla, så att vargen blev skrämd. "Nå, hur gick det ?" sa gumman, när han kom in. "Jo, det gick så att vargen tog svansen här borta på vägen", sa bonden. En sommarnatt vaknade folket i byn av ett förfärligt vrål som närma- de sig alltmer, det fingo i hast det nödvändgaste på sig och beväpnade sig med vad tillhygge de fick fatt på och rusade ut. De kom lagom för att möta byns nötkreatur som kom i vilt galopp förföljda av en flock vargar. En tjur hade dock blivit ihjälriven uppe vid Elgaslätt. / En bonde på Kloskift och hans gumma hade varit i Varberg och hand- lat, bland annat en massa järnsaker, som hörde till gårdsbruket. När de komma fram ur skogen vid Albäcks hall, fick de se tretton var- gar i rad på den närbeägna sjön Veselången komma emot sig. Hästarna blevo alldeles vettlösa och satte iväg i fullt sken, det blev ett förfärligt skrammel av all järnbråten som fanns på vagnen. Detta skräm- de vargarna så att de kommo lyckligt hem. Mor berättade också om en gumma som bodde i en liten stuga, golvet var ruttet och dåligt, värst efter syllarna. En kväll, när hon satt vid den öppna spisen och spann vid eldskenet, fick hon höra tramp utanför i i snön: det var vargarna, som strök kring väggarna och sökte var de kunde komma in. Då detta var omöjligt, började riva i marken under syllarna, de lyckades riva upp jorden så att gumman fick se klor och tassar under syllen, hon tog då sin yxa och högg av både klor och fötter så långt hon kom åt. Det blev blödning och då vargarna kände blod- lukten, blevo de vilda och började rivas och slåss emellan, så att de glömde stugan. / När mor fyllt 18 år tog hon tjänst, det var på en bondgård i samma rote. Jag ska nu berätta efter min mor hur tjänarna hade det på den tiden och om arbetets gång. Lönen var på den tiden inte stor, mor fick 8 kr i reda pengar om året, samt 2 par skor och 18 alnar väv till linnen. Så fick hon vävet sig en kjortel, men materialet till denna fick hon själv anskaffa och betala. Så fick hon sått linfrö en kappe, vill jag minnas hon sade att det var. Arbetstiden var mycket lång, på måndagarna skulle man alltid upp kl. 3 man var då utvilad efter söndagen ansågs det så det gick att börja arbetet så tidigt. De övriga dagarna steg man upp kl 4, det var då att sätta sig till spinnrocken och hålla på i sträck till kl. 8, då man åt frukost och gick ut och mjölkade korna. Klockan 10 åts "darver" som vanligen bestod av potatissoppa med kött, kl 3 var middagen som oftast var det ärter och fläsk. Kaffe begagnades aldrig i vardagslag, bara vid högtidliga tillfällen. Kvällsmat åts kl 8. den bestod av gröt kokt på vattten och rågmjöl, sill och smörgås fick de också till. Därefter sattes spinrockarna bort och man gick ut och mjölkade och skötte om kreaturen. Detta var arbetsdagen på vintern, men det fanns ju andra göromål än spinnandet. Det kärnades smör och ystades stora ostar var vecka. / I oktober klyftades och häcklades höern (linet) det skulle göras innan det blev för kallt då man vanligtvis fick vara utomhus med detta arbete. Vävarna var ju uppe så gott som året runt och före jul var det "werken" som skulle vävas till kläder. Så kom byskräddaren han sydde till både karar och kvinnfolk, det skulle alltid sys något nytt till jul. Likaså kom byaskomakaren med sina gesäller och gjorde nya skor och lagade upp de gamla. Det var roliga veckor sade mor. Sen kom stöket till jul först slakten i början av december det slaktades alltid en ko och 2 grisar. Det blev mycket att taga vara på men så fanns det också saltbaljor som rymde en hel del. Halva grishuvudet syltades till jul den andra hälvten skulle alltid sparas till man skulle ål mössa och ta upp torv de det kokades och åts till ärtsoppa. Julbaket började tre veckor före jul, det var grovare matbröd och tunnbröd som bakades då. Sen bryggades det drick och då togs det ifrån av vörte som användes till att sätta i deg vörtbrödet i då bakades också vetebröd stora ringar och bullar småbröd baka- des inte på den tiden. Julen firades gemensamt husbondsfolk och tjänare tillsammans på det stället gjordes det ingen åtskillnad sade mor. Julgåvor brukades inte utan julhögar istället som bestod av julbakets alla sorters bröd. Det var inte mycket ledigt om jul, dagen efter nyårsdagen skulle spinnrockarna in igen. Det var nu linet som skulle spinnas. / Den finaste höern blev till lingarn, av blånorna blev det blannagarn som var grovare och användes till handdukar och mjölsäckar. Efter jul brändes det också brännvin av korn och malt samt potatis, man satte en 15 kannor varannan vecka. Den bonden mor tjäna- de hos hade lov att bränna i 6 månader där blev mycket brännvin på den tiden men ändå köptes det en hel del utom. Länsmannen kom emellertid när de 6 månaderna var ute och förseglade brännvinspannan och de övriga redkapen som hörde till. Till först i mars skulle linet vara färdigspunnet och börja "pöntas". Det tog en vecka att "pönta" (byka) garnet. Sen skulle garnet tvättas och hängas av det finaste garnet handdukar och "sliten" (grövre lakansväv). Detta skulle sen ut på blekesbackarna att blekas. Då fick folk bytas till att vakta blekena man byggde små stugor vid blekesbackarna där man låg om nätterna och vak- tade, det hände nämligen att tjuvar kom och hälsade på. Allt det vävda användes ju inte i huset en stor del såldes alltid på Larsmässmarkanad på hösten, det var genom vävningen som det kom pengar till huset. Så kom vårarbetet med röjning i hagarna detta räknades till kvinnofolksgörat. Tiden gick fort till slåttern den räknades som högtid sade mor då skulle de alltid kläda sig i nya kläder, mor sade att hon då tog på en ny kjol och nytt linne. Det användes då också ett linne som kallases"öppblöda" det var ett kort linne som togs utanpå det andra. Det var av finare tyg och användes aldrig annars utom när de gick till kyrkan och var istället för våra dagars blus. / Vid kyrkogång hade man vackra sidendukar över axlarna. Slåtteern var tung och arbetssam men rolig, sade mor. Skörden som sedan vidtog utfördes till största delen för hand med skära men lie började användas och mor berättade att man tyckte det var ett riktigt öververk arbetet ju så mycket fortare då. Efter skörden kom så potatisplockningen det var inte svårt att få arbetsfolk på den tiden det var så gott om stugor och särskillt från Istorps socken kom det vandrande stor flockar med folk som ville ha arbete. Det var fattigt oh svårt för folk i småstygogorna. Så klipptes fåren och spinnrockarna kom fram igen på allvar det var mycket som skulle spinnas och vävas till jul. Ungefär så gick arbetet under ett år på den tiden mor tjänade piga det var hårt och slitsamt många gånger, men mor sade att husbondsfolket var rejäla och bra att arbeta åt. När mor på påskdagen 1854 gifte sig, så höll husbondfolket bröllop för henne.
Västsvenska Folkminnesarkivet
Västsvenska Folkminnesarkivet Göteborg Herr Bergstrand Med anledning av Eder skrivelse av den 21-12.1939 får jag härmed vördsamt översända ytterligare några historier som jag hört berättas och nedtecknat i förhoppning att dessa äro användbara i pristävlingen. Högaktningsfullt Allan Johanssson Fack 45 Väröbacka / Västsvenska Folkminnesarkivet Stadsbiblioteket Göteborg. Undertecknad ber härmed att i ring mån få bidraga till den tävlan om Hallänska sägner som Ni och Hallands Nyheter för någon tid sedan utlyste. Under mörka vinterkvällar brukade min mormor berätta många sägner och historier (hon var född 1850) de flesta har jag glömt, men ett par av dessa har jag dock i minnet. Då min mormors mormor var ung var hon anställd som mjölkpiga på en gård i Stråvalla som hade sina utmarker vid sjön. När hon, och några andra mjölk- pigor, skulle gå till sina arbeten gingo de förbi / en s.k. "Trollugn", en i berget välvd håla eller kammare. En morgon när de som vanligt gingo förbi trollens bostad kände de lukten av nybakat bröd, samtidigt kom där ut de allra läckraste tunnbröd på en lång "grissla" = en rund träskiva av c:a 20 cm plasserad i ändan på en lång käpp.) Flickorna, utom en, togo var sin tunnbrödskaka och åto upp. men den ena flickan vågade inte äta trollbröd. Hon blev strax häftigt sjuk, de andra däremot, mådde väl av trollens unfägnad. På den tiden var det dåligt med maten för pigorna och det hände ofta att de gåvo trollen mjölk i utplaserade kärl, i gengäld fingo de bröd av trollen. En annan historia som jag kommer ihåg av min mormor är följande. Då min mormor var ung tjänade hon som piga i Släps socken i norra halland. På gården hade det blivit så många råttor att ingen visste någon råd att bli kvitt plågan. En dag kom där en vandringsman fram till gården och begärde mat, det var knappt om maten på stället men han fick ändå efter vad huset förmådde, under tiden han åt talade husmodern om råttorna och vilket obehag de vållade, då sade främlingen, / " Då ni visat stor godhet genom att bespisa en fattig vandrare, skall jag i gengäld befria eder från edert bekymmer." Främlingen gick ute ett varv kring huset motsols under de han läste något på ett obegripligt språk, och fram kom en skara råttor, "så stor att marken var ej synlig på flere famnars bredd" de togo vägen mot en närbelägen bäck och för- svunno för alltid från gården. På "haddehjöga" i Källstorps by i Värö socken finns ett rätt stort bronsåldersröse, där det enligt sägnen förr i tiden skulle bott en väldigt stark jätte med sin fru. En gång hade jäättemoran varit i en grannssocken och fått se en bonde som gick och plöjde med sina två oxar. Jättefrun tog både oxar plog och körkarl i sin "slabbat" = förkläde och vandrade hen till mannen, då denne fick se vad hon hade tagit, sade han, "Gå genast och släpp dessa varelser där du tog dem ty detta är våra efterträdare!" En efter kvinnan "med stor varsamhet och förundran, bär tillbaka körsvennen med sina oxar. En annan historia om jättenpå kodde-höga, är denna / När Ås kloster var färdigbyggt och klockor- na började ringa till andakt, väckte detta stor förargelse hos jätten, han gick ut och fann tre stora stenar som han med hjälp av sitt strumpenband slungade ivväg mot klostret, dock utan att träffa (enl sägnen skall den ena stenen ha fallit i Viskan, strax invid klostret, de två andra stenarna föllo ned på marken något längre ifrån och finnas än i dag till beskådande. Stenarna som väger flera ton kallas för jättekarlen eller jättestenarna.) Då jätten inte kunde förgöra templet tog han sitt bohag och gick till skogs, slutar sagan. Då Värö kyrka skulle byggas, kunde sockenborna inte komma överens om platsen efter att länge ha tvistat om denna sak, enades dom om att lägga en sten på en vagn och spänna ett par oxar för, på den plats där sedan oxana stanna- de skulle kyrkan uppföras. Då oxarna hade kommit den plats där kyrkan nu är stannade dessa och sade: "Här vill vi väre". Där byggdes också "Väre" kyrka, vars namn sedemera ändrades till Värö. I Källstorps i Värö socken bodde för många (omkr 100) år sedan en snickare till börden finne som var trollkunnig. I närheten av hans hem / låg en liten sjö eller mosse, vanligen kallad "Sjöväremossen" denna sjö skulle enligt sägnen vara bottenlös, för att utröna sanningen i detta påstående tog finnen ( som man kallade "gamle Trolle") ett snöre med sej ned till sjön för att mäta djupet, då han började lodningen hördes en röst ut djupet saom sade: "Mäter du mina väggar, blöter jag dina läggar och den vita s-hällen kon skall vandra ut ur Värö!. Vilket med andra ord skulle betyda att det akulle bli så stor översvämning att Värö kyrka skulle flyta bort. Gamle Tulle blev förskräckt när han hörde detta, och avstod från att utforska djupet i sjön. En gång när "Gamle Tull" varit ute i Lahall (Värö socken) och snickrat, träffade han på hem- vägen en av sina vänner som hette Ola. Det var på sen- hösten och kvällen var mörk, så mörk som endast en höstkväll strax före jul kan bli; ingen av dem hade någon lyckta, komna till Värö kyrka där de båda vännernas vägar skilldes, stannade de en stund och pratade varvid Ola beklagade sig över mörkret. Då sade "Gamle Tulle" "Du kan få låna min lykta, fastän den annars står i söder ikväll". Ola, som kände till den andras trollkonster vägrade att emottaga erbjud- dandet. Gamle Tulle sa då att han själv skulle / använda densamma. "Och strax blev det så ljust runt benen på Gamle Tulle att den andres allting tillförna dess make skådat". (Lykan torde ha varit "näcken" eller lyktgubben) Strax söder om Stråvalla kyrka finns en ekskog, en del av denna kallas allmänt av de äldre för "gastkärr" eller gastakärret. Enl sägnen skulle denna plats vara tillhåll för gasten, många av dom gamla har också hört gasten skrik här under mörka vinterkvällar vilket alltid varslade oväder. För många år sedan kom en van- drare från man i Västergötland, han skulle ner till Stråvalla för att söka arbete vid tröskningen. Emellertid råkade han strax målet för en svår snö- storm, varvid han omkom. När sedan män fram på våren smällte hittades han lik. Under många år framåt kunde folk höra jämmerop, mot stundande snöyra och storm. I Klosterfjorden utanför utanför Lahall omkommo för många år sedan #### och som under en fisketur i hårt väder. En gammal gumma berättar. Att så fort det blev en storm, hördes de båda männens nödrop från sjön / Att sk. "Varsel", mot kommande händelser, existerar, vill jag med följande berättelse bevisa. I Källstorp, Värö socken hände för c:a 10 år sedan följande. Två av grannarna voro ovänner, på den ena granngården låg en gamal man sjuk, och man väntade att han vilken stund som helst skulle dö. Till Värö kyrka finns en för några år sedan av en församlings bo donerad likvagn, vilken får användas vid begravningar inom socknen, vagnen är avsedd att dragas med två hästar. Samma kväll som den omtalade mannen , kom frun i den andra gården ut från ladugården efter kvälls- sysslorna. Kvällen var klar och månljus. Hon fick då se omtalade likvagn förspändd med gårdens hästar, stå inne på gården. I fråga varande fru, dog i somras vid 60 års ålder, tillhörde ej den mörk- rädda sorten som äro förborgade för vanliga dödliga, blev inte förskräckt över vad hon såg, utan gick in till sin make och omtalade vad hon sett, och samtidigt kom överens med denne att under alla omständigheter ordna det så att synen inte skulle återupprepas i verkligheten. Dagen för begravningen kom, på förmiddagen kom bud till grannen med förfrågan om hon ville köra och hämta likvagnen, då den som skulle kört hade fått / förhinder på grund av atten av hans hästar insjuknat. Grannen lovade att köra, men innan han körde fick han upprepade förmaningar av sin far att inte komma fram på gården, utan köra direkt till sorgehuset med likvagnen. Ödets nycker äro emellertid underliga, på väg hem gick en av selarna sönder, varför han blev tvungen att köra fram på sin gård för att få skadan reparerad. Varvid frun fick se sin syn förverkligad. Just som mannen kört in på gården kom frun ut ur ladugårdsdörren, för att se vem det var som kom körande. Till slut en händelse som jag själv jämte två andra inom Värö bosatta trovärdiga män varit ute för. En söndag i oktober 1936 hade jag be- vistat Hallands Gymnastikförbunds årsmöte i Halmstad. Jag kom därifrån kl 9 på kvällen, samma kväll var det i Ordens huset anordnat föredrag om bastubygge, föredragshållare var gymnastik #### Jan Olsson Tärna. Föredraget var slut vid 11 tiden, varefter jag pratade vid några kamrater en stund, klockan torde ha varit omkr 12 på natten då jag hörde han kvällen var månljus och stjärnklar, varför jag inte hade tänt min cykellykta. / Kommen strax söder om Värö kyrka tyckte jag mig möta ett fordon, varför jag höll in mot dikeskanten så mycket jag kunde då det ändå inte tycktes bli plats stannade jag cykeln, framför mig stod då en absolut beckmörk vägg, varför jag inte kunde se något av vägen framåt. Jag hade emellertid knappt stannat cykeln förrän det åter blev ljust omkring mig så jag kunde fortsätta. Jag är inte mörkrädd, och har färdats alla möjliga vägar genom såväl bebodda som obebodda trakter, vid alla tider på dygnet, men denna gång medger jag att det kändes liksom lite kusligt, och cykellyktan blev tänd och farten hemåt skulle inte ha kännts för mig i en tävlan. På onsdag samma vecka har en lastbilschaufför med tänt ljuse körande och måste stanna bilen på samma plats på fredag i skymningen kom den tredje personen cyklande, även han råkade ut för samma äventyr. Även om jag sedan på rent veckan hoplig teoretisk grund lyckats lösa proble- met, kvarligger ändå en viss kuslig känsla över minnet. A. J-son. I händelse av tid kommer jag senare att bidraga med en del saker om språken och sanndrömmar. Allan Johansson Fack 45 Väröbacka. / En stark kvinna. Min morfader var träskomakare och snickare. En gång var han och arbetade på ett nu rivet ställe i Stråvalla kallat "Djupadal". Fram på dagen blev det en livlig trafik till stället, av gummor, morfadern anade vad som var i görningen, det skulle bli tillökning i familjen (På den tiden fanns inga B.B eller kvinnokliniker, även barnmorskor var det ont om, och i regel skedde förlossningen med hjälp av någon äldre gumma som sjäv fött barn.) Det led mot "daver", middag och morfar tänkte för sig själv att i dag blir det nog skralt med maten. Då det blev mat- dags blev han emellertid inkallad, maten stod på bordet, mor själv verkade pigg och kry, troligen sett lite förvånad utan förklar- ingen kom omgående från den lyckliga moderen i följande ordalag. "Jaha, där legger den trettene. träffande) å ja har alldrig legget en timme och alldrig sederat = (anställt från) ett mål mat. / I Åkraberg, Värö socken finns en klyfta c:a 20 met lång och på sina ställen minst 15 m djup. Klyftan som tillkommit genom en bristning i berget är en ####, kallas vanligen "Borros skåra". Klyftan Borrås kommer, med säkerhet av Borgås, vilket inne- bär att en borg varit förlagd på åsen, alltså att berget utgjorde en befäst punkt, troligen använd under de många Svensk - Danska krigen. I sydöstra ändan av klyftan, sitter inkilad en stor sten vid knapp manshöjd. En sägen vill förtälja att denna sten skulle falla ner och krossa den siste som passerar klyftan. Vid ####, ####, i berget där besökarna bruka med- lägga ett kopparmynt, för att därigenom skydda sig mot klyftans ande, eller de onda makter som troddes släppa den förut omtalade stenen i hu- vudet på någon besökande. / I Varö socken liksom annorlides börja digerdöden. Än idag talar Pestkyrkogården sitt tysta språk om denna hemska farsots härjningar. En sägensamband därmed. Till Backa by, nu Väröbacka stationssamhälle kom en dag då pesten härjade som värst, två små uthungrade barn från Marks härad i Västergötland fram till nuv Skogs gård och begärde lite mat. Bonden som hört att om man nedgrävde levande barn skulle man kunna undgå pesten, såg här ett tillfälle vara inne. Barnen bjöds in och fingo smörgåsar, under tiden grävde husets folk i största hast ett djupt hål alldeles utanför köksa- dörren, när detta var gjort tillsades de små #### barnen att hoppa ned i hålet, så skulle de få mera smörgåsar, nedkomna i sin grav började folket kasta ner jord på barnen, varvid dessa uppmanade att akta sina smörgåsar väl. Någon möjlighet till räddning undan dessa vidskepligt vansinniga människor hade givetvis de små barnstackarna utan fingo sin egen grav igenskottad i lycklig ovetskap om betydelsen härom. / Gamle märkesdagen Sådant väder är om trettonde dag jul, sådant skall det bli tretton veckor framåt. Om det var frost de fyrtio martyrens dag (9 mars) skall det bli frost i fyrtio nätter före mid sommar. "När det regnar på galla, hon man så korn på halla," (galla = galliusdagen 16 okt) Betyder - Om det regnar den 16 okt, blir följande år regnigt att man säden på hur torr som hälst. "Man får lägga sig om ljusnan dag och ##### - Efter Vårfrudagen ansågs det vara tillräckligt lång dag, att lampa eller ljus ej behövde tändas, ända fram till 29-9. Byggdemål = Megelsmässor" Om det regnar sjusovaredagen 27 juli, skall det regna i sju veckor framåt. Så mycket rim = rimfrost i advent, så möcket regn före midsommar. Den 22 febr kasta Petter Katt sin varme sten i vattnet, då smälter isen lika mycket under - som ovanifrån.