Transkriberad uppteckning

Karl XI instiftade ju indelningsverket. Fyra hela hemman skulle hålla en båtsman. Vi var 38 kompanier båtsmän och 8.000 man, hälften i Stockholm och hälften i Karlskrona. Jag tog båtsmanspengar 1884. Man fick sälja sej för livet för 4 kronor om året och torpet. Jag hade ett torp, som jag hade utrarrenderat för 60 kronor om året. Jag bodde inte på mitt torp utan på mina föräldrars torp hemma i Tårstorp. Det var en gammal gubbe, Hans på Barkhult, som arrendeerade mitt torp. Se, en båtsman kunde aldrig arbeta upp sitt torp, för han fick vara hemma för lite. Min företrädare hette Fredrik Lundgren. Han hade gjort ont och åkt in flere gånger, så han hade 130 dygns mörk arrest, och därmed blev han utstraffad. Och Hendrik Hallström blev och utstraffad. Han hade vägrat lyda, och han fick ett år, / åtta månader och tjugo dagars straffarbete och avsked. De meste (flesta) orka´ inte rymma, för de hade inte så pass pengar och var inte betrodda. Men jag rymde. Vi var på kyrke- parad i Ås kyrka. Korpralen läste noga upp att vi skulle in- finna oss i Varberg och embarkera ombord på transport- fartyget Valkyrian. Jag klagar inte tjänsta, men jag ville inte till Karlskrona då. Jag var hos prosten Norrman och fick ett ordentligt intyg och av rotemästare och rotehållare fick jag intyg. Sen gick jag till kompanichefen - han hette Cen- tervall - och la in ansökan om antingen permission eller avsked. "Nej, det blir ingenting med det," sa han. Dagen efter skulle jag embarkera. " Jag kommer nog aldrig till Karlskro- na mer, " sa jag. En bonde i Vallby skjutsa mej nästa natt till Varberg, och jag gick på tåget till Hälsingborg - Köpenhamn. Pengar hade jag fått låna av en bonde i Vallby, så det räckte till biljett till Amerika, och så hade jag fått låna 25 kronor till russelpengar. Det var i mars månad. Det var så mycket drivis i Köpenhamns hamn, så båten till England kunde inte gå på flere dar. Mina russelpengar gick åt till mat. Så / skrev jag två brev till min hustru. Till slut kom vi till Eng- land, men då var båten redan gången till Amerika. Det var Cu- nardlinjens. Jag skrev till min hustru. När jag hade betalt frimärket, hade jag 2 öre kvar. Så gick vi ombord på Carpa- tea. Vi var fyra i vårt rum: en gammal skåning, en ung skå- ning och en ung bleking. Jag talte om, hur lite jag hade. "Det blir svårt för dej; du har tre dygn att åka på järnväg," sa den gamle. "Tag några bullar i fickan, när vi äter siste gången!" Så kom vi till New York och fick börja troppa av. Då tog den gamle skåningen upp en tjugodollar i guld och gav mej. Jag fick så mycket mat jag behövde på tåget. Så kom jag till Minneapolis. Där mötte jag en svensk Olas Anders på Rösslätt, som var lykttändare. Han hade häst. "Du ska få åka med mej," sa han. Sen träffa jag en Tårstorping (från Tårstorp i Veddige) Johannes Andersson. Han hjälpte mej så jag fick växlat min tjugodollar. Sen skickade jag hem 50 kronor till min fattiga hustru. Jag fick arbete nästan strax med vatten - och kloakled- ningar. Vi hade en amerikansk bas. Det var för strävigt för mej. "Du killar dej, " sa han. "Tror du dej till att vara botten- / man, så får du lindrigare arbete", sa han. Jag hade ju sett på i två - tre dar, hur de gjorde, så jag åtog mig att vara botten- man. Jag fick skifta. Det var så makligt i botten, och jag fick tio cent mera om dan och makligare arbete. I tre som- rar var jag bottenman och om vintern var jag i skogen. Jag skickade hem pengar till min hustru och våra två barn och till min gamla mor, och så hade jag resan att betala. Men när jag landsteg i Göteborg två och ett halvt år efter det jag reste ut, hade jag 450 kronor kvar. Förste sommaren kunde jag inget tjäna. Jag gjorde i ord- ning vår stuga, så en kunde bo i den. Men 1893 var jag ställ- ningsbyggare, när kyrkan rappades. Då var daglönen 1.50 om dagen, men förman tyckte, att jag borde ha mer. Så fick jag 2 kronor om dagen. Jag har haft stora förtjänster mot många mina jämlikar. 2,50 fick jag sedan, då jag var byggnadssnic- kare i Varberg 1894 - 1900.