Transkriberad uppteckning

Då jag var liten brukade min mor ofta berätta om sina minnen från barndomen och ungdomen, det är dessa jag nu vill omtala. Min mor föddes i Drared i Veddige socken den 9 januari 1829 så vad som här berättas har hänt under 1833 och 1854. Hennes far var ägare av ett hemman det var mycket torrt och magert med hagar och gräsbackar. Sommaren år 1835 skulle vara mycket torr och solen brände ner säden som blev så kort att den fick ryckas upp med rötterna för att kunna bindas i nekar. Det blev fattigt och ont om brödet en av gummorna i byn blandade skalen av kokt potatis i degen för att dryga ut mjölet. Kor och hästar (en häst kalladdes på den tiden för hörsa sade mor) släpptes lösa på ljungmarkerna om sommaren, även svinen sökte sig mat ute det finns ännu ett svinhus på utsmarken täckt med väldiga stenhällar där brukade svinen krypa in när det regnade. Där låg ett ställe Annersa-Berns alldeles intill detta svin- hus och de som bodde där hade aldrig nån fred för alla svinen när det var oväder. / På andra sidan ån på Jerlövs-gårds ägor ligger en skans sedan ofredens dagar. Då ån en gång blev muddrad hittades det stora kanonkulor i ån. Nu skall jag också berätta några varghistorier de höra också till mors barndomsminnen. Det var alldeles överfullt med vargar på den tiden men i dagligt tal fingo de aldrig heta annat än "fassar". En dag hade en av bondgubbarna i Drared varit till galt med en sugga, när han var helt nära byn på hemvägen, fick han i detsamma se en varg, som just bet svansen av suggan. Bonden började nu i sin tur att gasta och skrika av rädsla, så att vargen blev skrämd. "Nå, hur gick det ?" sa gumman, när han kom in. "Jo, det gick så att vargen tog svansen här borta på vägen", sa bonden. En sommarnatt vaknade folket i byn av ett förfärligt vrål som närma- de sig alltmer, det fingo i hast det nödvändgaste på sig och beväpnade sig med vad tillhygge de fick fatt på och rusade ut. De kom lagom för att möta byns nötkreatur som kom i vilt galopp förföljda av en flock vargar. En tjur hade dock blivit ihjälriven uppe vid Elgaslätt. / En bonde på Kloskift och hans gumma hade varit i Varberg och hand- lat, bland annat en massa järnsaker, som hörde till gårdsbruket. När de komma fram ur skogen vid Albäcks hall, fick de se tretton var- gar i rad på den närbeägna sjön Veselången komma emot sig. Hästarna blevo alldeles vettlösa och satte iväg i fullt sken, det blev ett förfärligt skrammel av all järnbråten som fanns på vagnen. Detta skräm- de vargarna så att de kommo lyckligt hem. Mor berättade också om en gumma som bodde i en liten stuga, golvet var ruttet och dåligt, värst efter syllarna. En kväll, när hon satt vid den öppna spisen och spann vid eldskenet, fick hon höra tramp utanför i i snön: det var vargarna, som strök kring väggarna och sökte var de kunde komma in. Då detta var omöjligt, började riva i marken under syllarna, de lyckades riva upp jorden så att gumman fick se klor och tassar under syllen, hon tog då sin yxa och högg av både klor och fötter så långt hon kom åt. Det blev blödning och då vargarna kände blod- lukten, blevo de vilda och började rivas och slåss emellan, så att de glömde stugan. / När mor fyllt 18 år tog hon tjänst, det var på en bondgård i samma rote. Jag ska nu berätta efter min mor hur tjänarna hade det på den tiden och om arbetets gång. Lönen var på den tiden inte stor, mor fick 8 kr i reda pengar om året, samt 2 par skor och 18 alnar väv till linnen. Så fick hon vävet sig en kjortel, men materialet till denna fick hon själv anskaffa och betala. Så fick hon sått linfrö en kappe, vill jag minnas hon sade att det var. Arbetstiden var mycket lång, på måndagarna skulle man alltid upp kl. 3 man var då utvilad efter söndagen ansågs det så det gick att börja arbetet så tidigt. De övriga dagarna steg man upp kl 4, det var då att sätta sig till spinnrocken och hålla på i sträck till kl. 8, då man åt frukost och gick ut och mjölkade korna. Klockan 10 åts "darver" som vanligen bestod av potatissoppa med kött, kl 3 var middagen som oftast var det ärter och fläsk. Kaffe begagnades aldrig i vardagslag, bara vid högtidliga tillfällen. Kvällsmat åts kl 8. den bestod av gröt kokt på vattten och rågmjöl, sill och smörgås fick de också till. Därefter sattes spinrockarna bort och man gick ut och mjölkade och skötte om kreaturen. Detta var arbetsdagen på vintern, men det fanns ju andra göromål än spinnandet. Det kärnades smör och ystades stora ostar var vecka. / I oktober klyftades och häcklades höern (linet) det skulle göras innan det blev för kallt då man vanligtvis fick vara utomhus med detta arbete. Vävarna var ju uppe så gott som året runt och före jul var det "werken" som skulle vävas till kläder. Så kom byskräddaren han sydde till både karar och kvinnfolk, det skulle alltid sys något nytt till jul. Likaså kom byaskomakaren med sina gesäller och gjorde nya skor och lagade upp de gamla. Det var roliga veckor sade mor. Sen kom stöket till jul först slakten i början av december det slaktades alltid en ko och 2 grisar. Det blev mycket att taga vara på men så fanns det också saltbaljor som rymde en hel del. Halva grishuvudet syltades till jul den andra hälvten skulle alltid sparas till man skulle ål mössa och ta upp torv de det kokades och åts till ärtsoppa. Julbaket började tre veckor före jul, det var grovare matbröd och tunnbröd som bakades då. Sen bryggades det drick och då togs det ifrån av vörte som användes till att sätta i deg vörtbrödet i då bakades också vetebröd stora ringar och bullar småbröd baka- des inte på den tiden. Julen firades gemensamt husbondsfolk och tjänare tillsammans på det stället gjordes det ingen åtskillnad sade mor. Julgåvor brukades inte utan julhögar istället som bestod av julbakets alla sorters bröd. Det var inte mycket ledigt om jul, dagen efter nyårsdagen skulle spinnrockarna in igen. Det var nu linet som skulle spinnas. / Den finaste höern blev till lingarn, av blånorna blev det blannagarn som var grovare och användes till handdukar och mjölsäckar. Efter jul brändes det också brännvin av korn och malt samt potatis, man satte en 15 kannor varannan vecka. Den bonden mor tjäna- de hos hade lov att bränna i 6 månader där blev mycket brännvin på den tiden men ändå köptes det en hel del utom. Länsmannen kom emellertid när de 6 månaderna var ute och förseglade brännvinspannan och de övriga redkapen som hörde till. Till först i mars skulle linet vara färdigspunnet och börja "pöntas". Det tog en vecka att "pönta" (byka) garnet. Sen skulle garnet tvättas och hängas av det finaste garnet handdukar och "sliten" (grövre lakansväv). Detta skulle sen ut på blekesbackarna att blekas. Då fick folk bytas till att vakta blekena man byggde små stugor vid blekesbackarna där man låg om nätterna och vak- tade, det hände nämligen att tjuvar kom och hälsade på. Allt det vävda användes ju inte i huset en stor del såldes alltid på Larsmässmarkanad på hösten, det var genom vävningen som det kom pengar till huset. Så kom vårarbetet med röjning i hagarna detta räknades till kvinnofolksgörat. Tiden gick fort till slåttern den räknades som högtid sade mor då skulle de alltid kläda sig i nya kläder, mor sade att hon då tog på en ny kjol och nytt linne. Det användes då också ett linne som kallases"öppblöda" det var ett kort linne som togs utanpå det andra. Det var av finare tyg och användes aldrig annars utom när de gick till kyrkan och var istället för våra dagars blus. / Vid kyrkogång hade man vackra sidendukar över axlarna. Slåtteern var tung och arbetssam men rolig, sade mor. Skörden som sedan vidtog utfördes till största delen för hand med skära men lie började användas och mor berättade att man tyckte det var ett riktigt öververk arbetet ju så mycket fortare då. Efter skörden kom så potatisplockningen det var inte svårt att få arbetsfolk på den tiden det var så gott om stugor och särskillt från Istorps socken kom det vandrande stor flockar med folk som ville ha arbete. Det var fattigt oh svårt för folk i småstygogorna. Så klipptes fåren och spinnrockarna kom fram igen på allvar det var mycket som skulle spinnas och vävas till jul. Ungefär så gick arbetet under ett år på den tiden mor tjänade piga det var hårt och slitsamt många gånger, men mor sade att husbondsfolket var rejäla och bra att arbeta åt. När mor på påskdagen 1854 gifte sig, så höll husbondfolket bröllop för henne.