Transkriberad uppteckning

Västsvenska Folkminnesarkivet Göteborg Herr Bergstrand Med anledning av Eder skrivelse av den 21-12.1939 får jag härmed vördsamt översända ytterligare några historier som jag hört berättas och nedtecknat i förhoppning att dessa äro användbara i pristävlingen. Högaktningsfullt Allan Johanssson Fack 45 Väröbacka / Västsvenska Folkminnesarkivet Stadsbiblioteket Göteborg. Undertecknad ber härmed att i ring mån få bidraga till den tävlan om Hallänska sägner som Ni och Hallands Nyheter för någon tid sedan utlyste. Under mörka vinterkvällar brukade min mormor berätta många sägner och historier (hon var född 1850) de flesta har jag glömt, men ett par av dessa har jag dock i minnet. Då min mormors mormor var ung var hon anställd som mjölkpiga på en gård i Stråvalla som hade sina utmarker vid sjön. När hon, och några andra mjölk- pigor, skulle gå till sina arbeten gingo de förbi / en s.k. "Trollugn", en i berget välvd håla eller kammare. En morgon när de som vanligt gingo förbi trollens bostad kände de lukten av nybakat bröd, samtidigt kom där ut de allra läckraste tunnbröd på en lång "grissla" = en rund träskiva av c:a 20 cm plasserad i ändan på en lång käpp.) Flickorna, utom en, togo var sin tunnbrödskaka och åto upp. men den ena flickan vågade inte äta trollbröd. Hon blev strax häftigt sjuk, de andra däremot, mådde väl av trollens unfägnad. På den tiden var det dåligt med maten för pigorna och det hände ofta att de gåvo trollen mjölk i utplaserade kärl, i gengäld fingo de bröd av trollen. En annan historia som jag kommer ihåg av min mormor är följande. Då min mormor var ung tjänade hon som piga i Släps socken i norra halland. På gården hade det blivit så många råttor att ingen visste någon råd att bli kvitt plågan. En dag kom där en vandringsman fram till gården och begärde mat, det var knappt om maten på stället men han fick ändå efter vad huset förmådde, under tiden han åt talade husmodern om råttorna och vilket obehag de vållade, då sade främlingen, / " Då ni visat stor godhet genom att bespisa en fattig vandrare, skall jag i gengäld befria eder från edert bekymmer." Främlingen gick ute ett varv kring huset motsols under de han läste något på ett obegripligt språk, och fram kom en skara råttor, "så stor att marken var ej synlig på flere famnars bredd" de togo vägen mot en närbelägen bäck och för- svunno för alltid från gården. På "haddehjöga" i Källstorps by i Värö socken finns ett rätt stort bronsåldersröse, där det enligt sägnen förr i tiden skulle bott en väldigt stark jätte med sin fru. En gång hade jäättemoran varit i en grannssocken och fått se en bonde som gick och plöjde med sina två oxar. Jättefrun tog både oxar plog och körkarl i sin "slabbat" = förkläde och vandrade hen till mannen, då denne fick se vad hon hade tagit, sade han, "Gå genast och släpp dessa varelser där du tog dem ty detta är våra efterträdare!" En efter kvinnan "med stor varsamhet och förundran, bär tillbaka körsvennen med sina oxar. En annan historia om jättenpå kodde-höga, är denna / När Ås kloster var färdigbyggt och klockor- na började ringa till andakt, väckte detta stor förargelse hos jätten, han gick ut och fann tre stora stenar som han med hjälp av sitt strumpenband slungade ivväg mot klostret, dock utan att träffa (enl sägnen skall den ena stenen ha fallit i Viskan, strax invid klostret, de två andra stenarna föllo ned på marken något längre ifrån och finnas än i dag till beskådande. Stenarna som väger flera ton kallas för jättekarlen eller jättestenarna.) Då jätten inte kunde förgöra templet tog han sitt bohag och gick till skogs, slutar sagan. Då Värö kyrka skulle byggas, kunde sockenborna inte komma överens om platsen efter att länge ha tvistat om denna sak, enades dom om att lägga en sten på en vagn och spänna ett par oxar för, på den plats där sedan oxana stanna- de skulle kyrkan uppföras. Då oxarna hade kommit den plats där kyrkan nu är stannade dessa och sade: "Här vill vi väre". Där byggdes också "Väre" kyrka, vars namn sedemera ändrades till Värö. I Källstorps i Värö socken bodde för många (omkr 100) år sedan en snickare till börden finne som var trollkunnig. I närheten av hans hem / låg en liten sjö eller mosse, vanligen kallad "Sjöväremossen" denna sjö skulle enligt sägnen vara bottenlös, för att utröna sanningen i detta påstående tog finnen ( som man kallade "gamle Trolle") ett snöre med sej ned till sjön för att mäta djupet, då han började lodningen hördes en röst ut djupet saom sade: "Mäter du mina väggar, blöter jag dina läggar och den vita s-hällen kon skall vandra ut ur Värö!. Vilket med andra ord skulle betyda att det akulle bli så stor översvämning att Värö kyrka skulle flyta bort. Gamle Tulle blev förskräckt när han hörde detta, och avstod från att utforska djupet i sjön. En gång när "Gamle Tull" varit ute i Lahall (Värö socken) och snickrat, träffade han på hem- vägen en av sina vänner som hette Ola. Det var på sen- hösten och kvällen var mörk, så mörk som endast en höstkväll strax före jul kan bli; ingen av dem hade någon lyckta, komna till Värö kyrka där de båda vännernas vägar skilldes, stannade de en stund och pratade varvid Ola beklagade sig över mörkret. Då sade "Gamle Tulle" "Du kan få låna min lykta, fastän den annars står i söder ikväll". Ola, som kände till den andras trollkonster vägrade att emottaga erbjud- dandet. Gamle Tulle sa då att han själv skulle / använda densamma. "Och strax blev det så ljust runt benen på Gamle Tulle att den andres allting tillförna dess make skådat". (Lykan torde ha varit "näcken" eller lyktgubben) Strax söder om Stråvalla kyrka finns en ekskog, en del av denna kallas allmänt av de äldre för "gastkärr" eller gastakärret. Enl sägnen skulle denna plats vara tillhåll för gasten, många av dom gamla har också hört gasten skrik här under mörka vinterkvällar vilket alltid varslade oväder. För många år sedan kom en van- drare från man i Västergötland, han skulle ner till Stråvalla för att söka arbete vid tröskningen. Emellertid råkade han strax målet för en svår snö- storm, varvid han omkom. När sedan män fram på våren smällte hittades han lik. Under många år framåt kunde folk höra jämmerop, mot stundande snöyra och storm. I Klosterfjorden utanför utanför Lahall omkommo för många år sedan #### och som under en fisketur i hårt väder. En gammal gumma berättar. Att så fort det blev en storm, hördes de båda männens nödrop från sjön / Att sk. "Varsel", mot kommande händelser, existerar, vill jag med följande berättelse bevisa. I Källstorp, Värö socken hände för c:a 10 år sedan följande. Två av grannarna voro ovänner, på den ena granngården låg en gamal man sjuk, och man väntade att han vilken stund som helst skulle dö. Till Värö kyrka finns en för några år sedan av en församlings bo donerad likvagn, vilken får användas vid begravningar inom socknen, vagnen är avsedd att dragas med två hästar. Samma kväll som den omtalade mannen , kom frun i den andra gården ut från ladugården efter kvälls- sysslorna. Kvällen var klar och månljus. Hon fick då se omtalade likvagn förspändd med gårdens hästar, stå inne på gården. I fråga varande fru, dog i somras vid 60 års ålder, tillhörde ej den mörk- rädda sorten som äro förborgade för vanliga dödliga, blev inte förskräckt över vad hon såg, utan gick in till sin make och omtalade vad hon sett, och samtidigt kom överens med denne att under alla omständigheter ordna det så att synen inte skulle återupprepas i verkligheten. Dagen för begravningen kom, på förmiddagen kom bud till grannen med förfrågan om hon ville köra och hämta likvagnen, då den som skulle kört hade fått / förhinder på grund av atten av hans hästar insjuknat. Grannen lovade att köra, men innan han körde fick han upprepade förmaningar av sin far att inte komma fram på gården, utan köra direkt till sorgehuset med likvagnen. Ödets nycker äro emellertid underliga, på väg hem gick en av selarna sönder, varför han blev tvungen att köra fram på sin gård för att få skadan reparerad. Varvid frun fick se sin syn förverkligad. Just som mannen kört in på gården kom frun ut ur ladugårdsdörren, för att se vem det var som kom körande. Till slut en händelse som jag själv jämte två andra inom Värö bosatta trovärdiga män varit ute för. En söndag i oktober 1936 hade jag be- vistat Hallands Gymnastikförbunds årsmöte i Halmstad. Jag kom därifrån kl 9 på kvällen, samma kväll var det i Ordens huset anordnat föredrag om bastubygge, föredragshållare var gymnastik #### Jan Olsson Tärna. Föredraget var slut vid 11 tiden, varefter jag pratade vid några kamrater en stund, klockan torde ha varit omkr 12 på natten då jag hörde han kvällen var månljus och stjärnklar, varför jag inte hade tänt min cykellykta. / Kommen strax söder om Värö kyrka tyckte jag mig möta ett fordon, varför jag höll in mot dikeskanten så mycket jag kunde då det ändå inte tycktes bli plats stannade jag cykeln, framför mig stod då en absolut beckmörk vägg, varför jag inte kunde se något av vägen framåt. Jag hade emellertid knappt stannat cykeln förrän det åter blev ljust omkring mig så jag kunde fortsätta. Jag är inte mörkrädd, och har färdats alla möjliga vägar genom såväl bebodda som obebodda trakter, vid alla tider på dygnet, men denna gång medger jag att det kändes liksom lite kusligt, och cykellyktan blev tänd och farten hemåt skulle inte ha kännts för mig i en tävlan. På onsdag samma vecka har en lastbilschaufför med tänt ljuse körande och måste stanna bilen på samma plats på fredag i skymningen kom den tredje personen cyklande, även han råkade ut för samma äventyr. Även om jag sedan på rent veckan hoplig teoretisk grund lyckats lösa proble- met, kvarligger ändå en viss kuslig känsla över minnet. A. J-son. I händelse av tid kommer jag senare att bidraga med en del saker om språken och sanndrömmar. Allan Johansson Fack 45 Väröbacka. / En stark kvinna. Min morfader var träskomakare och snickare. En gång var han och arbetade på ett nu rivet ställe i Stråvalla kallat "Djupadal". Fram på dagen blev det en livlig trafik till stället, av gummor, morfadern anade vad som var i görningen, det skulle bli tillökning i familjen (På den tiden fanns inga B.B eller kvinnokliniker, även barnmorskor var det ont om, och i regel skedde förlossningen med hjälp av någon äldre gumma som sjäv fött barn.) Det led mot "daver", middag och morfar tänkte för sig själv att i dag blir det nog skralt med maten. Då det blev mat- dags blev han emellertid inkallad, maten stod på bordet, mor själv verkade pigg och kry, troligen sett lite förvånad utan förklar- ingen kom omgående från den lyckliga moderen i följande ordalag. "Jaha, där legger den trettene. träffande) å ja har alldrig legget en timme och alldrig sederat = (anställt från) ett mål mat. / I Åkraberg, Värö socken finns en klyfta c:a 20 met lång och på sina ställen minst 15 m djup. Klyftan som tillkommit genom en bristning i berget är en ####, kallas vanligen "Borros skåra". Klyftan Borrås kommer, med säkerhet av Borgås, vilket inne- bär att en borg varit förlagd på åsen, alltså att berget utgjorde en befäst punkt, troligen använd under de många Svensk - Danska krigen. I sydöstra ändan av klyftan, sitter inkilad en stor sten vid knapp manshöjd. En sägen vill förtälja att denna sten skulle falla ner och krossa den siste som passerar klyftan. Vid ####, ####, i berget där besökarna bruka med- lägga ett kopparmynt, för att därigenom skydda sig mot klyftans ande, eller de onda makter som troddes släppa den förut omtalade stenen i hu- vudet på någon besökande. / I Varö socken liksom annorlides börja digerdöden. Än idag talar Pestkyrkogården sitt tysta språk om denna hemska farsots härjningar. En sägensamband därmed. Till Backa by, nu Väröbacka stationssamhälle kom en dag då pesten härjade som värst, två små uthungrade barn från Marks härad i Västergötland fram till nuv Skogs gård och begärde lite mat. Bonden som hört att om man nedgrävde levande barn skulle man kunna undgå pesten, såg här ett tillfälle vara inne. Barnen bjöds in och fingo smörgåsar, under tiden grävde husets folk i största hast ett djupt hål alldeles utanför köksa- dörren, när detta var gjort tillsades de små #### barnen att hoppa ned i hålet, så skulle de få mera smörgåsar, nedkomna i sin grav började folket kasta ner jord på barnen, varvid dessa uppmanade att akta sina smörgåsar väl. Någon möjlighet till räddning undan dessa vidskepligt vansinniga människor hade givetvis de små barnstackarna utan fingo sin egen grav igenskottad i lycklig ovetskap om betydelsen härom. / Gamle märkesdagen Sådant väder är om trettonde dag jul, sådant skall det bli tretton veckor framåt. Om det var frost de fyrtio martyrens dag (9 mars) skall det bli frost i fyrtio nätter före mid sommar. "När det regnar på galla, hon man så korn på halla," (galla = galliusdagen 16 okt) Betyder - Om det regnar den 16 okt, blir följande år regnigt att man säden på hur torr som hälst. "Man får lägga sig om ljusnan dag och ##### - Efter Vårfrudagen ansågs det vara tillräckligt lång dag, att lampa eller ljus ej behövde tändas, ända fram till 29-9. Byggdemål = Megelsmässor" Om det regnar sjusovaredagen 27 juli, skall det regna i sju veckor framåt. Så mycket rim = rimfrost i advent, så möcket regn före midsommar. Den 22 febr kasta Petter Katt sin varme sten i vattnet, då smälter isen lika mycket under - som ovanifrån.