Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Väderleksmärken
Om Anders braskar, så slaskar jul - om det var frost på Andersdagen skulle det bli milt till jul. Om stubben bär hatt Andersmässenatt, då skulle vintern vara till vårfrudagen. Julasummer och påskavinter - om det var gott väder till jul skulle det bli kallt till påsk.
Lusse.
Det var alltid riskabelt att söka mala en Lussenatt. Kvarnen krånlade alltid på något sätt, vanligen så att den tvärtstannade och var omöjlig att få i gång igen, såvida mjölnaren inte kände till knepen. Annars, var det rätt så smakligt att göra slut på det spökeriet. Man behövde bara släppa en brinnande sticka eller en eldglöd i vattnet i kvarn- rännan ovanför kvarnhjulet, så kom hjulet genast i gång, och kvarnet gick som den skulle. Ett ändå säkrare sätt var att stöpa bly i kvarnrännan. Det förekom rätt ofta förr i världen, då man i vartenda hushåll fick själv stöpa de knappar som behövdes. Då var det inte ovanligt, att den som skulle vkta i kvarnen en natt och passa på snälden, tog med sig stöpdoningarna för att ha något att göra. En bonde satt i kvarnen en lussenatt. Han hade / tagit med sig vad han behövde för att stöpa lite knap- par under natten. Rätt som han satt där tvärstannate kvarnen. Bonden skulle just resa sig och se efter vad det var fråga om. Då stack där upp genom kvarngolvet ett förskräckeligt fult ansikte. Bonden slog det smälta blyet han hade i stöpsleven rakt i synen på detta fula huvudet. Och det blev borta med detsamma. Och så ryckte det till i hela kvarnen och kvarnstenar- na kom igång och sen gick kvarnen med en sån fart, så bonden tordes inte bli där, för han var rädd att hela alltet skulle raka ner. Det var inte bara i kvarnarna, som det kunde vara ohälligt Lussenatt. En skomakare var borta och sydde. Bråttom hade han så nära jul och satt uppe till långt på nätterna. Även Lussenatt och det var ändå det året en lörvarp- natt till på köpet. Frampå natten stack där upp ett litet huvud genom stugegolvet rent bredvid sko- / makarn. Och det huvet sa: ### ### ### ### ### ###? (Har du någonsin sett ett sådant huvud?) Men skomakarn lät inte skrämma sig. Han fick tag i skomakarekvinen och gjorde ett skärande och skar av detta huvudet jäms efter golvet, och så sa han: ### ### ### ### ### ###? (Har du någonsin sett så vass kniv?) Om en liten stund stack ett huvud upp igen genom golvet och samma ord yttrades, och skomakarn skar av det med. Men på morgonen, när skomakarn kom och skulle sätta sig vid skoakaretavlan, så blev han var, att han skurit av mojarna på ett par nya stövlar, som han just fått färdiga dan förut. Från min barndom redan minns jag, att töserna "gide mä Lusse". De voro vitklädde, hade brinnande ljus i håret och bjödo på kaffe. / Man fick inte slakta på Lusse. Vanligtvis väntade man med grisslakten, till dess att Lusse var över och lät grisen leva till lite närmare jul, så att man hade pölsa och sånt färskt till jul. När töserna gingo omkring i grannstugorna så på Lusseottan, så kallade det lussefär (###).
Julafton.
Frampå förmiddagen satte far upp julkärven. Han band ihop den stadigt med ett band, så sat- te han den i toppen på en stör och satte ned den vid porten, så att man kunde se den från fönstret. Man var så intresserad att se efter om det kom några fåglar till den. Det var sparvarna som man väntade på. På andra ställen satte de neken vid fåhuset eller uppe vid taket, t.o.m. på taket. Det var så olika. Men sparvarna fick inte glöm- mas för grödans skull. Den blev riklig och dryg om sparvarna fick mat om julen. Denna kärve satt kvar till dess backen blev bar om våren. Då tog man den till fähuset, och kreaturen fick äta upp den. Julgran hade vi i mitt föräldrahem. Men man ha- de inte gran i de hem där det bara fanns äldre / människor. Det såg ut, som att de inte förstod sig på det. Det var inte så mycket krams i julgranen på den tiden som nu. Men det var många vackra slöjor. De klipp- tes av papper som var i olika färger eller också av vitt papper, när man inte hade något annat. Hemstöpta ljus sattes på kvistarna. Man klippte stjärnor av pap- per och klippte papper och flätade korgar. I de korgar- na lade man nötter och godsaker. Ingen fick röra det förrän julgranen skulle plundras. Barnen kunde inte låta bli utan de smög sig till att ta då och då. Man bakade pepparkakor som vi hängde i granen. Bruket att ta in halm och lägga på golvet var allt så gått som borta. Så jag minns bara litet av det. Det förekom i alla hem när mina föräldrar var barn för di hade lekt i julhalmen. Det var så roligt. Om juldagen låg de och sov i halmen. Det skulle vara bra för grödan. Det hörde jag far sade. Folk tyckte att det blev så skräpigt att ta in halm. Så var det så farligt för eldsvåda. Till jul bakades vörtlimpa, rågbröd och vetebröd. / Hos bönderna tog julbaket tre och fyra dagar. Myc- ket tunbröd bakades. Svinhuvud skulle stå på bordet. Det var regel. Bränn- vinsflaska och snapsglas skulle också vara framme och drickbollen. En ren vit duk lades på bordet. Om julkvällen kokades fisk och gröt. Först åt man fisken och sedan gröten. Ost och smör till smörgå- sen. Svinfötter åt man också. Men det brukade man få till aftonvard. Alla familjemedlemmar satt vid bor- det den kvällen. Husmor fick inte så mycket tid att sitta där. Hon passade på med maten och bar in. Brännvin brukades alltid till fisken. En mandel eller böna lades i grötgrytan. Den som fick den i sitt fat, skulle snart bli gift. När man hade spisat jul- kvällen så diskade fruntimren, så tog man fram helgdagskläderna, som man skulle ha på sig till kyr- kan på morgonen. Så bäddade man och lade sig. Gröten och fisken som blev över i faten togs inte bort från bordet. Det skulle stå till morgonen. De döda anförvanterna skulle komma. Särskilt säkert var / det med den som hade dött under året. Han skulle se till sitt hem om julnatten. Det var så säkert. Man hade ett julljus. Det tändes om julmorgon, ny- årskvällen och trettondagskvällen. Om julnatten var det kusligt att vara ute. Man kun- de möta döda på vägarna. Det fanns många som t.o. m. var rädda på morgonen, när de skulle gå till kyr- kan, om de inte fick något sällskap.
Julafton.
Karlarna sysslade med varjehanda på julaftons morgon. De tröskade inte men högg ved och skar hackelse. Kvinnorna städade upp och lagade mat. Till middag brukade vi ha: soppa med kött, fläsk, potatis och kröpper - det var klimpar av vetemjöl. I mört- ningen fick vi kaffe. Till kvällen gröt. I min barndom skulle vi ha julhalm. Karlarna bar in tre eller fyra kärvar. De lät dem stå på golvet någon timme, innan de bredde. Barnen gjorde ringdanser kring dem. En del bredde hal- men vid 8-tiden, andra ente förrän de gjort av kvällsmaten. Banden rätta de upp och lade vid en sida. Ofta lät de en kärve lig- ga som han var intill ena väggen. De gjorde en julabock med fyra ben och huvud och granna silke- band eller pappersband. Julgran har de haft så länge jag minns. De klädde dem med / rosor, som de klippte själva av sölverpapper och vitt papper. Och de satte vaxstaplar i dem, som de stöpte själva. På väggarna hade de konterfej, som de köpt av knallar. Där var Bröllopet i Kana och de tio jungfrurna. Av halm gjorde de riktiga kronor av korta pipor. De satte ljus i halmkronorna också, men de tände dem inte. Ett ljus skulle brinna hela natten, men en del släckte dem klockan tre eller fyra. De döda skulle komma hem, flera stycken av de se- nast döda, somma fick se dem. En karl, som hade hängt sej i en trösketamp, kom hem och stod och tittade, medan de åt kvällsmat. Hans syster såg honom och gick ut, men de andre såg honom inte. Hon hade sett honom på auktion också, när de sålde hästen. Nej, maten fick inte stå kvar över natten, de röjde bort den. Foglakärve satte de upp på en stake. Kom det gulsparvar först, det var bra. En del lät den sitta uppe till sommaren eller till nästa jul, men andra tog den till strö, så snart den var utäten. Julhalmen fick ligga in till Trettonde eller Knut eller en vecka efter Knut. De tog ut den sämste ett par gånger och lade dit ny. / En del hade halmen kvar till Kyndelsmässe. De slutade med julhalm för över femti år sen. Se, förr var det inga mattor på golven, utan de strödde med sand och enegaddar. Julklappar gav de varandra inom huset och skickade till bekanta. Nös den äldste vid julbordet, skulle den yngste dö. Det kunde slå in men var la ett häxeri. Den var huvudlös vid bordet på kvällen, som skulle dö. De fick inte ta upp det tappade under bordet; det skulle ligga kvar. De fick inte lysa med ljus under bordet, för de trodde Satan låg un- der bordet (!). Båtsman fick gå omkring strax före jul. Han fick en kaka och ett styke kött eller fläsk på vart ställe. Inte kyrkväktaren; han hade säd, som han hämtade som tieste vid varferdan, och det hade tingvaktaren med, som vaktade tingshuset, en kappa av varje bonde i hela häradet. Vallhulingen fick komma vid jul och få su(ge)l och kaka.
Knalle historia.
Under sin vandring kom det en kväll till ett ställe i Frillesås två knallar. Det var en tid före jul och knallarna bergärde att få låna hus över natten. Knallarna gingo till sängs, men tidigt på morgonen voro husets folk uppe ty de skulle slakta ett par svin till jul. Slaktaren kom också tidigt på morgonen, denne och husbonden på stället sutto vid sina gökar och pratade. Ett av fruntimmerna kom in och sade nu är det färdigt: Hon menade skålle vattnet. Slaktaren började då på att ordna med sina knivar, och frågade: "Ska vi ta´ den lille eller den store först ? Knallarna hade legat vakna hela tiden och hört samtalet, och då de sågo slaktaren ordna med knivarna började de att draga öronen åt sig. Nu var det så att den ene av dem var stor och den / andre liten. När slaktaren talade om den lille och den stora trodde de att det gällde dem. Först steg den ene knallen upp och frågade om han fick gå ut. "Ja, sa bonden, som var en riktig spjuver, det går an om du snart kommer tillbaka". Efter en stund stiger den andre också upp och när han klätt sig säger han till bonden: "Jag skall bara gå ut och se vad det blev av den store, ty det var ju honom Ni skulle ta´ först." När han väl kom utom dörren så blev det ben under knallaren skall jag säga.
Slåtter, skörd, tröskning.
De skulle lämna några strån på åkern, eljest blev det inte något året efter. Ta haren okänt begrepp. Sista neken skulle vara så tjock, att den kunde stå upp för sej ajälv på åkern; den fick inte trävsattas. Den skulle vara stöddig. Minns inte vad sedan gjorde med den. Då säden kastades in, stod lokatten på lon och lämnade nekarna till stabbakråka, som sedan kastade dem till "den som ladda´". (Har ej hört benämningar som gullkråka och nekakråka.) När de tröskade, kunde en lägga prägeln över nacken på den andre och dra till rätt hårt och säga: "Vill du känna på lokatten?" Det gjorde ont, så han skrek. (Har ej hört uttrycket "sjunga lovisan".) De brukade lägga en flaska med brännvin under den förste ne- ken; den kallades tröskekanne, och de fick supa ur henne, när de tröskat färdigt. / Prägeln bestod av handval, kôrra, slagval och prälspigen, som är en stor långspik, som slår genom kôrra. Kôrran gjordes för det mesta av hud, som tagits på huvudet av en ko. De skulle ha trösket upp till jul, om det var möjligt. Det kom tröskare hit från Mark och fick sex skilling om dagen och maten. En bonde i Bjurum hade en fattig tröskare från Mark, som skulle ha sex shilling om dan, men när han var färdig, kom de med några gamla paltar (kläder) och ville ge honom i stället för pengar, för de kunde inte betala så mycket i pengar. Då började gubben att gråta, och då fick han sina pengar.
Trollhistoria.
I Vabränna eller Jerlövs hög som den också kallades bodde det fordomdags troll. En gång hade det varit bröllop i Veddige kyrka, och bruden hade guldkrona på sig. Brud som hade gulkrona på, skulle trollen ha rätlig het att röva. På hemvägen taga trollen i Vadbränne hög bruden Varje jul en natt stod högen där trollen bodde på guldpelare. Brudgummen blev lärd att då rida för att försöka återtaga bruden. När karlen kom dit såg han ljus lysa och det var stor fäst i högen. Han knackade på och begärde få något att dricka. Det fruntimmer som kom med drycken i en guldbägare var hans hustru. Innehållet i bägaren / tömde han ut, grep kvinnan och satte henne fram- för sig på hästen och flydde mot hemmet. Trollen började genast förfölja honom. Men så bodde det troll också i Kullagårds Ås, dessa voro ej goda vänner med de andra trollen Utom då de sågo hur nära det var att trollen skulle uppehinna den flyende så roapde de till honom: "Rid ej vägen den hårde, utan åkern den bålda". Med åkern den bålda menade de kyrkogården Karlen lät då hästen hoppa över kyrkogårdsmuren och trollen voro så nära honom att de togo bakre delan av hästen, men karlen hustrun och främre delen av hästen fälla inom kyrkogårds- muren och dit in kunde ej trollen komma. Guldbägaren karlen lyckats medtaga skänkte han sedan till Veddige kyrka. Den omarbetades till en nattvards kalk.
Vårarbete, slåtter, skörd och tröskning
Om de glömde så en fläck, skulle någon dö i familjen det året. Nej, de har inte gömt bröd från julen och ätit det den dag, de började vårarbetet. Fruntimmerna sådde inte linet. Karlarna sådde allt. Stabbakråka hade vi, men inga andra sorter (ej gull- kråka, nekakråka o.s.v.) Läggarn. "Te å la". Lokatten var de aldrig tal om. Lin ville de så på Erik. Bruna bönor odlade de inte här förr. Men bondbönor och gråärter, ibland blandade, men också varje sort för sej. Bondbönorna förvälldes den ene dan, stod och vattnades och blev tjockt över natten, koktes sedan i köttspad. De blev olika jordmån. De blev alltid mjuka på vår jord. Nu är de riktigt borte. / Min mor och hennes mor planterade mycket vitkål och blåkål och kruskål och kålrötteer, som vi tyckte var så gott. De gjorde inte morotspannkaka då utan de kokte morötterna i soppa med kött. Sådan soppa hade vi alltid en gång i veckan med mycket kött. Då det led på förvåren, hängde de upp köttet på sträng, och då kröp saltet ut. Ängslåtta - de gick i byte och hjälpte varandra. De fick lite traktering. Buskaslåtta (Känner ej tull benämningen på sju slags liar). Nils Dahlberg, född i Värö 1864. Stabbaåkra hade de, och om det var en stor stabbe, rack det inte med en (känner ej benämning- arna gullåkra, nekaåkra o.s.v.) Då de trask med prål och en småpojk kom in, satte de prål om halsen på honom och sa: "Har du känt på lokatten ?"
Birger Carlsson
B353A: Torpet Kleveberg och friköpet. Vaktepåk och pojkarbete. Julstormen. Diverse. Slåtter. Ta upp säd. Tröska och kasta säd. Präjeln. Liar med tillbehör. B353B: Göra upp halm. Taktäckning. Fruktodlingen. Äppelsorter. Sälja frukt i Falkenberg. Bina och frukten. Besprutning. Slunga honung. Bisvärmar. Bipust.
Annandag jul.
Rida Staffan - gjorde de före min tid, talte mamma om. Då hade de klätt ut både sej och hästarna och red från stäl- le till ställe och sjöng staffanevisa. Annandan skulle de "ta môkebollen." De gick till andras lagårdar och môka´ under korna, och se´n kom de fram och sa ifrån att de ville ha mökebollen. En del gjorde spektakel, gav hönsen halm o.s.v.
Annandag jul.
Före min tid hade de brukat vara ute och rida annandan på morron, men jag har aldrig sett det. De brukade slå sej ihop oh ge sej ut och syssla i fähus och stall. Det var jag med om en gång. Vi laga ut gödseln och gav hönsen en våndel halm. Men rätt var det var började det rösta i dörren, och då hoppade vi ut genom môkedörra och sprang hem. Blev de överraskade, skulle de in och ha traktering. De skulle ha "mökeböllen".
Annandag jul
Anda´n - då gick karlar omkring tidigt om ottan och rensa´ i lagårdarna och gav kreaturen foder. När pappa levde ( död 1868), var det två karlar, som hade gjort så i ordning i stallet och lagården; se´n var de inne och fick mat och brännvin och gökar. Men många hävde in gödsel och hävde krubborna överful- la med foring och kastade halmbultar till hönsen. Staffans skee red de tredjedagens morgon - då hade de tagit på sej sina bästa kläder och klätt och styrt ut hästar- na så grannt som möjligt. De sjöng en visa (som A.H. inte kan erinra sig), och folket gick ut till dem med bröd och brännvin.
Jul, nyår.
Kreaturen skulle fodras tidigt på jul- aftons morgon. Julafton på kvällen skulle de äta gröt, och på juldagens morgon skulle gubben upp tidigt och bjuda folket på en sked gröt och en sked brännvin. Julafton på morgon skulle de ut och tröska, om de hade något kvar. De skulle alltid ha bråttom, då de gick från kyrkan juldagen. Årsgång gick de om julnatten. Ing- en skulle se, när de gav sig av. Då tog de grytan av spisen och tog med sig grepen, så gick de till sju kyrkoförsamlingar och in i en av kyrkorna. Där träffade de de döda, / som hade sin gudstjänst. Det var en kvinna, som kom in i en kyrka, och då var där en, som hon kände, som satt bredvid henne. Hon sa till henne, att hon skulle skynda sig ut igen, för annars gick det illa. Kappan fick hon inte med sig, men den hittade hon sedan, och då var den alldeles söndertrasad. En som gick årsgång kunde titta in genom fönstren på ställena och se vem som skulle dö under året. Den satt huvudlös vid bor- det. Om nyårsnyet är tidigt, skall man så sent. Då de såg nyårsnyet, tog de upp nyårs- psalm för alla i familjen. Klockan tolv julnatten lägger allt fä sig på knä.