Transkriberad uppteckning

Det var alltid riskabelt att söka mala en Lussenatt. Kvarnen krånlade alltid på något sätt, vanligen så att den tvärtstannade och var omöjlig att få i gång igen, såvida mjölnaren inte kände till knepen. Annars, var det rätt så smakligt att göra slut på det spökeriet. Man behövde bara släppa en brinnande sticka eller en eldglöd i vattnet i kvarn- rännan ovanför kvarnhjulet, så kom hjulet genast i gång, och kvarnet gick som den skulle. Ett ändå säkrare sätt var att stöpa bly i kvarnrännan. Det förekom rätt ofta förr i världen, då man i vartenda hushåll fick själv stöpa de knappar som behövdes. Då var det inte ovanligt, att den som skulle vkta i kvarnen en natt och passa på snälden, tog med sig stöpdoningarna för att ha något att göra. En bonde satt i kvarnen en lussenatt. Han hade / tagit med sig vad han behövde för att stöpa lite knap- par under natten. Rätt som han satt där tvärstannate kvarnen. Bonden skulle just resa sig och se efter vad det var fråga om. Då stack där upp genom kvarngolvet ett förskräckeligt fult ansikte. Bonden slog det smälta blyet han hade i stöpsleven rakt i synen på detta fula huvudet. Och det blev borta med detsamma. Och så ryckte det till i hela kvarnen och kvarnstenar- na kom igång och sen gick kvarnen med en sån fart, så bonden tordes inte bli där, för han var rädd att hela alltet skulle raka ner. Det var inte bara i kvarnarna, som det kunde vara ohälligt Lussenatt. En skomakare var borta och sydde. Bråttom hade han så nära jul och satt uppe till långt på nätterna. Även Lussenatt och det var ändå det året en lörvarp- natt till på köpet. Frampå natten stack där upp ett litet huvud genom stugegolvet rent bredvid sko- / makarn. Och det huvet sa: ### ### ### ### ### ###? (Har du någonsin sett ett sådant huvud?) Men skomakarn lät inte skrämma sig. Han fick tag i skomakarekvinen och gjorde ett skärande och skar av detta huvudet jäms efter golvet, och så sa han: ### ### ### ### ### ###? (Har du någonsin sett så vass kniv?) Om en liten stund stack ett huvud upp igen genom golvet och samma ord yttrades, och skomakarn skar av det med. Men på morgonen, när skomakarn kom och skulle sätta sig vid skoakaretavlan, så blev han var, att han skurit av mojarna på ett par nya stövlar, som han just fått färdiga dan förut. Från min barndom redan minns jag, att töserna "gide mä Lusse". De voro vitklädde, hade brinnande ljus i håret och bjödo på kaffe. / Man fick inte slakta på Lusse. Vanligtvis väntade man med grisslakten, till dess att Lusse var över och lät grisen leva till lite närmare jul, så att man hade pölsa och sånt färskt till jul. När töserna gingo omkring i grannstugorna så på Lusseottan, så kallade det lussefär (###).