Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
På midsommar skulle de plocka sju olika slags blommor på sju gärden o sova på, och det de då drömde, skulle slå in.
Friaren till de tre systrarna.1
Det var en gång tre systrar, som alldrig dugde till någon ting. de kunde ej en gång tala redigt. Modren spådde dem derföre att de alldrig skulle få någon friare; men i alla fall inställde sig dock en sådan. Modren förmanade dem då, att icke tala ett ord så länge friaren var der. Han var alldeles främmande för dem, och hade ännu ej gjort sitt val, ja, ej en gång tänkt hvem af dem han först skulle tilltala. Alla tre systrarna suto vid sina spinn-rockar: för öfrigt var det tyst i rummet. Han satt bara och såg på deras flit. Men snart glömde sig den ena af systrarna och sade: »Dä b'att en t'åd!» (det brast en tråd); då sade den andra: »Tå, tå —, en knut!» (slå, slå —, en knut), och den tredje systern, som ville vara klokare, förmanade då de andra: »Ta inte Mor, att Ni tudde vara tytta» (sa' icke Mor, att ni skulle vara tysta). Således fick då friaren höra, att de sköna icke en gång kunde tala rent: han gick sin väg och sade ej ett ord. Elis.2 Bolin.
Friaren till den skum-synta.1
Det var en gång en flicka, som var skum-synt, nästan blind, det hon alldrig ville tillstå: i alla fall, fick hon en friare. Han blef bjuden till middagen; och en stor smör-pyramid (»bårds-hajdern») stod högst på bordet. Men den arma flickan visste ej af och såg ej detta, utan trodde att det var katten, som sprungit upp på bordet; hvarför hon ropade: »Schas, katta!» och slog till smör-klimpen så att den trillade under bordet. Friaren undrade på detta och trodde nästan att hon var skum-ögd. Men, för att nu, efter misshugget med smör-stycket, få blanda bort korten, inbjöd hon nu friaren att så länge göra en lustvandring i trädgården och taga i betraktande hennes sjelfgjorda planteringar, dit modren hade spännt ett snöre till behöflig ledning. Men denna led-tråd hade händelsevis under tiden blifvit så omflyttad att den nu i stället ledde till sop-högen. Den stackars flickan, med friarn under armen, troget följande det missvisande snöret, ledde honom nu dit, till sophögen med dess smörja af kreatursspillning, et — — — cetera; och pratade under allt detta något stor-taligt om alla dessa vackra planteringar, dem hon sjelf gjort, sjelf planterat. Friaren, som nu både hörde och såg att flickan var blind, gick sina färde utan att ens äta middag eller att smaka på den ned-slungade smör-klimpen. Elis .2 Bolin.
De outslitliga Stöfloma.1
Det var en gång en dräng, som tjente2 hos en kärring, som var så snål att hon blott gaf honom 12 styfver i lön, men så mycket stöflor, han slete. Nå, han fick vara nöjd dermed. Men, då han långt om länge fann, att stöflorna, han en gång fått, alldrig togo slut, verkligen voro outslitliga, blef han alldeles utledsen på de gamla eviga stöflorna. Han sprang med dem öfver stock och de hvassaste stenar, han klef i vatten och eld, han slog, dängde och skafvade dem —, nej, fåfängt: de voro outslitliga! Han rådgjorde då med en gammal kärring, som sade honom, att, då han nästa söndag skulle gå i kyrkan, skulle han i stället gå bakom kyrkan, så skulle hon säga honom, hvaraf stöflorna voro gjorda. Han lydde henne: och då sade hon, att de voro gjorda af — menniskosenor, och derf ör kunde de alldrig slitas ut; men att han skulle fylla dem med graf-jord, så skulle de gå sönder och han ändtligen få sig ett par nya stöflor. Han gjorde så; och de föllo genast sönder till stoft. Hans mat-moder förstod nu att drängen visste hvaraf stöflorna varit gjorda och hon gaf honom väl ett par nya; men, som detta i längden skulle blifva henne alltför dyrt, ville hon ej längre hafva honom i sin tjenst. Elis.3 Bolin.
Tuppen och Qvarnen.1
Det var en gång två Bönder, som bodde i samma by: den ene var rik och den andra var fattig. Engång kom den fattige Bonden in till den rike och bad om hjelp; men den rike Bonden, som var snål och hårdhjertad, svarade bara: »gå till helvetes!» Nå, den fattige Bonden var inte klokare utan han gaf sig af på vägen till helvete. Han gick lång, lång väg, och hvar han korn, frågade han alla, likt och olikt, hvarest helvete var dit han skulle gå: alla skrattade åt honom, och somliga visade honom hit och andra dit. I alla fall kom han omsider till helvetes port, steg dristigt in och råkade den Onde sjelf hemma som ock tog mycket väl emot honom. Den fattige Bonden berättade då sin eländiga belägenhet och att, när han begärde hjelp hos sin rike granne, han hade blifvit visad till helvete, och der sökte han nu hjelp. Den onde gaf honom då en tupp, som hade en qvarn, på hvilken man kunde mala pengar. Nå, Bonden tackade »för skänken», tog sin tupp och qvarn med sig och gick glad sin väg åt hemmet. När han då ändtligen kommit dit, lät han sin tupp genast mala pengar; och det vardt bara guld-pengar, och han fick så mycket sen, att hans dumma hufvud ej räckte till att räkna dem alla, utan han gick in till sin rike granne och bad att få låna sig ett kappmått att mäta någonting med. Han fick det; men, då den rike Bonden undrade, att hans fattige granne fått något att mäta, ville han se hvad det kunde vara för slag, hvarf öre han strukit litet honung i ena hörnet af kappen, och så lånte han honom den. Den fattige Bonden mätte nu sina pengar och gräfde dem ned under stallet. Men när han lemnade kapp-måttet tillbaka, hade en guldpenning fastnat i ena hörnet. Då kom den rike Bonden in och frågade hvarifrån hans granne fått så mycket pengar: denne ville i början icke säga det, men slutligen sade han det lika väl, nemligen att han, efter hans egen anvisning, gått till helvetet och der fått sig en tupp och en qvarn, som kunde mala penningar. Den rike Bonden bad då att få låna hans qvarn, och den fattige godhjertade stackarn lät honom få den för en tid. Men när då den Fattige ville ha' sin qvarn igen, fick han den ingalunda åter. Då blef tuppen rasande, ställde sig utan för den rike Bondens dörr och ropade: »Käre Herre, gif mig min qvarn!» men det hjelpte icke: hvarken den fattige Bonden eller tuppen fick qvarnen igen. Då gaf sig tuppen af för att skaffa hjelp att återfå qvarnen. Först mötte tuppen en skock räfvar. De frågade: »Hvart skall du hän?» »Till gästabud», svarade tuppen. »Få vi följa med?» frågade vidare räfvarne. »Krypen in i min bak!» svarade tuppen; och alla räfvarne kröpo genom bak-porten in i tuppen. Så fortsatte tuppen sin väg tills han mötte en skock vargar. »Hvart skall du hän?» frågade honom vargarna. »Till gästabud», svarade tuppen. »Få vi följa med?» frågade vidare vargarna. »Krypen in i min bak!» svarade tuppen; och alla vargarna kröpo in i tuppen. Så fortsatte han sin vägen, och så mötte han en skock björnar. »Hvart skall du hän?» frågade björnarna. »Till gästabud», svarade tuppen. »Få vi följa med?» frågade vidare björnarna. »Krypen in i min bak!» svarade tuppen; och så kröpo äfven de in i honom. Nu gick tuppen till den rike Bondens gård och ropade: »Kära Herre, får jag min qvarn? jag får min qvarn!» Nej; den rike Bonden befallde sina drängar, att kasta tuppen in i får-huset, så att alla de arga baggarna skulle trumfa sönder honom. Men tuppen, sedan han kom dit in, släppte nu ut ur sig alla sina räfvar, som beto ihjäl både bockarna och lammen, och så kröpo de in i tuppen igen. När den rike Bonden om morgonen kom för att se efter om tuppen lef de, fann han alla sina sköna får ligga bitna och döda, men tuppen stående i dörren ropande: »Kära Herre, får jag min qvarn? jag får min qvarn!» Nej; den rike Bonden befallde sina drängar, att kasta tuppen in i ko-stallet, att korna skulle stånga honom förderfvad. Men, när tuppen kommit dit in, släppte han ut alla vargarna, som beto ihjäl alla korna och så åter kröpo in i tuppen igen. När då den rike Bonden om morgonen skulle se till om tuppen lefde, fick han i stället se alla sina vackra kor ligga ihjälrifna, men tuppen lefvande och ståendes i dörren och ropande: »Kära Herre, får jag min qvarn? jag får min qvarn!» Nej; den rike Bonden befallde sina drängar, att häfva den olycklige tuppen in i häst-stallet, på det att hans stora hästar skulle slå ihjäl honom. Men när tuppen kommit in i stallet, släppte han ut alla björnarna, som genast slogo ihjäl alla hästarne och sedan kröpo in i tuppen igen. När då den rike Bonden om morgonen kom för att se om tuppen ännu lefde, fann han alla sina hästar liggande ihjälslagna på »tad-gatan> och tuppen vid bästa helsa och kurage som stod och ropade i dörren mot honom: »Kära- Herre, får jag min qvarn? jag får min qvarn!» Den rike Bonden blef nu vred, och befallde att tuppen skulle kastas i hafvet. Tuppen släppte då ut alla sina djur, som drucko i sig allt vatten och sen gingo upp på Bondens gård och spröto ur sig allt vatten der, så att det blef en sådan sjö, att Bonden ej kunde komma ut. Nu satte sig tuppen upp på gårds-muren och ropade: »Kära Herre, får jag min qvarn? jag får min qvarn!» Den rike Bonden bad honom då, att han skulle vara beskedlig och ta' bort allt vatten, så skulle han då få sin qvarn. Tuppen tog då alla sina djur, som drucko upp allt vatten, gingo till sjön och spröto der i allt vatten igen. Så var tuppen åter på gårds-muren och ropade: »Kära Herre, får jag min qvarn? jag får min qvarn!» Då befallde den rike Bonden sin dräng, att han skulle ta' och steka tuppen, och sjelf ville han äta upp honom. Så skedde och verkligen; men snart kröp tuppen ut igen genom Bondens bak och ropade likafullt: »Kära Herre, får jag min qvarn? jag får min qvarn!» Den rike Bonden befallde då drängen att se efter när tuppen kröpe ut och då hugga hufvudet af honom; men just som denne högg till med yxan, drog tuppen in sitt hufvud, så att drängen i hastigheten högg bak-delen af Bonden. Nu måste denne skaffa ett stycke dito af silfver; och hans skada var så stor, att han icke längre ville behålla qvarnen, utan gaf den ändtligen tillbaka åt tuppen, som nu begaf sig dit, derifrån han var kommen. genom Elis.2 Bolin.
Rosen-Snöhvit eller de 12 Wild-änderna.1
Det var en gång en konung och en drottning, som hade 12 söner, men ingen dotter, hvaröfver de mycket sörjde. Då Drottningen en dag var ute och åkte på släde, fick hon näs-blod. När hon såg det röda blodet på den hvita snön, önskade hon att hon måtte få en dotter, röd som blod och hvit som snö; och finge hon det, så skulle hon ej fråga efter sina 12 prinsar. Då kom en troll-kärring och sade henne: »Det skall du få; men när den lilla princessan är döpt, skall jag få dina 12 söner», och det lofvade unga drottningen. Nå, inom året hade Drottningen sig en liten dotter, röd som blod och hvit som snö, hvarför hon ock fick heta Rosen-Snöhvit; och nu blefvo de 12 prinsarne förvandlade till 12 vild-änder, och de flögo straxt sin väg. Emellertid hade Drottningen låtit göra 13 silfverskedar, en till hvarje barn. — När Princessan Rosen-Snöhvit blef större, så sörjde hon mycket, och då Drottningen frågade om orsaken, svarade hon: »Alla andra barn hafva syskon, men jag har intet!» Då sade Drottningen: »Du har haft 12 bröder; men för din skull gaf jag bort dem alla.» Härvid blef Princessan ännu mera bedröfvad och beslöt att söka igen sina bröder. Hon försvann nu från slottet och gick ut i vida verlden att söka dem. Omsider satte hon sig att hvila i en stor skog och somnade. Hon drömde då att hon kom till en liten stuga. När hon vaknat, gick hon ett stycke fram och såg verkligen snart en stuga, alldeles så som hon drömt. Hon ingick der, och fick se att der var dukadt för 12 personer. Hon gjorde upp eld, lagade mycket god mat, öste upp den och åt sen något af alla tallrickarna, men lade sin sked vid den yngste broderns tallrick. Bäst det var fick hon höra ett stark[t] susande i luften, och nu kommo de 12 vild-änderna flygandes hem. När de kommit in, så merkte de straxt att någon fremmande varit der, ty de sågo en sked till öfvers på bordet. Då sade den ene af bröderna: »Det är vår syster, som är här I» Men den äldste af af dem sade: »Är vår syster här, så skall hon döden dö, ty det är för hennes skull som vi så lida:» »Nej», sade den yngste, »det är vår mors skull.» Och nu började de alla leta öfver allt, och slutligen funno de sin syster inkrupen under sängen. Den äldste brodren ville då att hon skulle dö; men hon sade, att hon för deras skull kommit dit att möjligen rädda dem. Hon fick då behålla lifvet; och bröderna skulle skaffa henne vildt vexande lin, och deraf skulle hon spinna, väfva och sy 12 skjortor,. 12 mössor och 12 näsdukar, men under tiden finge hon ej tala, skratta eller gråta: allt detta lofvade hon gerna. En dag var hon något ute i skogen, då hon mötte en ung konung, som jagade. Han blef alldeles förälskad i den sköna stumma flickan, tog henne till sig upp på hästen, red hem och gifte sig med henne. Hon arbetade, sydde alltjemt, men teg; och om tre år hade hon födt konungen tre barn, dem konungens moder efter hand tog från henne, smorde blod på hennes mund och sade konungen att hon var en trollqvinna, som sjelf ätit upp alla sina barn, dem gamla drottningen dock kastat lefvande i en orm-grop. Det kunde ej hjelpas: så mycket konungen än älskade sin sköna stumma gemål, så skulle hon dock nu bål-brännas. Men just, som hon skulle brännas, tecknade hon att 12 [fjättrar]2 skulle läggas kring henne. Mellertid hade hon fått all söm färdig, utom den yngste broderns ena skjort-ärm. Nu kommo de 12 Wildänderna susande i luften, de påtogo sina kläder och straxt voro de till 12 sköna prinsar. När de frågade hvad här var å färde, fingo de veta det, och då sade de till sin syster: »Du vår syster, som räddat oss, säg nu allt hvad man gjort dig.» Hon kunde nu tala och berättade, att då hon låg sjuk i sina barnsängar, hade gamla drottningen tagit hennes barn från henne, smort blod kring hennes mun och sagt konungen att hon ätit upp dem. Då tog Konungen sin unga oskyldiga drottning med sig och gick till orma-gropen och fann der 3 sköna barn, 2 prinsar och en princessa, som der lekte med ormarna. De togo nu sina tre barn med sig och gingo till gamla Drottningen, då Konungen sade till henne: »Hvad straff skall den ha' som kastat så oskyldiga barn för ormarna?» »Den menniska vore värd att bindas mellan 12 vilda hästar för att sönderslitas», svarade hon. »I hafven afsagt Eder egen dom!» utropade konungen; och så blef då den gamla elaka Drottningen söndersliten mellan vilda hästar. Men de 12 prinsarna reste nu hem till sina föräldrar, der det blef en ofantlig förvåning och hjertans glädje. Elis.3 Bolin.
Svidipinn (eller Svea-pinn. — Fr. Sjöberg, f. 1808).1
Det var en gång en fattig flicka, som bodde ensam i skogen. En ung jägare som förvirrat sig på jagten kom in till henne och begärde att få bo hos henne, ty hon var mycket vacker och han blef på eviga fläcken kär i henne. Han var ingen vanlig jägare, utan unga konungen på slottet jemte skogen. Flickan sade till hans begäran nej och åter nej, men slutligen lät hon dock beveka sig, och Svidipinn (såsom han kallade sig) fick då bo hos henne: och de voro nöjda och lyckliga. Men han var ofta och länge borta i skogen byar enda dag och jagade, såsom han inbillade henne; men egentligen så var han hemma på sitt granna slott och regerade som tillförne och bara helsade på hos sin älskade. Mellertid hade konungen befallt, att om någon flicka komme på slottet och begärde mat till sig och sin Svidipinn, skulle hon ej få annat än sill-näbbar och brända brödskorpor. Nå, snart blef nöden stor för dem i skogen och Svidipinn rådde henne att gå till slottet att bedja om mat till sig och sin Svidipinn. Hon gick verkligen åstad, men fick icke annat än sill-näbbar och brända bröd-skorpor. Hon tackade och gick hem: men sådant ville ej mannen (Svidipinn) äta ; men hon åt och var glad. Och så gick det många gånger: hon kom i mat-nöd, gick till slottet, men fick alldrig bättre än förut. Slutligen sade Svidipinn vid den usla mat, hon bjöd honom: »Nog kunde du väl engång gifva mig något bättre!» Men hon åt, var alltid nöjd och glad. En vacker dag, medan hennes Svidipinn var ute i skogen, kom det bud från slottet att hon genast skulle komma dit upp, ty konungen ville tala med henne. Hon blef då grufligt förskräckt och trodde att Svidipinn på något sätt förbrutit sig. Hon måste ge sig dit i sin simpla drägt (den enda hon hade); men när hon kom till slottet, kom en hofbetjent med en ny klädning och sade: »Ej får du visa dig för konungen i en så simpel drägt, utan tag den här först på dig.» Men det ville hon ej; ty om hon ej finge visa sig i sin vanliga drägt, så ginge hon hem i skogen igen till sin Svidipinn. Slutligen måste man låta henne gå inför konungen så klädd hon var; men då hon kom in i de granna gemaken och fick se all härlighet der, blef hon så förskräckt att hon började gråta. Då sade konungen: »Var ej bedröfvad; vill du blifva här, skall du få det bättre än du har det hemma.» Nej, hon ville det ej alls, ty hon var nöjd att få vara i skogen hos sin Svidipinn. Efter många frågor och frestelser, dem hon alla bestod, upptäckte konungen sig och sade: »Jag är din älskade Svidipinn, som blott velat pröfva din trohet och dygd, och blif nu min drottning!» Nu ändtligen lät hon påkläda sig granna kläder, blef gift med konungen, fick många barn och lef de länge glad och lycklig. Charlotta Börjeson (genom Elis. Bolin).
De sju vintrarne.1
Det var en gång en fattig gosse, som var uppfödd bland trollqvinnor, hvarföre han »kunde mer» än andra. En dag gick han förbi slottet, der han såg en vacker princessa sitta i fönstret. Han önskade då att hon snart måtte få sig en liten vacker prins. Efter någon tid födde Princessan verkligen en ung prins. Men hennes fader, konungen, blef häröfver rosen-rasande, sammankallade alla menniskor i sitt rike på slottet och gaf Princessan2 ett guld-äpple, det hon skulle kasta till den som var barnets fader. Hon kastade det till den nämnde gossen, hvilken konungen derföre befallde genast skulle kastas i en brinnande ugn. Men när pojken, som hade sju vintrar uti sig, dem han instängde medelst en halm-viska bak, skulle kastas i ugnen drog han ut viskan, utsläppte en vinter med så kallt väder, att elden slocknade och ugnen blef kall. När fångvaktarne sedan skulle se efter om pojken ännu lefde, fingo de näsorna förkylda bara de öppnade ugnsluckan; och derinne satt han helt lugn och obränd. Pojken blef då uttagen och förhörd, ty man ville veta hvem han var; men han sade dem intet. Då lät kungen elda ugnen dubbelt het och skjutsa pojken der in. Men denne släppte då bara ur sig två vintrar, och hade sålunda ingen nöd; men karlarna fröso fingrarna af sig när de öppnade ugns-luckan för honom. Så ock tredje gången.3 Nu befallde konungen att man skulle göra ett ofantligt elds-bål för att derpå sätta den förhärdade pojken bunden; men denne släppte då ur sig alla sina fyra återstående vintrar med en så faslig köld att all ting i konungens hela rike frös till is, och det midt i sommaren. Nu såg konungen att han omöjligen kunde något vidare uträtta mot pojken; och då denne redan släppt ur sig alla sina sju vintrar och således ej kunde verkställa något storverk mer, fann han sig vid att taga Princessan till gemål. Härefter lefde de rätt lyckligt; och när gamle konungen dödt, ärfde den fattige pojken land och krona efter honom. Elis .4 Bolin.
Dansar min stuga, tiger min lilla, är min Herre glad?1
Det var en gång en gumma, som hade två döttrar, en egen som var ful som stryk samt en stjufdotter, skön som dagen. Modren var mycket elak mot sin vackra stjufdotter och slutligen dref hon henne på dörren. Hon gret och vandrade långt, långt bort. Slutligen var hon inne i en djup skog, der hon satt och hvilade sig. Då kom der en gammal kärring, som frågade hvart hon ämnade sig. »Jag är utgången att söka mitt bröd», svarade hon höfligt. »Det kan du få hos mig —, kom och följ med.» Det gjorde flickan, och hennes syssla blef att bädda, städa och »akta» kärringens hus när hon var borta. Så var allt godt och väl en lång tid; men då började hon längta att åter få komma hem. »Nå, det skall du få», sad kärringen, »och någon annan lön gifver jag dig ej utom den gåfvan, att hvarest du kommer in, der blir allt gladt och dansar; — ty du är en god flicka», tillade hon. Hon tackade höfligt och gick sin väg långt, långt bort, då hon mötte en ung konung, som var ute på jagt. Han blef genast betagen i henne, tog henne med sig hem och höll snart bröllop, till hvilket han frågade om hon ville ha' någon särskildt bjuden. Hon önskade då att modren och systern skulle komma att dela hennes glädje, ty hvar hon var och framgick vardt det glädje och allt dansade. De kommo ock; men de kommo med hat till den unga bruden, den de hade beslutat att göra olycklig. Under följande året var konungen bortrest då Drottningen fick sig en son: härvid skulle hennes stjufmoder vara hennes hjelp och tröst; men en dag, då unga drottningen satt i öppna fönstret, hvar under var en sjö, knuffade kärringen henne ner i vattnet; och der blef hon. När konungen sen var hemkommen, hade kärringen lagt sin egen fula dotter till barnet i drottningens ställe. Men konungen bara sörjde, ty han fick ej reda på sin kära drottning: och det vardt sorg öfver hela hans rike. En dag var en konungens betjent ute och rodde på sjön. Då kom en qvinno-gestalt upp på vattnet och frågade honom: »Dansar min stuga, tiger min lilla, är min Herre glad?» men betj enten svarade: »Icke dansar din stuga, icke tiger din lilla, icke är din Herre glad.» Då sjönk qvinno-hamnen åter ned under vattnet. Betjenten grundade mycket på denna händelse och hvad det skulle betyda, och dagen der på rodde han åter ut på sjön. Nu kom hon åter upp och frågade: »Dansar min stuga, tiger min lilla, är min Herre glad?» och betjenten måste åter svara henne lika sorgligt; då försvann hon åter under vattnet. Men som betjenten väl kunde tro att den synen ej skulle visa sig mer än en gång till, så rodde han straxt i land och berättade allt för den sorgbundne konungen. Denne följde dagen derpå med i båten. Qvinno-skepnaden kom åter upp på vatten och frågade sorgset: »Dansar min stuga, tiger min Lilla, är min Herre glad?» Men i stället för att svara, tog Konungen henne i hand och lyfte henne upp i båten —, och dermed vardt hon frälst; ty hade nu konungen ej tagit henne upp, hade hon alldrig mera visat sig. Nu blefvo Konung och Drottning åter lyckliga: allt blef gladt och dansade åter på slottet; men kärringen och hennes fula dotter blefvo straxt drifna ut att alldrig mera få visa sig der. Charlotta Börjeson (genom Elis. Bolin).
Prins Fatale och Prins Fortune.1
Det var en gång en Konung och en Drottning. När hon födde sin förste son, kom der en Fee, som begärde att få ge honom namn och stå fadder åt honom. Det bifölls; och hon gaf den unge prinsen namnet Fatale samt en ring, den han alltid skulle bära, och dessutom en knif. Ett år derefter fick Drottningen åter en prins: då kom samma Fee och tilläts ock ge detta kunga-barn dess namn, som blef Fortune; och dertill fick han också en ring och en knif. Dessa två Prinsar växte upp och voro oskiljaktige vänner, ehuru den äldre alltid hade olycka och motgång i allt hvad han företog sig, och den yngre deremot hade lycka i allt. När de voro 20 år gamla och engång tillsammans ute på marken, syntes deras gud-mor, Feen, som sade: »Nu är det tid att I skolen ut och pröfva på verlden; gån nu ut, och när I kommen till en korsväg, står der ett stort gammalt träd: slån in Edra knifvar deruti och fortsätten sen Eder vandring. När I viljen återvända, så sen på knifvarna: äro de blanka, så står det väl till, men i annat fall är det någon olycka på färde. Dessutom äro edra ringar talismaner.» Hon försvann; och begge prinsarna gåfvo sig snart på färden. När de kommo till trädet vid kors-vägen, fästade de der sina knifvar och sedan skildes bröderna åt. Prins Fatale gick åt venster och Prins Fortune åt höger. Men som motgången alltid följde Prins Fatale, var ock hans väg nu snart obanad och så svår, att han med stor möda måste rödja sig väg sjelf, tills han kom ut på en slätt. Der fick han se en vacker flicka, som sjöng så skönt att han glömde all motgång och gick fram och helsade på henne. Hon vinkade honom att följa sig; och nu vandrade båda ett stycke tills de voro inne i ett berg, som straxt tillslöts efter dem. Då han nu ville vända om, ty han anade oråd, såg han att hans följeslagerska var ihålig bak: således hade han råkat ut för ett bergs-troll! Men, hvad var att göra? Hon gaf honom en stor nyckel-knippa; och han skulle här få till syssla att se efter alla hennes rum, hålla rent och stängdt; men ett rum finge han ej gå in uti, ty dit skulle hon gå sjelf. Och dermed gick hon åter ut i skogen för att locka flera menniskor till sig. Prinsen tog, sedan han något hemtat sig, nyckel-knippan och vandrade genom alla rummen: öfver allt var det en ofantlig rikedom af guld, kristall, perlor och äkta stenar. Men han undrade allt mer hvad som kunde finnas i det rummet, dit han var förbjuden att gå och det trollet ensamt besökte: dörren dit var af klart guld och låset besatt med äkta stenar. Och försöka sin lycka ville han; men, då han öppnade dörren, indrogs han dit af en osynlig arm, hvarefter han nedstörtade i ett rysligt djup, der mörker och klagan omgaf honom. Mellertid hade Prins Fortun, som tog vägen till höger, vandrat på en ständigt grönskande och jemn väg tills han fick se ett stort dråpligt slott. När han dit inträdde, var der dock en sorgens boning, ty konungen låg sjuk på sitt yttersta och princessan, som var hans enda barn, hade ingen att förlita sig till, ty ingen behagade henne. Men se, var glädjen borta, då Prins Fortune kom dit, så kom då lyckan med honom; ty straxt blef Princessan kär i honom och han i henne. Nu dog den gamle konungen glad, ty nu hade hans undersåtare fått en Herre i hans ställe som var en hugnad för alla. Nu skulle bröllopet snart firas, och Bruden var redan klädd, då Fortune skulle inträda i bröllops-salen; men i det samma brände honom ringen på fingret, och när han såg på den, var den såsom bara eld. Han kunde då veta att den käre brodren var i någon fara; han tog derföre sin trogne stallssven med sig, skyndade till korsvägen och såg der sin aning bekräftad, ty knifven var öfverdragen med rost. Då insåg Prins Fortune att brodren råkat ut för troll, ty i annat fall hade knifven varit blodig. De togo nu vägen åt vänster och redo i fullt galopp tills de kommo till samma slätt som brodren kommit. Qvinnan bad äfven Prins Fortune följa sig; och som han trodde att brodren befann sig i hennes våld, följde han henne, men tog sin stall-sven med sig. När de kommo till berget, ville hon ej att tjenaren skulle följa med längre, men Prinsen låtsade ej förstå det, och svennen följde ock dit in. Det lyckades dem att döda bergstrollet och att frelsa prinsen Fatale, och han följde med sin broder hem. Men alldrig kunde de utgrunda hvarföre den ena af dem alltid haft medgång och den andra bara motgång; men de älskade hvar andra ändock så länge de lefde eller in i döden. Elis.2 Bolin.
Prins Scheri.1
Det var en gång en Prins, som hette Scheri, som lef de långt, långt borta. Han beslöt att resa omkring i verlden för att erfara huru det var på andra ställen, men också, så rik han var, för att öka sin skattkammare. Öfverallt vann han något; men, som han alltid hoppades få se något bättre land än det han förut sett, så reste han alltjemt vidare. Slutligen kom han till ett stort berg, der han hvilade; men då han såg en ingång dit, gick han in. Der fans en ofantlig rikedom. När han vandrat genom flere salar, fann han slutligen en princessa, som blifvit ditröfvad af bergstrollet. Ett långt svärd hängde bakom dörren; och Princessan sade, att han skulle dricka ur en flaska, som innehöll en styrkedryck, så kunde han lyfta svärdet. Snart kom trollet: det dånade i berget; men då det sade: »Här luktar kristet menniskoblod!» högg Prinsen af dess hufvud, blef herre öfver berget, och tog så alla skatterna och Princessan till gemål. Charlotta Börjeson (genom Elis. Bolin).
Kon och Katten.1
Det var en gång ett »par folk», som hade en son och en dotter; men de voro så fattiga, att, då de engång kokt gröt, var gubben så uthungrig, så att han först åt upp all gröten och sedan ville han skrapa grytan också. Då blef kärringen förargad, och barnen måste nu ur huset och sjelfva söka sin föda i verlden. Gossen fick kon och flickan katten; hvarföre hon vardt missnöjd derföre [att] hon just skulle få det sämsta. Men katten tröstade henne; och, då hon kommit något på vägen, rådde han henne att gå till slottet, som låg dervid. Hon gjorde så, fick der tjenst, och katten följde med. När hon en dag sopade kungens rum, fick hon långt borta i skogen se sina föräldrar vid grötgrytan. Hon kunde då ej låta bli att storskratta, och det fast konungen var inne i rummet. Konungen frågade då hvarföre hon skrattade så af hjertans grund; men, som hon alltid först plägade fråga sin katt om råd, sade hon att hon helst ville svara först dagen derpå. Katten rådde henne då att säga, det hon ej kunnat hålla sig att skratta derföre att hon kunde se sitt eget slott på så långt håll, då kungens slott deremot var så litet; men hon tillade, att katten rådt henne att svara så. Nå, nu ville Konungen och nödvändigt se hennes granna slott, det hon sjelf skulle visa honom. Hon blef förskräckt hur det nu skulle gå; men katten tröstade henne och sprang före vagnen. Först när de kommit utom Konungens rike, fick man se ett stort fält med oräkneliga boskaps-hjordar. Katten sprang då förut och sade till herdarne, att, om Konungen frågade dem, skulle de säga att allt tillhörde Princessan i vagnen —, eljest, hotade han, skulle han klösa ihjäl dem. Allt aflopp just så, och Konungen förundrade sig högligen. Sedan åkte de förbi de härligaste åkrar, der folk gick och arbetade, samt de skönaste ängar, dem man var sysselsatt att slå. Katten var alltjemt före, och sade folket det samma under samma hot: äfven desse sade att allt tillhörde Princessan i vagnen; och än mer förvånad vardt Konungen. Slutligen fick man se ett så stort och högt slott att det tycktes räcka upp till skyarne: sjelfva slottet var af marmor och stod på fyra guldpelare samt tillhörde en jätte, som just då var borta. Katten gick åter förut dit in och befallde alla der säga, om de frågades, att allt tillhörde Princessan, som åtföljde Konungen; eljest skulle han klösa i hjäl dem alla hop. Så gick det ock. Nu ingingo de båda att beskåda all härlighet, och katten satte sig vid dörren för att vakta. Bäst det var, hördes ett så förfärligt dån så att jorden skalf och slottet darrade, ty jätten kom nu hem. Men katten hade låst till slotts-porten; och när jätten ropade: »Låt upp!» svarade katten innanföre: »Vänta en liten stund!» Åter ropade jätten: »Låt upp!» »Vänta bara en liten stund», bad katten. Men då Jätten 3:dje gången ropade: »Låt upp !» så hårdt så att man trodde att hela slottet skulle ramla, så sade katten: »Vänd Er om, så fån I se en vacker jungfru!» Jätten vände sig om; men solen sken honom då midt i ögonen, hvilket jättar alldrig kunna tåla, hvaraf han ock sprack. Nu blef slottet och allt hvad deri fanns den fattiga flickans, hon blef snart konungens gemål och ångrade visst alldrig att hon behållit katten. Elis.2 Bolin.
Lycksalighetens Ö1
Det var en gång en Konung, som egde stor rikedom, men han hade hört talas om Lycksalighetens Ö, och han beslöt att komma dit. Han red bort, och kom slutligen till en stuga, der inne satt en gammal gumma, som tog mycket vänligt mot honom och sade att hon alldrig förr sett någon främmande menniska. Hon hade 3 söner, Nordan, Sunnan och Westan. Hon bad honom dröja och frågade hans ärende, det Konungen sade. Snart hemkommo hennes söner med ett förfärligt väder sedan de farit hela verlden kring och sade: »Här luktar kristet mennisko-blod!» Men när de fingo se honom, frågade de efter hans ärende. Han sade det; men Sunnan och Westan tyckte han kunde vara bra till stek åt dem. Men Nordan tog honom i sitt beskydd och lofvade att föra honom till Lycksalighetens Ö, som ligger öster om solen, vester om månan och norr om det Babyloniska hafvet. Nordan tog nu konungen och förde honom till Lycksalighetens ö. Der fanns en Princessa, som blef mycket glad att få se honom: de vandrade dagligen tillsammans och talade om all sällhet, som fans i hennes rike. Men snart tyckte Konungen det var tid att återvända till sitt eget rike. Princessan blef bedröfvad och sökte öfvertala honom att stadna; men förgäfves: han for derifrån med tillhjelp af Nordan, och Princessan dog af sorg, och hennes rike upplöstes sedan sorgen inkommit der. När emellertid Konungen kommit hem till sitt rike, var allt der så förändrat, att han ej kände till hvarken menniskor eller något annat, och han framgick till sitt slott undrande hur det skulle se ut. På gatan dit låg en gammal gubben2 kullfallen med kärran hvälf d öfver sig. Gubben bad Konungen lyfta kärran från honom, det Konungen och gjorde; då sprang Gubben upp och var ej svag, men utropade: »Nu ändtligen har jag dig, som jag letat efter i 500 år!» hvarmed han tog svärdet och afhögg konungens hufvud. Så länge hade Konungen varit på Lycksalighetens ö, fast det i sällheten tyckts varit så kort tid. — Så slöts hans lif, och med Lycksalighetens ö var det förbi se'n den styrande var död. genom Elis.3 Bolin?