Transkriberad uppteckning

Det var en gång två Bönder, som bodde i samma by: den ene var rik och den andra var fattig. Engång kom den fattige Bonden in till den rike och bad om hjelp; men den rike Bonden, som var snål och hårdhjertad, svarade bara: »gå till helvetes!» Nå, den fattige Bonden var inte klokare utan han gaf sig af på vägen till helvete. Han gick lång, lång väg, och hvar han korn, frågade han alla, likt och olikt, hvarest helvete var dit han skulle gå: alla skrattade åt honom, och somliga visade honom hit och andra dit. I alla fall kom han omsider till helvetes port, steg dristigt in och råkade den Onde sjelf hemma som ock tog mycket väl emot honom. Den fattige Bonden berättade då sin eländiga belägenhet och att, när han begärde hjelp hos sin rike granne, han hade blifvit visad till helvete, och der sökte han nu hjelp. Den onde gaf honom då en tupp, som hade en qvarn, på hvilken man kunde mala pengar. Nå, Bonden tackade »för skänken», tog sin tupp och qvarn med sig och gick glad sin väg åt hemmet. När han då ändtligen kommit dit, lät han sin tupp genast mala pengar; och det vardt bara guld-pengar, och han fick så mycket sen, att hans dumma hufvud ej räckte till att räkna dem alla, utan han gick in till sin rike granne och bad att få låna sig ett kappmått att mäta någonting med. Han fick det; men, då den rike Bonden undrade, att hans fattige granne fått något att mäta, ville han se hvad det kunde vara för slag, hvarf öre han strukit litet honung i ena hörnet af kappen, och så lånte han honom den. Den fattige Bonden mätte nu sina pengar och gräfde dem ned under stallet. Men när han lemnade kapp-måttet tillbaka, hade en guldpenning fastnat i ena hörnet. Då kom den rike Bonden in och frågade hvarifrån hans granne fått så mycket pengar: denne ville i början icke säga det, men slutligen sade han det lika väl, nemligen att han, efter hans egen anvisning, gått till helvetet och der fått sig en tupp och en qvarn, som kunde mala penningar. Den rike Bonden bad då att få låna hans qvarn, och den fattige godhjertade stackarn lät honom få den för en tid. Men när då den Fattige ville ha' sin qvarn igen, fick han den ingalunda åter. Då blef tuppen rasande, ställde sig utan för den rike Bondens dörr och ropade: »Käre Herre, gif mig min qvarn!» men det hjelpte icke: hvarken den fattige Bonden eller tuppen fick qvarnen igen. Då gaf sig tuppen af för att skaffa hjelp att återfå qvarnen. Först mötte tuppen en skock räfvar. De frågade: »Hvart skall du hän?» »Till gästabud», svarade tuppen. »Få vi följa med?» frågade vidare räfvarne. »Krypen in i min bak!» svarade tuppen; och alla räfvarne kröpo genom bak-porten in i tuppen. Så fortsatte tuppen sin väg tills han mötte en skock vargar. »Hvart skall du hän?» frågade honom vargarna. »Till gästabud», svarade tuppen. »Få vi följa med?» frågade vidare vargarna. »Krypen in i min bak!» svarade tuppen; och alla vargarna kröpo in i tuppen. Så fortsatte han sin vägen, och så mötte han en skock björnar. »Hvart skall du hän?» frågade björnarna. »Till gästabud», svarade tuppen. »Få vi följa med?» frågade vidare björnarna. »Krypen in i min bak!» svarade tuppen; och så kröpo äfven de in i honom. Nu gick tuppen till den rike Bondens gård och ropade: »Kära Herre, får jag min qvarn? jag får min qvarn!» Nej; den rike Bonden befallde sina drängar, att kasta tuppen in i får-huset, så att alla de arga baggarna skulle trumfa sönder honom. Men tuppen, sedan han kom dit in, släppte nu ut ur sig alla sina räfvar, som beto ihjäl både bockarna och lammen, och så kröpo de in i tuppen igen. När den rike Bonden om morgonen kom för att se efter om tuppen lef de, fann han alla sina sköna får ligga bitna och döda, men tuppen stående i dörren ropande: »Kära Herre, får jag min qvarn? jag får min qvarn!» Nej; den rike Bonden befallde sina drängar, att kasta tuppen in i ko-stallet, att korna skulle stånga honom förderfvad. Men, när tuppen kommit dit in, släppte han ut alla vargarna, som beto ihjäl alla korna och så åter kröpo in i tuppen igen. När då den rike Bonden om morgonen skulle se till om tuppen lefde, fick han i stället se alla sina vackra kor ligga ihjälrifna, men tuppen lefvande och ståendes i dörren och ropande: »Kära Herre, får jag min qvarn? jag får min qvarn!» Nej; den rike Bonden befallde sina drängar, att häfva den olycklige tuppen in i häst-stallet, på det att hans stora hästar skulle slå ihjäl honom. Men när tuppen kommit in i stallet, släppte han ut alla björnarna, som genast slogo ihjäl alla hästarne och sedan kröpo in i tuppen igen. När då den rike Bonden om morgonen kom för att se om tuppen ännu lefde, fann han alla sina hästar liggande ihjälslagna på »tad-gatan> och tuppen vid bästa helsa och kurage som stod och ropade i dörren mot honom: »Kära- Herre, får jag min qvarn? jag får min qvarn!» Den rike Bonden blef nu vred, och befallde att tuppen skulle kastas i hafvet. Tuppen släppte då ut alla sina djur, som drucko i sig allt vatten och sen gingo upp på Bondens gård och spröto ur sig allt vatten der, så att det blef en sådan sjö, att Bonden ej kunde komma ut. Nu satte sig tuppen upp på gårds-muren och ropade: »Kära Herre, får jag min qvarn? jag får min qvarn!» Den rike Bonden bad honom då, att han skulle vara beskedlig och ta' bort allt vatten, så skulle han då få sin qvarn. Tuppen tog då alla sina djur, som drucko upp allt vatten, gingo till sjön och spröto der i allt vatten igen. Så var tuppen åter på gårds-muren och ropade: »Kära Herre, får jag min qvarn? jag får min qvarn!» Då befallde den rike Bonden sin dräng, att han skulle ta' och steka tuppen, och sjelf ville han äta upp honom. Så skedde och verkligen; men snart kröp tuppen ut igen genom Bondens bak och ropade likafullt: »Kära Herre, får jag min qvarn? jag får min qvarn!» Den rike Bonden befallde då drängen att se efter när tuppen kröpe ut och då hugga hufvudet af honom; men just som denne högg till med yxan, drog tuppen in sitt hufvud, så att drängen i hastigheten högg bak-delen af Bonden. Nu måste denne skaffa ett stycke dito af silfver; och hans skada var så stor, att han icke längre ville behålla qvarnen, utan gaf den ändtligen tillbaka åt tuppen, som nu begaf sig dit, derifrån han var kommen. genom Elis.2 Bolin.