Transkriberad uppteckning

Det var en gång ett »par folk», som hade en son och en dotter; men de voro så fattiga, att, då de engång kokt gröt, var gubben så uthungrig, så att han först åt upp all gröten och sedan ville han skrapa grytan också. Då blef kärringen förargad, och barnen måste nu ur huset och sjelfva söka sin föda i verlden. Gossen fick kon och flickan katten; hvarföre hon vardt missnöjd derföre [att] hon just skulle få det sämsta. Men katten tröstade henne; och, då hon kommit något på vägen, rådde han henne att gå till slottet, som låg dervid. Hon gjorde så, fick der tjenst, och katten följde med. När hon en dag sopade kungens rum, fick hon långt borta i skogen se sina föräldrar vid grötgrytan. Hon kunde då ej låta bli att storskratta, och det fast konungen var inne i rummet. Konungen frågade då hvarföre hon skrattade så af hjertans grund; men, som hon alltid först plägade fråga sin katt om råd, sade hon att hon helst ville svara först dagen derpå. Katten rådde henne då att säga, det hon ej kunnat hålla sig att skratta derföre att hon kunde se sitt eget slott på så långt håll, då kungens slott deremot var så litet; men hon tillade, att katten rådt henne att svara så. Nå, nu ville Konungen och nödvändigt se hennes granna slott, det hon sjelf skulle visa honom. Hon blef förskräckt hur det nu skulle gå; men katten tröstade henne och sprang före vagnen. Först när de kommit utom Konungens rike, fick man se ett stort fält med oräkneliga boskaps-hjordar. Katten sprang då förut och sade till herdarne, att, om Konungen frågade dem, skulle de säga att allt tillhörde Princessan i vagnen —, eljest, hotade han, skulle han klösa ihjäl dem. Allt aflopp just så, och Konungen förundrade sig högligen. Sedan åkte de förbi de härligaste åkrar, der folk gick och arbetade, samt de skönaste ängar, dem man var sysselsatt att slå. Katten var alltjemt före, och sade folket det samma under samma hot: äfven desse sade att allt tillhörde Princessan i vagnen; och än mer förvånad vardt Konungen. Slutligen fick man se ett så stort och högt slott att det tycktes räcka upp till skyarne: sjelfva slottet var af marmor och stod på fyra guldpelare samt tillhörde en jätte, som just då var borta. Katten gick åter förut dit in och befallde alla der säga, om de frågades, att allt tillhörde Princessan, som åtföljde Konungen; eljest skulle han klösa i hjäl dem alla hop. Så gick det ock. Nu ingingo de båda att beskåda all härlighet, och katten satte sig vid dörren för att vakta. Bäst det var, hördes ett så förfärligt dån så att jorden skalf och slottet darrade, ty jätten kom nu hem. Men katten hade låst till slotts-porten; och när jätten ropade: »Låt upp!» svarade katten innanföre: »Vänta en liten stund!» Åter ropade jätten: »Låt upp!» »Vänta bara en liten stund», bad katten. Men då Jätten 3:dje gången ropade: »Låt upp !» så hårdt så att man trodde att hela slottet skulle ramla, så sade katten: »Vänd Er om, så fån I se en vacker jungfru!» Jätten vände sig om; men solen sken honom då midt i ögonen, hvilket jättar alldrig kunna tåla, hvaraf han ock sprack. Nu blef slottet och allt hvad deri fanns den fattiga flickans, hon blef snart konungens gemål och ångrade visst alldrig att hon behållit katten. Elis.2 Bolin.