Transkriberad uppteckning

Det var en gång en fattig flicka, som bodde ensam i skogen. En ung jägare som förvirrat sig på jagten kom in till henne och begärde att få bo hos henne, ty hon var mycket vacker och han blef på eviga fläcken kär i henne. Han var ingen vanlig jägare, utan unga konungen på slottet jemte skogen. Flickan sade till hans begäran nej och åter nej, men slutligen lät hon dock beveka sig, och Svidipinn (såsom han kallade sig) fick då bo hos henne: och de voro nöjda och lyckliga. Men han var ofta och länge borta i skogen byar enda dag och jagade, såsom han inbillade henne; men egentligen så var han hemma på sitt granna slott och regerade som tillförne och bara helsade på hos sin älskade. Mellertid hade konungen befallt, att om någon flicka komme på slottet och begärde mat till sig och sin Svidipinn, skulle hon ej få annat än sill-näbbar och brända brödskorpor. Nå, snart blef nöden stor för dem i skogen och Svidipinn rådde henne att gå till slottet att bedja om mat till sig och sin Svidipinn. Hon gick verkligen åstad, men fick icke annat än sill-näbbar och brända bröd-skorpor. Hon tackade och gick hem: men sådant ville ej mannen (Svidipinn) äta ; men hon åt och var glad. Och så gick det många gånger: hon kom i mat-nöd, gick till slottet, men fick alldrig bättre än förut. Slutligen sade Svidipinn vid den usla mat, hon bjöd honom: »Nog kunde du väl engång gifva mig något bättre!» Men hon åt, var alltid nöjd och glad. En vacker dag, medan hennes Svidipinn var ute i skogen, kom det bud från slottet att hon genast skulle komma dit upp, ty konungen ville tala med henne. Hon blef då grufligt förskräckt och trodde att Svidipinn på något sätt förbrutit sig. Hon måste ge sig dit i sin simpla drägt (den enda hon hade); men när hon kom till slottet, kom en hofbetjent med en ny klädning och sade: »Ej får du visa dig för konungen i en så simpel drägt, utan tag den här först på dig.» Men det ville hon ej; ty om hon ej finge visa sig i sin vanliga drägt, så ginge hon hem i skogen igen till sin Svidipinn. Slutligen måste man låta henne gå inför konungen så klädd hon var; men då hon kom in i de granna gemaken och fick se all härlighet der, blef hon så förskräckt att hon började gråta. Då sade konungen: »Var ej bedröfvad; vill du blifva här, skall du få det bättre än du har det hemma.» Nej, hon ville det ej alls, ty hon var nöjd att få vara i skogen hos sin Svidipinn. Efter många frågor och frestelser, dem hon alla bestod, upptäckte konungen sig och sade: »Jag är din älskade Svidipinn, som blott velat pröfva din trohet och dygd, och blif nu min drottning!» Nu ändtligen lät hon påkläda sig granna kläder, blef gift med konungen, fick många barn och lef de länge glad och lycklig. Charlotta Börjeson (genom Elis. Bolin).