Transkriberad uppteckning

Det var en gång en konung och en drottning, som hade 12 söner, men ingen dotter, hvaröfver de mycket sörjde. Då Drottningen en dag var ute och åkte på släde, fick hon näs-blod. När hon såg det röda blodet på den hvita snön, önskade hon att hon måtte få en dotter, röd som blod och hvit som snö; och finge hon det, så skulle hon ej fråga efter sina 12 prinsar. Då kom en troll-kärring och sade henne: »Det skall du få; men när den lilla princessan är döpt, skall jag få dina 12 söner», och det lofvade unga drottningen. Nå, inom året hade Drottningen sig en liten dotter, röd som blod och hvit som snö, hvarför hon ock fick heta Rosen-Snöhvit; och nu blefvo de 12 prinsarne förvandlade till 12 vild-änder, och de flögo straxt sin väg. Emellertid hade Drottningen låtit göra 13 silfverskedar, en till hvarje barn. — När Princessan Rosen-Snöhvit blef större, så sörjde hon mycket, och då Drottningen frågade om orsaken, svarade hon: »Alla andra barn hafva syskon, men jag har intet!» Då sade Drottningen: »Du har haft 12 bröder; men för din skull gaf jag bort dem alla.» Härvid blef Princessan ännu mera bedröfvad och beslöt att söka igen sina bröder. Hon försvann nu från slottet och gick ut i vida verlden att söka dem. Omsider satte hon sig att hvila i en stor skog och somnade. Hon drömde då att hon kom till en liten stuga. När hon vaknat, gick hon ett stycke fram och såg verkligen snart en stuga, alldeles så som hon drömt. Hon ingick der, och fick se att der var dukadt för 12 personer. Hon gjorde upp eld, lagade mycket god mat, öste upp den och åt sen något af alla tallrickarna, men lade sin sked vid den yngste broderns tallrick. Bäst det var fick hon höra ett stark[t] susande i luften, och nu kommo de 12 vild-änderna flygandes hem. När de kommit in, så merkte de straxt att någon fremmande varit der, ty de sågo en sked till öfvers på bordet. Då sade den ene af bröderna: »Det är vår syster, som är här I» Men den äldste af af dem sade: »Är vår syster här, så skall hon döden dö, ty det är för hennes skull som vi så lida:» »Nej», sade den yngste, »det är vår mors skull.» Och nu började de alla leta öfver allt, och slutligen funno de sin syster inkrupen under sängen. Den äldste brodren ville då att hon skulle dö; men hon sade, att hon för deras skull kommit dit att möjligen rädda dem. Hon fick då behålla lifvet; och bröderna skulle skaffa henne vildt vexande lin, och deraf skulle hon spinna, väfva och sy 12 skjortor,. 12 mössor och 12 näsdukar, men under tiden finge hon ej tala, skratta eller gråta: allt detta lofvade hon gerna. En dag var hon något ute i skogen, då hon mötte en ung konung, som jagade. Han blef alldeles förälskad i den sköna stumma flickan, tog henne till sig upp på hästen, red hem och gifte sig med henne. Hon arbetade, sydde alltjemt, men teg; och om tre år hade hon födt konungen tre barn, dem konungens moder efter hand tog från henne, smorde blod på hennes mund och sade konungen att hon var en trollqvinna, som sjelf ätit upp alla sina barn, dem gamla drottningen dock kastat lefvande i en orm-grop. Det kunde ej hjelpas: så mycket konungen än älskade sin sköna stumma gemål, så skulle hon dock nu bål-brännas. Men just, som hon skulle brännas, tecknade hon att 12 [fjättrar]2 skulle läggas kring henne. Mellertid hade hon fått all söm färdig, utom den yngste broderns ena skjort-ärm. Nu kommo de 12 Wildänderna susande i luften, de påtogo sina kläder och straxt voro de till 12 sköna prinsar. När de frågade hvad här var å färde, fingo de veta det, och då sade de till sin syster: »Du vår syster, som räddat oss, säg nu allt hvad man gjort dig.» Hon kunde nu tala och berättade, att då hon låg sjuk i sina barnsängar, hade gamla drottningen tagit hennes barn från henne, smort blod kring hennes mun och sagt konungen att hon ätit upp dem. Då tog Konungen sin unga oskyldiga drottning med sig och gick till orma-gropen och fann der 3 sköna barn, 2 prinsar och en princessa, som der lekte med ormarna. De togo nu sina tre barn med sig och gingo till gamla Drottningen, då Konungen sade till henne: »Hvad straff skall den ha' som kastat så oskyldiga barn för ormarna?» »Den menniska vore värd att bindas mellan 12 vilda hästar för att sönderslitas», svarade hon. »I hafven afsagt Eder egen dom!» utropade konungen; och så blef då den gamla elaka Drottningen söndersliten mellan vilda hästar. Men de 12 prinsarna reste nu hem till sina föräldrar, der det blef en ofantlig förvåning och hjertans glädje. Elis.3 Bolin.