Transkriberad uppteckning

Det var en gång en gumma, som hade två döttrar, en egen som var ful som stryk samt en stjufdotter, skön som dagen. Modren var mycket elak mot sin vackra stjufdotter och slutligen dref hon henne på dörren. Hon gret och vandrade långt, långt bort. Slutligen var hon inne i en djup skog, der hon satt och hvilade sig. Då kom der en gammal kärring, som frågade hvart hon ämnade sig. »Jag är utgången att söka mitt bröd», svarade hon höfligt. »Det kan du få hos mig —, kom och följ med.» Det gjorde flickan, och hennes syssla blef att bädda, städa och »akta» kärringens hus när hon var borta. Så var allt godt och väl en lång tid; men då började hon längta att åter få komma hem. »Nå, det skall du få», sad kärringen, »och någon annan lön gifver jag dig ej utom den gåfvan, att hvarest du kommer in, der blir allt gladt och dansar; — ty du är en god flicka», tillade hon. Hon tackade höfligt och gick sin väg långt, långt bort, då hon mötte en ung konung, som var ute på jagt. Han blef genast betagen i henne, tog henne med sig hem och höll snart bröllop, till hvilket han frågade om hon ville ha' någon särskildt bjuden. Hon önskade då att modren och systern skulle komma att dela hennes glädje, ty hvar hon var och framgick vardt det glädje och allt dansade. De kommo ock; men de kommo med hat till den unga bruden, den de hade beslutat att göra olycklig. Under följande året var konungen bortrest då Drottningen fick sig en son: härvid skulle hennes stjufmoder vara hennes hjelp och tröst; men en dag, då unga drottningen satt i öppna fönstret, hvar under var en sjö, knuffade kärringen henne ner i vattnet; och der blef hon. När konungen sen var hemkommen, hade kärringen lagt sin egen fula dotter till barnet i drottningens ställe. Men konungen bara sörjde, ty han fick ej reda på sin kära drottning: och det vardt sorg öfver hela hans rike. En dag var en konungens betjent ute och rodde på sjön. Då kom en qvinno-gestalt upp på vattnet och frågade honom: »Dansar min stuga, tiger min lilla, är min Herre glad?» men betj enten svarade: »Icke dansar din stuga, icke tiger din lilla, icke är din Herre glad.» Då sjönk qvinno-hamnen åter ned under vattnet. Betjenten grundade mycket på denna händelse och hvad det skulle betyda, och dagen der på rodde han åter ut på sjön. Nu kom hon åter upp och frågade: »Dansar min stuga, tiger min lilla, är min Herre glad?» och betjenten måste åter svara henne lika sorgligt; då försvann hon åter under vattnet. Men som betjenten väl kunde tro att den synen ej skulle visa sig mer än en gång till, så rodde han straxt i land och berättade allt för den sorgbundne konungen. Denne följde dagen derpå med i båten. Qvinno-skepnaden kom åter upp på vatten och frågade sorgset: »Dansar min stuga, tiger min Lilla, är min Herre glad?» Men i stället för att svara, tog Konungen henne i hand och lyfte henne upp i båten —, och dermed vardt hon frälst; ty hade nu konungen ej tagit henne upp, hade hon alldrig mera visat sig. Nu blefvo Konung och Drottning åter lyckliga: allt blef gladt och dansade åter på slottet; men kärringen och hennes fula dotter blefvo straxt drifna ut att alldrig mera få visa sig der. Charlotta Börjeson (genom Elis. Bolin).