Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
När ett barn skrek jämmerligt och inte ville tystna, så troddes det att "gasten" hade varit åt det. Man sade att barnet "gastskrek". Uttryck: "gaste å skrike, gastskrike, gaste å gape. Skri- kigt barn kallades för "gast". "Dä ä en rekti gast", en rekti gastonge":
Cajsa Maja Blå-stjert
Det var en gång en ung, vacker Konung, som red ut för [att] jaga i skogen. När han kommit ett långt stycke väg bort, ville han[s] häst ej gå längre, ty han evar törstig 'och vädrade efter vatten. Konungens många medföljande riddare spridde sig då i skogen för att leta efter vatten; och slutligen funno de också en skön vatten-källa: konungen steg då ur sadeln och vattnade sjelf sin häst. Men som han då står och ser ned i källan, får han i vattnet se ett skönt flick-ansigte skymta fram. Han ta'r med handen efter henne i vattnet, men då försvinner genast den sköna bilden, och så snart vattnet åter stillnat, ler den sköna flickan der ur åter mot honom; otålig kände kungen med handen flere gånger djupare i källan —, bilden försvann straxt ; — men om en stund syntes den sköna flickan åter der i källans djup. Den unga konungen, allt mer uppeldad af den gäckande sköna bilden, såg sig omkring åt alla håll, men såg ingen så skön varelse någonstädes: han såg blott skogen, sina riddare, sin häst. Men ändtligen kom han att titta uppåt; och då fick han se en den aldraskönaste flicka sitta uppe i ett träd, som stod lutande öfver källan: till hennes skönhet fans ej maken i hela verlden! Kungen bad henne då vackert stiga ner; men hon teg och blef sittande der uppe. Då steg en af hof-männen upp i trädet och lyfte ned henne. Unga konungen frågade henne hvad hon hette; hon svarade då: »Cajsa Maja Blå-stjert.» Konungen frågade vidare om hennes far hette så. Hon svarade: »Nej; men mitt namn, Blå-stjert, har jag fått deraf, att den enda klädning jag i min lefnad egt (som är gul) har en blå stjert.» Då Konungen ytterligare frågade hvarest hennes föräldrar bodde, sade flickan, att de voro längesedan döda. Hon var nu 15 år. Sedan föräldrarne dött, hade hon varit i skogen och alldrig sett någon menniska: hennes föda var trädens frukter, hennes dryck källans vatten, hennes bädd den gröna marken; blommorna på marken voro hennes systrar, träden i skogen hennes bröder och för hvar gång solen gick upp om morgonen, kom hon med helsning från hennes fader, och hvarj e afton månan lyste, var hennes moders öga der vakande för att se till att ej hennes dotter blefve ett offer för skogens vilda djur. Wid detta tal förvirrades alla, och hof-herrarne, som trodde att detta var ett trolleri, bådo konungen ej befatta sig med henne. Men konungen älskade den sköna skogs-flickan redan och hade beslutat att taga henne till gemål. Konungen upplyftade nu den sköna jungfrun jemte sig på hästen och förde henne på sadel-knappen vackert hem till sitt kunga-slott och höll kort derefter bröllop med sin sköna skogsflicka. — Om qvällen på deras bröllops-dag, satt en fogel i ett träd utan för deras sängkammar-fönster och sjöng: »I gyllne sal, på högan loft Jag icke mer skall vaka Sen du en kung har fått Till maka. Var honom båld, Var honom huld, Så blir Du lyckelig!» Charlotta Börjeson (uti Flick-skolan i Wisby), genom Elisab. Bolin.
Den tappade Kron-juvelen.
Det var en gång en kejsare, som vid sin död efterlemnade en Son. När nu denne Prinsen skulle krönas till kejsare efter fadren, skulle sex närgränsande konungar åtfölja den unge kejsaren i kyrkan vid hans kröning. En af dessa sex konungar, vid namn Erik, hade i sju år varit gift med drottning Edla, som ej skänkt honom någon arfvinge. När nu krönings-dagen inträffade, hade en oräknelig mängd främmande hoffolk och förnäma strömmat till Hufvudstaden, klockorna ringde, hufvudgatorna från slottet och till kyrkan voro belagde med sammet och skarlakan, i hamnen flaggade linieskeppen på vilka de sex främmande konungarne hade anländt. De sex konungarne med deras Generaler, hofherrar och skeppsöfverstar, hade samlat sig på det kejserliga slottet; men allt skeppsfolket var strängeligen förbudet att gå i land, utan att troget vakta skeppen. Nu utropade härolderna att det kejserliga kröningståget var i annalkande. Den kejserliga kronan bars på ett silkeshyende framför den nye kejsaren, som var omgifven af de sex konungarne, alla med sina kronor på hufvudet. Hoffolket och hela allmänheten betraktade herrligheten: alla fästade sina ögon på ståten, och isynnerhet på de strålande kronorna, och ingen såg ner åt jorden. Sedan nu kröningståget inkommit i kyrkan, gick kröningen för sig med all ståt och högtidlighet. Men, sedan krönings-tåget gått åt kyrkan förbi skeppsbron, merkte en liten skeppsgosse någonting ligga blänkande på den skarlakans-klädda skeppsbro-gatan ; och, ehuru han var strängeligen förbjuden att gå i land, smög han sig dock öfver landgången, och fann der en grann blänkande sten, som han hastigt stoppade hos sig. Som han icke vågade förtro hemligheten åt någon, så teg han med sitt fynd, sedan han åter lurat sig ombord. I tysthet tänkte han att vid hemkomsten förära den åt sin gamla fostermor, som han så högt älskade. Emellertid var det brukligt att före den kejserliga kröningsmåltiden de uppvaktande kammarherrarne skulle lyfta kronorna af de sex närvarande konungarnes hufvuden. Då merktes, till konung Eriks stora förskräckelse, att den dyrbaraste Juvelen var tappad ur hans kungakrona: han hade ingen ro, och åt eller drack knapt något; ty han ansåg förlusten af den tappade kron-juvelen ej blott såsom en skada och olycka för sig, utan såsom en skymf för hela hans rike. Och i kejsarens, de öfrige konungarnes och hela hofvets närvaro, utlofvade konung Erik, »att, om han finge en dotter, så skulle han gifva henne och riket efter sig åt den, hög eller låg, som kunde återskaffa honom den tappade Kron-Juvelen!» Detta utropades af härolderna först i kejsarens land och sedan i de sex konungarnes riken. — Då alla förut under krönings-dagen sett uppåt på kronorna och all annan herlighet, sågo nu alla menniskor flitigt nedåt, forskande efter den tappade kron-juvelen och den utlofvade belöningen. Men allt oaktadt, så lyckades ingen härutinnan; utan konung Erik måste bedröfvad återvända hem utan att hafva återfunnit den tappade kronjuvelen, sedan han under de långvariga krönings-högtidligheterna, som uppehållit honom ett rundt år ifrån hans rike, fått de[t] glada budet att hans drottning Edla födt honom en Princessa. Konung Erik påminde sig nu mycket väl sitt löfte till den som kunde hitta den tappade kronjuvelen, och återvände nu i alla fall glad hem till sitt rike, sin Drottning och sin lilla dotter, Princessan. Skepps-gossen, som alltid hos sig gömt den tappade kron-juvelen, hade emellertid af barnslig fruktan ej våga yppa hemligheten för någon, utan att först förfråga sig hos sin kära fostermor, åt hvilken han ock vid hemkomsten beskedligt lemnade den. Så snart som fostermodren nu fick se den blänkande granna stenen, trodde hon genast att det var den tappade kronjuvelen, som var efterlyst öfver hela riket. Fostermodren berättade händelsen för sina grannar, och snart kom tidningen för konungens öron, då han befalte att den lycklige skeppsgossen genast skulle infinna sig på slottet. Gossen vågade ej ensam ge sig af till hofvet med mindre hans fostermoder följde honom dit. Nu måste gossen inför Konungen för att i hans egna händer öfverlemna honom den tappade kronjuvelen. Då Konungen frågade hvem gossen vore, sade sig denne ej närmare veta, än att han var en fattig skeppsgosse på ett af konungens linjeskepp, och att han verkligen hittat juvelen i kejsarstaden vid skeppsbron, men ej af fruktan vågat yppa det för någon utom [för] sin fostermor, som ock nu vore nere i slottsköket, och som bättre kunde göra reda för honom. Gumman blef då uppkallad till Konungen och på tillfrågan, hvarifrån hon fått gossen, då hon blott var hans fostermor, berättade hon uppriktigt, att, då hon var barnlös, hade hon, för en plåt köpt honom af en gammal soldat, alldenstund gossen som barn var alltför vacker ehuru i dåliga kläder. Sedan hade hon snart funnit att gossen hade om halsen knutit ett litet bernstens-hjerta, ristadt med underliga tecken, som hon ej förstod. Bernstens-hjertat lemnade hon nu till Konungen, och han lät genom härolder i alla riken förkunna händelsen och uppgiften om skeppsgossen. Dervid upplystes snart att en Furste i främmande land under en förfärlig eldsvåda i slottet för tjugo år sedan förlorat sin enda son, som hans amma under förskräckelsen förkommit i mörka natten på gatan. En soldat hade då upptagit det; men som han var mycket fattig och sjelf hade många barn, hade han för en plåt såldt det till en beskedlig barnlös gumma, som var hans nuvarande fostermor. Nu blef det en stor glädje på hofvet: skeppsgossen, nu den vackra Prinsen, blef af Konungen högtidligt förklarad såsom hans måg och efterträdare. Konungen lefde sin återstående tid glad och lycklig och dog slutligen lugnt, sedan han sålunda återfått »den tappade kronjuvelen», och skänkt sin dotter åt en vacker Prins, som ock ärfde riket efter honom. — Slut. Engel Lisa Kahl.
Skinn Skarpe.1
Det var en gång ett spöke, som ej fick ro i sin graf. Invid kyrkogården var ett värdshus, der en hop studenter höllo sig lustiga vid sina glas, men då de fingo höra talas om att ett spöke regerade så nära dem, blefvo de för en stund mindre högröstade. Men i huset der var en piga, som påstod sig alldrig vara rädd och att hon ej heller fruktade för spöket. Nå, några af de öfvermodigaste studenterna lofvade henne en summa peningar om hon vågade gå ut på kyrkogården och föra in spöket med sig. Hon gick genast åstad och kom verkligen snart igen släpandes med sig spöket, det hon vältrade in på golfvet midt ibland studenterna, som nu blefvo mycket förfärade. De skreko och ropade, att hon bara skulle häfva ut spöket igen, så skulle hon få en lika stor summa pengar som förut. Hon gjorde så genast; men när hon väl fått spöket ut på kyrkogården, kunde hon nu ej så lätt bli af med det. En röst hviskade henne då i örat, att hon skulle gå till kyrkodörren och ropa: »Är det möjligt, så låt Lars förlåta Pehr?» Hon gjorde så; men in ifrån kyrkan svarades: »nej!» Åter ropade hon: »Är det möjligt, så — —?» »Nej» lät det åter från kyrkan. Men då hon frågade tredje gången, svarades det: »Ja, så må du förlåtas!» Och derefter fick spöket ro. Men efter den dagen erbjöd sig pigan alldrig mer att vilja trottsa de döda. genom Elis.2 Bolin.
Tumme liten.1
Det var en gång »ett par folk», som inga barn hade, hvaröfver Gubben var mycket ond. När han då en morgon skulle gå ut på arbete, lade han yxan fram för kärringen och sade: »Har du ej barn tills jag kommer hem i afton, så slår jag sannerligen i hjäl dig.» Der satt kärringen bedröfvad. Men snart kom der en fee in som frågade henne hvarför hon var så bedröfvad. Kärringen omtalde då orsaken. Feen sade då: »Tag hit några lappar.» Hon fick det, svepte ihop dem till en bild af en tums storlek, satte den på bordet, och sade: »Spring nu, Tummeliten!» och se, Tummeliten sprang der genast kring på bordet! Dermed så försvann Feen; men kärringen blef utom sig af glädje, och när Gubben kom hem om qvällen blef han ännu gladare: om natten sof han intet, och när han om morgonen skulle köra i åkern, så tog han Tummeliten med sig, satte honom i oxens öra, gick jemte och körde och sjöng i glädjen öfver det som vederfarits honom. Snart kom der en Bonde körandes förbi som stadnade och frågade hvarför han var så glad. »Jo, jag har fått en liten ung son, och der sitter han!» sade Gubben, som pekade på Tummeliten som åkte i oxens öra. Genast ville den främmande köpa Tummeliten, och han bjöd fadren 100 Riksdaler på fläcken; men denne ville ej ta' mindre än ma) Riksdaler, och så blef handeln afgj ord. Bonden tog så Tummeliten, stoppade honom i sin penninge-pung, satte sig på vagnen och for sina färde. När de kört ett stycke, ropade Tummeliten: »Håll, släpp mig ut, eljest väter jag i pungen!» Nå, Bonden släppte honom i vagnen; men det blef då ett så ymnigt flöde, att det rann öfver vagnen, Bonden blef förfärad och Tummeliten slapp sig väg och smög sig undan i skogen. Snart hörde han folk tala der, lyssnade och hörde att det var två röfvare7 som lade råd om att nästa natt stjäla i närmaste herregård. Tummeliten gick dristigt fram till dem, och bad att få följa dem på äfventyret. Först när de fingo se honom, ville de trampa ihjäl den lilla pysslingen, som lyssnat på dem; men vid nogare eftersinnande togo de honom dock med sig mot villkor, att han skulle göra sitt mästerstycke vid herregården då om natten. När de kommit dit, klängde sig Tummeliten upp på vinden, men röfvarne stadnade nedanför. Tummeliten släpade då fram både mjölsäckar och fläskskinkor till gluggen och kastade ner alltsammans till röfvarne. Af det buller, Tummeliten härvid gjorde, vaknade hus-folket och skyndade till, då Tummeliten måste gömma sig i en sädesbinga; men folket fick ej se någon menniska. Dit Tummeliten sedan kom stod en kalf, som snart slukade Tummeliten i sig. När kalfven andra dagen vardt slagtad och strupen blef frånskuren, började denne sednare oupphörligen rulla kring på golfvet af det att3 Tummeliten låg inne i den. Förskräckta trodde slagtarne att det var troll i strupen, hvarför de togo och kastade den långt bort. Men Tummeliten sprang till skogs; och se'n hördes han alldrig mera af. genom Elis.4 Bolin.
Den förklädde Soldaten
Det var en gång en Soldat, vid namn Hurtig, som tjente vid ett regimente, der officerarne alltför grymt behandlade soldaterna, så att han blef af sina kamrater utvald att gå till Hufvudstaden och klaga inför Konungen; hvarföre han ock hade1 sin klagan med sig uppsatt i skrift, och undertecknad af alla hans kamrater. Modigt gaf han sig på vägen; men när han kom till Hufvudstaden, bäfvade han för sitt företag, och gick först in på ett litet värdshus, der han tog sig en duktig styrkedryck. Men då han igen kom ut på gatan merkte han att han tagit för mycket till bästa, hvarföre han måste taga sig en promenad först. Derunder mötte han en annan soldat, som tjente vid Konungens regimente. De blefvo naturligtvis snart bekanta, och Hurtig, af vinet öppenhjertig och pratsam, meddelade snart sin nye kamrat sitt ärende hos Konungen. Men först ville han nu bese stadens merkvärdigheter, hvarvid den andra soldaten såsom hemmastadd ville vara honom följaktig. Nå, de gingo och gingo, till och med slutligen utanför staden, allt längre och längre tills de slutligen kommo in i en stor skoga Som ruset nu väl var gånget af Hurtig, sade han till den andre, att de måtte uppsöka sig [ett] ställe, der de kunde få något till bästa. Snart sågo de ock ett litet ruskigt hus, förstuckit under några höga träd. Då sade Hurtig till den andre: »Kom, låtom oss gå in, och se hvad här bor för folk!» Denne sade då: »Du kan väl se att der endast bor något fattigt folk»; och han ville nu återvända till staden igen. »Nå», sade Hurtig, »du, [är] väl just inte stort bättre än jag, så att vi gerna kunna följas åt; i alla fall är jag båd hungrig och törstig — kom!» När de nu kommo närmare, sågo de en skön jungfru stående helt bedröfvad i fönstret som vinkade åt dem. Snart trädde de nu in, ehuru den okände soldaten heller ville återvända till staden. Men då Hurtig några gånger kallat honom pultron, följde han dock med, helst äfven han nu var nyfiken att få veta hvad den sköna Jungfrun mente med de der betydelsefulla vinkningarne. »För all del», sade hon till de inkommande, »gån Er väg.» »Hvarföre det», sade Hurtig? »Jo», svarade hon, »här bo sju förfärliga Röfvare, jag är röfvad hit till dem, och snart väntar jag dem nu åter hem, och skulle de slå Eder ihjäl.» Kamraten från Hufvudstaden ville då gå sin väg; men Hurtig sade: »Det är väl inte så farligt heller — hvad skulle Konungen säga om hans soldater flydde för en så liten fara, och du är väl inte någon kruka heller», frågade han den andre. »I alla fall skall det inte ha' någon nöd, lilla Jungfru, vi skola allt hjelpa oss och henne med; gif mig bara 2:ne kannor vin och sätt det genast på elden att koka.» Just som vinet kokt opp i grytan, kommo 3:ne Röfvare med mycket dån hem och in genom dörren. De kastade vreda ögon ikring sig och stormade på flickan, som släppt in främmande i huset under deras frånvaro. »Det gör ju ingenting», sade Hurtig, »vi äro ju kamrater; vi tänkte ock bygga oss ett hus här i skogen, och emellanåt drifva vårt handtverk tillsammans; och låtom oss nu dricka en smula i sällskap och så kalla hvarandra Bror!» Med detsamma slog Hurtig det kokheta vinet i en stor skål, och sade: »Nu skall jag göra det, som I inte kunnen göra efter», satte skålen för munnen och lagade sig att dricka; då han i och med detsamma hvälfde ut vinet så att det for i ögonen på röfvarena så att ögonglaset brast för dem alla tre, och att de straxt blefvo blinda. Under första förskräckelsen hjelptes nu de begge soldaterna åt att döda röfvarena, och störtade dem sedan ner genom en lucka i källaren. Jungfrun blef nu förskräckt; ty hon fruktade än mer för de 4 andra Röfvarenas hemkomst; och desse voro just de alldra grymmaste. »Gör bara genast golfvet rent och sätt 3 kannor vin på elden, så skall jag allt ge dem samma goddagar, och alldeles befria Jungfrun.» Snart kommo ock de 4 röfvarena hem, och de fingo ock på samma vis sin ändalyckt. Sedan samlade soldaterna ihop allt silfver och guld, som röfvarena roffat tillhopa, togo Jungfrun med sig, och öfvergåfvo alla tre röfvare-kulan. Som det emellertid nästan mörknat, så slogo de sig snart ned på en grön äng, och lade sig vackert att sofva. Den okände soldaten från Hufvudstaden hade ingen ro att sofva, utan steg opp och merkte Hurtigs anklagelseskrift, som stack fram ur hans ficka, tog den2 och Jungfru[n] derjemte, och smög sig sedan bort från den sofvande Hurtig. När Hurtig vaknade om morgonen, blef han förargad derföre att han råkat ut för dålig och skälmsk kamrat, som tagit hans flicka ifrån honom. Men i alla fall var det nu hög tid på, att med sin anklagelseskrif[t] skaffa sig företräde inför Konungen. Emellertid hade Konungen befallt att när en soldat från det eller det regimentet komme till slottet, skulle han oförhindrad af alla vakter genast få komma inför Konungen. Hurtig kom, och gick raka vägen genom alla rummen in till Konungen, som satt på sin thron med krona och en stor stjerna på bröstet. Då föll Hurtig på knä och framförde mundtligen sina klagomål. Men Konungen svarade: »Det kan så vara, min Gosse; men du skall visa något skriftligt derpå, eljest kan jag ju ej tro dig.» »Det skall jag också», sade Hurtig; men han gräfde nu förgäfves i alla sina fickor anklagelse-skriften var borta! Då sade Konungen vred: »Som du ej har något bevis för din anklagelse mot dina förmän, så måste du genast gå i fängelse.» Hurtig i sin ångst svor på att han blifvit bestulen af en soldat, som han nu kallade skälm och pultron. I alla fall skulle Hurtig få sig en god måltid3, innan han gick i fängelset; men han orkade intet äta af förargelse, hvarvid han dundrade så att Konungen hörde det. Då påklädde sig Konungen de samma kläder, som han under sin förklädning burit gårdagen i Hurtigs sällskap. Men af fruktan att Hurtig i denna drägten kunde öfverfalla honom, skickade han försigtigtvis 3:ne generaler före sig in i matsalen; och sedan kom Konungen sjelf in, då Hurtig genast i sin vrede och med knifven i hand ville flyga på honom. Då trädde generalerna emellan, och Konungen öppnade soldat-rocken, då Hurtig på hans alla stjernor och band igenkände Konungen sjelf i sin förmodade kamrat. Hurtig störtade sig nu bäfvande på knä och bad om nåd. Men Konungen sade: »Stå opp! och som jag ser, att du är en bra soldat, så skall du inte ha' någon nöd: jag sjelf är nemligen den, som i natt tog skriften ifrån dig, och du skall allt blifva fri och belönad, och mina hårda och orättvisa officerare straffade. Derföre res nu tillbaka till ditt regimente; och då man der utan tvifvel vill straffa dig, så skall jag allt i rätta stunden komma och befria dig.» Hurtig tackade underdånigst och reste tillbaka till sitt regimente, der han snart blef för rymning anklagad och dömd till gatlopp, och dagen dertill blef redan utsatt. Ofantligt mycket folk löpte till för att se på Hurtigs bestraffning, och många vagnar med förnäma höllo vid platsen. Då nu redan soldaterna med spön i händerna voro uppställde i tvenne linier och man höll på att afkläda den arma Hurtig under hans kamraters knot och tårar, och trummorna redan började gå då gatloppet skulle börjas —, sprang han i stället till en af de granna vagnarna, i hvilken Konungen sjelf efter aftal med Hurtig satt. Nu trädde Konungen ut ur vagnen och frälsade Hurtig. Men icke nog dermed: de hårda och orättvisa officerarne blefvo på sju år degraderade till simpla soldater, då dessa sednare fingo befalla och bestraffa sitt hårda befäl såsom dess dåvarande förmän. Men Konungen tog sjelf Hurtig med sig till hofvet, der han med ett tredagars bröllop gaf Hurtig till maka den sköna Jungfrun, som de tillsammans befriat, och dertill ett stort embete vid Konungens hof. Engel Lisa Kahl.
Sanct Pehr och Wår Herre.1
Det var en gång »ett par folk», som hade 3 söner. Först gick den äldste ut för att vakta deras enda höna; och när han kom till ett högt berg, som hade ett gång tvert igenom, så ingick hon dit och gossen följde henne efter till hon kom genom berget ut på andra sidan. Då han ej mera såg af hvarken hönan eller någon väg till hemmet, måste han söka sig hus, det han ock snart fann. När han kommit in der, bjöd han sig ut att taga tjenst. Herren der sade, att om han ville vara trogen och pålitlig, så skulle han få tjenst af2 honom, hvilket gossen antog och lofvade. Hans göromål skulle bli att vakta sin Herres får, hvarför han fick med sig en korg, i hvilken han skulle lägga något af det som fåren åto, och en flaska, i hvilken han skulle hälla något af det som fåren drucko: och dermed så begaf han sig i väg med sina får. Först inkom han på en grön äng, hvarest en annan gosse gick och spelade boll och ville locka honom från fåren, bad honom stadna qvar, leka med honom, att taga vatten i flaskan ur en källa der, och att lägga något af det friska gröngräset i korgen; och så sade han att fåren komme i alla fall samma väg tillbaka till qvällen. Gossen följde lockelsen, lekte der hela dagen, de skingrade fåren återkommo dit om qvällen, och då följde han dem ändtligen hem. Om aftonen frågade honom Herren om han vallat fåren hela dagen och gossen ljög och svarade ja; men när denne skulle framlemna korgen och flaskan, fann ej Herren deruti hvad han väntade, och sade till honom: »Vik ifrån mig!» och i samma stund vardt han förvandlad till en sten. När föräldrarne hemma emellertid väntat länge på deras äldste son och denne ej syntes till, skickade de den andre sonen ut att söka sin lycka. Han kom till samme Herre, fick samma tjenst, samma förmaningar och det gick med honom lika olyckligt, ty han lät sig locka af lek-kamraten och blef för sin olydnad om qvällen också förvandlad till en sten. Nu skickades den tredje och yngste sonen ut i verlden: denne hette Pehr och fick samma tjenst hos den gode Herren. När han inkom på den gröna ängen, der lek-kamraten gick och kastade boll och denne på allt vis sökte locka honom, blef han dock trogen och gick med sina får. När gossen då såg att Pehr ej lät sig öfvertalas till lek, kastade han stenar efter honom, men dessa gjorde honom ingen skada. Pehr fortsatte med sina får nu sin väg och fick se ett vackert träd, hvars alla blad voro af guld. Lammen stadnade och frågade Pehr om han ville taga ett blad, så fick han det; och han tog ett blad. Så gick han vidare och kom till en grop; der i låg en gubbe, som var full af sår och en gumma stod dervid och lade plåster på dem: såren blefvo straxt hela, men straxt slogo nya sår upp i stället. Lammen frågade om han ville ha' litet af plåstret så fick han nog, det Pehr ock ville; de sade då att han måtte lägga litet plåster på Gubbens sår: han gjorde det och de blefvo genast helade. Derefter fortsatte Pehr sin gång och fick i en grop se 2:ne korpar, som grufligt hackade hvarandra, så att blodet oupphörligt rann ur såren. Lammen bådo honom äfven lägga plåster på deras sår. Nu fortsatte Pehr med sina får sin vandring och kom så till en hög svigtande bro, som endast hängde på mycket fina silkes-trådar. Han bäfvade och vågade ej gå öfver den; men då lammen helt lugn[t] sprungo öfver, gick Pehr efter dem till andra stranden. Der stod en kyrka, dit fåren gingo in och Pehr efter. De uppgingo till altaret, fingo der af en man bröd och vin, och samme man gaf gossen bröd i korgen och vin i sin flaska; hvarefter de återvände hem. Husbonden emottog då Pehr mycket vänligt och frågade om han visste hvem den gossen var som kastade boll på ängen. »Jo», sade han, »det är verlden[s] barn, som vilja förleda ungdomen. Vet du hvad det var för ett träd, som du såg?» »Nej», sade åter Pehr. »Jo», sade Herren, »det är verldens guld och glans, hvilket, såsom bladen vid stormen falla af trädet, försvinner, och guldet har ingen varaktighet. Men vet du hvem gubben ooh gumman var?» »Jo, det är menniskan med alla hennes fel och Christus som helar såren; men som menniskan åter genast faller i synd, så utvisa de nya såren nya fel och brister.» »Vet du hvilka voro de två korparna som slogos i gropen?» »Det är helvetet och de onda andarna der som oupphörligen göra hvarandra ondt; och om Christus ack skulle hela såren, är deras inbördes lif en oupphörlig plåga, som alldrig slutar.» »Vet du hvad bron är som hängde på silkestrådarna.» »Jo, det är verlden, som egentligen hänger på svaga trådar, den de fromma fåren allenast lugnt kunna gå öfver utan att förgås.» »Men vet du hvad kyrkan betydde och mannen som stod der inne?» »Jo, kyrkan är Guds rike, brödet och vinet är födan och drycken och mannen är — jag; ty jag är din Frelsare och du skall följa mig och heta Petrus: plåstret, du fick, skall du dela i många delar och lägga på alla de otaliga stenar, som äro utanför huset, eller de ogudaktiga, så varda de lefvande igen; ty för en rättfärdig blifva mångas synder förlåtna.» Sålunda frelsade Sankte Pehr sina bröder och många flera; ty plåstret var lif, och bladet han fått gaf han bort till de fattiga, ty Han följde nu Husbonden och behöf de således intet annat. Elis.3 Bolin.
Lovisa Fågel-näbb.1
Det var en gång en Konung, som for ut att jaga, och fick derunder se ett ståtligt djur, det han förgäfves förföljde hela dagen utan ätt upphinna och få det. Det mörknade, Konungen såg snart ej vägen, som skulle leda hem, och han satte sig på en sten att hvila. Der invid såg han i marken en håla, i hvilken trappsteg ledde ned; och han beslöt att undersöka detta närmare, gick ned och var snart i en lång gång, vid hvars slut var en dörr, hvilken han öppnade. Der inne var golfvet af sten, och vid ett bord af marmor satt en gammal hvithårig gubbe och skref. Konungen helsade, men Gubben låtsade ej märka det; men ringde med en klocka, som stod på bordet, och straxt inkom en skön ung flicka, hvars ögon glänsade som stjernor, men näsan var såsom en fågel-näbb. »Lovisa», sade Gubben, »red till gästabud: vi ha' fått främmande!» Hon gick tyst ut och Gubben fortsatte åter att skrifva. Konungen, som ej visste om det var menniskor eller andevarelser han råkat ut för, beslöt att gå ut igen, då i det samma flickan inkom och sade, att allt var i ordning. Men när hon talade, let det mera välljudande än när andra menniskor tala. Nu uppslogos tvenne dörrar, och en sådan härlighet och prakt, som dervid visade sig för Konungens blickar, hade han alldrig förr sett: väggarne voro af krystall2, taket himmelens sky och golfvet af marmor. Bordet var fullt af dyrbarheter, och midt på det stod ett ofantligt stort och grannt fat med lock på. Gubben hade emellertid vid flickans tillsägelse uppstigit, gått hit in och anvisade nu stillatigande Konungen sin plats vid bordet, hvar vid flickan satte sig på andra sidan om Gubben: tysta suto de alla tre och spisade de kostligaste rätter. En tjenare fans blott, men denne bestyrde uppassningen lika flinkt som det varit fem. När alla rätter blifvit bjudna och smakade, återstod efter-rätten. Lovisa uppsteg och ställde sig bakom Konungens stol; och nu framräckte tjenaren fatet, utan att aftaga locket af det, till Konungen. Denne lyftade då på locket, men släppte det åter af förskräckelse. Då först öppnade Gubben sin mun och frågade: »Hvad såg I under locket?» »Lovisas fågel-näbb», svarade Konungen; och i detsamma stod flickan framför honom, men ej mera med fågel-näbb, utan med en ganska vacker näsa, skön och älskvärd, så att Konungen alldrig sett hennes like. Och Gubben sade: »Nu är förtrollningen slut som räckt 18 år. Jag hade nemligen en gång i skogen skjutit en fågel, som tillhörde ett skogstroll, och till straff derföre blef mitt slott förvandlat till en jordhåla; min dotter och hennes man dogo, och flickan, de qvarlemnade, fick den skjutna fågelns näbb i stället för näsa: och allt skulle så länge blifva förtrolladt till dess en ung man komme till oss och sade: 'Lovisas fågelnäbb!'» Konungen begärde genast Lovisa till gemål, hvilket Gubben beviljade med det enda vilkor, att, när den gamle dödt, skulle de begrafva honom der, hvarest han lidit under så många år. Detta lofvade Konungen gerna och for så med sin fästmö från detta slott, som nu i ett ögonblick hade återfått sitt fordna utseende, till sitt eget kunga-slott, der alla under tiden varit oroliga för Konungens dröjsmål så länge. Men, då man fick höra Konungens lycka och se hans sköna brud, förvandlades sorgen i glädje. På bröllops-dagen, då den gamle väntades men ej kom skickades bud efter honom; men man fann Gubben sittande död vid sitt skrifbord. Bröllopet började sålunda högtidligheten, som slöts med begrafning. Men Lovisa Fågel-näbb blef drottning i lycka och glans, och Konungen hade alltid framgång från denna dag. Charlotta Börjeson (genom Elisabeth Bolin).
Skräddar-Sven
Det var en gång en Skräddare, som bodde i en stad, och han hade tre söner; men ingen af dem alla tre ville välja fadrens yrke, hvarföre han blef rätt ledsen. Men de fingo dock fritt följa sitt eget tycke och som de kunde söka sig sin lycka i verlden. Innan nu de tre bröderna skiljdes åt, så lofvade de hvarandra med hand och mund, att, hvad som än måtte hända dem, de hvarje julafton dock skulle infinna sig hos deras gamla föräldrar. Derpå togo de 3 Bröderna afsked af föräldrar och hvarandra, och gåfvo sig så ut i vida verlden. — Den äldste kom om någon tid i lära hos en snickare och den andra blef skomakare-lärling; men den1 yngste, som hette »Sven» och som bröderna alltid höllo för narr, kom efter lång vandring in i en liten låg stuga, der en liten vanskaplig Dverginna låg i sängen. »Hvad vill du härinne», sade hon till Sven? Gossen svarade att hans far var en fattig skräddare, och att han och hans 2:ne äldre Bröder gifvit sig ut i verlden för att skaffa sig någon tjenst eller så, och att det också nu här vore hans ärende. »Då», sade Dverginnan, »kan du stadna qvar hos mig.» »Ni», sade Sven, »är ett fruntimmer, som jag kan tycka, och som jag vill bli karl med tiden, kan jag väl just inte här lära mig något passande.» »Nå, nå», sade Dverginnan, »jag kan väl tro att du knapt kan hvarken läsa eller skrifva; och det kan du ju få2 lära hos mig och mera till om du bara är lydig och beskedlig gosse; och dervid blef det.» Slutligen fick han till och med lära sig räkna och annat mer, och blef så en förståndig yngling. Mat och dricka fick han efter nödtorften; men några kläder fick han icke alls på hela året. Men när det led emot Julen, bad Sven sig lof att gå hem till sina fattiga föräldrar och råka sina bröder: det han ock fick. När Sven nu kom hem julafton, voro redan de två äldsta Bröderna hemkomna, och de voro ganska stolta och sågo Sven öfver axeln, emedan de fått sig både vackra hattar och halsdukar i tjensten af sina mästare; men Sven, stackare, stod der i sina paltor och tröstade sig med Dverginnans ord: »Du får väl också någonting med tiden!» Emellertid fick han ej sitta till bords med sina stolta bröder, utan fick sitta och äta på en pall nere vid spisen. Ehuru han var flitig och lydaktig hela det följande året hos Dverginnan, gick det honom ej bättre, men ej värre heller. Då han åter vid Julen råkade sina stolta bröder hemma, föraktade [de] honom som förut, ty han var ännu lika trasig. Och tredje året gick på samma sätt för den stackars Sven och hans lyckligare Bröder. De följande Julqvällarne kommo alltjemt de tvenne äldsta Bröderna hem allt ståtligare klädda; men förgäfves fingo de nu mera se något af den trasiga Sven: han tycktes för allt förakt i hemmet ej vilja dit återvända så snart. Så förflöto många år, hvarunder Sven alltjemt var hos den lilla fula och vanskapliga fast beskedliga Dverginnan. Men en vacker dag sade Dverginnan till Sven, som nu var en hygglig yngling: »Du har nu varit hos mig många år, varit lydig och flitig och lärt dig allahanda; du är nu också kommen till åren, så att du väl kan behöfva dig något sällskap ibland: gå nu derföre in i kläde-kammaren och utvälj dig efter smak de vackraste kläder.» Sven tackade sin matmoder, klädde sig grann och gick stundom ut i staden och roade sig ibland; men alldrig3 gick han åt hemmet. Åter frågade honom Dverginnan om någon tid, om han ej hade lust att gifta sig, och det just med henne sjelf. Sven studsade väl i början; men snart sade han till Dverginnan: »Hvad gör väl det yttre utseendet, blott man har ett godt hjertelag som Ni har, och derför så svarar jag Eder, ja!» Knapt hade Sven uttalat ordet, förrän för hans ögon upprann en den vackraste Princessa! Sven frågade förundrad om den sköna Princessan vore samma person, som så vanskaplig brukade ligga i sängen? »Ja», sade Princessan, och härefter skall jag alltid så förblifva (emedan min förtrollning nu är slut sedan jag funnit en nog ädelmodig karl, som vetat älskat mig så ful jag var).»4 Och kommo de öfverens att på Juledag, då begge de stolta bröderna voro hemma, med prest besöka föräldrarne. Om Juldagen stadnade en präktig vagn på skräddarens gård; och Svens far och bröder kommo häpna ut, och trodde att Konungen sjelf besökte dem. Men Prinsen och Princessan begärde att få stiga in, och att der af Presten, som åtföljde dem, få bli vigda samman. Efter mycket krus så inträdde de förnäma gästerna i Skräddarens stuga; och Gubben, gumman och i synnerhet de begge bröderna höllo sig med häpnad vid dörren. Emellertid blef det ståtliga Fursteparet sammanvigt, och otaliga voro de viner och rätter [som] inburos af lakejer från de furstliga vagnarna, och man satte sig till bords, dit Princessan promt ville hafva hela skräddare-familjen. Nu frågade Princessan skräddarehustrun om hon ej haft flere söner än dessa två? »Jo», sad' gumman, »nog hade jag en liten stackare till, som hette Sven; men som ingen [af] mina söner ville5 följa fars yrke, utan sjelfva söka sin lycka ute i verlden, så gingo de alla bort sedan de lofvat oss och hvarandra att hvar Julafton råkas här hemma: 3:ne Jular kommo de alla tre; men sedan dess har jag inte hört af min lille stackars Sven.» »Men», sade Princessan, »månne Mor ännu skulle känna igen Sven om Mor fick se honom?» »Ja, nog», sade gumman, »ja väl bland tusende och tusende!» »Nå», sade Princessan, »känner Mor igen Prinsen der, Brudgummen? — han är Eder son — Sven!» Nu blef det en faslig uppståndelse i Skräddarens stuga: de Gamle häpnade och kunde ej tala för glädje; men begge Bröderna blygdes och förskräcktes. Men Sven sade till dem: »För Eder stolthets skull kom jag icke hem de sista jularne, och tröstade mig alltid till denna dag med de orden: jag får väl också något med tiden!» Och Princessan tillade, vändande sig till Prinsen: »Jag var en lång [tid] genom en ond makt förtrollad; men genom din trohet och kärlek, oaktadt min dverga-skepnad, blef min förtrollning löst; och från denna stund är du Konung och jag Drottning öfver ett mäktigt rike. Och sedan nu Kunga-paret utdelt rika skänker till Skräddarn, hans hustru och de begge Bröderne, stego de under deras böner och välsignelser i sin förgyllande vagn, och reste till sitt Konunga-rike, der de regerade sitt folk i många lyckliga år. — Slut. Engel Lisa Kahl.
Silfver ben och guld händer.1
Det var en gång en hustru, som hade en oöfvervinnelig lust att åka; och mannen, utledsen på detta eviga åkande, befallde i hemlighet kusken att han skulle köra kull med henne på det att hon måtte mista lusten dertill. Nå, när nu hustrun åter var ute och åkte, körde kusken med flit omkull, och de[t] värsta var att hon dervid bröt ena benet af sig. Men, som det var rikt folk, så lät hon göra sig ett .silfver ben i stället och gick lika bra på det. I alla fall var hon snart ute igen och åkte. Kusken, på samma sätt tillsagd, körde åter i kull, och frun bröt nu af sig det andra benet, hvilket snart var ersatt af ett silfver-ben. Men åter kom lika fullt åklusten på frun: det gick lika olyckligt och hon bröt nu en hand af sig; men hon lät då göra sig en hand af guld. Ändock öfvergaf henne ej åk-lusten, men då bröt hon vid kullstjelpningen också den andra handen af, den hon lika snart ersatte genom en guld-hand. Men galenskapen att åka öfvergaf henne alldrig: hon måste åter ut att åka, och nu bröt hon hufvudet af sig. Som detta ej liksom benen och händerna, kunde ersättas med guld och silfver, vardt gumman nu verkligen död och blef begrafven; men mannen, som kostat på sin hustru så mycket under hennes lefnad, tog dervid först af henne både silfver-benen och guld-händerna, och lät sen begrafva henne. Ehuru död var gumman lika rörlig och kom första natten efter begrafningen hem och knackade på porten och en röst hördes: »Ge mig mina silfver-ben och guldhänder!» hvilket flera gånger upprepades. Först frågade då pigan: »Hvem har tagit dem?» men intet svar följde; då frågade drängen det samma, men intet svar. Slutligen frågade mannen likaledes; men då flög spöket fram, klöste honom rysligt i ansigtet och ropade: »Du har tagit dem!» Härefter fick hon då ro i sin graf; men mannen hade länge ärren qvar efter hustruns grabbtag.2 Charlotte Börjeson (genom Elis. Bolin).
Fattig Massen.1
Det var en gång ett fattigt »folk», som bodde i en skog och de hade en gosse, som hette Matthias eller Massen; och när der in till var en stor herregård och rikt folk, som hade en dotter, Anna. Det var ej långt till staden; och när barnen dagligen gingo dit i skolan, brukade barnen2 vänta på hvarandra för att hafva sällskap. Men det visste ej de förnäma, stolta föräldrarne: och mången god mat-bit gaf Anna dervid åt hennes3 skol-kamrat, fattig-Massen. En dag kom Anna mycket bedröfvad hem, och då hennes Mor frågade henne orsaken, sade hon att det gjorde henne så ondt om fattig-Massen, som hade så dåliga kläder då det nu blef kallt, hvarför hon bad så vackert att Mamma skulle skänka fattig-Massen nya kläder. Frun rördes af hennes böner, men med det vilkor, att Anna alldrig mer fick gå i sällskap med den fattige ungen. Anna teg och modren tog det för bifall. Men alldrig hade Anna känt sig så lycklig som då hon såg lille fattig-Massen i sina nya kläder. Han lofvade att alldrig glömma henne. Då han gick upp till herregården för att tacka, ville herrskapet att det fattiga barnet genast skulle gå sin väg igen, men Anna bad då att han skulle få vara qvar och leka med henne. Men då blefvo de hög-förnäma föräldrarne mycket onda och sade, att om ej gossen genast ginge sin väg, skulle de taga allt tillbaka af honom. Fattig-Massen gick då mycket bedröfvad bort; men på vägen hem kom en grann vagn körandes med mycket förnämt folk uti. De frågade honom om vägen till staden; och då han beskedligt svarat derpå, sporde honom frun hvem han var och hvarest han bodde. Massen omtalade då sina bittra öden. Nu frågade det hederliga herrskapet om han ej ville följa med dem. Gossen svarade ja, men att det berodde på hans föräldrars vilja; men som vägen just gick förbi hans hem, kunde Herrskapet lätt få tala med dem. Dessa blefvo mycket glada att få sitt fattiga barn ut i verlden; och nu var Fattig-Massens lycka gjord! Han for genast med det goda herrskapet, fick lära allt möjligt; och, när flera år voro omgångna, kom han hem till sin födelse-bygd, men fin, rik och förnäm man. Anna, som i sitt hjerta alldrig glömt fattig-Massen, var mycket glad öfver hans hem-komst; och när han snart gjorde ett besök på herre-gården, blef han ingalunda bortvisad, utan ej långt derefter gift med sin fordna skol-kamrat, den rika och förnäma, men hjertegoda Anna: och så lefde de länge glada och lyckliga. genom Elis.4 Bolin.
Gröna Riddaren
Det var en gång en skön Princessa i ett Kongligt hof; men hennes dagar voro ändock icke de alldrabästa. Ty Drottningen, som var hennes styfmoder, hatade Princessan för hennes ovanliga skönhets skuld och af fruktan, att, då furstliga friare kommo, de skulle föredraga henne framför hennes egen dotter, som inte var så vacker, inte heller så beskedlig. Slutligen blef det så svårt för den olyckliga Princessan att vara vid hofvet, helst få af hoffolket tordes visa henne den tillgifvenhet de verkligen hyste för henne, att hon gret och sörjde natt och dag; men ändå vardt hon allt skönare. Hvarföre styfmodren ock dref henne ur slottet, och lät henne, i sällskap med en god och henne trogen Hofmästarinna, som var en gammal fröken, under sträng tillsyn föröfrigt, bo i ett litet landthus aflägset från slottet i en af de kongliga parkerna. Der bodde nu den stackars Princessan i ro med sin vän, den gamla fröknen, och hon var nu mera ej sin styfsyster i vägen; men något besök fingo de alldrig af någon främmande. En vacker dag kom en ung ståtlig Riddare under en jagtfärd i parken ridandes derförbi: han fick händelsevis se den sköna olyckliga Princessan i fönstret — och många djur sköt han icke den dagen! Också den andra dagen kom han ströfvandes förbi Princessans fönster; men då kunde han ej hålla sig att stadna och höfviskt helsa på Princessan, som rodnade som en ros, för de hade redan börjat att tycka om hvarandra. När nu Riddaren, som för sin drägt och sina färger kallades »Gröna Riddaren», den tredje dagen red på jagt, kunde han omöjligt längre stå emot begäret att besöka Princessan i hennes enslighet; och derefter blefvo besöken allt tätare, ty kärleken tillväxte alltmera dem emellan. Men Drottningen fick snart genom sina spioner veta af allt detta; och då ingen furstlig friare än kommit till hennes egen dotter, så blef hon häröfver så mycket vredare, och lät sätta sträng vakt omkring den stackars Princessans hus, så att ingen alls skulle få slippa in till henne. Men ändock smög sig stundom Gröna Riddaren in till henne. När drottningen fick veta det, så lät hon en trollkärring smörja spetelska på alla dörrarne och låsen till Princessans boning. Och när nu Gröna Riddaren kom till Princessan, blef han smittad af spetelskan och kände sig sjuk; men han fortfor ändock att i hemlighet besöka henne. Men tredje gången han var der, kände han sig så genomgripen av sjukdomen att han knapt kunde släpa sig derifrån. Och då han merkte att han var smittad af något ondt trolleri och trodde att han skulle blifva långvarigt sjuk och kanske alldrig mer få se sin älskade Princessa; så strök han en guldring, i hvilken stod G. R. (Gröna Riddaren) af sin hand, högg den i tvenne stycken, så att på det ena stycket stod ett »G» och på det andra ett »R», och gaf den sednare delen af ringen såsom en åminnelse åt Princessan. Och så gick Gröna Riddaren sin väg och syntes ej mera till hos den sörjande Princessan. Då denna nu aldrig mer hörde något af Gröna Riddaren, kunde hon väl veta att han var grufvligt sjuk och kanske död. Hon tärdes af en gruflig sorg, och bad slutligen sin vän, den gamla fröknen, att hon skulle skaffa henne pilgrims-kläder, så skulle hon gå ut i vida verlden och söka Gröna Riddaren; det hon ock nu gjorde. Klädd såsom gosse gaf hon sig bedröfvad på vägen, och gick en lång tid öfver berg och dalar, långt, långt bort. En afton var hon inkommen i en stor skog, och visste ej huru hon skulle träffa på någon bygd och få sig herberge öfver natten. Slutligen upptäckte hon i mörkningen en gammal förfallen kyrka, kröp upp på den gamla muren och dolde sig i ett mörkt hvalf, tänkte på Gröne Riddaren och satte sig till att sofva. Men knapt hade hon sofvit en stund, förr än hon blef uppväckt af ett rysligt brummande nere under henne på kyrkogården: det var en ulf (en korp) och en björn (en dufva), som suto der och taltes vid. »Jag luktar kristet menniskoblod», sade ulfven, »och det skall vi ha!» »Det får du inte, det är för godt till dig», svarade Björnen. »Men jag», sad' ulfven, »törstar efter blod, och om det ock vore Kongligt, så skall jag nu ha' det.» »Men det får du inte», sade Björnen, »ty det vore synd.» »Hvarföre det då», sad' ulfven. »Jo», sade Björnen, »det du vädrar här är en liten Princessa, som förklädd söker sin käraste, den Gröna Riddaren, som ligger sjuk på sitt [slott] här straxt invid; och det vore bättre att vi kunde hjelpa henne att få sin fästman igen och till lifs, hvilket endast är möjligt på det sättet att hon ta'r en »frod» (groda), som sitter här nere under en grafsten och som har ett bröd i munnen det en flicka tappat uti kyrkan vid en Nattvards-gång. Grodan skall hon bryta sönder i tre delar, äfven så brödet, och drypa en blodsdroppe på hvarje brödbit; och derpå skall hon 3 gånger koka soppa åt Gröna Riddaren, då han straxt blir frisk.» När solen rann opp brummade ulfven och björnen, skiljdes åt och försvunno i skogen. Princessan steg då bäfvande ned från sitt gömställe, hittade verkligen froden med brödet i munnen under grafstenen, gjorde som den beskedlige björnen sagdt, och knöt så brödet in i sitt näsdukshörne, och gaf sig glad derifrån för att uppsöka Gröna Riddarens slott. Snart fick hon se en liten stuga i skogen, gick der in och frågade en gammal gumma efter slottet, som skulle ligga straxt derinvid, der hon sade sig vilja söka sig tjenst såsom betjent, köksgosse eller så. Gumman visade henne nu sjelf dit, och talade om under vägen att ägaren till slottet kallades gröna Riddaren, var innerligt älskad af allt sitt folk, men var nu utom allt hopp och till allas bedröfvelse sängliggande och sjuk. Princessan tackade gumman för besväret, suckade djupt för sig sjelf och gick fram till slottet, der allt var försänkt i förvirring och bedröfvelse. Hon anmälte sig till tjenst, och blef med svårighet antagen till kökspojke; men icke för att befatta sig med matlagningen, utan blott att bära opp ved i slotts-köket. Emellertid blef Gröna Riddaren alltmer hopplöst sjuk, han hade inte orkat äta något på länge, doktorerna visste icke »sitt armaste råd», och all den rara mat, som köksmästaren lagade hvarje dag blef af Gröna Riddaren lemnad orörd. Men en vacker dag, då köksmästaren satt en sjuksoppa på elden att kokas, smög den nye kökspojken (Princessan) en af de tre brödbitarne i sopp-kitteln. Riddaren, som i början vägrade smaka soppan, låt dock öfvertala sig, fann den rätt smaklig, kände sig något bättre och föll i en välgörande sömn, som han ej på länge njutit. Dagen derpå gick detsamma så med den andra brödbiten: Riddaren kände sig förunderl. styrkt och kunde redan sitta oppe i sängen. Tredje dagen gick det likaledes: Riddaren blef allt bättre och bättre, doktorerna skröto öfver sina »doktamenter» och köksmästaren öfver sin soppa, och alla gladde sig öfver den gode Husbondens tillfrisknande. — Ehuru Riddaren nu började ordentligt äta, önskade han ändock få smaka den förträffliga soppan; och då han nu tömde hela skålen, — kling, en half guldring låg der och sken på bottnen! han förundrade sig, såg närmare på ringen och fann att der stod ett »R». Då blev Gröna Riddaren ofantligt glad, och frågade om icke någon främmande person i dessa dagar kommit till slottet: men alla nekade. Slutligen upplystes dock att en liten kökspojke nyligen blifvit antagen att bära opp ved i köket. Riddaren befalde nu ifrigt, att den lilla kökspojken genast skulle föras opp till honom. Alla förundrade sig, men Gröna Riddaren befalde det strängeligen, och ett stort väsen och letande blef nu i hela slottet; men kökspojken var och blef försvunnen. Slutligen fann man honom dock som i förskräckelsen gömt sig i hönshuset. Han fördes nu darrande opp till Riddaren, som genast i honom igenkände Princessan: pilgrims-kläderna föllo af henne, och det blef en stor glädje. Snart skickades bud efter Princessans trogna Hofmästarinna, och derpå hölls ett ståtligt bröllop emellan Gröna Riddaren och den sköna Princessan. Och de lefde sedermera glada och lyckliga i många, många år.! — Slut. Engel Lisa Kahl.
De uppfyllda önskningarna.1
Den2 tiden Sankte Pehr ännu vandrade på jorden, kom han en dag in till »ett par folk» och begärde få herberge för natten. Det fick han; och om morgonen, innan han gick vidare, frågade han hvad han var skyldig. De svarade: »Ingenting.» Då svarade Sankte Pehr, att han ville ge dem »hvad han hade», nemligen att de skulle få önska sig tre ting. Kärringen blef ofantligt glad, och när Sankte Pehr gått sin väg, sade hon: »Då önskar jag mig en skön grynkorf, ty det har jag länge längtat efter!» Knapt hade hon uttalat sin önskan förr än hon hörde ett raspande ljud i skor-stenen, och — der låg den härliga gryn-korfven för henne! Kärringen vardt både häpen och glad, men mannen, som kom in i det samma, blef förargad deröfver att hon önskat så hiskeligt dumt, så att han straxt önskade att gryn-korfven måtte sitta på hennes näsa: äfven denna önskan uppfylldes genast, och till deras förskräckelse satt korfven der på kärringens näsa! Då blef ej annan råd än att önska det gryn-korfven bara måtte komma bort från hennes näsa igen. Så skedde ock till deras glädje genast; men nu kunde de ock ej önska sig något mera, ty deras tre ovisa önskningar voro redan uppfyllda. Charlotta Börjeson (genom Elis. Bolin).