Transkriberad uppteckning

Det var en gång en hustru, som hade en oöfvervinnelig lust att åka; och mannen, utledsen på detta eviga åkande, befallde i hemlighet kusken att han skulle köra kull med henne på det att hon måtte mista lusten dertill. Nå, när nu hustrun åter var ute och åkte, körde kusken med flit omkull, och de[t] värsta var att hon dervid bröt ena benet af sig. Men, som det var rikt folk, så lät hon göra sig ett .silfver ben i stället och gick lika bra på det. I alla fall var hon snart ute igen och åkte. Kusken, på samma sätt tillsagd, körde åter i kull, och frun bröt nu af sig det andra benet, hvilket snart var ersatt af ett silfver-ben. Men åter kom lika fullt åklusten på frun: det gick lika olyckligt och hon bröt nu en hand af sig; men hon lät då göra sig en hand af guld. Ändock öfvergaf henne ej åk-lusten, men då bröt hon vid kullstjelpningen också den andra handen af, den hon lika snart ersatte genom en guld-hand. Men galenskapen att åka öfvergaf henne alldrig: hon måste åter ut att åka, och nu bröt hon hufvudet af sig. Som detta ej liksom benen och händerna, kunde ersättas med guld och silfver, vardt gumman nu verkligen död och blef begrafven; men mannen, som kostat på sin hustru så mycket under hennes lefnad, tog dervid först af henne både silfver-benen och guld-händerna, och lät sen begrafva henne. Ehuru död var gumman lika rörlig och kom första natten efter begrafningen hem och knackade på porten och en röst hördes: »Ge mig mina silfver-ben och guldhänder!» hvilket flera gånger upprepades. Först frågade då pigan: »Hvem har tagit dem?» men intet svar följde; då frågade drängen det samma, men intet svar. Slutligen frågade mannen likaledes; men då flög spöket fram, klöste honom rysligt i ansigtet och ropade: »Du har tagit dem!» Härefter fick hon då ro i sin graf; men mannen hade länge ärren qvar efter hustruns grabbtag.2 Charlotte Börjeson (genom Elis. Bolin).