Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Konung, som for ut att jaga, och fick derunder se ett ståtligt djur, det han förgäfves förföljde hela dagen utan ätt upphinna och få det. Det mörknade, Konungen såg snart ej vägen, som skulle leda hem, och han satte sig på en sten att hvila. Der invid såg han i marken en håla, i hvilken trappsteg ledde ned; och han beslöt att undersöka detta närmare, gick ned och var snart i en lång gång, vid hvars slut var en dörr, hvilken han öppnade. Der inne var golfvet af sten, och vid ett bord af marmor satt en gammal hvithårig gubbe och skref. Konungen helsade, men Gubben låtsade ej märka det; men ringde med en klocka, som stod på bordet, och straxt inkom en skön ung flicka, hvars ögon glänsade som stjernor, men näsan var såsom en fågel-näbb. »Lovisa», sade Gubben, »red till gästabud: vi ha' fått främmande!» Hon gick tyst ut och Gubben fortsatte åter att skrifva. Konungen, som ej visste om det var menniskor eller andevarelser han råkat ut för, beslöt att gå ut igen, då i det samma flickan inkom och sade, att allt var i ordning. Men när hon talade, let det mera välljudande än när andra menniskor tala. Nu uppslogos tvenne dörrar, och en sådan härlighet och prakt, som dervid visade sig för Konungens blickar, hade han alldrig förr sett: väggarne voro af krystall2, taket himmelens sky och golfvet af marmor. Bordet var fullt af dyrbarheter, och midt på det stod ett ofantligt stort och grannt fat med lock på. Gubben hade emellertid vid flickans tillsägelse uppstigit, gått hit in och anvisade nu stillatigande Konungen sin plats vid bordet, hvar vid flickan satte sig på andra sidan om Gubben: tysta suto de alla tre och spisade de kostligaste rätter. En tjenare fans blott, men denne bestyrde uppassningen lika flinkt som det varit fem. När alla rätter blifvit bjudna och smakade, återstod efter-rätten. Lovisa uppsteg och ställde sig bakom Konungens stol; och nu framräckte tjenaren fatet, utan att aftaga locket af det, till Konungen. Denne lyftade då på locket, men släppte det åter af förskräckelse. Då först öppnade Gubben sin mun och frågade: »Hvad såg I under locket?» »Lovisas fågel-näbb», svarade Konungen; och i detsamma stod flickan framför honom, men ej mera med fågel-näbb, utan med en ganska vacker näsa, skön och älskvärd, så att Konungen alldrig sett hennes like. Och Gubben sade: »Nu är förtrollningen slut som räckt 18 år. Jag hade nemligen en gång i skogen skjutit en fågel, som tillhörde ett skogstroll, och till straff derföre blef mitt slott förvandlat till en jordhåla; min dotter och hennes man dogo, och flickan, de qvarlemnade, fick den skjutna fågelns näbb i stället för näsa: och allt skulle så länge blifva förtrolladt till dess en ung man komme till oss och sade: 'Lovisas fågelnäbb!'» Konungen begärde genast Lovisa till gemål, hvilket Gubben beviljade med det enda vilkor, att, när den gamle dödt, skulle de begrafva honom der, hvarest han lidit under så många år. Detta lofvade Konungen gerna och for så med sin fästmö från detta slott, som nu i ett ögonblick hade återfått sitt fordna utseende, till sitt eget kunga-slott, der alla under tiden varit oroliga för Konungens dröjsmål så länge. Men, då man fick höra Konungens lycka och se hans sköna brud, förvandlades sorgen i glädje. På bröllops-dagen, då den gamle väntades men ej kom skickades bud efter honom; men man fann Gubben sittande död vid sitt skrifbord. Bröllopet började sålunda högtidligheten, som slöts med begrafning. Men Lovisa Fågel-näbb blef drottning i lycka och glans, och Konungen hade alltid framgång från denna dag. Charlotta Börjeson (genom Elisabeth Bolin).