Transkriberad uppteckning

Det var en gång en skön Princessa i ett Kongligt hof; men hennes dagar voro ändock icke de alldrabästa. Ty Drottningen, som var hennes styfmoder, hatade Princessan för hennes ovanliga skönhets skuld och af fruktan, att, då furstliga friare kommo, de skulle föredraga henne framför hennes egen dotter, som inte var så vacker, inte heller så beskedlig. Slutligen blef det så svårt för den olyckliga Princessan att vara vid hofvet, helst få af hoffolket tordes visa henne den tillgifvenhet de verkligen hyste för henne, att hon gret och sörjde natt och dag; men ändå vardt hon allt skönare. Hvarföre styfmodren ock dref henne ur slottet, och lät henne, i sällskap med en god och henne trogen Hofmästarinna, som var en gammal fröken, under sträng tillsyn föröfrigt, bo i ett litet landthus aflägset från slottet i en af de kongliga parkerna. Der bodde nu den stackars Princessan i ro med sin vän, den gamla fröknen, och hon var nu mera ej sin styfsyster i vägen; men något besök fingo de alldrig af någon främmande. En vacker dag kom en ung ståtlig Riddare under en jagtfärd i parken ridandes derförbi: han fick händelsevis se den sköna olyckliga Princessan i fönstret — och många djur sköt han icke den dagen! Också den andra dagen kom han ströfvandes förbi Princessans fönster; men då kunde han ej hålla sig att stadna och höfviskt helsa på Princessan, som rodnade som en ros, för de hade redan börjat att tycka om hvarandra. När nu Riddaren, som för sin drägt och sina färger kallades »Gröna Riddaren», den tredje dagen red på jagt, kunde han omöjligt längre stå emot begäret att besöka Princessan i hennes enslighet; och derefter blefvo besöken allt tätare, ty kärleken tillväxte alltmera dem emellan. Men Drottningen fick snart genom sina spioner veta af allt detta; och då ingen furstlig friare än kommit till hennes egen dotter, så blef hon häröfver så mycket vredare, och lät sätta sträng vakt omkring den stackars Princessans hus, så att ingen alls skulle få slippa in till henne. Men ändock smög sig stundom Gröna Riddaren in till henne. När drottningen fick veta det, så lät hon en trollkärring smörja spetelska på alla dörrarne och låsen till Princessans boning. Och när nu Gröna Riddaren kom till Princessan, blef han smittad af spetelskan och kände sig sjuk; men han fortfor ändock att i hemlighet besöka henne. Men tredje gången han var der, kände han sig så genomgripen av sjukdomen att han knapt kunde släpa sig derifrån. Och då han merkte att han var smittad af något ondt trolleri och trodde att han skulle blifva långvarigt sjuk och kanske alldrig mer få se sin älskade Princessa; så strök han en guldring, i hvilken stod G. R. (Gröna Riddaren) af sin hand, högg den i tvenne stycken, så att på det ena stycket stod ett »G» och på det andra ett »R», och gaf den sednare delen af ringen såsom en åminnelse åt Princessan. Och så gick Gröna Riddaren sin väg och syntes ej mera till hos den sörjande Princessan. Då denna nu aldrig mer hörde något af Gröna Riddaren, kunde hon väl veta att han var grufvligt sjuk och kanske död. Hon tärdes af en gruflig sorg, och bad slutligen sin vän, den gamla fröknen, att hon skulle skaffa henne pilgrims-kläder, så skulle hon gå ut i vida verlden och söka Gröna Riddaren; det hon ock nu gjorde. Klädd såsom gosse gaf hon sig bedröfvad på vägen, och gick en lång tid öfver berg och dalar, långt, långt bort. En afton var hon inkommen i en stor skog, och visste ej huru hon skulle träffa på någon bygd och få sig herberge öfver natten. Slutligen upptäckte hon i mörkningen en gammal förfallen kyrka, kröp upp på den gamla muren och dolde sig i ett mörkt hvalf, tänkte på Gröne Riddaren och satte sig till att sofva. Men knapt hade hon sofvit en stund, förr än hon blef uppväckt af ett rysligt brummande nere under henne på kyrkogården: det var en ulf (en korp) och en björn (en dufva), som suto der och taltes vid. »Jag luktar kristet menniskoblod», sade ulfven, »och det skall vi ha!» »Det får du inte, det är för godt till dig», svarade Björnen. »Men jag», sad' ulfven, »törstar efter blod, och om det ock vore Kongligt, så skall jag nu ha' det.» »Men det får du inte», sade Björnen, »ty det vore synd.» »Hvarföre det då», sad' ulfven. »Jo», sade Björnen, »det du vädrar här är en liten Princessa, som förklädd söker sin käraste, den Gröna Riddaren, som ligger sjuk på sitt [slott] här straxt invid; och det vore bättre att vi kunde hjelpa henne att få sin fästman igen och till lifs, hvilket endast är möjligt på det sättet att hon ta'r en »frod» (groda), som sitter här nere under en grafsten och som har ett bröd i munnen det en flicka tappat uti kyrkan vid en Nattvards-gång. Grodan skall hon bryta sönder i tre delar, äfven så brödet, och drypa en blodsdroppe på hvarje brödbit; och derpå skall hon 3 gånger koka soppa åt Gröna Riddaren, då han straxt blir frisk.» När solen rann opp brummade ulfven och björnen, skiljdes åt och försvunno i skogen. Princessan steg då bäfvande ned från sitt gömställe, hittade verkligen froden med brödet i munnen under grafstenen, gjorde som den beskedlige björnen sagdt, och knöt så brödet in i sitt näsdukshörne, och gaf sig glad derifrån för att uppsöka Gröna Riddarens slott. Snart fick hon se en liten stuga i skogen, gick der in och frågade en gammal gumma efter slottet, som skulle ligga straxt derinvid, der hon sade sig vilja söka sig tjenst såsom betjent, köksgosse eller så. Gumman visade henne nu sjelf dit, och talade om under vägen att ägaren till slottet kallades gröna Riddaren, var innerligt älskad af allt sitt folk, men var nu utom allt hopp och till allas bedröfvelse sängliggande och sjuk. Princessan tackade gumman för besväret, suckade djupt för sig sjelf och gick fram till slottet, der allt var försänkt i förvirring och bedröfvelse. Hon anmälte sig till tjenst, och blef med svårighet antagen till kökspojke; men icke för att befatta sig med matlagningen, utan blott att bära opp ved i slotts-köket. Emellertid blef Gröna Riddaren alltmer hopplöst sjuk, han hade inte orkat äta något på länge, doktorerna visste icke »sitt armaste råd», och all den rara mat, som köksmästaren lagade hvarje dag blef af Gröna Riddaren lemnad orörd. Men en vacker dag, då köksmästaren satt en sjuksoppa på elden att kokas, smög den nye kökspojken (Princessan) en af de tre brödbitarne i sopp-kitteln. Riddaren, som i början vägrade smaka soppan, låt dock öfvertala sig, fann den rätt smaklig, kände sig något bättre och föll i en välgörande sömn, som han ej på länge njutit. Dagen derpå gick detsamma så med den andra brödbiten: Riddaren kände sig förunderl. styrkt och kunde redan sitta oppe i sängen. Tredje dagen gick det likaledes: Riddaren blef allt bättre och bättre, doktorerna skröto öfver sina »doktamenter» och köksmästaren öfver sin soppa, och alla gladde sig öfver den gode Husbondens tillfrisknande. — Ehuru Riddaren nu började ordentligt äta, önskade han ändock få smaka den förträffliga soppan; och då han nu tömde hela skålen, — kling, en half guldring låg der och sken på bottnen! han förundrade sig, såg närmare på ringen och fann att der stod ett »R». Då blev Gröna Riddaren ofantligt glad, och frågade om icke någon främmande person i dessa dagar kommit till slottet: men alla nekade. Slutligen upplystes dock att en liten kökspojke nyligen blifvit antagen att bära opp ved i köket. Riddaren befalde nu ifrigt, att den lilla kökspojken genast skulle föras opp till honom. Alla förundrade sig, men Gröna Riddaren befalde det strängeligen, och ett stort väsen och letande blef nu i hela slottet; men kökspojken var och blef försvunnen. Slutligen fann man honom dock som i förskräckelsen gömt sig i hönshuset. Han fördes nu darrande opp till Riddaren, som genast i honom igenkände Princessan: pilgrims-kläderna föllo af henne, och det blef en stor glädje. Snart skickades bud efter Princessans trogna Hofmästarinna, och derpå hölls ett ståtligt bröllop emellan Gröna Riddaren och den sköna Princessan. Och de lefde sedermera glada och lyckliga i många, många år.! — Slut. Engel Lisa Kahl.